- Svar: 32
- Visningar: 5 449
Frågan har väl ställts om och om igen men nu står jag här och ber kloka buke om råd, om någon orkar läsa.
Haft en mindre sund relation med en fd kollega under några år, vi har aldrig ens varit ett par (!) men vi klickade verkligen från första stund, har alltid varit väldigt nära varandra, gått egenom en del tillsammans. För mig har hela relationen varit otroligt intensiv, jag har och har haft känslor för honom men han känner inte så för mig, men är däremot helt galen i mig sexuellt, han kan inte låta bli. Inte ens när han hade flickvän. Han är missbrukare och på ett sätt känns det som om han missbrukar mig. Jag är i princip född medberoende så det passade lite väl bra in i gamla mönster.
Jag har vid flertal tillfällen sagt att vi måste sluta för att det påverkar mig så negativt, att jag inte klarar av det känslomässigt. Han säger förlåt, att det är fel gjort av honom, att han förstår hur det känns för mig men sen händer det igen och jag trillar dit och så fortsätter det så tills jag inte står ut mer, gång på gång. Tills för ett år sen fanns det ändå hopp från min sida, men lyckas då äntligen dra ur ett rakt svar ur honom - att han inte har några känslor för mig.
Vi fortsätter ses även efter att vi slutat jobba tillsammans, och det blir efter ett rätt ordentligt gränsöverskridande från hans sida att allt bara kretsar kring sex, vänskapen och närheten som fanns känns oftast som bortblåst och jag både vill och inte vill. Älskar honom och avskyr hur han beter sig. Vill desperat behålla människan i mitt liv till varje pris och agerar därefter.
Har otroligt mycket ångest och är mest ledsen över alltihop, slutar tillslut ha sex med honom, ses ändå - han hoppas på mer varenda gång och ibland trillar jag dit. Det känns aldrig bra, men släppa honom kan jag för mitt liv inte och jag saknar honom konstant. Jag ömmar som sjutton för den här trasiga människan, och skiter i mig själv. Livet är totalt meningslöst utan kontakten med honom och jag är redan deprimerad och stundtals suicidal sen ett decennium tillbaka. Jag har inte råd med att livet blir ännu mer meningslöst.
Men. Nu är vi vid vägs ände, och jag har slut på lösningar, slut på försök. Efter att han i princip bett mig efter en hel helvetesmånad utan kontakt, på ett väldigt inte okej sätt om att få ligga med mig, att jag är den bästa någonsin och att det inte finns någon annan som mig, att han inte kan släppa tankarna på mig och inte vet hur han ska hantera det, så skriver jag att vi kan nog aldrig vara mer än vänner mer.
Men hela det smset är precis lika veligt som jag varit under tiden vi setts, det är på och av, jag vill men kan inte, klarar inte mer. Mycket kanske och nog. Skrev att jag tycker att han beter sig illa mot mig, han vet hur jag känner, hur jag mår men han kör på ändå. Skrev också hur jag känner.. att jag tycker om honom så mycket och vill ändå vara vänner.
Vi kan inte vara det, han kommer inte ändra sig, jag kommer nog aldrig kunna sluta hoppas på mer och så upprepar sig historien bara. Jag vet det. Men ändå lämnar jag dörren öppen?!
Fanskapet svarar inte ens på det smset heller. Och här sitter jag och undrar hur sjutton jag ska göra för att få slut på karusellen. Jag vill inte gå egenom det här en gång till. Samtidigt vill jag inte säga hej då för gott heller. Jag vill veta att han lever, vad han gör, om han mår dåligt och behöver någon där... Ja, ni hör ju.
Rent logiskt skulle jag bett honom dra åt helvete för längesen, men han har varit som en drog. Ångestdämpande en kort stund, mår skit med, mår ännu sämre utan. Hjärtat bara skriker på mig och mitt undermedvetna lägger fällben. Jag har panik, separationsångest, jag är livrädd, jag tänker på tusen fina minnen som egentligen bara gör ont fast jag försöker att inte göra det. Hjärnan låter mig inte släppa honom. Hanterat dét med att inte kapa helt innan, nu vet jag att jag behöver göra annorlunda men vet inte hur.
Jag fattar vad som händer rent kemiskt i min hjärna. Jag vet att jag har anknytningsproblematik. Jag vet varför jag fastnat på just honom. Jag känner igen mönstret jag följer. Jag har gått i terapi regelbundet i år. Jag vet att jag bara förlänger mitt lidande genom att ha kontakt med honom. Ändå känns alternativet värre.
Bara att jag sitter här och skriver är ett sätt att hålla kvar honom, tänker jag på honom är han ju kvar. Det är tvärtom mot vad jag behöver. Hur övertygar man en hjärna som blivit psykiskt misshandlad sen barnsben att sluta utsätta sig för mer skit? Det är sorgligt nog det enda som känns rätt, "bra", det man känner igen.
Så jag sitter och funderar på att skicka ett till sms, ett hejdå sms. För att få någon typ av avslut själv. Döda det hopp som envist håller sig kvar, fast jag borde veta bättre. Stänga dörren. Vet inte om det är den frisķa eller sjuka delen av hjärnan som talar där dock.
Tror att det kan vara bra. Jag kan inte ens skicka ett sånt, så dörren står på glänt fast det nog redan är slut, han kommer nog aldrig svara igen. Eller så kanske han gör det, om en månad igen, med samma agenda som vanligt...
Banka vett i mig, snälla.
Haft en mindre sund relation med en fd kollega under några år, vi har aldrig ens varit ett par (!) men vi klickade verkligen från första stund, har alltid varit väldigt nära varandra, gått egenom en del tillsammans. För mig har hela relationen varit otroligt intensiv, jag har och har haft känslor för honom men han känner inte så för mig, men är däremot helt galen i mig sexuellt, han kan inte låta bli. Inte ens när han hade flickvän. Han är missbrukare och på ett sätt känns det som om han missbrukar mig. Jag är i princip född medberoende så det passade lite väl bra in i gamla mönster.
Jag har vid flertal tillfällen sagt att vi måste sluta för att det påverkar mig så negativt, att jag inte klarar av det känslomässigt. Han säger förlåt, att det är fel gjort av honom, att han förstår hur det känns för mig men sen händer det igen och jag trillar dit och så fortsätter det så tills jag inte står ut mer, gång på gång. Tills för ett år sen fanns det ändå hopp från min sida, men lyckas då äntligen dra ur ett rakt svar ur honom - att han inte har några känslor för mig.
Vi fortsätter ses även efter att vi slutat jobba tillsammans, och det blir efter ett rätt ordentligt gränsöverskridande från hans sida att allt bara kretsar kring sex, vänskapen och närheten som fanns känns oftast som bortblåst och jag både vill och inte vill. Älskar honom och avskyr hur han beter sig. Vill desperat behålla människan i mitt liv till varje pris och agerar därefter.
Har otroligt mycket ångest och är mest ledsen över alltihop, slutar tillslut ha sex med honom, ses ändå - han hoppas på mer varenda gång och ibland trillar jag dit. Det känns aldrig bra, men släppa honom kan jag för mitt liv inte och jag saknar honom konstant. Jag ömmar som sjutton för den här trasiga människan, och skiter i mig själv. Livet är totalt meningslöst utan kontakten med honom och jag är redan deprimerad och stundtals suicidal sen ett decennium tillbaka. Jag har inte råd med att livet blir ännu mer meningslöst.
Men. Nu är vi vid vägs ände, och jag har slut på lösningar, slut på försök. Efter att han i princip bett mig efter en hel helvetesmånad utan kontakt, på ett väldigt inte okej sätt om att få ligga med mig, att jag är den bästa någonsin och att det inte finns någon annan som mig, att han inte kan släppa tankarna på mig och inte vet hur han ska hantera det, så skriver jag att vi kan nog aldrig vara mer än vänner mer.
Men hela det smset är precis lika veligt som jag varit under tiden vi setts, det är på och av, jag vill men kan inte, klarar inte mer. Mycket kanske och nog. Skrev att jag tycker att han beter sig illa mot mig, han vet hur jag känner, hur jag mår men han kör på ändå. Skrev också hur jag känner.. att jag tycker om honom så mycket och vill ändå vara vänner.
Vi kan inte vara det, han kommer inte ändra sig, jag kommer nog aldrig kunna sluta hoppas på mer och så upprepar sig historien bara. Jag vet det. Men ändå lämnar jag dörren öppen?!
Fanskapet svarar inte ens på det smset heller. Och här sitter jag och undrar hur sjutton jag ska göra för att få slut på karusellen. Jag vill inte gå egenom det här en gång till. Samtidigt vill jag inte säga hej då för gott heller. Jag vill veta att han lever, vad han gör, om han mår dåligt och behöver någon där... Ja, ni hör ju.
Rent logiskt skulle jag bett honom dra åt helvete för längesen, men han har varit som en drog. Ångestdämpande en kort stund, mår skit med, mår ännu sämre utan. Hjärtat bara skriker på mig och mitt undermedvetna lägger fällben. Jag har panik, separationsångest, jag är livrädd, jag tänker på tusen fina minnen som egentligen bara gör ont fast jag försöker att inte göra det. Hjärnan låter mig inte släppa honom. Hanterat dét med att inte kapa helt innan, nu vet jag att jag behöver göra annorlunda men vet inte hur.
Jag fattar vad som händer rent kemiskt i min hjärna. Jag vet att jag har anknytningsproblematik. Jag vet varför jag fastnat på just honom. Jag känner igen mönstret jag följer. Jag har gått i terapi regelbundet i år. Jag vet att jag bara förlänger mitt lidande genom att ha kontakt med honom. Ändå känns alternativet värre.
Bara att jag sitter här och skriver är ett sätt att hålla kvar honom, tänker jag på honom är han ju kvar. Det är tvärtom mot vad jag behöver. Hur övertygar man en hjärna som blivit psykiskt misshandlad sen barnsben att sluta utsätta sig för mer skit? Det är sorgligt nog det enda som känns rätt, "bra", det man känner igen.
Så jag sitter och funderar på att skicka ett till sms, ett hejdå sms. För att få någon typ av avslut själv. Döda det hopp som envist håller sig kvar, fast jag borde veta bättre. Stänga dörren. Vet inte om det är den frisķa eller sjuka delen av hjärnan som talar där dock.
Tror att det kan vara bra. Jag kan inte ens skicka ett sånt, så dörren står på glänt fast det nog redan är slut, han kommer nog aldrig svara igen. Eller så kanske han gör det, om en månad igen, med samma agenda som vanligt...
Banka vett i mig, snälla.
Det finns ingen framtid för oss. Fan.
