Psykisk ohälsa hos partner

Anonymtnick

Trådstartare
Jag använder ett annat nick, av respekt för min sambo och vår relation, eftersom några känner till mig och mitt vanliga nick.

Jag känner framförallt att jag behöver skriva av mig och ta del av andras erfarenheter. Jag lever alltså med en person med psykisk ohälsa. Vi har varit sambo i 3 år men han har haft dessa besvär hela sitt vuxna liv. Diagnosen är depression, han har även blivit utredd för bipolär sjukdom, men utan fastställd diagnos. Depressionerna är återkommande, jag minns knappt hur perioderna utan depression är.

I perioder känns det som att jag kan hantera det, är förstående, hjälper, försöker. Men ibland säckar jag ihop och tappar allt hopp, som nu.

Han har haft kontakt med vården genom alla år, men tycker inte själv att han fått bra hjälp. Han medicinerar och har ätit samma medicin i många år nu (dessutom provat litium när han utreddes för bipolär sjukdom). Han har nyligen börjat gå hos en privat psykolog.
Och det är väl egentligen inte hans vård som jag vill att tråden ska handla om, utan hur man som närstående och partner kan hantera allt. Jag tycker att jag provat det mesta (utan att lämna honom): låtit honom vara, peppat, blivit frustrerad och arg, haft kontaktnät med hans föräldrar, ringt vården, skitit i allt, haft egen samtalskontakt (det hade jag ändå) osv osv.

Jag älskar den här personen, vill att vi ska kunna ha ett liv tillsammans. Men jag känner mig så uppgiven. Hästarna och stallet räddar mig, det är mitt andningshål när ångesten ligger så tung hemma att jag bara vill fly. Jag känner mig ofta väldigt ensam.

Är det någon som har liknande erfarenheter?
 
Nej, verkligen inte de erfarenheterna.

Däremot tänker jag att man måste bestämma sig för vilket liv man själv vill leva. När överväger minus, när är det plus-siffror?

Orkar man? Vad ger det? Är livet bättre tillsammans med den där personen än det skulle vara utan?

Svaren finns bara hos dig.
 
Personligen har jag inte haft någon relation med någon psykiskt sjuk person men min faster har, och har skrivit en bok om det, Adams bok. Skicka ett PM om du vill veta mer om fortsättningen...
 
En ängels tålamod om man lever ett liv som du gör

Jag säger som tanten. Svaren finns hos dig hur du vill leva DITT liv
 
Jag använder ett annat nick, av respekt för min sambo och vår relation, eftersom några känner till mig och mitt vanliga nick.

Jag känner framförallt att jag behöver skriva av mig och ta del av andras erfarenheter. Jag lever alltså med en person med psykisk ohälsa. Vi har varit sambo i 3 år men han har haft dessa besvär hela sitt vuxna liv. Diagnosen är depression, han har även blivit utredd för bipolär sjukdom, men utan fastställd diagnos. Depressionerna är återkommande, jag minns knappt hur perioderna utan depression är.

I perioder känns det som att jag kan hantera det, är förstående, hjälper, försöker. Men ibland säckar jag ihop och tappar allt hopp, som nu.

Han har haft kontakt med vården genom alla år, men tycker inte själv att han fått bra hjälp. Han medicinerar och har ätit samma medicin i många år nu (dessutom provat litium när han utreddes för bipolär sjukdom). Han har nyligen börjat gå hos en privat psykolog.
Och det är väl egentligen inte hans vård som jag vill att tråden ska handla om, utan hur man som närstående och partner kan hantera allt. Jag tycker att jag provat det mesta (utan att lämna honom): låtit honom vara, peppat, blivit frustrerad och arg, haft kontaktnät med hans föräldrar, ringt vården, skitit i allt, haft egen samtalskontakt (det hade jag ändå) osv osv.

Jag älskar den här personen, vill att vi ska kunna ha ett liv tillsammans. Men jag känner mig så uppgiven. Hästarna och stallet räddar mig, det är mitt andningshål när ångesten ligger så tung hemma att jag bara vill fly. Jag känner mig ofta väldigt ensam.

Är det någon som har liknande erfarenheter?
Det är fruktansvärt jobbigt att konstant känna att man måste hålla någon under armarna. Det är ju dessutom något som kan vara svårt att tala med partnern om eftersom han antagligen då tar på sig skulden och hamnar djupare i depressionen. Jag tror faktiskt att det bästa skulle vara samtalsterapi tillsammans så att ni båda kan lätta er börda utan att komma i konflikt med hans sjukdom. Jag vet hur det är att gå och tassa för att inte förvärra depressionen och det är oerhört krävande!
 
Jag var tillsammans med en person som varit deprimerad länge (jag har också haft problem med det, men sedan 1,5 år sen så har jag mått relativt bra). Det jag gjorde var att lyssna när han behövde prata, stötta och finnas där. Jag tog sällan upp problemet med hans depression eftersom jag vet själv att det stjälper mer än hjälper. Ville han prata gav jag mer än gärna honom råd, delade min erfarenhet och hjälpte honom så gott jag kunde.

Skillnaden var dock att mitt ex inte ville ta professionell hjälp. Eller tja, han hade försökt men eftersom han aldrig öppnade upp så kunde han aldrig komma till grunden av sina problem. Därför dömde han all hjälp från vården totalt onödig. Han lade all sitt hopp om att bli bättre, och all sin glädje, på mig. Att jag skulle hjälpa honom bli glad, för det gjorde jag; Jag hjälpte honom och fick honom att må bra. Men man ska aldrig lägga sin glädje på någon annan sådär. Jag började känna att ansvaret var för stort, för så fort jag började må dåligt (stor del pga ansvaret han tyngde mig med) så började han beskylla mig för att jag inte älskade honom, att jag inte brydde mig om honom osv. När egentligen jag var nära att gå i väggen. Till och med när jag åkte in på sjukhuset och mådde värre än skit (vart inlagd på hjärtintensiven eftersom mitt hjärta krånglade och hade en puls på 30 när jag sov..), så älskade jag plötsligt inte honom när jag sa att jag inte orkade med "detta" just nu.

Jag drog mig längre och längre ifrån honom eftersom jag hade problem själv och han knappast förstod de, och jag behövde fokusera på mitt egna mående. Jag bad honom söka riktig hjälp från någon vars jobb var att lyssna och hjälpa, men han vägrade. Jag till och med försökte tvinga iväg honom i ren desperation men självklart fungerade det inte heller. Han tyckte starkt att jag var den enda som kunde hjälpa honom och bara han fick spilla sin skit på mig så skulle han må bra.

Vi gjorde slut för någon/några månader sedan när jag insåg att man inte kan hjälpa någon som inte vill bli bättre.

Jag tror säkert att det går att hjälpa sin partner genom depression och leva med någon som har problem med det. Så länge de har någon slags insikt om vad depression innebär och är villig att få hjälp. Jag tror inte det är hållbart att kasta all sin skit på sin partner, utan partnern kan lyssna och stödja så, men inte som det blev i mitt förhållande där han räknade med att jag alltid skulle "rädda" honom.
 
Jag har en depression sedan typ 15 år. Det går upp och lite ner, men jag ser till att sköta mina mediciner och håller den biten utanför mitt förhållande. Det finns andra jag kan älta med. Annars tror jag att vi skulle hamna i fel typ av relation. Jag vill inte vara tillsammans med en vårdare.
Min partner vet givetvis hur jag mår och behöver jag sova en eftermiddag eller ha egentid respekteras det men det skulle det göra även utan depression.
Jag vill inte ha den typen av hänsyn och omhändertagande från partner och vänner. Enda gången vi egentligen pratar om det är om jag ändrar medicin eller dos på grund av biverkningarna. Jag har ingen "orsak" till min depression dock, jag och min läkare är överens om att jag har ett kroniskt för lågt "normalläge". Med medicin funkar jag som jag ska.
 
Min partner är bipolär. Vi förhåller oss ungefär som @Hyacinth beskriver. Jag är inte partnerns vårdare, och min partners mående är inte mitt mående.

Nu har jag frågat min partner som säger att hen inte tar någon extra hänsyn till mig pga depression men också att hen är glad att jag fungerar så bra på min medicin. Sen tyckte hen att det kanske var ett cyniskt synsätt från min sida, men det är ju sådan jag är.

Jag tycker att det faktiskt är skönt att inte alla omkring vänder in och ut på mig. Jag kan sätta rätt mycket på att många i så fall skulle behandla mig annorlunda vilket i mitt fall troligast skulle göra mig sämre.
 
Jag har inte någon erfarenhet av att ha en partner som har sådana problem, men jag tror nog det är en generell sanning oavsett vad för slags relation man har att inte ha en relation med sjukdomen utan med personen. Som det skrivits tidigare redan, du ska inte vara hans vårdare, ditt liv - och er relation - ska inte gå ut på att få honom att må bättre.

Och det går åt båda håll. Inte bara ska han inte lägga sitt mående på dig, du ska heller inte ta hans mående på dig.
 
Jag har mått väldigt dåligt i perioder. Det kraschade ett tidigare förhållande eftersom den personen fick ta ALLT. Jag lovade mig själv att det inte skulle få hända igen, min partner behöver inte ta min skit. Undantaget är när min fysiska hälsa ballar ur men det är eftersom det har långtgående konsekvenser för min partner.

Jag är inte en fragil person (snarast rätt hård, annars hade jag inte varit vid liv idag) men jag skulle inte kunna vara i ett förhållande med någon som inte är psykiskt stabil eftersom jag svajar själv ibland. Det är väl också ett genomgående tema vad det gäller majoriteten av mina partners (omedvetet) att de är väldigt psykiskt stabila.

Någonstans tror jag man måste dra gränsen för vad man orkar med vad gäller sin partner. @tanten har en viktig poäng, plussidan måste väga tyngre än minussidan, gör den inte det kommer det inte att fungera i längden.
 
Nej, verkligen inte de erfarenheterna.

Däremot tänker jag att man måste bestämma sig för vilket liv man själv vill leva. När överväger minus, när är det plus-siffror?

Orkar man? Vad ger det? Är livet bättre tillsammans med den där personen än det skulle vara utan?

Svaren finns bara hos dig.

Jag tänker på det här rätt så ofta. Mina referensramar när det kommer till relationer är kanske inte mycket att hurra för, jag har mest sökt mig till krångliga relationer och denna är väl inget undantag (anknytningsteori osv). Jag vet inte hur livet skulle vara tillsammans med en trygg och stabil person, av någon anledning har jag avslutat sådana relationer ganska snabbt.
Det jag vet är att jag verkligen älskar den här personen, och när han inte är deprimerad eller har ångest trivs jag så himla bra ihop med honom. Vi har roligt, delar värderingar och framtidsplaner och tycker mycket om varandra.
De korta perioderna som är bra har hittills gett mig kraft och hopp att orka resten, men jag vet att de bra perioderna måste bli längre än de dåliga för att jag ska vilja leva mitt liv såhär. Jag är en jäkel på att hålla ut bara (på gott och ont).
 
Det är fruktansvärt jobbigt att konstant känna att man måste hålla någon under armarna. Det är ju dessutom något som kan vara svårt att tala med partnern om eftersom han antagligen då tar på sig skulden och hamnar djupare i depressionen. Jag tror faktiskt att det bästa skulle vara samtalsterapi tillsammans så att ni båda kan lätta er börda utan att komma i konflikt med hans sjukdom. Jag vet hur det är att gå och tassa för att inte förvärra depressionen och det är oerhört krävande!
Vi har gått ett par gånger i parterapi, vi blev hänvisade av min sambos läkare (då hade han ännu ingen egen samtalskontakt, och det skulle han förmodligen inte haft nu heller om han inte sökt privat). Enligt den terapeuten behövde min sambo i första hand en egen samtalskontakt, hon tyckte inte detta var ett relationsproblem på det sättet. Men det kanske kan vara värt att prova igen.
 
Jag är inte en fragil person (snarast rätt hård, annars hade jag inte varit vid liv idag) men jag skulle inte kunna vara i ett förhållande med någon som inte är psykiskt stabil eftersom jag svajar själv ibland. Det är väl också ett genomgående tema vad det gäller majoriteten av mina partners (omedvetet) att de är väldigt psykiskt stabila.

/QUOTE]

Vad intressant. Själv har jag svårt att överväga att ha relationer med någon som inte själv mått psykiskt dåligt, eftersom att jag tycker att det underlättar att man har förståelse för varandras mående. Förvisso är det ju en hårfin linje mellan att dra ned varandra, men jag tycker ändå att det är enklare! :)
 
Jag var tillsammans med en person som varit deprimerad länge (jag har också haft problem med det, men sedan 1,5 år sen så har jag mått relativt bra). Det jag gjorde var att lyssna när han behövde prata, stötta och finnas där. Jag tog sällan upp problemet med hans depression eftersom jag vet själv att det stjälper mer än hjälper. Ville han prata gav jag mer än gärna honom råd, delade min erfarenhet och hjälpte honom så gott jag kunde.

Skillnaden var dock att mitt ex inte ville ta professionell hjälp. Eller tja, han hade försökt men eftersom han aldrig öppnade upp så kunde han aldrig komma till grunden av sina problem. Därför dömde han all hjälp från vården totalt onödig. Han lade all sitt hopp om att bli bättre, och all sin glädje, på mig. Att jag skulle hjälpa honom bli glad, för det gjorde jag; Jag hjälpte honom och fick honom att må bra. Men man ska aldrig lägga sin glädje på någon annan sådär. Jag började känna att ansvaret var för stort, för så fort jag började må dåligt (stor del pga ansvaret han tyngde mig med) så började han beskylla mig för att jag inte älskade honom, att jag inte brydde mig om honom osv. När egentligen jag var nära att gå i väggen. Till och med när jag åkte in på sjukhuset och mådde värre än skit (vart inlagd på hjärtintensiven eftersom mitt hjärta krånglade och hade en puls på 30 när jag sov..), så älskade jag plötsligt inte honom när jag sa att jag inte orkade med "detta" just nu.

Jag drog mig längre och längre ifrån honom eftersom jag hade problem själv och han knappast förstod de, och jag behövde fokusera på mitt egna mående. Jag bad honom söka riktig hjälp från någon vars jobb var att lyssna och hjälpa, men han vägrade. Jag till och med försökte tvinga iväg honom i ren desperation men självklart fungerade det inte heller. Han tyckte starkt att jag var den enda som kunde hjälpa honom och bara han fick spilla sin skit på mig så skulle han må bra.

Vi gjorde slut för någon/några månader sedan när jag insåg att man inte kan hjälpa någon som inte vill bli bättre.

Jag tror säkert att det går att hjälpa sin partner genom depression och leva med någon som har problem med det. Så länge de har någon slags insikt om vad depression innebär och är villig att få hjälp. Jag tror inte det är hållbart att kasta all sin skit på sin partner, utan partnern kan lyssna och stödja så, men inte som det blev i mitt förhållande där han räknade med att jag alltid skulle "rädda" honom.
Tack för att du delar med dig. Min sambo lägger inte ansvaret på mig, men kanske tar jag det på mig ändå. Han stänger ute mig mer, blir liggandes i sängen i flera dagar och vill bli lämnad ifred. Det är svårt att inte bli påverkad, speciellt när man bor ihop. Hans föräldrar har varit drivande i att han ska få vård, jag har bett dom om hjälp flera gånger, och det är jag tacksam för, men han söker mest vård för vår skull. Själv har han mer eller mindre gett upp hoppet om att bli bättre.
 
Jag har en depression sedan typ 15 år. Det går upp och lite ner, men jag ser till att sköta mina mediciner och håller den biten utanför mitt förhållande. Det finns andra jag kan älta med. Annars tror jag att vi skulle hamna i fel typ av relation. Jag vill inte vara tillsammans med en vårdare.
Min partner vet givetvis hur jag mår och behöver jag sova en eftermiddag eller ha egentid respekteras det men det skulle det göra även utan depression.
Jag vill inte ha den typen av hänsyn och omhändertagande från partner och vänner. Enda gången vi egentligen pratar om det är om jag ändrar medicin eller dos på grund av biverkningarna. Jag har ingen "orsak" till min depression dock, jag och min läkare är överens om att jag har ett kroniskt för lågt "normalläge". Med medicin funkar jag som jag ska.
Jag försöker att respektera hur min sambo hanterar saker men det är svårt. Han har försatt sig i väldigt dåliga situationer i och med sitt mående, och jag vill verkligen inte att han ska hamna där igen (misskött sitt företag, ekonomiska bekymmer, alkohol för att hantera ångest). Dessa saker påverkar ju mig eftersom vi lever tillsammans. Nu har han varit sängliggande i två dagar och jag har föreslagit att jag ska hjälpa honom med att pricka av saker på listan han skrivit ihop med sin psykolog, för att jag tror att han har ångest för att han ligger efter. Kanske försöker jag för mycket. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till.

Han har ätit samma medicin i flera år, efter att ha testat många olika som inte funkat. Jag tycker det är konstigt att han har så många låga perioder med ångest när han äter medicin. Senast för några veckor sedan fick han en ny medicin att komplettera med men då kunde han inte sova så slutade med den.
 

Liknande trådar

Relationer Jag har en nära anhörig, pensionerad sedan drygt tio år, som ibland har så extremt hårda övertygelser om hur saker ÄR. Jag skriver milda...
2
Svar
36
· Visningar
3 977
Senast: skiesabove
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
6 445
Senast: Grazing
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Är det möjligt att ta sig ur en depression? Klart det är ... Men det känns rätt tröstlöst. Jag har varit inne i en rätt djup depression...
Svar
18
· Visningar
1 896
Senast: Blyger
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
3 482
Senast: Exile
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp