Anonymtnick
Trådstartare
Jag använder ett annat nick, av respekt för min sambo och vår relation, eftersom några känner till mig och mitt vanliga nick.
Jag känner framförallt att jag behöver skriva av mig och ta del av andras erfarenheter. Jag lever alltså med en person med psykisk ohälsa. Vi har varit sambo i 3 år men han har haft dessa besvär hela sitt vuxna liv. Diagnosen är depression, han har även blivit utredd för bipolär sjukdom, men utan fastställd diagnos. Depressionerna är återkommande, jag minns knappt hur perioderna utan depression är.
I perioder känns det som att jag kan hantera det, är förstående, hjälper, försöker. Men ibland säckar jag ihop och tappar allt hopp, som nu.
Han har haft kontakt med vården genom alla år, men tycker inte själv att han fått bra hjälp. Han medicinerar och har ätit samma medicin i många år nu (dessutom provat litium när han utreddes för bipolär sjukdom). Han har nyligen börjat gå hos en privat psykolog.
Och det är väl egentligen inte hans vård som jag vill att tråden ska handla om, utan hur man som närstående och partner kan hantera allt. Jag tycker att jag provat det mesta (utan att lämna honom): låtit honom vara, peppat, blivit frustrerad och arg, haft kontaktnät med hans föräldrar, ringt vården, skitit i allt, haft egen samtalskontakt (det hade jag ändå) osv osv.
Jag älskar den här personen, vill att vi ska kunna ha ett liv tillsammans. Men jag känner mig så uppgiven. Hästarna och stallet räddar mig, det är mitt andningshål när ångesten ligger så tung hemma att jag bara vill fly. Jag känner mig ofta väldigt ensam.
Är det någon som har liknande erfarenheter?
Jag känner framförallt att jag behöver skriva av mig och ta del av andras erfarenheter. Jag lever alltså med en person med psykisk ohälsa. Vi har varit sambo i 3 år men han har haft dessa besvär hela sitt vuxna liv. Diagnosen är depression, han har även blivit utredd för bipolär sjukdom, men utan fastställd diagnos. Depressionerna är återkommande, jag minns knappt hur perioderna utan depression är.
I perioder känns det som att jag kan hantera det, är förstående, hjälper, försöker. Men ibland säckar jag ihop och tappar allt hopp, som nu.
Han har haft kontakt med vården genom alla år, men tycker inte själv att han fått bra hjälp. Han medicinerar och har ätit samma medicin i många år nu (dessutom provat litium när han utreddes för bipolär sjukdom). Han har nyligen börjat gå hos en privat psykolog.
Och det är väl egentligen inte hans vård som jag vill att tråden ska handla om, utan hur man som närstående och partner kan hantera allt. Jag tycker att jag provat det mesta (utan att lämna honom): låtit honom vara, peppat, blivit frustrerad och arg, haft kontaktnät med hans föräldrar, ringt vården, skitit i allt, haft egen samtalskontakt (det hade jag ändå) osv osv.
Jag älskar den här personen, vill att vi ska kunna ha ett liv tillsammans. Men jag känner mig så uppgiven. Hästarna och stallet räddar mig, det är mitt andningshål när ångesten ligger så tung hemma att jag bara vill fly. Jag känner mig ofta väldigt ensam.
Är det någon som har liknande erfarenheter?