Man kan säga mycket ont om SKK, men jag tror att större delen av ansvaret ligger på rasklubbarna - och uppfödarna!
Min rasklubb har fått igenom ett krav på arbetsprov och förbud mot utställningar. Det går att få igenom en hel del saker förutsatt att rasföreningen faktiskt vill.
Jag tror faktiskt att det är uppfödare och rasklubbar som motarbetar hälsoprogram och liknande. SKK har inget intresse i att föda upp defekta hundar, men det har de individer som bemödat sig om att ta fram generationer av hundar med massa prestige i namnet.
Träffade en utställningsavlad basset idag som inte ens fyllt två år. Hon ser inte, hör knappt, får skavsår på öronen av att gå en kort promenad, har stora exem i alla hudveck på benen och tar sig knappt fram så fort det blir lite kuperat. Hennes kullsyster är champion och används i avel. Det är INTE SKKs fel!
SKK är ju sina medlemmar och det säger sig lite självt att ju fler man är ju svårare är det att komma överens. Mycket förblir därför som det alltid har varit, som det man är bekant med. Det är ju fördelen med att ha flera olika alternativ, istället för en jättestor organisation med jättemånga medlemmar som ofta drar åt olika håll kan man istället få mindre organisationer som består av medlemmar som har sökt sig dit just pga. att man har en gemensam syn på hur avel/tävling ska bedrivas. Idag blir man medlem i SKK för att det inte finns något annat alternativt om du ska ses som seriös. Inte nödvändigtvis för att man ställer sig bakom deras"ideologi".
Jag är väl en av de som kan anses "motarbeta" hälsoprogram, om vi nu ska ta det som ett exempel. Jag anser inte att vägen till friska djur byggs genom att skapa hälsoprogram. Jag anser att man bygger en frisk bas genom att ha god genetisk variation. Således anser jag att en avelsorganisation bör göra sitt ytterst för att underlätta för medlemmarna att hålla en bred genetisk variation inom raserna. Ju färre byråkratiska hinder ju bättre. Det är mycket utifrån det jag har valt förbundstillhörighet. Nu när det kommer allt fler hälsoprogram på kattsidan ser jag att uppfödare får ett oerhört fokus på just den specifika sjukdomen även fast sjukdomen ifråga kanske inte ens är väldigt omfattande i rasen. Man parar hellre med en "fritestad" släkting än med en otestad obesläktad individ. Man är beredd att höja inavelsgraden till fördel för att utrota en specifik sjukdom. Och så ser man förbi riskerna med den hårda selektionen man gör. Jag satt som avelsråd i en rasklubb och arbetade bl.a. med att sammanställa testrekommendationer och jag hade då kontakt med t.ex. P-E Sundgren och jag vet att han delade en del av mina farhågor med hälsoprogram (min rasklubb beslutade därför att inte införa hälsoprogram utan istället arbeta fram rekommendationer och försöka hjälpa till att få till subventionerade testtillfällen). Vi hade även en utparningsfond så att de som ville para ut skulle få stöd ekonomiskt eftersom det som regel straffar sig ekonomiskt att göra en utparning.
Det finns olika sätt att arbeta på och jag skulle vilja se en ökad acceptans för det.