Problematiska vänskapsrelationer

[miumiu]

Jag är lite kluven i frågan hurvida man som förälder bör lägga sig i sitt barns vänskapsrelationer och i vilken grad man ska försöka "styra" dessa. Antagligen pga att jag själv hade en väldigt långvarig, intensiv vänskapsrelation som var direkt skadlig för mig när jag själv var mellan 4-15 år, så är jag lite alert och intresserad när det kommer till mitt eget barns vänskapsrelationer. Han är social och har lätt för att knyta nya kontakter, men fastnar ofta i bästisrelationer där han efter en tid känner sig kvävd och styrd, som jag upplever det. Han börjar då uppvisa dåligt mående hemma genom att tjura och få utbrott, men har blivit bättre på att prata om konflikter i skolan osv hemma och sätta ord på vad som skaver. Han är i lågstadieålder bör tilläggas.

Jag har väl egentligen inställningen att barn behöver öva sina sociala färdigheter på varandra, vilket innebär att det ibland blir konflikter och det är viktigt att barnen får verktyg så att dom lär sig reda ut dessa på egen hand, utan att vuxna ständigt blandar sig i. Men det känns också som en fin balansgång. Och nu har även sonens klassföreståndare uttryckt till barnen (ej oss föräldrar) att hon tycker det är mycket bråk dom emellan. Vilket även jag sett och upplevt. Försöker uppmuntra andra vänskapsrelationer utanför skolan, och sonen leker gärna (hellre) med andra barn just nu som jag upplever det, men i skolan är sas "rollerna satta" och han har svårt att sätta gränser mot den här kompisen. Frågan är hur mycket jag som förälder ska lägga mig i? Bör man låta honom sköta sånt här själv, eller ska man lite försynt höra med klassföreståndare/pedagoger på fritids hur läget verkar..?

 

[Tassa]

Svåra frågor, men jag tycker absolut att man ska lägga sig i när det behövs. Går det ut över barnets mående behöver han stöd i hur han ska hantera relationen. Mitt barn är äldre än ditt, men träffade en person som dels hade dåligt inflytande på mitt barn, men också var väldigt krävande som kompis. Jag och barnet pratade mycket om detta och jag han landade sedan i att man inte behöver vara bästis med alla. Den här kompisen är mest en bekant numera. Jag tänker att man ska vara försiktig med att förbjuda vissa vänner, men att det är viktigt att lära barnen hur olika relationer kan påverka en och hur man kan förhålla sig till det eller hantera det. Bråkar de på skolan behöver tycker inte jag att det är fel att kontakta skolan för att se hur ni/de ska jobba med det.

 

[Verdandi]

Svåra frågor, men jag tycker absolut att man ska lägga sig i när det behövs. Går det ut över barnets mående behöver han stöd i hur han ska hantera relationen. Mitt barn är äldre än ditt, men träffade en person som dels hade dåligt inflytande på mitt barn, men också var väldigt krävande som kompis. Jag och barnet pratade mycket om detta och jag han landade sedan i att man inte behöver vara bästis med alla. Den här kompisen är mest en bekant numera. Jag tänker att man ska vara försiktig med att förbjuda vissa vänner, men att det är viktigt att lära barnen hur olika relationer kan påverka en och hur man kan förhålla sig till det eller hantera det. Bråkar de på skolan behöver tycker inte jag att det är fel att kontakta skolan för att se hur ni/de ska jobba med det.

Jag tycker du resonerar klokt. Det hinner bli många relationer under ett liv.

 

[Ava22]

Mitt barn (7 i sommar) har en bästis och ett gäng kompisar. Bästisen bor granne och de har umgåtts sen de var två, lika gamla, går i samma förskoleklass.
Bästisen är mer krävande, allt ske ske på hens villkor. Kan köra över mitt barn till och från. Jag märker det när mitt barn tar upp det med mig på kvällen i sängen. Jag försöker stärka självkänslan i mitt barn, att det är viktigt att hen säger stopp om hen inte vill och att hen pratar med en vuxen i skolan så den vuxna kan bryta bästisen. Jag lägger mig absolut i, kan bryta lekar mm. Men bara om jag märker att mitt barn inte vill eller är med på leken. Jag har även lyft detta med fritids och deras lärare att de ska vara lite uppmärksamma och det verkar de vara (och att de ska bryta de två så de inte bara leker med varandra, men det fattar jag som nu att de inte leker så mycket i skolan utan mer hemma på gården). Jag tycker också att jag märker på mitt barn att hen vågar säga emot mer nu "nej, jag vill inte leka detta" eller "nu har du bestämt, nu vill jag bestämma". En lite oro är att bästisen är mer risktagande och ska få med mitt barn på det... Men jag tror ändå att mitt barn säger stopp och nej. Hen har gjort det i tidigare situationer och sen berättat det för mig, så det känns bra!

Men ja, jag tycker absolut man ska lägga sig i. Barn har ju inte koll alla gånger och vet inte alltid vad som är okej eller inte. Bryts självkänslan ner då kan det kanske vara svårt att få tillbaka den.

 

[Lingon]

Jag kan tycka att skolan/fritids borde försöka styra upp det de ser på skoltid/fritids och raster. Försöka styra upp deras relation och uppmuntra till att umgås med andra och på ett bättre sätt. Kan ni kontakta skolan/fritids och prata med dem om det höra med dem vad de gör för att styra upp det så att det blir lugnare och trevligare för alla inblandade under skoltid/fritids?

På fritiden är det ju föräldrarnas ansvar att styra upp det. Vi har i ett fall försökt avstyra en vänskapsrelation med ett barn vi tyckte var mindre bra för vårt barn. Det var ett barn som vi uppfattade som lite elakt och manipulativt och helt enkelt inte litade på. Sen har vi uppmuntrat de vänskapsrelationer som varit fina och känts sunda.

 

[miumiu]

Kloka tankar här i tråden! Jag tror också det är viktigt när barnen är såpass små fortfarande att försöka se och hjälpa barnet att bryta mönster som är osunda i alla relationer. Nu verkar sonen reda ut detta ganska bra själv, vi har pratat en del om kompisar och relationer hemma och han verkar kunna välja att umgås med det här barnet - på sina vilkor, men även sätta gränser när han vill göra annat.

Eftersom jag själv var ”ägd” och detaljstyrd av min så kallade bästis i princip hela min barndom har jag väldigt lite erfarenhet av hur sunda kompisrelationer ser ut och vad som är ”normalt”. Men har förstått på andra att det inte är ovanligt att vänskapsrelationer går i cykler, där man umgås mer intensivt med vissa i perioder för att sedan mer umgås med andra. Min oro har varit dels att sonen inte ska sätta gränser och känna sig fri att uttrycka sina egna behov, antagligen för att jag själv hade det så himla svårt med sånt. Men också att han liksom ”förbrukar” vänskapsrelationer i brist på bättre ord, dvs umgås extremt intensivt med en person tills det uppstår friktion, därefter snabbt hoppar på nästa tåg och upprepar samma mönster. Men jag vet inte ens om det är ett problem? Det kanske bara är så som livet är? Han själv verkar ju inte tycka att det är något jättestort problem, och jag tror inte att han är dryg eller elak mot någon (inget som vi har sett eller fått till oss från annat håll åtminstone).

 

[Mois]

Definitivt lägga sig i, säger jag. Särskilt när de forfarande är i den åldern det går att göra det. Blir svårare redan i mellanstadiet tycker jag.
Jag har tagit kontakt med skola och fritids vid några tillfällen för att höra hur det går och uppmuntra till lek med annat barn när jag upplevt att en relation påverkat mitt barn negativt.
Likaså har jag försökt styra hemma, genom att föreslå andra barn att leka med.
Självklart också prata kring relationer och vad som är okej.
Jag har aldrig förbjudit en kompis.

För övrigt så upplever jag att relationer går upp och ner och att man leker mer intensivt i vissa perioder osv. Inget konstigt tänker jag.