Jag tror att det viktigaste är att folk inte viftar bort det eller gör sig löjliga över detta! Det är ju din verklighet och du är rädd! Man kan ju försöka tänka logiskt. Risken att terrorister slår till på Coop Åmål är enormt låg. MEN rädslan försvinner inte per automatik med logik liksom.
Du som jobbar med äldre tänk såhär: en dement person kan ju tex vara väldigt ledsen, upprörd eller arg pga för omgivningen helt ologiska anledningar. MEN det är ju fortfarande känslor som måste tas på allvar. Typ så tänker jag mig oro och ångest.
Absolut tror jag att det bästa är att ta känslorna på allvar. Jag har haft mycket ångest och oro tidigare i livet av andra mer reella orsaker och det som fungerat bäst för mig är att vara i ångesten och rida ut den, försöka sätta ord på den för att bli "klar" med den liksom. Jag kan inte trycka in den och sätta lock på den, då slår den rot och växer.
Jag har inte ångest över detta med terror här i min lilla stad eller i grannstäderna, utan mer om jag ska till en storstad. En gång i månaden kanske. Så för mig är det ju ändå inget som jag har i min vardag, jag vet inte hur jag mått om jag bott i Sthlm som du/ni gör. Kanske bättre, man kanske inte orkar med ångesten efter ett tag om det finns en hypotetisk risk varje dag? Jag tycker du resonerar sunt kring oro och ångest!