Bonusmamman
Trådstartare
Hej,
Är tillsammans med en man jag älskar, det pirrar, vi har otroligt roligt ihop och han är min bästa vän!
Men, han mår väldigt dåligt i perioder och då mår jag också dåligt.
Jag försöker lösa så mycket jag kan och vrider och vänder på mig tills jag inte orkar mer. Jag känner mig trött psykiskt och hur jag än gör mår han inte bättre.
Vi flyttade till hus för barnens mor skulle flytta (då kom de fram till att vi skulle ha båda barnen heltid eller ett av barnen) sen flyttade hon inte och då låg huset för långt från skolan (som vi trodde att de ändå skulle behöva byta)
Där gick det åt MYCKET pengar och jag stod för det mesta av dem. Och på slutet satt jag ensam varannan vecka i ett hus på 170kvm ute på landet..
Men det blev inte bra så då fick vi flytta igen, inga köpoäng kvar men tur i oturen fick vi hyra min systers lägenhet i andrahand. Men där kan vi inte ha barnen, en 2:a..
Så nu har de barnen i en gemensam lägenhet vid skolan men min pojkvän trivs inte där, känns inte som hans.. (formellt är det hennes lägenhet)
Han mår dåligt över separationen där deras två barn får bo halvtid hos varje förälder. Han skyller sig själv för allt (han som ville skiljas) och mår hemskt dåligt över detta.
Har han inte barnen saknar han dem, har han barnen är det jobbigt (de är krävande och han verkar inte veta hur han ska göra) och så saknar han mig. Sen när han ska lämna dem och de gråter så känner han sig hemsk. Och sådär går det, vecka efter vecka.. ibland någon dag är det bra och då försöker jag alltid förstärka det!
Jag städar, köper mat, betalar alla räkningar och ser till att allt finns när han kommer hem! Men så är han ledsen.. o då blir jag ledsen.
Rörigt, förstår det men jag vet inte vad jag ska göra.
Han vill inte prata om det för då mår han ännu sämre
Mina föräldrar och min syster ser hur det är, tar hand om mig när jag gråter och på ett sätt känns det som han håller sig borta från min familj för han vet att jag pratar med dem? Han skäms... men det gör det bara värre.
De undrar vart han är, mår jag dåligt finns han oftast inte där, ekonomiskt drar jag i allt och "projektledandet" hemma. Jag har nog bättre koll på barnen även om jag knappt träffar dem längre.
Vi skaffade en hund, han var så tydlig innan med att han ville det skulle bli våran hund och inte bara min men han går knappt ut med henne. Bara jag ber honom.
Jag har varit singel länge innan jag träffade honom, 8år. Jag har inte velat gå in i ett förhållande för jag tycker det tar mer kraft än ger.
Lite så börjar detta bli.
Jag får nästan aldrig nått, jag vill inte ha diamanter men en tanke? En uppskattning. En blomma, ett sms...
Jag skriver gulliga lappar, handlar alltid saker han vill ha (kaffe t.ex som jag inte dricker) eller nån t-shirt när jag är på stan för jag vet att han har dåligt med pengar t.ex.
Planerar middag han gillar med nån god efterrätt
Usch, känner mig helt slut mentalt. Har gått upp 10kg i vikt också och känner mig aldrig vacker.
Varje morgon ser jag mig själv i spegeln blir jag trött och vet inte hur jag ska få mig själv att se bra ut.
Han säger det knappt längre, att jag är fin.
Är tillsammans med en man jag älskar, det pirrar, vi har otroligt roligt ihop och han är min bästa vän!
Men, han mår väldigt dåligt i perioder och då mår jag också dåligt.
Jag försöker lösa så mycket jag kan och vrider och vänder på mig tills jag inte orkar mer. Jag känner mig trött psykiskt och hur jag än gör mår han inte bättre.
Vi flyttade till hus för barnens mor skulle flytta (då kom de fram till att vi skulle ha båda barnen heltid eller ett av barnen) sen flyttade hon inte och då låg huset för långt från skolan (som vi trodde att de ändå skulle behöva byta)
Där gick det åt MYCKET pengar och jag stod för det mesta av dem. Och på slutet satt jag ensam varannan vecka i ett hus på 170kvm ute på landet..
Men det blev inte bra så då fick vi flytta igen, inga köpoäng kvar men tur i oturen fick vi hyra min systers lägenhet i andrahand. Men där kan vi inte ha barnen, en 2:a..
Så nu har de barnen i en gemensam lägenhet vid skolan men min pojkvän trivs inte där, känns inte som hans.. (formellt är det hennes lägenhet)
Han mår dåligt över separationen där deras två barn får bo halvtid hos varje förälder. Han skyller sig själv för allt (han som ville skiljas) och mår hemskt dåligt över detta.
Har han inte barnen saknar han dem, har han barnen är det jobbigt (de är krävande och han verkar inte veta hur han ska göra) och så saknar han mig. Sen när han ska lämna dem och de gråter så känner han sig hemsk. Och sådär går det, vecka efter vecka.. ibland någon dag är det bra och då försöker jag alltid förstärka det!
Jag städar, köper mat, betalar alla räkningar och ser till att allt finns när han kommer hem! Men så är han ledsen.. o då blir jag ledsen.
Rörigt, förstår det men jag vet inte vad jag ska göra.
Han vill inte prata om det för då mår han ännu sämre
Mina föräldrar och min syster ser hur det är, tar hand om mig när jag gråter och på ett sätt känns det som han håller sig borta från min familj för han vet att jag pratar med dem? Han skäms... men det gör det bara värre.
De undrar vart han är, mår jag dåligt finns han oftast inte där, ekonomiskt drar jag i allt och "projektledandet" hemma. Jag har nog bättre koll på barnen även om jag knappt träffar dem längre.
Vi skaffade en hund, han var så tydlig innan med att han ville det skulle bli våran hund och inte bara min men han går knappt ut med henne. Bara jag ber honom.
Jag har varit singel länge innan jag träffade honom, 8år. Jag har inte velat gå in i ett förhållande för jag tycker det tar mer kraft än ger.
Lite så börjar detta bli.
Jag får nästan aldrig nått, jag vill inte ha diamanter men en tanke? En uppskattning. En blomma, ett sms...
Jag skriver gulliga lappar, handlar alltid saker han vill ha (kaffe t.ex som jag inte dricker) eller nån t-shirt när jag är på stan för jag vet att han har dåligt med pengar t.ex.
Planerar middag han gillar med nån god efterrätt
Usch, känner mig helt slut mentalt. Har gått upp 10kg i vikt också och känner mig aldrig vacker.
Varje morgon ser jag mig själv i spegeln blir jag trött och vet inte hur jag ska få mig själv att se bra ut.
Han säger det knappt längre, att jag är fin.
