tjenixen
Trådstartare
(Herregud så långt det blev 
- och egentligen är det ju bara trams, men mina tankar nonetheless)
Jag hoppas kunna få lite perspektiv här.
Några av er vet att jag träffade en person i ca 5 månader, vi sågs inte så ofta och vi hade aldrig sex. (När vi började träffas gjorde jag det tydligt att jag inte ville inleda ett sexuellt förhållande förrän jag fick bekräftat att inga andra var inblandade. Inga konstigheter.)
Under tiden har jag jobbat mycket med mig själv då jag har en hel drös dåliga vanor i dejtande och kärleksrelationer - han med, kan man lugnt säga. Så det har gått långsamt, men det har varit uppenbart att vi tyckt om varandra.
Sist vi sågs, innan jul, bad han mig om hjälp med en sak, jag ställde gladeligen upp och vi hade en väldigt trevlig kväll. När vi umgås behandlar han mig otroligt väl, och denna kväll lite extra mycket. Jag antog att det var för att han bett om hjälp - något han inte är helt bekväm med till vardags.
Sedan gick alla mina varningsflaggor gick igång...
Det finns två anledningar:
- Det ena var att han var på väg att åka hem kl 01. (Hade väskor med sig och tvättid på morgonen). Ingen av oss har någonsin åkt hem om vi umgåtts på kvällen.
- Det andra är att jag, pga min uppväxt, blir otroligt på min vakt vid förändringar i beteende. Vare sig det är till det bättre el sämre, så signalerar det att något är på g, och min vana säger att det inte är bra. Jag är medveten om att detta är en invand reaktion och inte nödvändigtvis förankrad i aktuella situationer. Jag vet att den finns och varför, jag kan inte alltid säga om det är en befogad känsla eller inte, det kan bara tid utvisa.
Som resultat av detta för mig extremt obehagliga tillstånd hörde jag av mig till honom några dagar senare i ett sms och sade att det fanns vissa saker i hur vi ses jag kände mig obekväm med och gärna ville prata med honom om, om han ville och när han i så fall hade tid.
Som svar fick jag i stora drag: javisst, men det är lite mycket nu så kan vi göra det senare.
Det var ett meddelande som inte var likt honom (mitt var nog inte så likt mig). ...Sedan tog det en månad innan han hörde av sig igen.
Jag är fullt medveten om att jag freakade, och att rädslorna är mitt ansvar, inte hans. Detta hade jag tänkt förmedla till honom och vara ärlig med att det är något jag själv måste hantera, inte han.
Jag är även medveten om att det inte är god stil att skicka ett sådant meddelande, och inte heller helt förvånad över svaret jag fick.
Samtidigt så tog det så lång tid innan han hörde av sig att jag i bestämde mig för ett datum med cut-off point och om han inte hörde av sig innan det så skulle jag helt enkelt gå vidare. Jag har kommit fram till att en av de viktigaste sakerna för mig i en relation är att känna att det finns utrymme för mig att uttrycka sådant som känns viktigt.
Således blev mitt svar när han till sist tog kontakt igen, att det tagit så lång tid att jag bestämt mig för att gå vidare. (Jag nämnde även ursäktande att jag förstod att mitt ursprungliga meddelande inte varit så sjysst och att det absolut inte varit min mening. Jag hade kunnat hitta ett bättre sätt att uttrycka det som var viktigt om jag tänkt till lite)
(Gud så lång det här blir...!)
Nåja, summan av kardemumman är att jag aldrig behandlat mig själv så väl som jag gjort i den här "relationen", och det är mycket tack vare honom då han utmanat mig att vara en lite bättre version av mig själv. Tidigare har jag helt kört över mig själv och lagt full fokus på den andre, och jag har aldrig satt mitt eget pris så högt som med honom. Vilket samtidigt gjort att jag verkligen kunnat göra mitt bästa för att kommunicera ärligt och behandla honom på ett så öppet och bra sätt jag har kunnat. Det är stor skillnad mellan att lägga fokus på den andre och ge av sig själv har jag märkt. Varav det senare är det eftersträvansvärda.
Samtidigt som jag undrar om jag gjorde något väldigt osjysst? Jag har ingen aning, det här är en för mig helt främmande situation, helt främmande utgångsläge, helt främmande på så otroligt många olika sätt att det känns som en otrampad stig någonstans i skogen vid den där motorvägen jag är van vid att tanklöst köra med något stort, bullrigt fordon som knappt går att svänga.
Skulle ni vänta en månad med att prata med någon som uttryckt att de hade något på hjärtat?
Hur skulle ni reagerat om ni var den som ville säga något?
Är det konstigt av mig att gå ifrån en relation på det sättet, när jag ändå känner att båda måste våga blotta sig lite iaf för att kommunikationen ska funka?
Vi har aldrig varit ett par, bara "träffats".
Är jag bara ovan vid att ställa mig själv först? Eller har jag begått ett stort misstag
- och egentligen är det ju bara trams, men mina tankar nonetheless)Jag hoppas kunna få lite perspektiv här.
Några av er vet att jag träffade en person i ca 5 månader, vi sågs inte så ofta och vi hade aldrig sex. (När vi började träffas gjorde jag det tydligt att jag inte ville inleda ett sexuellt förhållande förrän jag fick bekräftat att inga andra var inblandade. Inga konstigheter.)
Under tiden har jag jobbat mycket med mig själv då jag har en hel drös dåliga vanor i dejtande och kärleksrelationer - han med, kan man lugnt säga. Så det har gått långsamt, men det har varit uppenbart att vi tyckt om varandra.
Sist vi sågs, innan jul, bad han mig om hjälp med en sak, jag ställde gladeligen upp och vi hade en väldigt trevlig kväll. När vi umgås behandlar han mig otroligt väl, och denna kväll lite extra mycket. Jag antog att det var för att han bett om hjälp - något han inte är helt bekväm med till vardags.
Sedan gick alla mina varningsflaggor gick igång...
Det finns två anledningar:
- Det ena var att han var på väg att åka hem kl 01. (Hade väskor med sig och tvättid på morgonen). Ingen av oss har någonsin åkt hem om vi umgåtts på kvällen.
- Det andra är att jag, pga min uppväxt, blir otroligt på min vakt vid förändringar i beteende. Vare sig det är till det bättre el sämre, så signalerar det att något är på g, och min vana säger att det inte är bra. Jag är medveten om att detta är en invand reaktion och inte nödvändigtvis förankrad i aktuella situationer. Jag vet att den finns och varför, jag kan inte alltid säga om det är en befogad känsla eller inte, det kan bara tid utvisa.
Som resultat av detta för mig extremt obehagliga tillstånd hörde jag av mig till honom några dagar senare i ett sms och sade att det fanns vissa saker i hur vi ses jag kände mig obekväm med och gärna ville prata med honom om, om han ville och när han i så fall hade tid.
Som svar fick jag i stora drag: javisst, men det är lite mycket nu så kan vi göra det senare.
Det var ett meddelande som inte var likt honom (mitt var nog inte så likt mig). ...Sedan tog det en månad innan han hörde av sig igen.
Jag är fullt medveten om att jag freakade, och att rädslorna är mitt ansvar, inte hans. Detta hade jag tänkt förmedla till honom och vara ärlig med att det är något jag själv måste hantera, inte han.
Jag är även medveten om att det inte är god stil att skicka ett sådant meddelande, och inte heller helt förvånad över svaret jag fick.
Samtidigt så tog det så lång tid innan han hörde av sig att jag i bestämde mig för ett datum med cut-off point och om han inte hörde av sig innan det så skulle jag helt enkelt gå vidare. Jag har kommit fram till att en av de viktigaste sakerna för mig i en relation är att känna att det finns utrymme för mig att uttrycka sådant som känns viktigt.
Således blev mitt svar när han till sist tog kontakt igen, att det tagit så lång tid att jag bestämt mig för att gå vidare. (Jag nämnde även ursäktande att jag förstod att mitt ursprungliga meddelande inte varit så sjysst och att det absolut inte varit min mening. Jag hade kunnat hitta ett bättre sätt att uttrycka det som var viktigt om jag tänkt till lite)
(Gud så lång det här blir...!)
Nåja, summan av kardemumman är att jag aldrig behandlat mig själv så väl som jag gjort i den här "relationen", och det är mycket tack vare honom då han utmanat mig att vara en lite bättre version av mig själv. Tidigare har jag helt kört över mig själv och lagt full fokus på den andre, och jag har aldrig satt mitt eget pris så högt som med honom. Vilket samtidigt gjort att jag verkligen kunnat göra mitt bästa för att kommunicera ärligt och behandla honom på ett så öppet och bra sätt jag har kunnat. Det är stor skillnad mellan att lägga fokus på den andre och ge av sig själv har jag märkt. Varav det senare är det eftersträvansvärda.
Samtidigt som jag undrar om jag gjorde något väldigt osjysst? Jag har ingen aning, det här är en för mig helt främmande situation, helt främmande utgångsläge, helt främmande på så otroligt många olika sätt att det känns som en otrampad stig någonstans i skogen vid den där motorvägen jag är van vid att tanklöst köra med något stort, bullrigt fordon som knappt går att svänga.
Skulle ni vänta en månad med att prata med någon som uttryckt att de hade något på hjärtat?
Hur skulle ni reagerat om ni var den som ville säga något?
Är det konstigt av mig att gå ifrån en relation på det sättet, när jag ändå känner att båda måste våga blotta sig lite iaf för att kommunikationen ska funka?
Vi har aldrig varit ett par, bara "träffats".
Är jag bara ovan vid att ställa mig själv först? Eller har jag begått ett stort misstag
Senast ändrad:
