Så har han flyttat ut 1 månad.....

[Aliche]

Det har inte varit så bra den senaste tiden som det har varit och idag så säger han att han inte riktigt vet hur han känner längre, han vill vara med mig men nånting känns annorlunda och han vill att vi bor isär 1 månad för att vi båda ska kunna känna efter hur vi känner. Det är vettigt och sunt och genomtänkt. Så varför gör det så in i helvete ont? Jag bara gråter trots att tårarna borde vara slut för länge sen nu.. Det är inte som att vi har gjort slut definitivt men ändå känner jag mig övergiven och bortvald och så in i hela vetet ledsen och tom på samma gång... Jag har ju själv haft mer än en tanke om vi verkligen passar ihop och om det kanske vore bättre att avsluta det men samtidigt så har vi haft så otroligt mycket roligt och fint tillsammans, han har ställt upp som ingen annan genom dödsfall och sjukdom, han får mig att skratta och han får mig att känna mig trygg. Men som sagt allt har inte varit bra den senaste tiden, han jobbar extremt mycket, han har inte prioriterat vårt förhållande och jag har stundtals känt mig väldigt ensam i vårt förhållande.
Jag har inte speciellt många vänner för jag har svårt att skaffa dom och han har alltid varit min bästa vän och min pojkvän, det är honom jag gått till för att prata om vadsomhelst och det har varit han som muntrat upp mig, stöttat och peppat...

Så den här månaden isär är ju en jättebra idé men fyfan det gör så ont, jag känner mig så ensam och de här jävla tårarna tar ju aldrig slut!

 

[Jazzper]

Har precis gjort slut med min sambo idag och mina tårar tar inte heller slut. Helt otroligt att det ens går att producera så mycket tårar! I övrigt har jag inga direkta råd mer än att använda tiden till att faktiskt reda ut vad du vill och känner, gå inte och vänta på att han ska reda ut det själv.

 

[rutans]

Det har inte varit så bra den senaste tiden som det har varit och idag så säger han att han inte riktigt vet hur han känner längre, han vill vara med mig men nånting känns annorlunda och han vill att vi bor isär 1 månad för att vi båda ska kunna känna efter hur vi känner. Det är vettigt och sunt och genomtänkt. Så varför gör det så in i helvete ont? Jag bara gråter trots att tårarna borde vara slut för länge sen nu.. Det är inte som att vi har gjort slut definitivt men ändå känner jag mig övergiven och bortvald och så in i hela vetet ledsen och tom på samma gång... Jag har ju själv haft mer än en tanke om vi verkligen passar ihop och om det kanske vore bättre att avsluta det men samtidigt så har vi haft så otroligt mycket roligt och fint tillsammans, han har ställt upp som ingen annan genom dödsfall och sjukdom, han får mig att skratta och han får mig att känna mig trygg. Men som sagt allt har inte varit bra den senaste tiden, han jobbar extremt mycket, han har inte prioriterat vårt förhållande och jag har stundtals känt mig väldigt ensam i vårt förhållande.
Jag har inte speciellt många vänner för jag har svårt att skaffa dom och han har alltid varit min bästa vän och min pojkvän, det är honom jag gått till för att prata om vadsomhelst och det har varit han som muntrat upp mig, stöttat och peppat...

Så den här månaden isär är ju en jättebra idé men fyfan det gör så ont, jag känner mig så ensam och de här jävla tårarna tar ju aldrig slut!

En styrkekram!
Det finns inget jag kan skriva som tröstar, även om jag så gärna vill.

Försök under den här månaden att inte räkna ner tiden till månaden gått. Ta en dag i taget och försök tänka på dig och vad du känner.

 

[Fibusen]

Vet precis vad du menar,jag själv går igenom ett rent skit just nu,och har spenderat över en veckas tid på att gråta och gråta,knappt ätit eller sovit,försökt ta en dag i taget,men dagarna har varit så långa så känns som det gått flera månader sen det hände...

I natt sov jag för första gången hela natten,och klev nästan nyligen upp,även om jag vaknade till några ggr så kunde jag somna om ganska direkt,och det är nog ett steg framåt, utan sömn och mat klarar man sig inte. Jag får sätta små små mål varenda dag,men allt,allt allt är så otroligt tungrott,och jag orkar bara sitta hemma och stirra in i väggen egentligen.

Som ett tex,jag måste gå ner på affären i dag och köpa en hänglås ut till stallet,för vårat där har gått sönder,och det känns som att fixa ett maraton ungefär,och jag låg helt ärligt och vände och vred,och drömde om det där jävla låset i natt, för ett litet lås,världens simplaste grej,bara för att jag MÅSTE göra det.

Men jag fick iallafall någorlunda sömn i natt,så jag hoppas att det vänder nu, även om jag fortfarande är så otroligt ledsen,och det känns som om någon slitit ut hjärtat ur kroppen på mig,så hoppas jag att det vänder. En dag måste det ju göra det,och det är den dagen jag kämpar vidare alla andra dagar för. Det kommer dröja en evighet tills det kommer kännas bra,om jag ens någonsin kommer läka helt från detta,men om den där dagen då det börjar vända bara kunde komma iallafall.

Ditt fall är lite liknande mitt,att man vet inte hur det kommer sluta riktigt,och det är väll det som är det värsta,att man pendlar mellan hopp och förtvivlan,ovissheten,oron,sorg. På något sätt hade det endå känts bättre om man fick klart för sig att det är helt över,det kommer aldrig någonsin bli vi igen,då hade man kunnat ta sig vidare på ett annat sätt. Vi har ingen "tidsgräns" heller så jag vet inte alls vart hur och när det här kommer ta slut/lösa sig. Det är just nu bara minut för minut,timme för timme,dag för dag,vecka för vecka...

 

[Aliche]

En styrkekram!
Det finns inget jag kan skriva som tröstar, även om jag så gärna vill.

Försök under den här månaden att inte räkna ner tiden till månaden gått. Ta en dag i taget och försök tänka på dig och vad du känner.

Tack Jag trodde nog inte att jag skulle bli så här påverkad men jag mår fysiskt illa hela tiden och det känns som gråten bara väntar på att bryta ut. Han sa ju tom att om han hade känt att han va nästan säker på att han inte ville mer så hade han avslutat med en gång men nu är han bara osäker på vad och hur han känner så det är ju inte som att jag väntar på en avrättning men fyfan vad jobbigt det är....
Jag har ju dessutom en fantastisk förmåga att ha hela konversationer och spela upp situationer i mitt huvud som alltid är worst case scenario så just nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera mig själv... Jag tänkte ge mig själv 3 dagar där jag får gråta hejdlöst när jag känner för det men sen ska jag ta tag i mina egna känslor och jobba med mig själv. Redan under min natt med ca 22 min sömn hann jag tänka rätt mycket och reflektera även över mitt eget beteende i vårt förhållande och jag inser att det är en hel del som jag inte är stolt över när det gäller att hantera konflikter och missnöje. Så det verkar som att det här kanske kan bli bra för oss båda men den där knuten i min mage är konstant och jag är på nåt sätt livrädd att han inte ska vilja vara med mig sen för då vet jag faktiskt inte hur jag ska fungera.
Det där med att man inte inser vad man har förrän det är borta känns plötsligt ganska vettigt även om han också betett sig fel när det gäller mycket så inser jag hur mycket bra saker vi har som liksom försvunnit för mig.

Osammanhängande och luddigt men min hjärna fungerar inte just nu märker jag...

 

[Aliche]

Vet precis vad du menar,jag själv går igenom ett rent skit just nu,och har spenderat över en veckas tid på att gråta och gråta,knappt ätit eller sovit,försökt ta en dag i taget,men dagarna har varit så långa så känns som det gått flera månader sen det hände...

I natt sov jag för första gången hela natten,och klev nästan nyligen upp,även om jag vaknade till några ggr så kunde jag somna om ganska direkt,och det är nog ett steg framåt, utan sömn och mat klarar man sig inte. Jag får sätta små små mål varenda dag,men allt,allt allt är så otroligt tungrott,och jag orkar bara sitta hemma och stirra in i väggen egentligen.

Som ett tex,jag måste gå ner på affären i dag och köpa en hänglås ut till stallet,för vårat där har gått sönder,och det känns som att fixa ett maraton ungefär,och jag låg helt ärligt och vände och vred,och drömde om det där jävla låset i natt, för ett litet lås,världens simplaste grej,bara för att jag MÅSTE göra det.

Men jag fick iallafall någorlunda sömn i natt,så jag hoppas att det vänder nu, även om jag fortfarande är så otroligt ledsen,och det känns som om någon slitit ut hjärtat ur kroppen på mig,så hoppas jag att det vänder. En dag måste det ju göra det,och det är den dagen jag kämpar vidare alla andra dagar för. Det kommer dröja en evighet tills det kommer kännas bra,om jag ens någonsin kommer läka helt från detta,men om den där dagen då det börjar vända bara kunde komma iallafall.

Ditt fall är lite liknande mitt,att man vet inte hur det kommer sluta riktigt,och det är väll det som är det värsta,att man pendlar mellan hopp och förtvivlan,ovissheten,oron,sorg. På något sätt hade det endå känts bättre om man fick klart för sig att det är helt över,det kommer aldrig någonsin bli vi igen,då hade man kunnat ta sig vidare på ett annat sätt. Vi har ingen "tidsgräns" heller så jag vet inte alls vart hur och när det här kommer ta slut/lösa sig. Det är just nu bara minut för minut,timme för timme,dag för dag,vecka för vecka...

Det där med tidsgräns kände vi båda var viktigt för att det inte ska bli utdraget och ovisst så jag förstår att det känns förjävligt för dig som inte vet om/när det blir avslutat...
Jag känner igen att allt känns orimligt svårt och tungt och jobbigt att stå på jobbet är så motigt att jag mest vill lägga mig på golvet och gråta men jag tror ändå att distrahera mig är det bästa annars hade jag nog gått sönder av mina egna påhittade varianter av hur det här kommer utspela sig..
Stor kram till dig, det går över men vägen dit är så överpissig tyvärr, man får som du säger hålla ögonen på den dagen när det känns lite lite lättare.

 

[cirkus]

@Aliche - jag tror du har rätt i att det är smart att försöka distrahera sig - göra andra saker av olika slag även om det känns tungt att jtex obba så är det nog bland bästa man kan göra. Rätt som det är så upptäcker du att tankarna inte finns där precis varje sekund utan hjärnan vilar mellan varven.

 

[rutans]

Tack Jag trodde nog inte att jag skulle bli så här påverkad men jag mår fysiskt illa hela tiden och det känns som gråten bara väntar på att bryta ut. Han sa ju tom att om han hade känt att han va nästan säker på att han inte ville mer så hade han avslutat med en gång men nu är han bara osäker på vad och hur han känner så det är ju inte som att jag väntar på en avrättning men fyfan vad jobbigt det är....
Jag har ju dessutom en fantastisk förmåga att ha hela konversationer och spela upp situationer i mitt huvud som alltid är worst case scenario så just nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera mig själv... Jag tänkte ge mig själv 3 dagar där jag får gråta hejdlöst när jag känner för det men sen ska jag ta tag i mina egna känslor och jobba med mig själv. Redan under min natt med ca 22 min sömn hann jag tänka rätt mycket och reflektera även över mitt eget beteende i vårt förhållande och jag inser att det är en hel del som jag inte är stolt över när det gäller att hantera konflikter och missnöje. Så det verkar som att det här kanske kan bli bra för oss båda men den där knuten i min mage är konstant och jag är på nåt sätt livrädd att han inte ska vilja vara med mig sen för då vet jag faktiskt inte hur jag ska fungera.
Det där med att man inte inser vad man har förrän det är borta känns plötsligt ganska vettigt även om han också betett sig fel när det gäller mycket så inser jag hur mycket bra saker vi har som liksom försvunnit för mig.

Osammanhängande och luddigt men min hjärna fungerar inte just nu märker jag...

Tycker du beskriver mycket bra tankar och känslor som flera går igenom vid liknade situation.
Att tänka igenom vad en själv kan bättra sig är i vanliga fall inte fel. Men nu har han väl inte klagat på något specifikt, utan han är osäker på sina känslor?
Då spelar det ingen roll vad du gör och hur du försöker slå knut på sig själv för att vara tillags. För tyvärr är det så att du inget kan göra -Utom att ta hand om dig själv
För det är inte dig det är fel på, det är han som kommit till en punkt i livet där han funderar var han vill gå vidare.
Sedan så är det helt okej att sörja även efter tre dagar

 

[Aliche]

Tycker du beskriver mycket bra tankar och känslor som flera går igenom vid liknade situation.
Att tänka igenom vad en själv kan bättra sig är i vanliga fall inte fel. Men nu har han väl inte klagat på något specifikt, utan han är osäker på sina känslor?
Då spelar det ingen roll vad du gör och hur du försöker slå knut på sig själv för att vara tillags. För tyvärr är det så att du inget kan göra -Utom att ta hand om dig själv
För det är inte dig det är fel på, det är han som kommit till en punkt i livet där han funderar var han vill gå vidare.
Sedan så är det helt okej att sörja även efter tre dagar

Jag förstår hur du menar men min tanke är inte att slå knut på mig själv för han ska vilja vara med mig men samtidigt kan jag ha förståelse för att känslorna inte är detsamma om man inte gillar hur ens partner hanterar vissa situationer, som jag t.ex. blir passiv aggressiv och tyst tjurig när jag blir arg eller ledsen och det förstår jag också att det inte är så himla charmigt och totalt oproduktivt så det är något jag måste jobba på. Jag hade nog också fått svalare känslor om det blev för mycket av ett väldigt tråkigt beteende så nog kan det spela in i hans känslor nu, han har redan sagt flera gånger innan dock inte i den här specifika situationen, att han tycker det är jobbigt när jag plötsligt bara blir tyst och kall och inte säger vad som är fel innan han tar upp det. Men som sagt han har ju ocså saker att jobba på men de kan jag inte göra nåt åt, jag kan bara jobba med mig själv och det gynnar ju mig oavsett hur det blir med oss.
Gråta gör jag säkert efter de här 3 dagarna också men jag behöver bestämma mig för att inte gräva ner mig i ledaamhet utan försöka se det som ett tillfälle för mig att tänka, känna och utforska.

Men fan. Det gör ont. Så in i satanssjärnvägarsblötastrumportånitröskeln ont.

 

[rutans]

Jag förstår hur du menar men min tanke är inte att slå knut på mig själv för han ska vilja vara med mig men samtidigt kan jag ha förståelse för att känslorna inte är detsamma om man inte gillar hur ens partner hanterar vissa situationer, som jag t.ex. blir passiv aggressiv och tyst tjurig när jag blir arg eller ledsen och det förstår jag också att det inte är så himla charmigt och totalt oproduktivt så det är något jag måste jobba på. Jag hade nog också fått svalare känslor om det blev för mycket av ett väldigt tråkigt beteende så nog kan det spela in i hans känslor nu, han har redan sagt flera gånger innan dock inte i den här specifika situationen, att han tycker det är jobbigt när jag plötsligt bara blir tyst och kall och inte säger vad som är fel innan han tar upp det. Men som sagt han har ju ocså saker att jobba på men de kan jag inte göra nåt åt, jag kan bara jobba med mig själv och det gynnar ju mig oavsett hur det blir med oss.
Gråta gör jag säkert efter de här 3 dagarna också men jag behöver bestämma mig för att inte gräva ner mig i ledaamhet utan försöka se det som ett tillfälle för mig att tänka, känna och utforska.

Men fan. Det gör ont. Så in i satanssjärnvägarsblötastrumportånitröskeln ont.

Ja, sorg känns. Tänker själv att det är lättare att laga t ex ett brutet ben än ett brustet hjärta. Det läker ofta snabbare också...

Visst har du rätt. Hur en person är, påverkar känslorna för denne. Vi kan ju tex läsa flera trådar här på buke där ts berättar om detta ex som betett sig dåligt och fortfarande beter sig dåligt.
Och det är ju bra att jobba med de delar en vet sig vara sämre på... Men handen på hjärtat? Tror du att detta är orsaken, eller är det hopp om att det skulle hjälpa? Jag har varit där själv och det är lätt att börja leta felen hos sig själv - för att få den andre att tycka om en igen.
Fokusera istället på vad som gör dig lycklig, du kanske inte känner dig så glad åt det du vet gör dig lycklig i vanliga fall, men fokusera på det ändå. Fokusera även på vad du vill med dig själv, inte vad du tror du behöver fixa med dig själv för att det ska fungera med honom om det inte är något du själv också upplever som viktigt just nu för dig.

Jag menar - ingen är perfekt. Innehåller de förhållanden där båda väljer att stanna två perfekta personer eller väljer de varandra ändå? (Om vi nu hoppar vi diskussionen om att fler kanske borde gått ifrån varandra.) Du kommer alltid ha brister, även han.
Kram!