Hur avslutar man och går man vidare?

Frågan har väl ställts om och om igen men nu står jag här och ber kloka buke om råd, om någon orkar läsa.

Haft en mindre sund relation med en fd kollega under några år, vi har aldrig ens varit ett par (!) men vi klickade verkligen från första stund, har alltid varit väldigt nära varandra, gått egenom en del tillsammans. För mig har hela relationen varit otroligt intensiv, jag har och har haft känslor för honom men han känner inte så för mig, men är däremot helt galen i mig sexuellt, han kan inte låta bli. Inte ens när han hade flickvän. Han är missbrukare och på ett sätt känns det som om han missbrukar mig. Jag är i princip född medberoende så det passade lite väl bra in i gamla mönster.

Jag har vid flertal tillfällen sagt att vi måste sluta för att det påverkar mig så negativt, att jag inte klarar av det känslomässigt. Han säger förlåt, att det är fel gjort av honom, att han förstår hur det känns för mig men sen händer det igen och jag trillar dit och så fortsätter det så tills jag inte står ut mer, gång på gång. Tills för ett år sen fanns det ändå hopp från min sida, men lyckas då äntligen dra ur ett rakt svar ur honom - att han inte har några känslor för mig.

Vi fortsätter ses även efter att vi slutat jobba tillsammans, och det blir efter ett rätt ordentligt gränsöverskridande från hans sida att allt bara kretsar kring sex, vänskapen och närheten som fanns känns oftast som bortblåst och jag både vill och inte vill. Älskar honom och avskyr hur han beter sig. Vill desperat behålla människan i mitt liv till varje pris och agerar därefter.

Har otroligt mycket ångest och är mest ledsen över alltihop, slutar tillslut ha sex med honom, ses ändå - han hoppas på mer varenda gång och ibland trillar jag dit. Det känns aldrig bra, men släppa honom kan jag för mitt liv inte och jag saknar honom konstant. Jag ömmar som sjutton för den här trasiga människan, och skiter i mig själv. Livet är totalt meningslöst utan kontakten med honom och jag är redan deprimerad och stundtals suicidal sen ett decennium tillbaka. Jag har inte råd med att livet blir ännu mer meningslöst.

Men. Nu är vi vid vägs ände, och jag har slut på lösningar, slut på försök. Efter att han i princip bett mig efter en hel helvetesmånad utan kontakt, på ett väldigt inte okej sätt om att få ligga med mig, att jag är den bästa någonsin och att det inte finns någon annan som mig, att han inte kan släppa tankarna på mig och inte vet hur han ska hantera det, så skriver jag att vi kan nog aldrig vara mer än vänner mer.

Men hela det smset är precis lika veligt som jag varit under tiden vi setts, det är på och av, jag vill men kan inte, klarar inte mer. Mycket kanske och nog. Skrev att jag tycker att han beter sig illa mot mig, han vet hur jag känner, hur jag mår men han kör på ändå. Skrev också hur jag känner.. att jag tycker om honom så mycket och vill ändå vara vänner.

Vi kan inte vara det, han kommer inte ändra sig, jag kommer nog aldrig kunna sluta hoppas på mer och så upprepar sig historien bara. Jag vet det. Men ändå lämnar jag dörren öppen?!

Fanskapet svarar inte ens på det smset heller. Och här sitter jag och undrar hur sjutton jag ska göra för att få slut på karusellen. Jag vill inte gå egenom det här en gång till. Samtidigt vill jag inte säga hej då för gott heller. Jag vill veta att han lever, vad han gör, om han mår dåligt och behöver någon där... Ja, ni hör ju.

Rent logiskt skulle jag bett honom dra åt helvete för längesen, men han har varit som en drog. Ångestdämpande en kort stund, mår skit med, mår ännu sämre utan. Hjärtat bara skriker på mig och mitt undermedvetna lägger fällben. Jag har panik, separationsångest, jag är livrädd, jag tänker på tusen fina minnen som egentligen bara gör ont fast jag försöker att inte göra det. Hjärnan låter mig inte släppa honom. Hanterat dét med att inte kapa helt innan, nu vet jag att jag behöver göra annorlunda men vet inte hur.

Jag fattar vad som händer rent kemiskt i min hjärna. Jag vet att jag har anknytningsproblematik. Jag vet varför jag fastnat på just honom. Jag känner igen mönstret jag följer. Jag har gått i terapi regelbundet i år. Jag vet att jag bara förlänger mitt lidande genom att ha kontakt med honom. Ändå känns alternativet värre.

Bara att jag sitter här och skriver är ett sätt att hålla kvar honom, tänker jag på honom är han ju kvar. Det är tvärtom mot vad jag behöver. Hur övertygar man en hjärna som blivit psykiskt misshandlad sen barnsben att sluta utsätta sig för mer skit? Det är sorgligt nog det enda som känns rätt, "bra", det man känner igen.

Så jag sitter och funderar på att skicka ett till sms, ett hejdå sms. För att få någon typ av avslut själv. Döda det hopp som envist håller sig kvar, fast jag borde veta bättre. Stänga dörren. Vet inte om det är den frisķa eller sjuka delen av hjärnan som talar där dock.

Tror att det kan vara bra. Jag kan inte ens skicka ett sånt, så dörren står på glänt fast det nog redan är slut, han kommer nog aldrig svara igen. Eller så kanske han gör det, om en månad igen, med samma agenda som vanligt...

Banka vett i mig, snälla.

 

[Gimlan]

Träffade psykologen idag. Glad att jag gick trots tonvis med ångest och noll förhoppningar. Jag blev så positivt överraskad av psykologen som kändes väldigt bra.

Skönt att bara kunna häva ur sig senaste 3 åren. Vi kommer köra KBT, något jag inte gjort så mycket tidigare.

Första målet tills nästa gång är ingen kontakt. Jag slingrade mig som en hal ål in i det sista om det här med blockering, såklart, ångesten bli nästan ohanterbar över det. Men bara nästan och nu är han blockad! Min FB är avvaktiverad. Ta bort honom där blev lite för mycket på en gång, så det fick bli en kompromiss. Ett mål till senare.

Så nu är det minimal risk för kontakt, och det är skönt på ett sätt. Känns fel och hemskt på ett annat, men det får helt enkelt kännas så. Han har varit en drog för mig och nu är det slutknarkat. Som ni underbara människor i tråden sagt så finns det inget annat sätt än detta.

Bra jobbat!

 

[Eurydome]

Träffade psykologen idag. Glad att jag gick trots tonvis med ångest och noll förhoppningar. Jag blev så positivt överraskad av psykologen som kändes väldigt bra.

Skönt att bara kunna häva ur sig senaste 3 åren. Vi kommer köra KBT, något jag inte gjort så mycket tidigare.

Första målet tills nästa gång är ingen kontakt. Jag slingrade mig som en hal ål in i det sista om det här med blockering, såklart, ångesten bli nästan ohanterbar över det. Men bara nästan och nu är han blockad! Min FB är avvaktiverad. Ta bort honom där blev lite för mycket på en gång, så det fick bli en kompromiss. Ett mål till senare.

Så nu är det minimal risk för kontakt, och det är skönt på ett sätt. Känns fel och hemskt på ett annat, men det får helt enkelt kännas så. Han har varit en drog för mig och nu är det slutknarkat. Som ni underbara människor i tråden sagt så finns det inget annat sätt än detta.

BRA GJORT. Det finns tyvärr inget annat sätt. Nu tar du en dag i taget. Heja heja!

 

[intesåvackert]

Det går okej får man väl ändå säga. Noll kontakt och tänker så lite som möjligt på honom. Det är otroligt skönt att slippa all extremt påtaglig ångest kopplad till honom.

En sak jag verkligen saknar är dock hur jag blev av honom på en bra dag (de dagarna var länge sen vi faktiskt hade). Jag blev busig, nyfiken, högljudd, uttrycksfull, engagerad och hade ett driv som inte finns där annars. Mer som jag är egentligen, mer som jag vill vara.

En del av det kan väl tillskrivas till den drog en förälskelse ändå är men jag önskar att jag kunde vara mer så på egen hand, mer mig själv på gott och ont. Så jag saknar nog mest den versionen av mig själv egentligen. Ett mål att försöka nå antar jag.

 

[Casteloro]

Frågan har väl ställts om och om igen men nu står jag här och ber kloka buke om råd, om någon orkar läsa.

Haft en mindre sund relation med en fd kollega under några år, vi har aldrig ens varit ett par (!) men vi klickade verkligen från första stund, har alltid varit väldigt nära varandra, gått egenom en del tillsammans. För mig har hela relationen varit otroligt intensiv, jag har och har haft känslor för honom men han känner inte så för mig, men är däremot helt galen i mig sexuellt, han kan inte låta bli. Inte ens när han hade flickvän. Han är missbrukare och på ett sätt känns det som om han missbrukar mig. Jag är i princip född medberoende så det passade lite väl bra in i gamla mönster.

Jag har vid flertal tillfällen sagt att vi måste sluta för att det påverkar mig så negativt, att jag inte klarar av det känslomässigt. Han säger förlåt, att det är fel gjort av honom, att han förstår hur det känns för mig men sen händer det igen och jag trillar dit och så fortsätter det så tills jag inte står ut mer, gång på gång. Tills för ett år sen fanns det ändå hopp från min sida, men lyckas då äntligen dra ur ett rakt svar ur honom - att han inte har några känslor för mig.

Vi fortsätter ses även efter att vi slutat jobba tillsammans, och det blir efter ett rätt ordentligt gränsöverskridande från hans sida att allt bara kretsar kring sex, vänskapen och närheten som fanns känns oftast som bortblåst och jag både vill och inte vill. Älskar honom och avskyr hur han beter sig. Vill desperat behålla människan i mitt liv till varje pris och agerar därefter.

Har otroligt mycket ångest och är mest ledsen över alltihop, slutar tillslut ha sex med honom, ses ändå - han hoppas på mer varenda gång och ibland trillar jag dit. Det känns aldrig bra, men släppa honom kan jag för mitt liv inte och jag saknar honom konstant. Jag ömmar som sjutton för den här trasiga människan, och skiter i mig själv. Livet är totalt meningslöst utan kontakten med honom och jag är redan deprimerad och stundtals suicidal sen ett decennium tillbaka. Jag har inte råd med att livet blir ännu mer meningslöst.

Men. Nu är vi vid vägs ände, och jag har slut på lösningar, slut på försök. Efter att han i princip bett mig efter en hel helvetesmånad utan kontakt, på ett väldigt inte okej sätt om att få ligga med mig, att jag är den bästa någonsin och att det inte finns någon annan som mig, att han inte kan släppa tankarna på mig och inte vet hur han ska hantera det, så skriver jag att vi kan nog aldrig vara mer än vänner mer.

Men hela det smset är precis lika veligt som jag varit under tiden vi setts, det är på och av, jag vill men kan inte, klarar inte mer. Mycket kanske och nog. Skrev att jag tycker att han beter sig illa mot mig, han vet hur jag känner, hur jag mår men han kör på ändå. Skrev också hur jag känner.. att jag tycker om honom så mycket och vill ändå vara vänner.

Vi kan inte vara det, han kommer inte ändra sig, jag kommer nog aldrig kunna sluta hoppas på mer och så upprepar sig historien bara. Jag vet det. Men ändå lämnar jag dörren öppen?!

Fanskapet svarar inte ens på det smset heller. Och här sitter jag och undrar hur sjutton jag ska göra för att få slut på karusellen. Jag vill inte gå egenom det här en gång till. Samtidigt vill jag inte säga hej då för gott heller. Jag vill veta att han lever, vad han gör, om han mår dåligt och behöver någon där... Ja, ni hör ju.

Rent logiskt skulle jag bett honom dra åt helvete för längesen, men han har varit som en drog. Ångestdämpande en kort stund, mår skit med, mår ännu sämre utan. Hjärtat bara skriker på mig och mitt undermedvetna lägger fällben. Jag har panik, separationsångest, jag är livrädd, jag tänker på tusen fina minnen som egentligen bara gör ont fast jag försöker att inte göra det. Hjärnan låter mig inte släppa honom. Hanterat dét med att inte kapa helt innan, nu vet jag att jag behöver göra annorlunda men vet inte hur.

Jag fattar vad som händer rent kemiskt i min hjärna. Jag vet att jag har anknytningsproblematik. Jag vet varför jag fastnat på just honom. Jag känner igen mönstret jag följer. Jag har gått i terapi regelbundet i år. Jag vet att jag bara förlänger mitt lidande genom att ha kontakt med honom. Ändå känns alternativet värre.

Bara att jag sitter här och skriver är ett sätt att hålla kvar honom, tänker jag på honom är han ju kvar. Det är tvärtom mot vad jag behöver. Hur övertygar man en hjärna som blivit psykiskt misshandlad sen barnsben att sluta utsätta sig för mer skit? Det är sorgligt nog det enda som känns rätt, "bra", det man känner igen.

Så jag sitter och funderar på att skicka ett till sms, ett hejdå sms. För att få någon typ av avslut själv. Döda det hopp som envist håller sig kvar, fast jag borde veta bättre. Stänga dörren. Vet inte om det är den frisķa eller sjuka delen av hjärnan som talar där dock.

Tror att det kan vara bra. Jag kan inte ens skicka ett sånt, så dörren står på glänt fast det nog redan är slut, han kommer nog aldrig svara igen. Eller så kanske han gör det, om en månad igen, med samma agenda som vanligt...

Banka vett i mig, snälla.

Gud vad igenkänningsfaktorn är hög, delar din ångest, sorg och panik. Jag har försökt många gånger att gå vidare från en liknande situation, har blockerat länge, men sedan tagit bort och väntat på kontakt. Jag vet ju att den kommer, och jag vill ha den bekräftelsen. Samtidigt är det min värsta mardröm. Just nu sitter jag i den situationen där jag överväger att bara blockera och gå vidare, men jag tvekar, för vill jag verkligen det? Jag borde ju göra det, men den här gången är det för gott i så fall, och det tar emot. Trots att jag vet hur dåligt han får mig att må.

Min väninna sa till mig att i ett förhållande (vilket ni ju ändå har på något sätt) så ska man inte behöva känna sig orolig, ledsen och övergiven. Känner du så, kommer du någonsin att känna annorlunda när han uppenbarligen aldrig förändrar sitt beteende? Nej, men jag HOPPAS ju. Nåja, vill inte ta över men jag ville bara skriva egentligen att du inte är ensam. Men prata om det, jag har stängt allt inom mig och det har bara blivit ännu värre. Så tycker att du är på rätt väg!

 

[intesåvackert]

Gud vad igenkänningsfaktorn är hög, delar din ångest, sorg och panik. Jag har försökt många gånger att gå vidare från en liknande situation, har blockerat länge, men sedan tagit bort och väntat på kontakt. Jag vet ju att den kommer, och jag vill ha den bekräftelsen. Samtidigt är det min värsta mardröm. Just nu sitter jag i den situationen där jag överväger att bara blockera och gå vidare, men jag tvekar, för vill jag verkligen det? Jag borde ju göra det, men den här gången är det för gott i så fall, och det tar emot. Trots att jag vet hur dåligt han får mig att må.

Min väninna sa till mig att i ett förhållande (vilket ni ju ändå har på något sätt) så ska man inte behöva känna sig orolig, ledsen och övergiven. Känner du så, kommer du någonsin att känna annorlunda när han uppenbarligen aldrig förändrar sitt beteende? Nej, men jag HOPPAS ju. Nåja, vill inte ta över men jag ville bara skriva egentligen att du inte är ensam. Men prata om det, jag har stängt allt inom mig och det har bara blivit ännu värre. Så tycker att du är på rätt väg!

Tack för ditt svar, skönt att höra att jag inte är ensam men jag önskar förståss att det vore annorlunda för dig, att du slapp det här. Hur har det gått för dig? Du får såklart gärna skriva av dig här med om du vill.

Det där med för gott, förevigt, aldrig mer är så svårt. Så definitivt och skrämmande. Jag har aldrig ens försökt innan, det har varit helt otänkbart tills bägaren rann över för sista gången och all skit överröstade det lilla som fortfarande var bra.

Ja, visst hoppas man in i det sista... För min del så tänker jag att även om han skulle ändra sig totalt så är relationen så infekterad nu att han skulle aldrig kunna göra det bra ändå. Plus att om han ändrar sig så mycket är han inte ens Han längre? Han är beroendeframkallande på grund av summan av allt, jag tror inte bara det bra räcker (sjukt nog) men jag står heller inte ut med det dåliga i längden.

Du har så rätt i att det är bra att prata om det, själv har jag mest pratat med psykologer om det då jag haft så mycket skamkänslor kring det hela. Det har varit bra, till hjälp, även om jag envisats med att ändå fortsätta så har det varit skönt att få andra (vettiga) synvinklar.

 

[intesåvackert]

Mår bara illa av tanken att träffa honom igen nu. Det är väl bra tänker jag? Har ändå brottats med den envisa tanken att avblocka honom. Kraftiga obehagskänslor av att inte veta. Kontrollbehov, helt klart. Har han försökt höra av sig? Har han inte gjort det? Vad kan han ha skrivit, svarat?

Men ångest över att behöva hantera alternativen, vilket som helst av dem. Vilket har hållit mig ifrån det.

Det har delvis med mitt behov av att Göra Rätt och Aldrig Fel. För mig rimmar det illa med att säga att man finns där och sen blockera, det har stört mig väldigt. Sandkorn i ögat. Spelar ingen roll hur han beter sig, jag ska göra rätt oavsett, enligt någon del av mig. Rätt hade dock varit att bara rakt ut be honom dra åt helvete.

Men det var bra att jag blockerade, jag behövde verkligen det utrymmet. Då.

Sen behövde jag något annat.
Så jag avblockerade honom.

Och visst hade han hört av sig, klockan 5 på morgonen. Ett medelande som är så typiskt honom, som inte säger någonting men talar om allt jag behöver veta. Säkert rejält onykter och desperat efter någon att luta sig mot, försvinna i en stund.

Konstigt nog inte vad jag förväntat mig, men så sjukt skönt att av alla alternativ han hade kunnat välja så valde han detta. Och jag är så trött på att han är så självupptagen. Att han är så jävla feg att han inte klarar av att Göra Rätt själv. En enda gång. Han kan, men han gör inte, ser inte, vågar inte. Fel. Fel. Fel. Jämt.

Så jag fick svaret jag behövde för stunden. Det bästa svaret jag hade kunnat få. Mina naggande skuldkänslor upplöstes. Varsågod att nå botten helt på egen hand. Jag är så klar.

 

[Lovisaleonora]

Ibland är det skönt att människor bekräftar vår syn på dem. Att den uppfattningen är rätt. Och det är ännu skönare att veta att jag kan ta det, inte som ett nytt nederlag för mig själv, utan en bekräftelse att jag gjort och resonerat rätt.

 

[Casteloro]

Tack för ditt svar, skönt att höra att jag inte är ensam men jag önskar förståss att det vore annorlunda för dig, att du slapp det här. Hur har det gått för dig? Du får såklart gärna skriva av dig här med om du vill.

Det där med för gott, förevigt, aldrig mer är så svårt. Så definitivt och skrämmande. Jag har aldrig ens försökt innan, det har varit helt otänkbart tills bägaren rann över för sista gången och all skit överröstade det lilla som fortfarande var bra.

Ja, visst hoppas man in i det sista... För min del så tänker jag att även om han skulle ändra sig totalt så är relationen så infekterad nu att han skulle aldrig kunna göra det bra ändå. Plus att om han ändrar sig så mycket är han inte ens Han längre? Han är beroendeframkallande på grund av summan av allt, jag tror inte bara det bra räcker (sjukt nog) men jag står heller inte ut med det dåliga i längden.

Du har så rätt i att det är bra att prata om det, själv har jag mest pratat med psykologer om det då jag haft så mycket skamkänslor kring det hela. Det har varit bra, till hjälp, även om jag envisats med att ändå fortsätta så har det varit skönt att få andra (vettiga) synvinklar.

Exakt samma tankar som jag har (fetmarkerade). Jag blir allt mer medveten om hur fel vår relation redan är, hur olika vi är och hur egoistisk han är. Det kommer aldrig att bli bra, men jag kan inte riktigt ta det där steget att radera honom från mitt liv. Varför? Jag har gjort det, men sedan tillåtit honom att komma tillbaka. Varför? Jag förtjänar bättre och han kommer aldrig att ge mig den trygghet jag behöver. Nu försöker jag att skapa en distans till honom, känslomässigt så upptar han inte all min lediga tid. Jag accepterar att det inte är eller kommer att vara vi, men ändå tar det emot. Jag vill helst bara att det ska rinna ut i sanden.

 

[intesåvackert]

Skönt att ha den här tråden att gå tillbaka och läsa i, när människan fick för sig att höra av sig igen.

Ett "Hej hur mår du" med hjärtan osv.. Ett ögonblick av "Händer det här på riktigt? Hur fungerar du människa?! Vad tänker du med?" Men vem bryr sig egentligen, svaret på det är ointressant vid det här laget. En känslostorm från ingenstans som rusar upp och slår rätt in i en betongvägg.

Många tankar, mycket om och men, samtidigt som den där väggen står stadigt i vägen. Blir mest förtvivlad över att den är där, att oavsett hur jag gör nu så kommer han aldrig fungera som min favorit-drog igen, och det känns så tomt. Att inte ens ha den möjligheten.

Känns ändå som det närmaste jag kommit att känna riktiga känslor på länge, och det är bara så tragiskt att det är så. Inga direkt bra känslor som kommer fram dock, och det blir ilska av dem rätt snabbt så jag svarar med att fräsa ifrån, att han knappast har med det att göra längre och vad sjutton vill han nu?

Ilskan är baserad på tårar, jag är mest bara ledsen över alltihopa. Ledsen för oss båda två.

 

[Casteloro]

Skönt att ha den här tråden att gå tillbaka och läsa i, när människan fick för sig att höra av sig igen.

Ett "Hej hur mår du" med hjärtan osv.. Ett ögonblick av "Händer det här på riktigt? Hur fungerar du människa?! Vad tänker du med?" Men vem bryr sig egentligen, svaret på det är ointressant vid det här laget. En känslostorm från ingenstans som rusar upp och slår rätt in i en betongvägg.

Många tankar, mycket om och men, samtidigt som den där väggen står stadigt i vägen. Blir mest förtvivlad över att den är där, att oavsett hur jag gör nu så kommer han aldrig fungera som min favorit-drog igen, och det känns så tomt. Att inte ens ha den möjligheten.

Känns ändå som det närmaste jag kommit att känna riktiga känslor på länge, och det är bara så tragiskt att det är så. Inga direkt bra känslor som kommer fram dock, och det blir ilska av dem rätt snabbt så jag svarar med att fräsa ifrån, att han knappast har med det att göra längre och vad sjutton vill han nu?

Ilskan är baserad på tårar, jag är mest bara ledsen över alltihopa. Ledsen för oss båda två.

Men rööööööv! Ursäkta språket, men jag måste gå vidare, men vill ändå inte på något sätt. Hur ska jag orka ta det steget igen och INTE låta det gå tillbaka till ruta ett gång på gång? Det finns ingen framtid för oss. Fan.

Ursäkta trådkap…

 

[intesåvackert]

Men rööööööv! Ursäkta språket, men jag måste gå vidare, men vill ändå inte på något sätt. Hur ska jag orka ta det steget igen och INTE låta det gå tillbaka till ruta ett gång på gång? Det finns ingen framtid för oss. Fan.

Ursäkta trådkap…

Idag vet jag egentligen inte alls hur man gör. Jag saknar halvt ihjäl mig, samtidigt som jag aldrig vill se honom igen.

Andra dagar, bättre dagar, de flesta dagar, tycker jag det är skönt att inte all min tankeverksamhet kretsar runt honom. Det är SÅ skönt att han inte ens dyker upp. Och när han väl gör det blir jag bara arg, och känner att jag gjort rätt, att jag borde gjort det tidigare och inte slösat tid på en skitstövel. Och inte borde slösa tankar på honom nu heller.

Om du tar steget, orkar du verkligen gå tillbaka till ruta ett igen? Gå egenom samma grej en gång till? Kan nog få vara nog denna gången kanske?

"Min" skitstövel kan ju vara ett så fantastiskt jävla egotrippat opålitligt as, att det går att luta sig mot det åtminstonde. Visst, jag tycker om de fina sakerna med honom men de dåliga sidorna är fruktansvärda, så om jag fokuserar på dem går det lättare. Att tänka mer på varför man inte vill/bör ha kontakt med personen? Och inte så mycket på varför man vill ha kvar dem?

 

[Casteloro]

Idag vet jag egentligen inte alls hur man gör. Jag saknar halvt ihjäl mig, samtidigt som jag aldrig vill se honom igen.

Andra dagar, bättre dagar, de flesta dagar, tycker jag det är skönt att inte all min tankeverksamhet kretsar runt honom. Det är SÅ skönt att han inte ens dyker upp. Och när han väl gör det blir jag bara arg, och känner att jag gjort rätt, att jag borde gjort det tidigare och inte slösat tid på en skitstövel. Och inte borde slösa tankar på honom nu heller.

Om du tar steget, orkar du verkligen gå tillbaka till ruta ett igen? Gå egenom samma grej en gång till? Kan nog få vara nog denna gången kanske?

"Min" skitstövel kan ju vara ett så fantastiskt jävla egotrippat opålitligt as, att det går att luta sig mot det åtminstonde. Visst, jag tycker om de fina sakerna med honom men de dåliga sidorna är fruktansvärda, så om jag fokuserar på dem går det lättare. Att tänka mer på varför man inte vill/bör ha kontakt med personen? Och inte så mycket på varför man vill ha kvar dem?

Nej jag orkar inte börja om igen, och jag tror väl på något sätt att det är därför det tar emot så mycket nu. Egentligen är jag mest bara ledsen/orolig, och det är ju det jag inte vill vara. Är nog skör ändå. Du beskriver ”min” också, ett jävla egotrippat opålitligt as. Det tycker jag ska räcka, men av någon dum anledning så finns det också ett hopp trots allt detta. Varför, det vet jag inte.

 

[ameo]

Jag saknar halvt ihjäl mig, samtidigt som jag aldrig vill se honom igen

kom ihåg att det inte är honom du saknar, möjligen vissa bitar av honom men troligen bara det du hoppades att förhållandet skulle kunnat bli...