Psykisk (och fysisk?) misshandel..

[Red_Chili]

Ja jag har läst en del av den tråden, vilket även öppnade mina ögon ännu mer!

Detta stämmer så väl. Han förstår verkligen inte alls vad han gör. Han skulle ju aldrig slå en kvinna enligt han själv och man är likar. Men det han säger stämmer inte överens med vad han gör..

Och JA! Är det så att han får ett utbrott så är det såklart jag som har gjort honom arg, det är mitt fel.

Var som en så enkel sak som att jag lämnade tillbaka telefonen till honom efter att jag pratat med hans pappa. Dom börjar prata och bråka och sen får han ett utbrott på mig under flera minuter där han förklarar att jag ALDRIG ska ge honom telefonen (?) för han vill inte prata med honom och det är mitt ansvar att se till det? Han tänkte inte på att han själv har ansvar för vad han gör och att han själv kan lägga på luren? Efter ett par minuter så skriker han till mig att gå därifrån. Så arg blev han av det.. Detta spelade jag in

Man vet aldrig när han ska explodera..

Vid ett annat tillfälle skulle vi ta bilen någonstans. Han läser på gps:en och säger ett ortnamn men ett annat avfartsnummer. Då vi körde på motorväg så svängde jag in på den närmast då det inte går att vända på motorväg men är lätt att komma ut på den igen..

Då fick han ett utbrott. Skrek, kallade mig allt möjligt, slog på bilen och nu när jag tänker på det så slog han till mig på armen också! Hade jag ju glömt! Den gången blev jag faktiskt rädd..

En sån sak som man med andra vänner skrattar lite åt att man körde fel och sen bara fortsätter..

Såna här situationer händer lite då och då..

Desto mer jag tänker på det, desto värre blir det.. Vilket väl är bra..

Med andra ord kan du stryka frågetecknet i rubriken på tråden, den här mannen är våldsam både psykiskt och fysiskt, flera gånger. Och precis som du skriver, när sådana situationer uppstår med vänner, då skrattar man åt det och rättar till det i möjligaste mån. Vad ska en partner vara, om inte en riktigt bra vän?

 

[Vallmo]

Æ

Skapade nytt nick då jag känner att jag behöver prata av mig och få lite mer stöd utifrån av den här situationen..

Har varit med en man i 3,5 år. Vi har inte officiellt varit ihop men vet inte vad man ska kalla det. Vi har pratat flera timmar varje dag, bara haft sex med varandra och allmänt varit ganska likt ett par utan att vara det officiellt, eller hur man ska säga. Vi bor några timmar ifrån varandra så har inte setts så ofta.

Jag mådde väldigt dåligt när vi träffades. Och han fick mig då att må bättre med mig själv. De senaste 1,5 åren så har jag mått mycket bättre. Det började bli mycket bättre efter att min PTSD-behandling osv var klar. Och även om jag sett en hel del varningstecken innan så har jag försökt se mer på situationer utifrån och sluta försvara dom nu den senaste tiden. Sluta försvara honom..

Vet inte ens var jag ska börja eller vad jag ska säga..

Han sätter mig på en piedestal för att senare tala om hur dålig jag är på något, helt ogrundat. Om man frågar vad han menar eller baserar det på så säger han att jag är för dum för att förstå. Det går inte att förklara. Eller så har han förklarat massor av gånger och jag fattar inte (när han inte har det). Kan vara att jag är dålig på att köra bil. Vilket inte är sant. Att jag är dålig på att laga mat. Vilket inte heller är sant.

Det har även varit mycket konflikter kring hundarna då vi har helt olika syn på hur dom ska hanteras. Han är en förstagångshundägare som inte gått några kurser och har Cesar Millan som Gud, och vägrar läsa ny forskning. Där dumförklarar han också mycket.

Gaslighting har han gjort väldigt aktivt. Det märkte jag framförallt när jag började be honom citera mig när han påstod att jag gjorde något elakt mot honom när det egentligen var han som fick utbrott eller dumförklarade mig. Han lyckades ju dock aldrig citera något. Och blev arg när jag bad honom om det. I början så trodde jag ju verkligen att det var något som var fel på mig. Att jag var väldigt jobbig och bråkig. Jag är snarare tvärtom och ganska konflikträdd och pratar hellre än bråkar..

Jag minns en gång när jag sa att jag inte ville suga av honom. Han sparkade då bort mig från soffan och i början så trodde jag han skämtade när han sa att jag inte fick sitta där. När jag förstod att han menade allvar gick jag ut med hundarna och skrev ett sms där jag sa att han fick mig att känna mig som en prostituerad. Då fick han ett utbrott och fy vad hemsk jag var som sa en sådan sak om honom. Han fick mig till boven och jag fick dåligt samvete och gick hem. Kommer inte ihåg om jag bad om ursäkt eller inte.. Sådana här liknande situationer där han vänder på det har det varit ofta. I början trodde jag att det var jag som var elak, att jag förstorade upp saker och var löjlig.

Det är endast jag som åkt till honom. Vid ETT tillfälle var han här och det var när jag tog hand om hans hund i ett halvår. Han förstod inte alls vad jag menade när jag tog upp att jag tyckte att han också kunde åka. Han är dessutom sjukskriven och har inget som håller kvar honom medans jag har haft både djur och jobb som försvårat det att åka.

Jag spelade in två "utbrott" och skickade den ena till honom och frågade hur han tycker när han nu hör det i efterhand. Men då var det återigen jag som var elak som hade spelat in det. Skulle någon vilja lyssna, kanske det går att skicka på något sätt?

Sist när jag var där och vi skulle byta däck på bilen pga punka så "diskuterade"vi (han skrek, svor och kallade mig saker och jag försökte prata men han avbröt konstant) och han gav mig en örfil för att jag skulle bli tyst. Enligt hans egna ord alltså. Han försvarade sen örfilen med att den var lös och inte lämnade något märke Det räknades inte ens som en örfil för han tog inte i med armen (?)

Han verkade inte alls förstå att det var SYFTET med örfilen, att han ville tysta mig, skrämmas, som var problemet och inte hur hård den var..

Jag har sagt upp kontakten. Och med tanke på att han blev arg för att jag spelade in hans utbrott så kanske han inte hör av sig. Men känner att jag behöver lite stöd, höra att jag inte förstorar upp saker och även ha kära buke om han hör av sig igen. För han kan vara helt underbar. Såklart. Alla sidor är absolut inte dåliga. Men dom dåliga är tyvärr för stora..

Jag tror även jag behöver bearbeta detta "förhållandet" då jag är bra på att skjuta undan sådant som är jobbigt att tänka på..

Jag är ju en person som är väldigt empatisk, vill hjälpa osv och har förstått att sådana här människor utnyttjar det.. Det är väl också en anledning till att jag stannat så länge, för att han mått dåligt och jag känner att jag måste finnas där. Sen har han såklart bra sidor OCKSÅ. Men det hjälper ju inte riktigt..

Åh urk vet inte.. Känns som att hela trådstarten är virrig

Men herregud.........
Bra att du gjort slut och starkt av dig att säga upp kontakten.

Han låter inte riktigt klok.

 

[Puffen]

Med andra ord kan du stryka frågetecknet i rubriken på tråden, den här mannen är våldsam både psykiskt och fysiskt, flera gånger. Och precis som du skriver, när sådana situationer uppstår med vänner, då skrattar man åt det och rättar till det i möjligaste mån. Vad ska en partner vara, om inte en riktigt bra vän?

Så sant.. Jag hör ju hur dumt allt låter när man säger det högt. Bara så svårt att få in i huvudet liksom