Resursförsvar

[Caps]

Har länge läst på buke men aldrig postat något. Men känner lite att situationen är ohållbar här hemma nu, so here it goes.

Jag har två hundar, en 6-årig tik och en valp på ca 6 månader. Båda aktiva bruks/vallhundsraser. De har båda lite resursförsvar vad gäller mat och ben, men inget som är ett problem med lite framförhållning. Dock har tiken ett stort resursförsvar vad gäller mig och vissa platser, främst soffan i vardagsrummet och precis vid köksbänken. De ryker ihop lite då och då, varje gång är det valpen som gör något som tiken inte tycker är okej, hon säger ifrån, morrar och gläfser mot honom och han svarar tillbaka. Dvs han gör helt normala saker, typ vill gosa med mig i soffan eller sitter vid mina fötter i köket, och tiken accepterar inte det. Det låter mest illa, dom har hittills inte gjort illa varandra fysiskt. Men jag börjar märka på valpen att han inte mår bra i dessa situationer.

Såklart är det inget jag accepterar från tikens sida men min annars lyhörda tik är inte riktigt nåbar i dessa situationer. Jag har tittat mycket på instruktörer osv men vi har verkligen ingen i närheten som jag känner till som jag tror skulle kunna vara till hjälp.

Min undran är om någon här har liknande erfarenhet? Min tanke är att träna in ett "gå till bädden"-kommando på tiken och skicka iväg henne så fort hon dumvaktar saker. 9/10 gånger är det soffan, men bara om jag sitter i den. Lite orolig att det ska göra saken värre dock... Att hon känner sig "utanför"? Eller så är det jag som tillskriver henne lite väl mänskliga egenskaper här... Jag vet inte.

Min andra fundering är om det är hållbart att leva med två hundar som mest accepterar varandra? Dvs om vi hittar strategier som gör att de inte ryker ihop längre, men de njuter ju inte direkt av varandras sällskap... Mest bara.. Står ut. Nu tränas ju båda aktivt och får en del egentid så, men vardag är ju ändå den största delen av våra liv.

Jag älskar båda så otroligt mycket, dom är båda fantastiska hundar på sina vis och jag vill verkligen kunna behålla båda. Men jag vill ju inte att de ska gå omkring och må dåligt... Blä.

Hjälp och tankar uppskattas.

 

[Migo]

Jag skulle fokusera på valpen. En ung hanvalp ska inte (i min värld) svara upp mot en vuxen tik.

Jag valde att omplacera för betydligt mindre spänning i gruppen, för jag tycker inte de ska behöva leva under hot, även om det inte blir slagsmål av det. En sexmånaders valp skulle jag dock betrakta som slyngel och låta mogna innan några drastiska beslut. Kanske umgås med dem en och en i situationerna som blir spända, så din tik slipper slyngeln.

Surighet från äldre hund kan vara smärtsymptom. Min gamla gubbe har betydligt större överseende med småglinen sen han började få Librela.

 

[Caps]

Jag skulle fokusera på valpen. En ung hanvalp ska inte (i min värld) svara upp mot en vuxen tik.

Jag valde att omplacera för betydligt mindre spänning i gruppen, för jag tycker inte de ska behöva leva under hot, även om det inte blir slagsmål av det. En sexmånaders valp skulle jag dock betrakta som slyngel och låta mogna innan några drastiska beslut. Kanske umgås med dem en och en i situationerna som blir spända, så din tik slipper slyngeln.

Surighet från äldre hund kan vara smärtsymptom. Min gamla gubbe har betydligt större överseende med småglinen sen han började få Librela.

Tack för ditt svar. Hur menar du fokusera på valpen? Alltså för det mesta gör han absolut ingenting när hon sätter igång och morrar, men vad ska han göra när hon mer eller mindre flyger på honom? Men ja, han är en tuff individ, det är han.

Jag är också medveten om att det kan bli bättre när han slutar vara så förbannat jobbig (han är 6 månader liksom, går på allas nerver), men hon blir inte förbannad när han är jobbig med henne, utan när han vill hoppa upp bredvid mig på soffan t.ex.

Tiken har ryggproblem. Ingen diagnos, är pensionerad från tävling/viss träning, men veterinärer jag var hos sist med henne sa åt mig att sluta söka hjälp för hon är "bara lite spänd" Fick dock bra hjälp hos en sjukgymnast, men tiken går inte på smärtstillande.

 

[Bulldoozer]

Håller med @Migo men vill säga att jag ser inte hur du ska lösa att tiken vaktar dig utan att behöva markera att det inte ok. Om vi nu pratar förmänskligande så skulle du väl knappast acceptera om din äldre dotter flög på din lilla son utan anledning? Du skulle ju skicka henne till sitt rum på time out? (Eller nåt) Varför skulle det vara så hemskt att skicka iväg hunden och förebygga såna här tråkiga situationer?
Alla mina hundar accepterar varann, jag kan ha dom brevid varann och mata med godis utan att det blir tjafs, jag kan ha en hund vilande på mig och den andra kommer och kryper upp intill utan problem. Det är just för att minsta lilla tendens att vakta mig innebär att de skickas iväg en stund. Livet är så otroligt mycket lättare när hundarna inte tjafsar och vaktar mot varann men det ju upp till oss att sätta ramar när det behövs.

 

[Wingates]

Har länge läst på buke men aldrig postat något. Men känner lite att situationen är ohållbar här hemma nu, so here it goes.

Jag har två hundar, en 6-årig tik och en valp på ca 6 månader. Båda aktiva bruks/vallhundsraser. De har båda lite resursförsvar vad gäller mat och ben, men inget som är ett problem med lite framförhållning. Dock har tiken ett stort resursförsvar vad gäller mig och vissa platser, främst soffan i vardagsrummet och precis vid köksbänken. De ryker ihop lite då och då, varje gång är det valpen som gör något som tiken inte tycker är okej, hon säger ifrån, morrar och gläfser mot honom och han svarar tillbaka. Dvs han gör helt normala saker, typ vill gosa med mig i soffan eller sitter vid mina fötter i köket, och tiken accepterar inte det. Det låter mest illa, dom har hittills inte gjort illa varandra fysiskt. Men jag börjar märka på valpen att han inte mår bra i dessa situationer.

Såklart är det inget jag accepterar från tikens sida men min annars lyhörda tik är inte riktigt nåbar i dessa situationer. Jag har tittat mycket på instruktörer osv men vi har verkligen ingen i närheten som jag känner till som jag tror skulle kunna vara till hjälp.

Min undran är om någon här har liknande erfarenhet? Min tanke är att träna in ett "gå till bädden"-kommando på tiken och skicka iväg henne så fort hon dumvaktar saker. 9/10 gånger är det soffan, men bara om jag sitter i den. Lite orolig att det ska göra saken värre dock... Att hon känner sig "utanför"? Eller så är det jag som tillskriver henne lite väl mänskliga egenskaper här... Jag vet inte.

Min andra fundering är om det är hållbart att leva med två hundar som mest accepterar varandra? Dvs om vi hittar strategier som gör att de inte ryker ihop längre, men de njuter ju inte direkt av varandras sällskap... Mest bara.. Står ut. Nu tränas ju båda aktivt och får en del egentid så, men vardag är ju ändå den största delen av våra liv.

Jag älskar båda så otroligt mycket, dom är båda fantastiska hundar på sina vis och jag vill verkligen kunna behålla båda. Men jag vill ju inte att de ska gå omkring och må dåligt... Blä.

Hjälp och tankar uppskattas.

Jag hade definitivt skickat bort tiken när hon vaktar dig sådär. Jag tycker man får vakta mat/ben och liknande - men vem som är nära mig bestämmer jag och inte hunden. Dvs beter man sig inte får man inte vara med. Eventuellt hade ingen fått vara i soffan med mig.
Så länge det inte är spänt mellan hundarna i övrigt tycker jag det räcker med att de accepterar varandra, men den ena ska inte behöva gå runt och vara rädd för stryk.

 

[Caps]

Håller med @Migo men vill säga att jag ser inte hur du ska lösa att tiken vaktar dig utan att behöva markera att det inte ok. Om vi nu pratar förmänskligande så skulle du väl knappast acceptera om din äldre dotter flög på din lilla son utan anledning? Du skulle ju skicka henne till sitt rum på time out? (Eller nåt) Varför skulle det vara så hemskt att skicka iväg hunden och förebygga såna här tråkiga situationer?
Alla mina hundar accepterar varann, jag kan ha dom brevid varann och mata med godis utan att det blir tjafs, jag kan ha en hund vilande på mig och den andra kommer och kryper upp intill utan problem. Det är just för att minsta lilla tendens att vakta mig innebär att de skickas iväg en stund. Livet är så otroligt mycket lättare när hundarna inte tjafsar och vaktar mot varann men det ju upp till oss att sätta ramar när det behövs.

Nä, det är inget jag accepterar. Men att korrigera henne upplever jag bara har effekten att hon slutar morra, men gör inte att hon blir lugnare på något sätt. Och nästa gång är det samma sak igen.

Jag är väl rädd att hon ska tolka det som att hon blir ivägskickad för att valpen kommer, inte för att hon vaktar. Men jag ska prova.

Jag hade definitivt skickat bort tiken när hon vaktar dig sådär. Jag tycker man får vakta mat/ben och liknande - men vem som är nära mig bestämmer jag och inte hunden. Dvs beter man sig inte får man inte vara med. Eventuellt hade ingen fått vara i soffan med mig.
Så länge det inte är spänt mellan hundarna i övrigt tycker jag det räcker med att de accepterar varandra, men den ena ska inte behöva gå runt och vara rädd för stryk.

Det får bli så, jag har bädd både i köket och vardagsrummet. Provade nu när hon vaktade spisen, det har åkt in en torrfoderkula där under som valpen ständigt försöker nå och hon blir förbannad på honom varje gång. Så jag skickade henne till bädden och hon såg rätt förvånad ut, sen suckade hon och la sig ner medan jag gjorde min frukost