Sv: Ryttare med funktionshinder
IngelaH är född torsdagen den 6 januari 1966 klockan 02.06. Mor och far fick JÄTTEBRÅTTOM till BB Vinterns kallaste natt ner mot 30 grader kallt, då jag fick BRÅTTOM ut. Jag fick så bråttom att jag föddes med ändan före. Jag är född 6 veckor för tidigt. Tack vare komplikationer vid födseln har jag medfödda skador på muskulatur, leder med mera med mera. Vilket skulle visa sig få svårare följder längre fram i livet. Jag lärde mig SITTA vid TVÅ ÅRS ålder. Jag lärde mig GÅ vid FYRA OCH ETT HALVT ÅRS ålder.
Jag började rida i handikappgrupp i april 1974 på Pettersbergs ridskola i Örebro. Ridskolan låg granne med regementet I3 och ridskolechef var en äkta officker, så gissa om man hade respekt för människor och djur i stallet. Det var inget spring, tjo o tjim där inte, utan ordning och reda.
Första åren red jag i ren handikappgrupp, där vi fick träna korppsrörelser och koordination, något jag alltid har haft och alltid kommer att ha problem med.
Jag har svårt att koordinera flera rörelser samtidigt. Så på bollspel var det nästan en omöjlighet att ha mig med, jag kunde inte springa och fånga boll eller kasta samtidigt.
I ridning har jag alltid haft svårt med hjälpgivning och omedelbar eftergift eller kombination av hjälper. Men med envishet kom jag långt. Jag kom MYCKET långt för att ha ett handikapp.
Jag blev skötare, jag red in arabhingst, jag utbildade flera ridtravare. Hoppryttare har jag aldrig direkt varit. Men jag hoppade för att de hästar jag skötte tyckte det var kul. På en handikappuppvisning en gång skulle vi handikappryttare hoppa ett par kryss på 75 cm... Min ridskolehäst gick åt fel håll och hoppade ett räcke på 1.20 som Lennart Lindelöw skulle hoppa med en av sina unghästar. Men jag höll mantag och satt kvar. Senare var jag till och med med på en clearround 90 cm, med några hinder 95-100 faktiskt... Kom tre hinder, sen var min då 22-åriga sköthäst för het, så jag fick vinka glatt åt domaren och kliva av banan.
1999 började mitt medfödda handikapp komma i kapp mig. I januari fick jag en hjärnblödning och opererades för det i Uppsala och jag satt många långa nätter sen och pratade med en internetkompis från Skåne på nätet. Om jag inte haft henne, vet jag inte var jag varit idag.
Som om inte det var nog, så bestämde sig ödet för att spela in en gång till. Jag red en ridtravare som hade mkt egen vilja och skrämde sin matte. En dag, när jag satt på huk i boxen och tog av benskydd. Ja, jag har aldrig haft balans att jag kunde stå framåtlutad några längre stunder. Ägaren började skramla med foderhinkar, sköthästen började studsa och ja, där satt jag på huk i boxen och försökte ta mig upp från golvet och ut fort. Men olyckan var skedd. Hästen fick in en riktig huvusmäll under hakan på mig. Smällen tog så illa att jag BRÖT NACKEN.
Jag gick med rollator och krycka till och från i ett och ett halvt år. Jag hade hästförbud och läkarna sa att jag ALDRIG mer skulle rida och jag GRÄT. Jag GRÄT och funderade på hur jag enklast skulle kunna ta livet av mig. För ett liv utan hästar ÄR inget liv.
Åter igen kom Skånekompisen till min räddning. Hon och hennes man bjöd mig ner på en helg, som jag ALDRIG kommer glömma. De fick mig att känna mig som en prinsessa och proffsryttare. SKånekompisen kastade upp mig på sin dåvarande UNGHÄST och jag satt där... och jag RED och jag LOG. Balansen var inte mkt att skryta över. Men hästen gick som om han bar på en påse ägg och lyssnade på varenda liten gest och då, då kände jag att...
Det var inte dags att lägga näsan i vädret än. NU SKULLE JAG SLÅSS. Detta var i augusti 2000. I januari 2001 hade jag tjatat hål på neurokirurgens trumhinnor, så att han opererade bort min skadade halskota och stoppade in en plugg från höften. Sedan stagade han det med en ställning mellan halskotorna.
Detta gjorde mig inte frisk och myrkrypningarna i händer, armar, fötter, ben och bål har inte försvunnit och kommer inte försvinna. Jag är stel, jag har ont och ibland så ont att jag helst skulle vilja ge upp. Men i november 2001 fick jag hem min älskade Fatima. Jag skrittade och lullade i skogen till april 2002, då jag kände att Fatima var väldriden och började dressera som jag gjorde förr. Jag orkade mer och mer.
I juli kom en internetkompis från Värmland o hälsade på och vi red Tima på eftermiddagen och Tima såg ut som Ålandsfärjan med travade, galopperade och jobbade duktigt med toppade öron. 12 timmar senare stod det ett föl i hagen... ETT FÖL???? Var kom det ifrång. Ja, det vet vi inte. Och henne sålde jag i mars 2003. SEN började utmaningen.
Fatima är efter Phaeton x och DÅ, när magen var borta, våren kom och så vidare... Alla som vet något om anglolinjer, vet att Phaeton x har gett många hätar med eget huvud. Fatima är inget undantag =). DÅ började utmaningen för mig. Jag red kanske en eller två gånger i veckan. Resten av veckan hjälpte en gammal kompis från tidigare stall mig, samt stallkompisarna i stallet där vi bodde.
I maj 2003 flyttade vi till nytt stall och sen kom vändningen, då en AR-tränare började dyka upp i grannstallet och stallgänget där peppade mig att komma med. Helt plötsligt började ridningen att fungera. Jag fick hjälp att splitta i sär hjälper, övningar och att sen plocka ihop dem så att de passade min häst. Vid fjärde besöket sa min instruktör att vi var tvungna att hitta nån lösning, så att Fatima och jag skulle hitta varann längre och längre stunder. För som sagt, jag har svårt med koordination och att använda flera hjälper på varann fort, så att de passar med tryck, eftergift och belöning. Därför provade vi kandar och Tima såg helt enkelt lycklig ut när jag genom att vicka på fingrarna kunde förhålla o ändå snabbt ge eftergift för att fånga upp henne, när vi gjorde olika övningar.
Det är på den vägen vi är än idag och det är på den vägen jag kommer fortsätta, så länge jag kan sitta till häst. Jag kommer antagligen inte komma längre än hit. Men jag tycker ändå att det är en helvetes resa jag fått till... Från tankarna på att lägga mig ner med näsan i vägen, till idag att ha en häst som förutom att titta på svanar och tranor kan dansa tillsammans med en lycklig matte ibland.
)
