Relationen till din mamma....

[Bellami4]

Sv: Relationen till din mamma....

:smirk: Vad säger man?

Är det första barnbarnet? Min mamma var lite lika i början, det verkade som om hon hade svårt med sin roll som mormor dvs att hon inte längre var mamma. Det gick över efter några duster.

Stå bara på dig!

 

[twinstar]

Sv: Relationen till din mamma....

Youbet det är första barnbarnet!!

Ska se om jag kan ta en dust med henne här i veckan!

 

[havreflinga]

Sv: Relationen till din mamma....

Jag tycker du ska svara hårt. Särskilt när hon kör det där kalla bortskämdhets-snacket (att bebisar ska lämnas skrikande och inte skämmas bort med närhet). Typ: "Inte konstigt att jag mått så dåligt/blivit så skadad." Eller: "Mina barn ska aldrig behöva känna sig så ensamma/oälskade som jag har gjort."

Helt okej att överdriva för att få tyst på tanten. Bebistiden är kort och tålamodsprövande. Eliminera allt onödigt jobbigt för att få möjlighet att njuta!

 

[Zoya]

Sv: Relationen till din mamma....

Nej, min mamma var inte sådan. Mamma var i princip min räddning när David föddes. Hon fick komma och hjälpa mig med bebisen och avlasta etc. Från att han var ca 1 v gammal dumpades han hos morsan ett par timmar varje dag när jag skulle till stallet
Svärmor var dock som din mamma Hon har dessbättre taggat ner några snäpp nu men är inte helt bra än och blir nog aldrig det heller....

Min mamma dog tyvärr för två år sedan och hann inte träffa sitt andra barnbarn. Jag saknar att ha lite "kvinnligt" sällskap att diskutera barnen med och jag är ledsen över att mamma inte fick mer tid med sitt/sina barnbarn - hon var ändå den som längtade mest efter barnbarn.

 

[astronaut]

Sv: Relationen till din mamma....

Nu är jag 19 och har under min uppväxt aldrig haft bra kontakt med varken mor eller far min.

Min mamma har jag egentligen aldrig kunnat prata öppet med, något inom mig säger stopp.
Jag har en liknande "tegelmur" runt mig, dit in får inte mamma eller pappa komma in i, då förlorar jag allt jag byggt upp för att vara så stark som jag är idag.
Det må hända att vissa undrar varför, jag har ingen egentlig förklaring till det mer än saker som kan ha hänt i min barndom.

Min relation till mamma är dock relativt bra, vi bråkar sällan. Och vi kan prata om saker - som inte är om mig. När hon vill prata om mig så stänger jag bara in mig i "tegelmuren" och lyssnar inte så värst. Det kan hända att har får ett aggresivt anfall (vilket tyvärr händer oftast) så mamma låter bli det.

 

[Jolanta]

Sv: Relationen till din mamma....

Gah, en sån här tråd hade jag tänkt starta, fast angående svärmödrar!

Min kära svärmor har väl sagt allt om amning som stod på den där listan någon länkade till. Helst skulle hon säga något när jag satt och försökte amma, vilket gjorde det helt omöjligt, och det slutade med att jag satt och grät inne i sovrummet till slut. (Hon har inte ammat ett enda av sina 4 barn)

En gång satt jag och försökte amma när hela svärfamijen kommer indundrades i lägenheten (objudna), det första svärmor säger är "jag trodde ni sov". VARFÖR kommer de då, om de trodde att vi låg och sov. Arvid började skrika när jag kände mig stressad, och då sa svärmor att jag nog hade för svag bröstmjölk, och att hon kunde blanda ersättning åt mig. :smirk: A skrek väldigt mycket de första 4 veckorna, pga att han hade så ont i magen, och när han hade ont så försökte han suga på allt. Det enda jag fick höra då var att "Åh, han är så hungrig så hungrig, du måste ge honom mat." Han gallskrek bara när jag försökte amma honom när han hade ont, och det föröskte jag förklara för svärmor typ 1000 gånger.

När A hade gått upp nästan 700gram på 9 dagar så trodde jag hon skulle vara tyst med att jag hade dålig och för lite mjölk, men ICKET, hon hann säga några gånger till att jag hade för svag mjölk.

I helgen så hade A precis ätit, och jag gick lite med honom för att han skulle rapa. Då sa svärmor att han var bortskämd.

Varje gång vi träffar henne så frågar hon om han inte sover hela nätterna ännu, utan att äta... Precis som om det är det viktigaste här i världen...

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter...

Då har det varit tur att min mamma har kunnat lugna mig, (hon är en sann amningsfanatiker), annars hade jag nog slutat amma för länge sen. Jag trodde att min mamma skulle vara hemsk, men hon har varit stenlugn hela tiden, och bara svarat på mina frågor när det varit något.

Ursäkta att det vart så långt, men det var så skönt att få skriva av sig

 

[CillaW]

Sv: Relationen till din mamma....

Min mamma var cool när mina barn var små. Hon har inte lagt sig i hur jag och deras pappa tagit hand om dem utan bara ägnat sig åt att älska sina barnbarn hämningslöst

"Goda råd" i mängder har i stället kommit från många andra håll. "Ska du amma honom nu igen?" var väl det vanligaste.

 

[Gandalf]

Sv: Relationen till din mamma....

Gah, en sån här tråd hade jag tänkt starta, fast angående svärmödrar!

Min kära svärmor har väl sagt allt om amning som stod på den där listan någon länkade till. Helst skulle hon säga något när jag satt och försökte amma, vilket gjorde det helt omöjligt, och det slutade med att jag satt och grät inne i sovrummet till slut. (Hon har inte ammat ett enda av sina 4 barn)

En gång satt jag och försökte amma när hela svärfamijen kommer indundrades i lägenheten (objudna), det första svärmor säger är "jag trodde ni sov". VARFÖR kommer de då, om de trodde att vi låg och sov. Arvid började skrika när jag kände mig stressad, och då sa svärmor att jag nog hade för svag bröstmjölk, och att hon kunde blanda ersättning åt mig. :smirk: A skrek väldigt mycket de första 4 veckorna, pga att han hade så ont i magen, och när han hade ont så försökte han suga på allt. Det enda jag fick höra då var att "Åh, han är så hungrig så hungrig, du måste ge honom mat." Han gallskrek bara när jag försökte amma honom när han hade ont, och det föröskte jag förklara för svärmor typ 1000 gånger.

När A hade gått upp nästan 700gram på 9 dagar så trodde jag hon skulle vara tyst med att jag hade dålig och för lite mjölk, men ICKET, hon hann säga några gånger till att jag hade för svag mjölk.

I helgen så hade A precis ätit, och jag gick lite med honom för att han skulle rapa. Då sa svärmor att han var bortskämd.

Varje gång vi träffar henne så frågar hon om han inte sover hela nätterna ännu, utan att äta... Precis som om det är det viktigaste här i världen...

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter...

Då har det varit tur att min mamma har kunnat lugna mig, (hon är en sann amningsfanatiker), annars hade jag nog slutat amma för länge sen. Jag trodde att min mamma skulle vara hemsk, men hon har varit stenlugn hela tiden, och bara svarat på mina frågor när det varit något.

Ursäkta att det vart så långt, men det var så skönt att få skriva av sig

Fy vad arg jag blir när jag läser, vilken tur att du har stöd av din egen mamma i alla fall! Inte konstigt att många har det kämpigt med amningen när det här är den "uppmuntran" man får

Och till Twinstar: Jag tror också att du måste säga ifrån ORDENTLIGT, tyvärr. Jobbigt men viktigt, det handlar ju om dig och ditt barn och att ni måste få forma er relation utan påtvingad "hjälp". Förhoppningsvis kan hon förstå det även om hon kanske reagerar negativt först.

 

[mino]

Sv: Relationen till din mamma....

Om jag minns rätt så har din mamma redan när ni köpte hus velat ha ert liv som sitt projekt och köpa gardiner och hålla på? Tycks som mönstret återkommer även nu. Det är väldigt svårt (tycker jag själv) att hantera folk som är mer hjälpsamma än vad man vill, det är svårt att säga ifrån trots att man inte vill ha deras påflugna omsorger. För egen del känner jag mig på nåt sätt löjlig och som om det är en konstig reaktion att bli förbannad när de kommer med sina rosa overaller. Samtidigt är det sättet som gåvan ges på som är irriterande, det är som om det vill göra barnet till sitt genom att komma med kläder som är deras tacky stil och inte min. Det är som om de tror sig ha rätt att klampa in i min familj och bestämma hur det ska vara. Det är hjälpsamhet med baktankar och utan respekt, helt enkelt.

Mina svärföräldrar var såna och vår relation har fortfarande inte blivit bra även om den har blivit bättre nu när dottern är lite äldre. De tror på något underligt sätt att de är chefer över hela projektet och att de ligger i deras ansvar/rättigheter att avgöra vad som är lämpligt för vår dotter. Bla tyckte de att det var en bra idé att de skulle "ta henne" en hel helg när hon var 4 månader och fortfarande helammades ("man kan pumpa ur"). Vi fick hela tiden antydningar om att vi var sjåpiga. Jag ångrar över lag att jag inte sagt ifrån mer men det har sina skäl, bla att de har en stark ställning i familjen pga svågerns familj där det inte finns några morföräldrar. I deras fall är det mycket en attitydfråga. De lägger så oerhört mycket prestige i det där med barn och de beter sig som om de förväntar sig att vår dotter (1,5 år) hellre ska vilja vara med farmor än med oss föräldrar. De verkar uppfatta sig själva som navet kring vilket allt ska snurra. Det som möjligtvis kan vara ett tips är att det blir förmodligen bättre när du har varit mamma längre tid och din mamma inte får lön för sin möda. Det kan nog vara klokt att inte klippa banden helt för det är väldigt skönt att ha några släktingar som kan vara barnvakt när barnet är äldre.

 

[twinstar]

Sv: Relationen till din mamma....

Mino: Exakt så är det!
Har fått henne att sluta köpa saker till huset...nu är det en ny dust.

Jag har försökt prata i lugn och ro med henne men det är som det inte går in eftersom hon upprepar sitt beteende.

Jag har också blivit rejält förbannad utan resultat.
Som det är nu kommer hon inte få sitta barnvakt och det kommer jag tala om för henne nästa gång hon börjar med sina råd och tips. Inte lämnar jag mitt barn till någon som tycker det är okej att hon ska ligga och skrika eller som kommer klä henne för varmt eller tycker att det är bra att hon ska fäktas (fall-reflexen) när hon ligger i knät!

Hon ska hit på julafton. Håll tummarna!

 

[Georgina]

Sv: Relationen till din mamma....

Jag tycker att du ska ha överseende med din mamma. Är det hennes första barnbarn så är det mycket spännande för henne också. Hon vill vara med och hjälpa till. Hon har faktiskt fött upp dig med sina metoder (och dina syskon, om du har några) och måste ju då tro på att det fungerar.
Det kommer säkert en dag när du behöver henne och hennes hjälp så det är väl dumt att strida med henne.

 

[Pallas]

Sv: Relationen till din mamma....

Hon vill vara med och hjälpa till. Hon har faktiskt fött upp dig med sina metoder (och dina syskon, om du har några) och måste ju då tro på att det fungerar.

Hahaha herregud om jag skulle applicera det där på min mamma! Jag har satt ned foten för min mamma, inte bara när det gäller mina barn utan för hela mitt liv, och det föll inte i god jord och vi har inte haft någon kontakt på... tja vad är det nu... åtta, nio år kanske? Nä, jag tycker inte alls att man skall acceptera att bli överkörd, förudmjukad och trampad på bara för att ens egna eller partnerns föräldrar inte har självinsikt nog att uppföra sig trevligt när de får barnbarn. Att de är släkt och viktiga i barnet sliv är inte skäl nog att bli totalöverkörd, hånad och underkänd i sin föräldraroll!

 

[Georgina]

Sv: Relationen till din mamma....

Vad tråkigt för er båda. Och för dina barn.

 

[Pallas]

Sv: Relationen till din mamma....

Nej, inte tråkigt alls. Bara läkande. Mina barn har andra förebilder som de älskas av, så de saknar inte heller någon mormor.

 

[mino]

Sv: Relationen till din mamma....

Det spelar ingen roll att hon tror på sina metoder, det är inte hennes barnuppfostran (egentligen) som är problemet, det är hennes sätt att inte respektera och lyssna på hur föräldrarna vill ha det. Det är aldrig okej att människor inte backar när andra ber dem göra det, och att kritisera och kommentera något så privat som amning är rejält respektlöst.

Sen hur man väljer att hantera situationen är en annan fråga. Min erfarenhet är att det blir lättare när barnet är över ett halvår och ännu lättare när det börjar bli mer självständigt och kan gå. Dels är skötseln av barnet inte lika offentlig då och dels så är man själv trygg i situationen och har en etablerad relation med barnet. Dessutom är det härligt med avlastning när de börjar bli 1 - 1,5...

 

[Pallas]

Sv: Relationen till din mamma....

Min erfarenhet är att det blir lättare när barnet är över ett halvår och ännu lättare när det börjar bli mer självständigt och kan gå.

Inte om man fortfarande ammar då... Fast å andra sidan ger folk upp hoppet om en och backar äntligen om man fortfarande ammar när de är två år.

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Relationen till din mamma....

Jag tycker att du ska ha överseende med din mamma. Är det hennes första barnbarn så är det mycket spännande för henne också. Hon vill vara med och hjälpa till. Hon har faktiskt fött upp dig med sina metoder (och dina syskon, om du har några) och måste ju då tro på att det fungerar.
Det kommer säkert en dag när du behöver henne och hennes hjälp så det är väl dumt att strida med henne.

Tack och lov att min mamma inte är så som du beskriver.. Bara för att hon har fött mig så har väl inte hon rätt att styra och ställa över ens liv när man startar egen familj????????

Jag älskar min mamma över allt annat och är väldigt tacksam för de råd hon ger mig, när JAG ber om det.. Hon skulle aldrig lägga sig i så som tex min svärmor börjat göra. (Napp behöver hon inte, det är bra att skrika. Låt henne inte sova bredvid dig i sängen, då blir hon bortskämd, du måste ge henne mat när hon skriker, trots att hon då skiter knäck (Saga äter på rutin var tredje timme under dagen och sover hela nätterna)).

Nej, man kan inte låta andra styra över sitt liv och jag tänker inte spendera mitt liv att vara tacksam för att min mamma födde mig, jag ger människor den respekten de förtjänar och min mamma lägger ju inte sig i vad jag gör, vilket också gör att jag respekterar henne så mycket mer.

 

[Georgina]

Sv: Relationen till din mamma....

Vad tråkigt det är när alla läser så fel vad man skriver

Jag har inte menat att man ska låta någon styra över ens liv, mamma eller svärmor eller vem det kan vara. Man vinner inget på att ta strid, det är mycket bättre att försöka förstå vad som får en person att bete sig som den gör och handla därefter och kanske vara lite mer förlåtande, det var vad jag försökte få fram. Tycker det är så många hätska inlägg här, vilket gör mig bedrövad

Hoppas någon förstår vad jag menar.

 

[Inte_Ung]

Sv: Relationen till din mamma....

Jag vet inte vad man gör.
Min äldsta är 16år nu och jag har inte fått ordning på det.

Min mamma anser att hon hör till denna familjen nu när här finns barn.
Och så är hon igång och stökar i den hela tiden.
Barnen är mera hennes Barnbarn än mina barn.

Men hon hade en oerhört problematisk uppväxt där hon inte fick vara i sin familj utan skickades iväg på internatskola som 13-åring för att hon var så "besvärlig".
Så hon har stannat socialt i utvecklingen på en tonårings nivå.

 

[Pallas]

Sv: Relationen till din mamma....

Jag förstår vad du menar, men håller inte med. Förståelse och ett förlåtande sinnelag är bra, men när det gäller folk som bara klampar över en och inte tar hänsyn vare sig till subtila tillsägningar eller direkta avståndstaganden, ja då är första steget inte att analysera sitt eget beteende utan att dra upp en gräns för vad man tolererar. Det spelar liksom ingen roll att mamma/svärmor fått första barnbarnet och att det är jääääääätteroligt och spännande - de får inte braka ur ramarna för ett respektfullt socialt samspel för det.

Jag håller inte med dig, just därför att jag själv inte fått lära mig att sätta någon gräns. Detta ledde till att jag, när jag separerade från mitt första barns far, var helt och hållet övertygad om att jag var en skadlig mor för mitt barn - hur skulle jag kunna ta något ansvar för honom när precis allt jag gjorde var fel? Det medförde att jag lämnade huvudansvaret till pappan och trodde att jag skadat min son för livet. Senare flyttade jag 50 mil bort och såg min son kanske 2-3 gånger om året tills han fyllde 7. Först då hade jag lärt mig sätta gränser och funnit mitt självvärde och först då kunde jag inse att det som hänt var helt galet. Tack och lov så kunde jag och sonen reparera den anknytningsskada som uppstått, men det krävde mycket arbete.

Jag tycker det är fel att lägga rannsakningsansvaret på de nyblivna föräldrarna - för dem är det en större händelse att bli föräldrar än för deras föräldrar att bli far- eller morföräldrar. Det är en större påfrestning för de nyblivna föräldrarna och de är känsliga när de ska knyta an till sitt barn och hitta sina egna föräldraroller. Det är omgivningen som bör visa större hänsyn, anser jag! Har man dessutom problem med hur man själv blev uppfostrad (det hade jag många...) så vill man inte ha en massa oombedda råd.