P
Pebob
Hej, vi är ett par på ungefär 25 som har en liten tik på 1,5 år, blandras.
Det är svårt att göra en såhär lång historia "kort", men jag försöker ändå...
Vår tik, Stella, känner vi är en problemhund. Hon kan inte vara ensam trots en uppsjö av olika testade metoder. Vi har som mest fått henne att klara 50 minuter utan gnäll, bara för att nästa dag träna och vara nere på 7 minuter med yl och skall. Utöver detta kämpar vi med koppelträning varje dag. Även här har vi testat en rad olika metoder. Det skall sägas att vi sedan länge kört på mjuka metoder, så inga hårda tag. Detta till trots är det med koppelträningen som med det mesta med Stella; det verkar gå bra, och sen kommer dalarna kort därpå.
Fler saker; hon är väldigt reaktiv och blir lätt upphetsad och överdrivet uppspelt över saker som pågår omkring henne. När det är som värst kan hon fästa sig på människor eller t o m föremål på 40-50 meters avstånd. Hon har en förmåga att lätt gå upp i stress i de flesta situationer, vilket vi kämpar med att hålla ned genom att själva uppföra oss lugnt och inte belöna stressen.
Vi har även ett återkommande och samtidigt oförutsägbart problem: hon kissar inne. Hon har flera gånger kissat i våra sängar, och det är inte fråga om urinvägsinfektion, det har vi kollat. Det är heller inte troligt att det handlar om löp, det känns snarare som en signal på något, men det kan varken vi eller den hundpsykolog vi besökt reda ut orsakerna till.
Jag får inte med allt i det här inlägget, men jag hoppas att jag förmedlar en helhetsbild av henne. Jag och min sambo är f.n. hemmabundna i "skift" så fort vi inte pluggar/jobbar. Att jag pluggar och min sambo har ett arbete med några lediga dagar möjliggör för tillfället det här livet, men snart är det praktiskt ohållbart. Detta är en hund som sugit vår energi något så otroligt. Det är omöjligt att veta hur andras hundar är, men vi känner att denna hund är något långt utöver vad de flesta hundar med lite problem är. Vi har läst så mycket, kollat så många videos, testat oss fram och samtidigt försökt hålla fast vid metoder osv... men detta funkar inte som det ser ut nu.
Ursäkta språket, men vad FAN gör man i en sån här sits? Det är illa när man inget hellre vill än att bara orka med och vara snälla, roliga, konsekventa husse/matte och så känner man att det tar emot efter bara några minuter för att man är så slutkörd.
Vi börjar verkligen känna att vi inte kan ha denna hund kvar, trots att vi älskar henne så mycket. Ju mer slit man lägger ner, desto mer fäst blir man. Vet inte riktigt vad min fråga är, men det vore skönt att få råd, tips, respons och tankar från er. Speciellt någon som själv upplevt ngt liknande.
Det är svårt att göra en såhär lång historia "kort", men jag försöker ändå...
Vår tik, Stella, känner vi är en problemhund. Hon kan inte vara ensam trots en uppsjö av olika testade metoder. Vi har som mest fått henne att klara 50 minuter utan gnäll, bara för att nästa dag träna och vara nere på 7 minuter med yl och skall. Utöver detta kämpar vi med koppelträning varje dag. Även här har vi testat en rad olika metoder. Det skall sägas att vi sedan länge kört på mjuka metoder, så inga hårda tag. Detta till trots är det med koppelträningen som med det mesta med Stella; det verkar gå bra, och sen kommer dalarna kort därpå.
Fler saker; hon är väldigt reaktiv och blir lätt upphetsad och överdrivet uppspelt över saker som pågår omkring henne. När det är som värst kan hon fästa sig på människor eller t o m föremål på 40-50 meters avstånd. Hon har en förmåga att lätt gå upp i stress i de flesta situationer, vilket vi kämpar med att hålla ned genom att själva uppföra oss lugnt och inte belöna stressen.
Vi har även ett återkommande och samtidigt oförutsägbart problem: hon kissar inne. Hon har flera gånger kissat i våra sängar, och det är inte fråga om urinvägsinfektion, det har vi kollat. Det är heller inte troligt att det handlar om löp, det känns snarare som en signal på något, men det kan varken vi eller den hundpsykolog vi besökt reda ut orsakerna till.
Jag får inte med allt i det här inlägget, men jag hoppas att jag förmedlar en helhetsbild av henne. Jag och min sambo är f.n. hemmabundna i "skift" så fort vi inte pluggar/jobbar. Att jag pluggar och min sambo har ett arbete med några lediga dagar möjliggör för tillfället det här livet, men snart är det praktiskt ohållbart. Detta är en hund som sugit vår energi något så otroligt. Det är omöjligt att veta hur andras hundar är, men vi känner att denna hund är något långt utöver vad de flesta hundar med lite problem är. Vi har läst så mycket, kollat så många videos, testat oss fram och samtidigt försökt hålla fast vid metoder osv... men detta funkar inte som det ser ut nu.
Ursäkta språket, men vad FAN gör man i en sån här sits? Det är illa när man inget hellre vill än att bara orka med och vara snälla, roliga, konsekventa husse/matte och så känner man att det tar emot efter bara några minuter för att man är så slutkörd.
Vi börjar verkligen känna att vi inte kan ha denna hund kvar, trots att vi älskar henne så mycket. Ju mer slit man lägger ner, desto mer fäst blir man. Vet inte riktigt vad min fråga är, men det vore skönt att få råd, tips, respons och tankar från er. Speciellt någon som själv upplevt ngt liknande.
Där kan du säkert få hjälp.
