Ryttarens inverkan på hästen
Utbildningen av häst och ryttare bygger till största delen på beprövad erfarenhet och det finns få studier gjorda om interaktionen mellan häst och ryttare. Hur ryttaren inverkar på hästen är en subjektiv bedömning och det saknas studier utförda med objektiva mätmetoder.
I ett samarbetsprojekt mellan forskare i Sverige, Schweiz och Holland har en studie genomförts av sju högpresterande dressyrhästar. Syftet med studien som gjordes var att ta reda på hur olika arbetsformer påverkar hästen samt att objektivt beskriva interaktionen mellan häst och ryttare i detta sammanhang.
Hästarna har studerats med och utan ryttare i skritt och trav på en rullmatta. Hästarnas huvud- och halspositioner (HNP) varierades enl. följande:
Fri position med långa tyglar
Nacken som högsta punkten med nosryggen något framför lodplanet
Nacken som högsta punkten med nosryggen något bakom lodplanet
Nacken låg och halsen krökt med nosryggen kraftigt bakom lodplanet
Nacken extremt hög med nosryggen mycket framför lodplanet
Halsen sträckt framåt/nedåt med tygelkontakt
Förutom detta reds hästarna i lättridning på både vänster och höger diagonal samt sex av dem i passage. Alla moment videofilmades för att kunna göra ytterligare bedömningar.
Rullmattan som användes har ett inbyggt kraftmätningssystem som kan mäta belastningen på varje enskild hov samt hur hästens viktfördelning beräknas.
Samtidigt användes ett rörelseanalyssystem för att registrera hästens och ryttarens tredimensionella rörelser som till exempel hästens ledvinklar, ryggens rörelser samt ryttarens sits. Med hjälp av en så kallade tryckmätningsvojlock mättes trycket mellan sadel och hästens rygg.
På några av hästarna gjordes även mätningar av kraften i tyglarna med hjälp av kraftmätare mellan bettet och tygeln. Mätningar med alla teknikerna ovan samtidigt gav en helhetsbild av häst och ryttare som är världsunik.
Huvudets position påverkade hästens rörelser
De olika huvud- och halspositionerna som användes under försöket kan grovt delas in på två olika sätt, de med höga huvudpositioner (2, 3, 5) resp låga (4, 6 ). Det fanns ett signifikant inflytande från huvud- och halsposition på länd- och bröstryggens rörelsemönster. Positioner med högt huvud gav en sänkning av thorakalryggen och en höjning av ländryggen.
Lägre positioner gav den motsatta effekten. Höga positioner gav generellt en begränsning av rörelseomfånget i kotkropparna framför allt i ländryggen. Låga positioner gav motsatt effekt.
Nackvinkeln tycks inte påverka rörelsemönstret i nämnvärd utsträckning. Dessa effekter sågs både med och utan ryttare. Dessa fynd stämmer i stort överens med den bild ryttare och tränare har av formens betydelse för ryggmotoriken möjligen med undantag för den extrema så kallad rollkur-positionen (Pos. 4 i försöket) som även den gav ett ökat rörelseomfång i böjning/sträckning av ryggen. Ur ett medicinskt perspektiv i samband med till exempel rehabilitering av rygglidanden är detta viktig kunskap.
Oväntad effekt på framdelen
Framdelen höjdes vid de låga positionerna vilket kanske inte är det en ryttare eller tränare skulle förvänta sig. Detta fynd kan dels bero på att hästen de facto lyfter sin framdel med den muskelförbindelse som finns mellan bogblad och kropp och/eller rätar ut armbågs- och bogledsvinkel i större utsträckning. Det kan också vara en effekt av att tornutskotten som är något bakåtvinklade reses upp när nackbandet drar dem framåt i samband med sänkning av halsen.
Resultaten visade att vid lättridning var belastningen störst på det diagonala benpar som ryttaren satt ned på och inom denna diagonalen förflyttades viktsfördelningen mot bakbenen. Detta är av vikt vid bedömning av hästens svagheter samt i samband med diagnostik av problem med rörelseapparaten. Att det visade sig vara signifikant skillnad på den totala kraften och vikten vid lättridning på vänster resp. höger diagonal samt även skillnad på vikten mellan diagonalerna vid nedsittning visade på en oliksidighet hos ekipagen trots att de bedömts som kliniskt utan anmärkning. Att denna skillnad var mer uttalad i pos. 2 än i 6 talar starkt för att det är en ryttarinducerad oliksidighet eftersom ryttaren utövar ett relativt sett större inflytande på hästen i denna position. En intressant frågeställning för framtiden är naturligtvis hur denna oliksidighet utvecklats från början, från hästen eller från ryttaren?
Nytt ljus över begreppet samling
Vid jämförelse mellan domarbedömning av samlingsgraden i två olika sekvenser (pos. 2 resp passage) och ett antal mått från film och kraftmätning bekräftades och förkastades flera klassiska beskrivningar av begreppet samling. En viktsförskjutning skedde till bakbenen och bakdelen sänktes relativt framdelen. Bägge dessa saker är klassiska beskrivningar av samling, men framför allt viktförskjutningen tål att diskuteras då den inte motsvaras av en ökad maxbelastning, sannolikt beroende på lägre hastighet och längre stegtid.
Är det då rätt att säga att vi ökar belastningen på bakbenen vid samling? Ja i form av relativ fördelning mellan fram och bak men inte i form av maximala belastningar. En annat klassikt påstående är att takten skall bibehållas vid ökad grad av samling, så skedde helt klart inte i detta försök.
När det gäller kraften så förflyttades vikten till framdelen i de låga positionerna och till bakbenen i den extremt höga positionen. Det tycks vara den hävarm som huvud-hals utgör som är avgörande för viktsfördelningen mellan fram och bakben. Det är intressant att konstatera att pos. 5 som trots det extrema läget, som inte var komfortabelt eller helt accepterat av hästarna ändå åstadkom denna viktsförskjutning.
Krävs inte eftergiven nackvinkel
I flera ridläror sägs att samling kräver en hög halsposition och om en definition av samling innefattar viktsförskjutning till bakbenen så har denna studie visat att detta är korrekt. Viktigt att konstatera är dock att nackvinkeln inte behöver vara eftergiven så som beskrivs i FEI:s tävlingsreglemente.
Viktigt att konstatera är dock att viktsförskjutning och maximal belastning inte nödvändigtvis följs åt. Som tydligt exempel såg vi att i pos. 5 inträffade en viktsförskjutning till bakbenen men samtidigt en ökad maximal belastning på frambenen. Förklaringen till detta ligger i att hoven befann sig kortare tid i markkontakt så att trots en mindre vikt på frambenen så gav denna förkortade understödstid ändå en högre maximalbelastning. En viktig konsekvens av detta är att diskutera skademekanismer. Vilka belastningar (maximal kraft resp impuls) ger vilken typ av skador?
Det kan också konstateras att ryttaren tydligt förskjuter vikten mot frambenen i alla lägen och inte i någon av de positioner som vi testade lyckades att återställa balansen mellan fram och bak till motsvarande utan ryttare, utan endast påverkade denna balans marginellt.
Även ryttare på hög nivå uppvisade ojämn tygelkontakt
Kraften i tyglarna visade en stor oliksidighet mellan höger och vänster sida. Trots att detta var ekipage på mycket hög nivå varierade kraften mellan ryttare och mellan olika positioner. Man skulle kunna förvänta sig en jämnare kontakt med hästens mun både mellan de båda sidorna, mellan olika övningar och under själva stegcyckeln med tanke på den vikt som läggs vid jämn och stadig kontakt med hästens mun i samband med utbildning av ryttare och häst.
En intressant frågeställning för framtida studier är hur oliksidighet hos framför allt ryttaren avspeglas i de olika hjälperna sits, hand och skänkel. Hur påverkar detta sedan hästen samt hur kan man påverka oliksidigheten med träning.
Kunskapen kan nyttjas i nya träningsprogram
Försöket ger inte svar på vad som är bra och dåliga huvud- halspositioner men däremot vilken effekt de har på belastnings- och rörelsemönster, viktfördelning samt trycket mellan sadel och hästens rygg. Informationen ger således en kunskapsgrund för att kunna utforma träningsmetoder och träningseffekter.
Dessutom ger försökets resultat en basis för kommunikation mellan olika aktörer inom hästvärlden. Både tränare, ryttare och veterinärer kan därmed utnyttja denna kunskap för att göra träningsprogram med specifika mål med en tydligare förståelse för varandras mål och förhoppningsvis en gladare och friskare häst.
Ansvarig författare: Stiftelsen Hästforskning, 2011-04-08
Forskningsprojekt: Interaktionen mellan häst och ryttare beskriven med objektiva mätmetoder.
Ansvarig forskare: Lars Roepstorff, år 2005
Då är underhalsen spänd (=sammandragen).
