Redo för barn? *långt*

[Tofslan]

Hur vet man när man är redo för barn?

Jag, 24 och min fästman, 28 (har varit tillsammans i ett år bara men vi vet att vi kommer att leva tillsammans hela livet) har börjar fundera på att skaffa barn. Fästmannen har fast jobb men inte direkt någon bra lön. Jag är lärare vikarierar bara ännu (har mest haft terminsvikariat men har ni ett helt årsvikariat, att vänta på ett fast jobb för mig kan ta många år). Vi bor i en stor tvåa just nu.

Tankarna börjar snurra så smått i somras då jag blev "bebissugen", vi har pratat om att vi skulle starta bebisverkstaden om ett år och det kändes verkligen perfekt. Jag har redan funderat på hur vi kunde möblera om för bebis och smygkikat på vagnar och liknande.

Men så har vi insett båda två att det nog vore mer lämpligt att försöka redan nu med tanke på att jag nu har bra lön fram till 31 juli men inte vet var jag kommer att vikariera sedan. Skulle vi lyckas nu i vinter och få en sensommar/höstbebis nästa år så skulle jag ha hela sommaren ledig innan mammaledigheten. Jag kunde vara hemma med bebis ett år och sedan kunde min sambo vara hemma när jag börjar jobba i augusti igen (vikariat finns det ju alltid, så arbete efteråt lär jag få). Vi har redan för ett tag sedan börjat spara pengar på ett framtids-konto.

Men nu när det blev aktuellt att bestämma sig redan denna höst blev det svårt. En sida av mig är otroligt lycklig och förväntansfull medan den andra grubblar. Hur vet jag att jag är redo? Bebis redan nästa höst, det är inte alls länge dit. Jag vet att vi kommer att bli fantastiska föräldrar och min sambo kommer att bli en underbar och engagerad pappa. Vi kommer inte att hindras av att ha barn utan vi har konstaterat att vi kommer att kunna fortsätta leva som förut (har har "festat" klar redan och lekt av oss så att säga). Men hur vågar man ta steget? Det är ett stort beslut, att helt byta livsstil.

Jag vet också att vi kommer att bli ifrågasatta av en del nära vänner som kommer att tycka att vi har bråttom (de ifrågasatte redan vår förlovning). Jag vill inte att dessa för mig tveksam sedan när beslutet är taget. Vi kommer säkert även att förlora några av våra vänner som fortfarande lever som "vilda" singlar, däremot kommer vi nog att få nya och ta upp kontakten med de som redan har barn. Våra familjer kommer att stötta oss 110% om vi väljer att skaffa barn.

Hur visste ni att ni var redo att ta steget, kändes allting helt självklart för er? Tvekade ni inte någonting?

 

[vindvissla]

Sv: Redo för barn? *långt*

Man vet aldrig, hur ska man kunna veta det? Men det ar otroligt fa manniskor som angrar sina barn, sa kor pa ni! Det ar helt fantastiskt att vara foralder (for det mesta )

 

[Tofslan]

Sv: Redo för barn? *långt*

Det är lite så jag förstått det också.

Och att man växer in i föräldrarollen under graviditeten, det är otroligt svårt att föreställa sig själv som mamma. Har alltid känts så avlägset fram tills nu.

Jag vet ju att jag nog innerst inne vill, men man ska våga ta steget också.

 

[vindvissla]

Sv: Redo för barn? *långt*

En dag trillar vagskalen over

 

[susanne]

Sv: Redo för barn? *långt*

Jag skulle tänka på att fixa allt praktiskt först. Att ha en bra bostad för barn att växa upp i är viktigt (då räcker inte en tvåa). Det kan också vara bra att ha det riktigt stabilt ekonomiskt sett, så att du kan skämma bort ditt barn lite. Fundera på varför det är så bråttom, ni håller ju fortfarande på att lära känna varandra du och din partner (1 år är en kort tid i sammanhanget).

 

[Zody]

Sv: Redo för barn? *långt*

Fast det där med bostad är väl ändå upp till var och en och hur man prioriterar?
Vi bor i en tvåa och väntar vårt första barn, och planerar att bo här tills Räkan är runt året. Vi prioriterar ett sparande framför en större lägenhet, oavsett om det skulle vara hyres- eller bostadsrätt. Vi bor i bostadsrätt i dagsläget och håller på att spara till ett hus då ingen av oss känner för att köpa en större BR bara för att. Barnet har inget som helst behov av ett eget rum under första året i alla fall enligt oss.

 

[Tofslan]

Sv: Redo för barn? *långt*

Jo, ekonomin är ju alltid klurig. Men nu har jag ett väldigt bra betalt vikariat = bra mammapeng. Nästa höst och i framtiden vet jag inte alls hur långa vik jag kommer att få och de kommer höst antagligen att vara mycket mindre betalt. Just nu finns det inte särskilt många fasta tjänster där jag bor. Men det förväntas dyka upp om några år då det blir rätt många lärare här som går i pension.

 

[Tofslan]

Sv: Redo för barn? *långt*

Precis, så känner vi med. Att vi bor gärna billigt det första året då barnet inte behöver eget rum sen flyttar vi till större.

 

[vindvissla]

Sv: Redo för barn? *långt*

Huvudsaken ar inte att ditt barn har ett eget rum med miljoner leksaker, det ar att det blir alskat och att du och pappan har tid med det.

Sen kan det ju vara skont for foraldrarna att slippa bekymra sig over ekonomin.

Mitt barn ar nastan tva och har visserligen ett lekrum men han vill bara vara ute hela tiden.

 

[skogstomten]

Sv: Redo för barn? *långt*



Vår grabb har ju eget rum men inte bryr han sig nämvärt i det

Ute är det som gäller.
*halvt kl*
Kan hålla med om ekonomin däremot, det är inte kul när den krånglar och man har barn.
Men sådant är ju ibland svårt att planera också,
uppsägningar kan ju dyka upp även om man har fast jobb.

Vårt första barn var inte planerat, men älskat till tusen.
Nu hade det iof gått så lång tid innan jag upptäckte att jag var gravid så det var liks inte läge att ta bort.
Tvåan var planerad, bara det att jag "kraschade" under graviditeten så nu är sambon föräldrarledig. Hans sätt att jobba fungera inte ihop med FK's system så han får grymt mycket lägre inkomst än när han jobbar.
Så ekonomin gräver ständigt en grop i magen på en just nu.
Men kärlek och bus för småskruttarna ändå

 

[Tofslan]

Sv: Redo för barn? *långt*

Det där med ekonomin kommer nog alltid att oroa mig. Det har den alltid gjort, även när jag bott själv och jobbat.

Man får ju anpassa utgifterna efter inkomsterna. Ett barn blir ju mera utgifter, men man kan ju hålla de nere så gott det går. Det finns ju mycket bra begagnat och billigare alternativ. Tillräckligt stor bil och sådant har vi redan.

Vilket inte betyder att barnet inte får det bästa ändå.

Jag har ju grubblat mycket och konstaterat att det löser sig. Det är själva steget att ta som är svårt, att våga lämna det jag har för något nytt.

 

[ZorroLouise]

Sv: Redo för barn? *långt*

Jag är gravid, 10:e veckan nu med första barnet.

Jag har varit tillsammans med min man i 7 år, vi gifte oss förra året och vi är båda 28 år. Vi älskar varandra jättemycket och har båda heltidsjobb och hyffsat betalt, vet inte hur man ska bedöma det... Vi köpte precis en trea.
I det här läget känner jag mig trygg, både ekonomiskt och partnermässigt. Däremot har jag gått och längtat efter att skaffa barn i några år, men min man har inte riktigt kännt sig redo förrän nu.

En viktig aspekt är ju att båda är redo, en ensam mamma har det så mycket svårare, och i den situationen skulle inte jag vilja hamna.
Ekonomi är en sak, men på något sätt löser man ju situationen. Det finns alltid hjälp att söka och man lär sig att leva snålt, men det kanske tär lite av glädjen att skaffa barn om man hela tiden måste passa plånboken.

Bara lite blandade tankar från mig. Hoppas du lyckas ta ett bra beslut.

 

[kallbastu]

Sv: Redo för barn? *långt*

Ni har bara varit ihop ett år och du har inget fast jobb. Klart ni inte ska skaffa barn än.

men vi vet att vi kommer att leva tillsammans hela livet

Så gulligt.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Redo för barn? *långt*

Jag får nästan eksem av att läsa detta: "har varit tillsammans i ett år bara men vi vet att vi kommer att leva tillsammans hela livet"... Om det vore så fantastiskt enkelt att veta sådant så VARFÖR finns det så många barn som lever med separerade föräldrar (som också visste att de skulle hålla ihop) redan från bäbis- eller småbarnsåren?

Jag tycker att många är oansvariga när de "planerar" sitt barnskaffande. Inställningen "allt löser sig" verkar vara en utbredd pandemi värre en vilken grisflunsa som helst. Ursäkta mitt inlägg, jag är väl bara omodern. Jag tycker nämligen att man ska ha varit tillsammans några år för att se att förhållandet klarar diverse påfrestningar, att man ska ha fast jobb och ordnad ekonomi samt bra förutsättningar för att ge barnet en trygg uppväxt INNAN MAN ENS TÄNKER tanken på att producera barn.

När det kommer till barn verkar det många gånger vara helt okej att inte tänka efter före. Men när det gäller studier, bostadsköp, häst eller hundskaffning etc då ska det helt plötsligt planeras in i minsta detalj för HUJEDA MIG om det inte går ihop praktisk och ekonomiskt. Men barn... det löser sig

Nej, jag har sett nog mkt barnrelaterat elände som hade kunnat avhjälpas med lite hjärnverksamhet från avelsparet. Och det kan hända att dagsformen i ämnet är påverkad just nu eftersom jag fått det "glada" beskedet att sambons bror ska få barn med sin tjej han varit ihop med ÄNDA SEDAN I VINTRAS... men ja, jag konstaterar att jag nog är omodern och vandrar vidare.

Lycka till. För barnets skull.

 

[Cilla]

Sv: Redo för barn? *långt*

tyvärr håller jag nog med kallbastu & bortkommen lite i det dom skriver.

ingen kan vara säker på att dom ska vara tillsammans resten av livet, för ingen vet hur framtiden kommer att vara! det kan lika gärna ta slut om 1 år, som om 12 år som om 37 år, som aldrig! att skriva så som du gjort är lite naivt tänkt och det får mig att hajja till lite och undra om du verkligen tänkt egenom vad det innebär att ha barn...

det jag tycker du ska fråga dig är om du är beredd att ha den här killen i ditt liv resten av livet, oavsett vad som händer. ett år är ingen speciellt lång tid, men det är upp till varje par att besluta när barnaverkstan ska starta.
jag om min kille hade inte avrit tillsammans mer än 14 månder när vi tillverkade våran.

min största skräck i början på graviditet var just att oavsett vad som händer och vilka sidor han än kan tänkas uppvisa i framtiden och hur mycket han än kan tänkas såra mig, så MÅSTE jag hålla kontakt och ha en bra relation till honom i all evighet. (finns undantag givetis, pedofili och misshandel är 2 sådana, gud förbjude att det inträffar!!!!!)
du kan tro att jag har haft många sömnlösa nätter, fyllda med tvivel när jag grubblat på före eller emot och om vi verkligen skulle fortsätta graviditeten.
detta förvånade mig mycket, jag var ändå medveten (trodde jag) om vad vi gjorde och hur det skulle kunna påverka oss, men oj, va jag bedrog mig!!!!

materiella ting, som lgh och boende och bil osv, det är saker som går att lösa efter hand.
ekonomin kan ju alltid vara bättre, oavsett hur mycket pengar man drar in!

ett barn är ingen hundvalp som ska rastas var 3dje timme och ha mat 2 ggr om dan och däremellan sover eller roar sig själv, det är ett livslångt åtagande, med urusel lön och 3000 gånger mer krävande än nått man kan föreställa sig (har jag fått berättat för mig), men uppenbarligen måste det vara värt det!?

det låter så lätt när du skriver om det!
vad händer om ni får ett barn med funktionshinder? om ni inte kan bli gravida på egen hand, utan måste få lite hjälp? klarar ni av den pressen som ett par? är ni tillräckligt samspelta än?
pallar du att lämna ner ditt barn hon honom och den kvinnan som han bedrog dig med och lämnade dig för?

jag vill absolut inte måla fan på väggen, men jag tror knappast barnalivet är den dans på rosor som många ännu icke invigda föreställer sig.

men oavsett vad du beslutar dig för, så är det säkert det bästa alternativet, det är bara ni två som vet vad ni känner och hur ni funkar ihop och jag önskar er all lycka till!