Psykisk ohälsa i relation

[Frankie]

Jag har svårt att se att du kan göra något mer för hans situation. Det är upp till honom att söka hjälp med sitt mående, och strukturera upp allt kring barnen, boende osv. Han behöver ju lära sig hantera sitt liv - du kan inte göra det åt honom.

Du behöver fokusera på dig och vad som får dig att må bra, annars kommer du dras ner i detta. Jag själv har psykisk ohälsa och skulle aldrig vilja utsätta min partner för den situationen du hamnat i. Jag förstår att du älskar honom, men du kan inte ha det såhär.
Du säger att han och mamman har samtalsstöd, men har du något?

 

[tanten]

Jag stannar för jag tror att det ska bli bättre..eller jag hoppas rättare sagt

Förstår du att du är i ett projektarbete?

Du är den som gör jobbet för att det ska bli bättre. För honom.
Och hoppas på att det blir bättre för dig när det blir bättre för honom.
Det blir en logisk tankevurpa. För hans mående och hans situation är hans ansvar. Hans barn är hans ansvar.

Jag tror att han har det jättebra!
Han kan lulla runt i sitt dåliga mående och lita på att han kan släppa taget när som helst för du roddar ihop allt igen.
Wow - så skulle jag också vilja ha det.

Hur vore det om ni särade på er ett tag? Du bodde för dig själv och ni sågs när ni båda mådde bra och gav varann positiv energi.
Då skulle du kunna se mer objektivt på livet med honom.

Man fastnar i en hemmablindhet. Bara för att man älskar varann så behöver man inte leva tätt ihop. Kärlek slocknar inte av att man inte delar tak.

 

[TinyWiny]

Det är otroligt lätt att dras in i någon annans dåliga mående och många (särskilt kvinnor) står där helt plötsligt med ansvar för precis allting och är inte längre en kärlekspartner utan en servicepersonal åt sin partner som servar, fixar, betalar, tar allt ansvar och curlar. Det kan säkert kännas bra ett tag för partnern att du roddar allt men det ger inget positivt överhuvudtaget att någon annan tar över en vuxens människas ansvar för hens liv. Det hjälper honom inte utan tvärtom, det gör att han släpper ännu mer och tillslut är hans identitet "den som mår dåligt och har det jobbigt" istället för han du blev kär i.

Det är svårt att backa och se situationen utifrån men ska förhållandet räddas och du ska må bra så är det vad du måste göra. Ta ett steg tillbaka och titta på situationen nu. Vad ser du? Vad vill du se istället? Du behöver lämna tillbaka ansvaret där det hör hemma, hos din partner. Att ta ansvar är inte alltid positivt, det kan lika gärna bli destruktivt och det har det blivit i det här fallet. Det är absolut inte ditt fel. Inte alls. Det är så lätt att vilja hjälpa, att vara smidig och finna lösningar men i det här fallet har det blivit destruktivt för alla parter.

Du måste sätta upp gränser runt dig själv. Säga stopp till allt ansvar som faktiskt inte är ditt. Du har ansvar för dig och ditt liv, hur du vill leva. Han har ansvar för sig och sina barn. Ni har också ett gemensamt ansvar för eran relation. Du kan vara en trygg extravuxen för barnen men du ska inte ha huvudansvaret och du ska inte vända ut och in på dig själv för att lösa alla problem som uppstår. Du måste ställa rimliga krav på honom, hans göranden och ert förhållande istället för att som nu försöka lösa allt åt honom och bära ert förhållande själv. Jag citerar det bästa citatet på buke, "män är inga projekt." Ingen annan kan lösa någon annans problem hur gärna de än vill. Man kan stötta och finnas men man varken kan eller ska utplåna sig själv på vägen.

Jag önskar dig all lycka till.

 

[Bonusmamman]

Jag har svårt att se att du kan göra något mer för hans situation. Det är upp till honom att söka hjälp med sitt mående, och strukturera upp allt kring barnen, boende osv. Han behöver ju lära sig hantera sitt liv - du kan inte göra det åt honom.

Du behöver fokusera på dig och vad som får dig att må bra, annars kommer du dras ner i detta. Jag själv har psykisk ohälsa och skulle aldrig vilja utsätta min partner för den situationen du hamnat i. Jag förstår att du älskar honom, men du kan inte ha det såhär.
Du säger att han och mamman har samtalsstöd, men har du något?

Ja jag märker att jag dras ner. Något jag påpekat flera gånger.
Jag är mer så som person att mår jag kasst reder jag ut det och försöker i all mån att det inte ska gå ut över andra! Sen är det inte så lätt för alla, det förstår jag med.

Mina föräldrar och min syster är mitt stöd

 

[Bonusmamman]

Förstår du att du är i ett projektarbete?

Du är den som gör jobbet för att det ska bli bättre. För honom.
Och hoppas på att det blir bättre för dig när det blir bättre för honom.
Det blir en logisk tankevurpa. För hans mående och hans situation är hans ansvar. Hans barn är hans ansvar.

Jag tror att han har det jättebra!
Han kan lulla runt i sitt dåliga mående och lita på att han kan släppa taget när som helst för du roddar ihop allt igen.
Wow - så skulle jag också vilja ha det.

Hur vore det om ni särade på er ett tag? Du bodde för dig själv och ni sågs när ni båda mådde bra och gav varann positiv energi.
Då skulle du kunna se mer objektivt på livet med honom.

Man fastnar i en hemmablindhet. Bara för att man älskar varann så behöver man inte leva tätt ihop. Kärlek slocknar inte av att man inte delar tak.

Ja, jag inser det mer när jag får skriva ut allt (jag har läst tråden ett par gånger och mitt första inlägg) och sen när jag ser era svar där jag får svart på vitt att jag inte kan göra mer..

Det har vi pratat om också, jag har sagt det att jag och mamman till barnen är mer problemlösare. Man kan inte krypa upp i ett hörn när man mår dåligt när man har barn. Man måste få allt att fungera ändå!
Det håller han med om och att vi är bättre på det än han. Han tycker kvinnor över lag är starkare, på det sättet.

Han sa igår att han ska be om en utredning på sig själv, så nu får vi se om det blir av eller ej. För en eventuell diagnos.

Jag tror det kommer bli så, att vi flyttar isär.
Lägenheten är ju 90% mina grejer i och han har några i förrådet.
Sen kommer vi inte ha råd med ett hus men han har tittat på en lägenhet i närheten av barnen.
Jag vet inte, jag blir bara ledsen när jag tänker på det och så är jag rädd att han inte alls kommer sakna mig och att vi glider isär...

 

[Bonusmamman]

Det är otroligt lätt att dras in i någon annans dåliga mående och många (särskilt kvinnor) står där helt plötsligt med ansvar för precis allting och är inte längre en kärlekspartner utan en servicepersonal åt sin partner som servar, fixar, betalar, tar allt ansvar och curlar. Det kan säkert kännas bra ett tag för partnern att du roddar allt men det ger inget positivt överhuvudtaget att någon annan tar över en vuxens människas ansvar för hens liv. Det hjälper honom inte utan tvärtom, det gör att han släpper ännu mer och tillslut är hans identitet "den som mår dåligt och har det jobbigt" istället för han du blev kär i.

Det är svårt att backa och se situationen utifrån men ska förhållandet räddas och du ska må bra så är det vad du måste göra. Ta ett steg tillbaka och titta på situationen nu. Vad ser du? Vad vill du se istället? Du behöver lämna tillbaka ansvaret där det hör hemma, hos din partner. Att ta ansvar är inte alltid positivt, det kan lika gärna bli destruktivt och det har det blivit i det här fallet. Det är absolut inte ditt fel. Inte alls. Det är så lätt att vilja hjälpa, att vara smidig och finna lösningar men i det här fallet har det blivit destruktivt för alla parter.

Du måste sätta upp gränser runt dig själv. Säga stopp till allt ansvar som faktiskt inte är ditt. Du har ansvar för dig och ditt liv, hur du vill leva. Han har ansvar för sig och sina barn. Ni har också ett gemensamt ansvar för eran relation. Du kan vara en trygg extravuxen för barnen men du ska inte ha huvudansvaret och du ska inte vända ut och in på dig själv för att lösa alla problem som uppstår. Du måste ställa rimliga krav på honom, hans göranden och ert förhållande istället för att som nu försöka lösa allt åt honom och bära ert förhållande själv. Jag citerar det bästa citatet på buke, "män är inga projekt." Ingen annan kan lösa någon annans problem hur gärna de än vill. Man kan stötta och finnas men man varken kan eller ska utplåna sig själv på vägen.

Jag önskar dig all lycka till.

Tack så mycket!
Du har rätt. Tråden hjälper mig att se det utifrån.

Jag orkar inte rodda mer i hans mående. Är han på kasst humör och låter det gå ut över mig då åker jag till stallet istället! Nu kommer våren, då ska jag ut och rida massor
Hunden är hos mamma eller så är hon med i stallet!

 

[Petruska]

Det är det jag börjar tveka om jag orkar..
Nä jag vill nog skriva av mig och höra om jag kan göra något för att det ska bli bättre?

Att du vill skriva av dig ser jag som rätt problematiskt. Var det vad du gjorde i den förra i stort sett identiska tråden också? Ledde det till någon utveckling.

Skriva av sig ser jag som en frestelse att försöka undvika att falla i.

Vi som stöttar när du skriver av dig hjälper dig då i praktiken att stå ut ett tag till, utan förändring och utan utveckling.

 

[athena_arabians]

Ja, jag har faktiskt unnat mig en häst igen
Som gör mig väldigt glad!

Fick en meltdown i söndags för då tog jag upp det igen hur jag mår och hur vi ska lösa saker.
Han fastnar vid att det är synd om barnen och den enda lösningen är ett hus där de går i skola nu. Men vi har inte råd med det... och så fick jag en p-bot och känner att pengarna bara rinner iväg och buffert till ett hus aldrig blir stor nog och då kommer jag aldrig kunna lösa det som inte är bra

Hur länge ska det vara synd om barnen? Och är det verkligen synd om dem? Givetvis ska barnen komma i första hand men att oja sig och tycka synd om dem gör verkligen inte att de mår bra/bättre.

Funkar inte lösning nr 1 gällande barnen får man jobba på lösning nr 2 osv. Det är ytterst få situationer där endast en lösning är möjlig.

Att han låter sitt dålig humör gå ut över dig är aldrig acceptabelt oavsett hur dåligt han mår. Han får se till att få hjälp och verktyg för att inte göra det.

Jag tror som flera andra att ni skulle må bra av att vara särbos ett tag. Älskar man varandra och vill vara tillsammans går det. Jag är särbo sedan snart 7 år.

 

[Mirtai]

Jag är också bonusmamma och träffade min man medan han fortfarande var tillsammans med barnens mamma. Det gjorde att jag hamnade i en rätt trasslig separation med mycket dåligt samvete och ångest från min mans sida.

Nu läser jag att du tror ni kommer flytta isär så du får ta det här för vad det är.

Jag mer eller mindre tvingade min man att gå i samtalsterapi hösten efter separationen. För det var viktigt att han fick hjälp att reda ut relationerna till sina barn och relationen till deras mamma och förstå att de inte hängde ihop. Man kan ha en relation med barnen utan att ha en relation med mamman.

Så det tror jag på, att inte bara gå i familjeterapi med mamman utan även på egen hand få hjälp att reda upp sina känslor och relationer.

Att gå in i en familj som bonusmamma är ta mig tusan en av de svåraste och mest påfrestande saker som finns. Framförallt när det finns så mycket oavslutade trådar som det verkar finnas i ert fall.

Jag kan i efterhand önska att jag kunnat förmå mig att ta ett steg tillbaka och låta min man trassla ut saker på egen hand. För den enda som kan ta hand om dig i den här situationen är du. Visst kan man hoppas att det ska bli bra. Det blev det för mig, även om det tagit år av tårar, dåligt mående osv. Men du måste se till vad du orkar och hur länge du är beredd på att vänta. Och faktiskt också fundera på om din partner verkar vara beredd att lägga ner det arbete som krävs för att få det att fungera.

Jag tror att det du resonerar om är klokt, att a ett steg tillbaka och låta honom lösa sina egna problem

 

[hoppsann]

Jag tror det kommer bli så, att vi flyttar isär.
Lägenheten är ju 90% mina grejer i och han har några i förrådet.
Sen kommer vi inte ha råd med ett hus men han har tittat på en lägenhet i närheten av barnen.
Jag vet inte, jag blir bara ledsen när jag tänker på det och så är jag rädd att han inte alls kommer sakna mig och att vi glider isär...

Om du tror/oroar dig för att han inte kommer att sakna dig och ni glider isär, så har troligen den processen redan startat.
Och det kanske rent av är så att det är du som har startat den? Du har kanske redan börjat glida bort från honom i någon slags självförsvar. Du vet redan att det här inte fungerar och inte kommer att göra det.

Det vet troligen din familj med?
De låter dig köra ditt race mot kanten och står nedanför med brandfilt för att ta emot dig när du faller.

 

[Nepenthe]

Hur länge ska det vara synd om barnen? Och är det verkligen synd om dem? Givetvis ska barnen komma i första hand men att oja sig och tycka synd om dem gör verkligen inte att de mår bra/bättre.

Funkar inte lösning nr 1 gällande barnen får man jobba på lösning nr 2 osv. Det är ytterst få situationer där endast en lösning är möjlig.

Att han låter sitt dålig humör gå ut över dig är aldrig acceptabelt oavsett hur dåligt han mår. Han får se till att få hjälp och verktyg för att inte göra det.

Jag tror som flera andra att ni skulle må bra av att vara särbos ett tag. Älskar man varandra och vill vara tillsammans går det. Jag är särbo sedan snart 7 år.

Det har det varit hela tiden, de är adopterade och det har alltid varit synd om dem.
Och nu har det väl eskalerat iom skillsmässan. Även om föräldrarna är överens och båda tycker det var det bästa, att skiljas.

Jag håller med dig. De föder osäkerheten hos dem och velandet gör det ännu värre. Sätt upp en plan tillsammans som blir bäst, håll er till den och tänk att det är det bästa! Sen kan man behöva ändra såklart men just nu skiftar det från vecka till vecka...

Ja du har rätt, som jag skrivit innan ser det ut som han kanske kan hitta en lägenhet nära barnen och då bor jag kvar.

 

[Nepenthe]

Jag är också bonusmamma och träffade min man medan han fortfarande var tillsammans med barnens mamma. Det gjorde att jag hamnade i en rätt trasslig separation med mycket dåligt samvete och ångest från min mans sida.

Nu läser jag att du tror ni kommer flytta isär så du får ta det här för vad det är.

Jag mer eller mindre tvingade min man att gå i samtalsterapi hösten efter separationen. För det var viktigt att han fick hjälp att reda ut relationerna till sina barn och relationen till deras mamma och förstå att de inte hängde ihop. Man kan ha en relation med barnen utan att ha en relation med mamman.

Så det tror jag på, att inte bara gå i familjeterapi med mamman utan även på egen hand få hjälp att reda upp sina känslor och relationer.

Att gå in i en familj som bonusmamma är ta mig tusan en av de svåraste och mest påfrestande saker som finns. Framförallt när det finns så mycket oavslutade trådar som det verkar finnas i ert fall.

Jag kan i efterhand önska att jag kunnat förmå mig att ta ett steg tillbaka och låta min man trassla ut saker på egen hand. För den enda som kan ta hand om dig i den här situationen är du. Visst kan man hoppas att det ska bli bra. Det blev det för mig, även om det tagit år av tårar, dåligt mående osv. Men du måste se till vad du orkar och hur länge du är beredd på att vänta. Och faktiskt också fundera på om din partner verkar vara beredd att lägga ner det arbete som krävs för att få det att fungera.

Jag tror att det du resonerar om är klokt, att a ett steg tillbaka och låta honom lösa sina egna problem

Vi träffades också när han var gift i relation med barnens mor.
Ja hade jag vetat innan hur det skulle bli hade jag sagt nej den där dagen när han frågade hur jag kände.
Jag velade för jag visste att sa jag att jag inte hade känslor för honom, som han för mig hade han backat och kanske jobbat på sin relation med barnens mamma.

Jag stöttade och kom med råd för att de ska kunna jobba på det tillsammans, för barnens skull!

Det är ofta jag som förklarar och medlar lite mellan dem. Hon kanske ringer och säger nått o då blir han arg. Så säger jag, men stötta henne, tror du inte hon är trött? Erbjud henne hjälp med barnen istället för att bli arg.

Tycker också vi kunde fira födelsedagar ihop men det tycker ingen av föräldrarna. Utan då ska barnen firas flera gånger.

Tack, ja jag försöker ibland göra som ni skriver. Se det utifrån

 

[Nepenthe]

Fan nu svarade jag med fel nick men jag orkar inte

 

[athena_arabians]

Fan nu svarade jag med fel nick men jag orkar inte

 

[stjarnhimmel]

Fan nu svarade jag med fel nick men jag orkar inte

Det låter som du beskriver relationen jag hade med mitt ex. Att bryta upp med honom är nåt av det svåraste jag gjort för jag tyckte så mycket om honom men samtidigt så insåg jag själv att jag inte mådde bra.
För mig var den viktiga punkten- Om han inte kommer må bättre utan så som det är nu - vad händer om det kommer vara så för alltid. Vill jag ha det så? Och mitt tydliga svar till mig själv var ett stort Nej.

Jag hamnade i rollen där jag var hela hans liv och hans trygghet. I början var det naturligt för mig att jag peppade honom att söka hjälp hos psykolog och VC, att jag försökte hjälpa till med hans självförtroende som var väldigt lågt. Men sen efter ett tag insåg jag att vi hade hamnat i roller. Där han trivdes i rollerna och jag mådde jättedåligt. Han sa själv att han ville ha en relation där han blev omhändertagen och bara behövde glida med. Han ville ha en flickvän som skulle vara hela hans trygghet och ordna allt. Själv kände jag mig bara kvävd och låst av det. Och jag insåg att jag inte fick det jag behövde- när jag mådde dåligt och grät i telefon så avslutade han bara samtalet och sa att han inte ville prata med mig om jag inte var glad eller en helg när jag inte orkade träffas pga sjukdom så blev han arg och sedan ledsen då han sa att han inte ville vara själv pga sin ångest.

En hel del såna händelser fick mig att inse att jag inte mådde bra och att det inte var så jag ville leva. Och tyvärr får man göra ett val- vill jag stanna i relationen eller känner jag att jag behöver lämna? Kommer saker förändras eller kommer relationen se ut framöver som den gör nu?

Det viktiga är ju hur du vill leva ditt liv. Hur vill du att en relation ska se ut?
För ovanstående gäller mig. Jag klarar inte av att ta hand om någon/ vara någons trygghet och jag klarar inte av att leva med någon som inte mår bra under längre perioder.

Sen finns det ju andra som gör det. Jag tycker att @Petruska har skrivit bra i andra trådar. Så jag taggar dig här...

 

[mandalaki]

Han sa själv att han ville ha en relation där han blev omhändertagen och bara behövde glida med. Han ville ha en flickvän som skulle vara hela hans trygghet och ordna allt.

Så himla attraktivt! Eller inte.

 

[stjarnhimmel]

Så himla attraktivt! Eller inte.

Ja jag blev förvånad över att han sa det rakt ut. Och ännu mer förvånad över att han inte ens hade reflekterat över att vissa kvinnor inte gillar det.

 

[mandalaki]

Ja jag blev förvånad över att han sa det rakt ut. Och ännu mer förvånad över att han inte ens hade reflekterat över att vissa kvinnor inte gillar det.

Det var ju på ett vis bra att du fick svart på vitt att det var vad han ville. Men gud så oattraktivt.

 

[stjarnhimmel]

Det var ju på ett vis bra att du fick svart på vitt att det var vad han ville. Men gud så oattraktivt.

Ja det var efter ett tag så tydligt att vi inte passade ihop även om det var smärtsamt.
Men egentligen kändes det mest sorgligt. För jag tror han hade hamnat i ett läge där han ofta tyckte synd om sig själv. Vi pratade mycket om detta och han erkände att han aldrig hade tänkt på hur han påverkar andra människor eller vad han kan ge i en relation utan han tänkte att en relation skulle vara att han får det stöd han vill ha. Att partnern också har behov hade han inte tänkt på.

 

[Miran]

Jag vet inte, jag blir bara ledsen när jag tänker på det och så är jag rädd att han inte alls kommer sakna mig och att vi glider isär...

Men om du känner så här är det väl ingenting att slita så för??? Enda anledningen att ens överväga att slita som du gör måste ju vara att du VET att ni betyder allt för varandra. Att du tänker att han kanske inte alls bryr sig gör att du ännu mindre ska göra någonting alls mer. Låt honom ta ansvar för sig själv och sina barn.