Jag skadade mitt knä i april 2013 vid en skidolycka - främre korsband och inre sidoligament var helt av. Jag opererades inte, utan rehabtränade enbart. Var återställd efter 8-10 månader då jag kunde både böja och sträcka knät fullt ut, springa, hoppa etc och var ungefär lika stark i båda benen. Började dock rida MYCKET tidigare än så, efter 5-6 veckor, och ridningen har hela tiden fungerat väldigt bra. Hade lite ont på insidan knät i början pga svullnad, men i övrigt känns ridningen väldigt skonsam för knät - bra med stöd i sidled, inga vridrörelser, lagom böjning. Kände mig mer osäker kring hästarna från marken i början än vid ridning - var ju inte direkt kvick i benen, så svårt dels att hoppa undan, dels att hålla emot med häst vid hand om den ville åt annat håll än jag...
Jag hade ju häst (egen häst plus medryttarhäst) redan när jag skadade mig och fortsatte med det. Hade jag varit hästlös och gått i köptankar så hade jag nog väntat aningen längre än jag gjorde. Red första ridturerna på min egen valack som jag haft nästan hela hans liv och jag vet ju dels att han är stabil på så sätt att han inte blir rädd för "minsta lilla" och dels att han är bussig och snäll - han skulle aldrig medvetet försöka bli av med ryttaren till exempel.
Jag har faktiskt inte åkt av en häst någon gång efter att jag skadade knät. Har däremot "vrickat" knät ett par gånger i samband med löpning i skogen, men det har varit ganska "snälla" återfall och det har räckt med vila från löpning i någon vecka plus rehabträning för att komma tillbaka igen.
Den idrottsläkare som jag gick hos i samband med skadan tyckte att ridning var BRA rehabträning - förutsatt då att jag höll mig kvar på hästryggen!
Självklart kan det ju hända olyckor, men den risken tycker jag är värd att ta för att få rida!