Problem med dotter

[Raderad medlem 6459]

@Monkie Gud så skönt!! Jag är nog som din dotter där, behöver också att den andra backar och ger mig space så lugnar det sig rätt snabbt. Måste vara jätteskönt för henne också .

 

[Monkie]

@Monkie Gud så skönt!! Jag är nog som din dotter där, behöver också att den andra backar och ger mig space så lugnar det sig rätt snabbt. Måste vara jätteskönt för henne också .

Tack, ☺Jag tror att det känns bra för henne också, jag tycker att hon har blivit lite mer tillgänglig faktiskt! Måste säga att det är oväntat SVÅRT att backa, låter lätt men det kräver sin kvinna *lite stolt*

 

[Raderad medlem 6459]

Måste säga att det är oväntat SVÅRT att backa, låter lätt men det kräver sin kvinna *lite stolt*

Det ÄR svårt! Jag som kan vara en tjuris vet många gånger med mig att "niphredil, fan nu räcker det, lägg ner" men jag bara KAN INTE backa och sluta och lägga ner. Så du är duktig du tycker jag .

 

[Monkie]

...och så länge varade det .

Det är som att hon inte VILL hitta lösningar på allehanda problem som dyker upp. Hon kommer till mig och jag försöker fråga vad hon själv tycker, men nu på morgonen var hon nog för trött för att vara mottaglig för min psykologi och kunde inte tänka. Helt okej, jag lämnar olika förslag på lösningar på alla uppkomna problem men det är liksom stopp. Det är som att all hennes energi går åt till att gnälla och sura och när hon surpratar så hörs det inte heller vad hon säger och när jag säger att hon får prata högre om hon vill att jag ska höra, ja då blir hon ännu mer sur.

Kan hända att hon bara var trött och allmänt tjurig imorse, jag hoppas det, för jag har varit så glad när det har gått så bra.

Jättesvår balans när hon söker kontakt med mig i sin surhet, att bemöta det bra tycker jag!

Imorse slutade helt plötsligt (enligt dottern) gympapåsen att passa på pakethållaren). Hon liksom gör sig svag och låtsas att hon inte orkar hålla upp den, sätter inte upp den ordentligt, man ser på hållning, rörelser att hon verkligen inte försöker. Hon vill inte ha hjälp utan står och håller på, börjar snubbla runt eftersom huvudet vid det här laget hänger framåt så hon inte ser var hon sätter fötterna. Lyfter inte armarna tillräckligt högt utan rör dem som att de är helt slappa utan kraft. Hon vill inte ha hjälp. Jag kommer med andra lösningar, packa kläderna i ryggsäcken. Men nej, då hittar hon på anledningar till att det absolut inte går (fast det går om man vill! Här har jag så svårt att veta hur jag ska bemöta det. Förslag? Hjälpa eller backa och låta henne lösa det själv? Hon skapar liksom situationer som blir svårare än vad de egentligen är.

Tycker det är svårt att veta hur mycket ansvar över känslor av surhet/ledsenhet, vad det nu handlar om man kan lämna till ett barn, det är nog en av anledningarna till att jag tidigare (fortfarande har! svårt) haft svårt att backa. Jag vet ju hur jag känner mig just nu, det är nog därför jag frågar henne , försöker stötta, fråga, försöka lösa saker och ting. . Har hon inte med gympapåsen till skolan blir det ju konsekvenser för henne själv. Samtidigt har jag inte möjlighet att skjutsa alltid och vi har nära till skolan, tre minuter på cykel.

 

[Emtherlia]

@Monkie Jag är nog lite lik din dotter tror jag. Och jag behöver att mina nära och kära backar när jag tjurar ihop. Då får jag liksom tid att tänka över hur jag känner och varför och kommer oftast fram till att jag kanske överreagerat och då kan jag gå tillbaka och prata med personen och be om ursäkt om det behövs. Och då vill jag att personen ska vara trevlig och inte fråga "hur är det?" en massa gånger för då tjurar jag ihop igen.

Jag kan bli irriterad när det kommer en massa "men gör så här i stället så går det bättre" när jag inte bett om hjälp. Så om hon inte frågar dig hur hon ska göra för att få på grejen på cykeln, låt henne fixa det själv.

 

[Monkie]

@Monkie Jag är nog lite lik din dotter tror jag. Och jag behöver att mina nära och kära backar när jag tjurar ihop. Då får jag liksom tid att tänka över hur jag känner och varför och kommer oftast fram till att jag kanske överreagerat och då kan jag gå tillbaka och prata med personen och be om ursäkt om det behövs. Och då vill jag att personen ska vara trevlig och inte fråga "hur är det?" en massa gånger för då tjurar jag ihop igen.

Jag kan bli irriterad när det kommer en massa "men gör så här i stället så går det bättre" när jag inte bett om hjälp. Så om hon inte frågar dig hur hon ska göra för att få på grejen på cykeln, låt henne fixa det själv.

Ja, kanske ingrep jag i denna situation trots att jag borde backat även här!! Skulle inte varit så snabb med att skryta över min goda förmåga igår . Jag har blivit bättre på att backa, men nä detta hanterade jag inte lysande faktiskt!

 

[Emtherlia]

@Monkie Jag förstår att du vill hjälpa din dotter! Du får försöka se det som att du hjälper henne genom att backa och låta henne hitta rätt själv och lita på att hon kommer till dig om hon behöver hjälp.

 

[Badger]

...och så länge varade det .

Det är som att hon inte VILL hitta lösningar på allehanda problem som dyker upp. Hon kommer till mig och jag försöker fråga vad hon själv tycker, men nu på morgonen var hon nog för trött för att vara mottaglig för min psykologi och kunde inte tänka. Helt okej, jag lämnar olika förslag på lösningar på alla uppkomna problem men det är liksom stopp. Det är som att all hennes energi går åt till att gnälla och sura och när hon surpratar så hörs det inte heller vad hon säger och när jag säger att hon får prata högre om hon vill att jag ska höra, ja då blir hon ännu mer sur.

Kan hända att hon bara var trött och allmänt tjurig imorse, jag hoppas det, för jag har varit så glad när det har gått så bra.

Jättesvår balans när hon söker kontakt med mig i sin surhet, att bemöta det bra tycker jag!

Imorse slutade helt plötsligt (enligt dottern) gympapåsen att passa på pakethållaren). Hon liksom gör sig svag och låtsas att hon inte orkar hålla upp den, sätter inte upp den ordentligt, man ser på hållning, rörelser att hon verkligen inte försöker. Hon vill inte ha hjälp utan står och håller på, börjar snubbla runt eftersom huvudet vid det här laget hänger framåt så hon inte ser var hon sätter fötterna. Lyfter inte armarna tillräckligt högt utan rör dem som att de är helt slappa utan kraft. Hon vill inte ha hjälp. Jag kommer med andra lösningar, packa kläderna i ryggsäcken. Men nej, då hittar hon på anledningar till att det absolut inte går (fast det går om man vill! Här har jag så svårt att veta hur jag ska bemöta det. Förslag? Hjälpa eller backa och låta henne lösa det själv? Hon skapar liksom situationer som blir svårare än vad de egentligen är.

Tycker det är svårt att veta hur mycket ansvar över känslor av surhet/ledsenhet, vad det nu handlar om man kan lämna till ett barn, det är nog en av anledningarna till att jag tidigare (fortfarande har! svårt) haft svårt att backa. Jag vet ju hur jag känner mig just nu, det är nog därför jag frågar henne , försöker stötta, fråga, försöka lösa saker och ting. . Har hon inte med gympapåsen till skolan blir det ju konsekvenser för henne själv. Samtidigt har jag inte möjlighet att skjutsa alltid och vi har nära till skolan, tre minuter på cykel.

Hmm ibland när man var liten var det som att all energi bara försvann ur kroppen på en och man blev jättetrött. (inget förslag på lösning bara kanske möjlig orsak eller ngt)

 

[skiesabove]

...och så länge varade det .

Det är som att hon inte VILL hitta lösningar på allehanda problem som dyker upp. Hon kommer till mig och jag försöker fråga vad hon själv tycker, men nu på morgonen var hon nog för trött för att vara mottaglig för min psykologi och kunde inte tänka. Helt okej, jag lämnar olika förslag på lösningar på alla uppkomna problem men det är liksom stopp. Det är som att all hennes energi går åt till att gnälla och sura och när hon surpratar så hörs det inte heller vad hon säger och när jag säger att hon får prata högre om hon vill att jag ska höra, ja då blir hon ännu mer sur.

Kan hända att hon bara var trött och allmänt tjurig imorse, jag hoppas det, för jag har varit så glad när det har gått så bra.

Jättesvår balans när hon söker kontakt med mig i sin surhet, att bemöta det bra tycker jag!

Imorse slutade helt plötsligt (enligt dottern) gympapåsen att passa på pakethållaren). Hon liksom gör sig svag och låtsas att hon inte orkar hålla upp den, sätter inte upp den ordentligt, man ser på hållning, rörelser att hon verkligen inte försöker. Hon vill inte ha hjälp utan står och håller på, börjar snubbla runt eftersom huvudet vid det här laget hänger framåt så hon inte ser var hon sätter fötterna. Lyfter inte armarna tillräckligt högt utan rör dem som att de är helt slappa utan kraft. Hon vill inte ha hjälp. Jag kommer med andra lösningar, packa kläderna i ryggsäcken. Men nej, då hittar hon på anledningar till att det absolut inte går (fast det går om man vill! Här har jag så svårt att veta hur jag ska bemöta det. Förslag? Hjälpa eller backa och låta henne lösa det själv? Hon skapar liksom situationer som blir svårare än vad de egentligen är.

Tycker det är svårt att veta hur mycket ansvar över känslor av surhet/ledsenhet, vad det nu handlar om man kan lämna till ett barn, det är nog en av anledningarna till att jag tidigare (fortfarande har! svårt) haft svårt att backa. Jag vet ju hur jag känner mig just nu, det är nog därför jag frågar henne , försöker stötta, fråga, försöka lösa saker och ting. . Har hon inte med gympapåsen till skolan blir det ju konsekvenser för henne själv. Samtidigt har jag inte möjlighet att skjutsa alltid och vi har nära till skolan, tre minuter på cykel.

Hjälp henne!

Jag tolkar det som att hon vill ha hjälp och tröst när hon gör så. Tänk en tre-åring som kan ta på sig skorna egentligen men.blir en liten blöt pöl på golvet och vill ha hjälp med allt.

Hjälp henne, visa att du älskar henne oavsett hur "jobbig" hon är.

Har du läst Petra Krantz Lindegren?

 

[Líf]

Håller med ovanstående. Tänker att hon inne i en fas där hon behöver mycket närhet, att få känna sig liten och omhuldad igen. Vad händer om du i cykelsituationen frågar om du ska hjälpa henne?

Jag förstår att det kan ta på krafterna jag tänker också på att du uttrycker dig i termer att det går bra eller går dåligt, beroende på vilket humör dottern är på. Du har en dotter som vågar visa känslor, det är jättebra! Du måste tänka på att det alltid går bra, oavsett vilket bemötande du får.

 

[TinyWiny]

Jag förstår inte riktigt problemet? Alla har dåliga dagar ibland. Ingens liv är som ett långt band av lycka och gapskratt. Varför kräver du något av din dotter och av dig själv som är helt orimligt? Det är inte ditt jobb att hålla henne glad. Det finns ingen vinst med att alltid visa en sida utåt som är glad och lycklig. Det mår man skit av. Det är patriarket som kräver sådana orimligheter av kvinnor. Gå inte patriarkets ärenden genom att lära ditt barn att inte visa känslor utan alltid le, vara glad och tillgänglig. Ditt jobb är att lära ditt barn hur hon ska ta hand om sina känslor, reda ut dem, ta dem på allvar och känna dem för vad de är. Ditt jobb är att varligt guida henne i mänsklighetens sätt att leva och vara utan att kräva orimligheter och utan att kränka hennes rätt att vara som hon är. Ditt jobb är att älska henne vansinnigt mycket, ge henne tröst och trygghet. Ditt jobb är att lära henne att hon är viktig. Att hennes känslor är viktiga. Att hon ska respekteras för den hon är. Det är först när ett barn verkligen respekteras fullt ut som hen kan lära sig att respektera andra.

I fallet med gymnastikpåsen hade jag frågat vad som var fel utan att låta varken anklagande eller puttinuttig. Hade jag inte fått något svar hade jag frågat om hen vill ha en kram eller vara ifred och hade jag inte fått något svar då heller så hade jag låtit barnet vara ifred. Kanske hade hon en dålig dag, var ledsen och irriterad och då räcker det med minsta motgång för att det ska spåra ur. Kanske behövde hon tre minuter i ditt knä, med kramar och en förvissning om att det är helt okej att inte vara på topp jämt.

Du måste släppa det där med att hon ska vara glad jämt. Det är asjobbigt att alltid spela. Låt henne få slippa göra det hemma iallafall.

 

[Tassetass]

Jag förstår inte riktigt problemet? Alla har dåliga dagar ibland. Ingens liv är som ett långt band av lycka och gapskratt. Varför kräver du något av din dotter och av dig själv som är helt orimligt? Det är inte ditt jobb att hålla henne glad. Det finns ingen vinst med att alltid visa en sida utåt som är glad och lycklig. Det mår man skit av. Det är patriarket som kräver sådana orimligheter av kvinnor. Gå inte patriarkets ärenden genom att lära ditt barn att inte visa känslor utan alltid le, vara glad och tillgänglig. Ditt jobb är att lära ditt barn hur hon ska ta hand om sina känslor, reda ut dem, ta dem på allvar och känna dem för vad de är. Ditt jobb är att varligt guida henne i mänsklighetens sätt att leva och vara utan att kräva orimligheter och utan att kränka hennes rätt att vara som hon är. Ditt jobb är att älska henne vansinnigt mycket, ge henne tröst och trygghet. Ditt jobb är att lära henne att hon är viktig. Att hennes känslor är viktiga. Att hon ska respekteras för den hon är. Det är först när ett barn verkligen respekteras fullt ut som hen kan lära sig att respektera andra.

I fallet med gymnastikpåsen hade jag frågat vad som var fel utan att låta varken anklagande eller puttinuttig. Hade jag inte fått något svar hade jag frågat om hen vill ha en kram eller vara ifred och hade jag inte fått något svar då heller så hade jag låtit barnet vara ifred. Kanske hade hon en dålig dag, var ledsen och irriterad och då räcker det med minsta motgång för att det ska spåra ur. Kanske behövde hon tre minuter i ditt knä, med kramar och en förvissning om att det är helt okej att inte vara på topp jämt.

Du måste släppa det där med att hon ska vara glad jämt. Det är asjobbigt att alltid spela. Låt henne få slippa göra det hemma iallafall.

Kan du adoptera mig?

 

[TinyWiny]

Kan du adoptera mig?

Visst kan jag det

 

[Monkie]

Hjälp henne!

Jag tolkar det som att hon vill ha hjälp och tröst när hon gör så. Tänk en tre-åring som kan ta på sig skorna egentligen men.blir en liten blöt pöl på golvet och vill ha hjälp med allt.

Hjälp henne, visa att du älskar henne oavsett hur "jobbig" hon är.

Har du läst Petra Krantz Lindegren?

Nä, henne har jag inte läst! Ska googla.

 

[Monkie]

Jag förstår inte riktigt problemet? Alla har dåliga dagar ibland. Ingens liv är som ett långt band av lycka och gapskratt. Varför kräver du något av din dotter och av dig själv som är helt orimligt? Det är inte ditt jobb att hålla henne glad. Det finns ingen vinst med att alltid visa en sida utåt som är glad och lycklig. Det mår man skit av. Det är patriarket som kräver sådana orimligheter av kvinnor. Gå inte patriarkets ärenden genom att lära ditt barn att inte visa känslor utan alltid le, vara glad och tillgänglig. Ditt jobb är att lära ditt barn hur hon ska ta hand om sina känslor, reda ut dem, ta dem på allvar och känna dem för vad de är. Ditt jobb är att varligt guida henne i mänsklighetens sätt att leva och vara utan att kräva orimligheter och utan att kränka hennes rätt att vara som hon är. Ditt jobb är att älska henne vansinnigt mycket, ge henne tröst och trygghet. Ditt jobb är att lära henne att hon är viktig. Att hennes känslor är viktiga. Att hon ska respekteras för den hon är. Det är först när ett barn verkligen respekteras fullt ut som hen kan lära sig att respektera andra.

I fallet med gymnastikpåsen hade jag frågat vad som var fel utan att låta varken anklagande eller puttinuttig. Hade jag inte fått något svar hade jag frågat om hen vill ha en kram eller vara ifred och hade jag inte fått något svar då heller så hade jag låtit barnet vara ifred. Kanske hade hon en dålig dag, var ledsen och irriterad och då räcker det med minsta motgång för att det ska spåra ur. Kanske behövde hon tre minuter i ditt knä, med kramar och en förvissning om att det är helt okej att inte vara på topp jämt.

Du måste släppa det där med att hon ska vara glad jämt. Det är asjobbigt att alltid spela. Låt henne få slippa göra det hemma iallafall.

Bra svar
Kanske överreagerar jag bara... Jag känner att jag vill att hon ska vara glad, känna sig lycklig, älskad! Inte spela glad eller låtsas vara glad för min skull utan kunna känna sig genuint glad. Jag blir bekymrad och illa till mods när hon så ofta är sur/ledsen/tjurig och kanske därför jag nu reagerar på minsta lilla, även om jag nu faktiskt tycker att det har gått riktigt bra ett par veckor

Tycker ju egentligen att det är bra att hon visar känslor, men jag blir ju ledsen för att hon inte är glad och mår bra. Eller, hon behöver inte springa runt och le och skratta, men jag vill så gärna att hon ska ha ett bra liv och vara nöjd till största delen. Ha tillräckligt mycket styrka i sig själv för att kunna hantera små motgångar utan att bli ledsen och sur. Det måste ju vara jobbigt att känna så, eller är jag ute och cyklar? Jag blir själv olustig till mods av att ha konflikter innan jobbet, går ofta runt med känslan av olust hela dagen om något strular på morgonen och därför har jag nog svårt att tänka mig in i att hon kanske känner annorlunda.

Jag är helt med på det du skriver om att visa henne att hon är viktigt och värdefull! Jag försöker göra så gott jag kan och det känns gott att ventilera lite. Fick förslag från en kompis att låta henne skriva ner vad hon känner om hon tycker det känns lättare, och så kan jag skriva ett svar, om hon tycker det är jobbigt att prata. Funderar på att fråga henne ikväll om hon kan tänka sig att göra det. Jag skulle så gärna vilja veta hur hon tänker och känner i stunden när det blir knas.

Sen håller jag inte riktigt med om att det inte är mitt jobb att hålla henne glad. Jag tycker att det är mitt jobb faktiskt. Kanske är det där problemet ligger i grunden?

 

[TinyWiny]

Bra svar
Kanske överreagerar jag bara... Jag känner att jag vill att hon ska vara glad, känna sig lycklig, älskad! Inte spela glad eller låtsas vara glad för min skull utan kunna känna sig genuint glad. Jag blir bekymrad och illa till mods när hon så ofta är sur/ledsen/tjurig och kanske därför jag nu reagerar på minsta lilla, även om jag nu faktiskt tycker att det har gått riktigt bra ett par veckor

Tycker ju egentligen att det är bra att hon visar känslor, men jag blir ju ledsen för att hon inte är glad och mår bra. Eller, hon behöver inte springa runt och le och skratta, men jag vill så gärna att hon ska ha ett bra liv och vara nöjd till största delen. Ha tillräckligt mycket styrka i sig själv för att kunna hantera små motgångar utan att bli ledsen och sur. Det måste ju vara jobbigt att känna så, eller är jag ute och cyklar? Jag blir själv olustig till mods av att ha konflikter innan jobbet, går ofta runt med känslan av olust hela dagen om något strular på morgonen och därför har jag nog svårt att tänka mig in i att hon kanske känner annorlunda.

Jag är helt med på det du skriver om att visa henne att hon är viktigt och värdefull! Jag försöker göra så gott jag kan och det känns gott att ventilera lite. Fick förslag från en kompis att låta henne skriva ner vad hon känner om hon tycker det känns lättare, och så kan jag skriva ett svar, om hon tycker det är jobbigt att prata. Funderar på att fråga henne ikväll om hon kan tänka sig att göra det. Jag skulle så gärna vilja veta hur hon tänker och känner i stunden när det blir knas.

Sen håller jag inte riktigt med om att det inte är mitt jobb att hålla henne glad. Jag tycker att det är mitt jobb faktiskt. Kanske är det där problemet ligger i grunden?

Jag tror att du har kärnan här. Du tycker att det är ditt jobb att hålla henne glad och du tycker egentligen att det är bra att hon visar känslor. Problemet är att hon läser dig. Hon ser din reaktion, hon vet att du innerst inne tycker att hon gör fel och försöker anpassa sig utefter det. Det håller ett tag och sedan rasar det för hon orkar inte. Att hon egentligen får visa känslor motsägs ju då av din reaktion när hon visar känslor. Din mun säger en sak men din kropp en annan. Jag tror att din dotter är en väldigt sund individ. En stark individ som trots din reaktion visar sina känslor. Uppmuntra det! Lär av henne!

Behöver man verkligen kunna ta motgångar utan att bli ledsen och sur? Varför tycker du det? Är det inte bättre att alla får bli precis så ledsna och sura de vill och behöver för att sedan kunna släppa det? Varför är det så viktigt för dig att hon inte känner "negativa" känslor? (Fel ord känner jag men kom inte på något bättre, jag menar ilska, ledsen, sur, besviken osv.) Jag tror att du verkligen behöver fundera på det för det är något som triggar dig när hon visar sådana känslor. Något som gör dig illa till mods och ledsen. Som ger dig en känsla av misslyckande. Sen ska man givetvis inte kasta tallrikar, slå någon eller på annat sätt bete sig illa men att sura på gymnastikpåsen som vägrar vara på pakethållaren tycker inte jag är någon big deal. Jag tycker snarare att det är sunt för då får hon ur sig eländet, kan släppa och gå vidare.

Självklart är det jobbigt att bli sur och ledsen men det är bra mycket värre att alltid visa den glada fasaden. Då går man ju och mår dåligt inuti istället. Alla blir sura och ledsna ibland. Det är en del av livet. Det går upp och ner. Men man måste få känna det man känner. Man måste få lära sig att hantera och ta hand om sina känslor, separera dem så att man vet vilken känsla som är vad och vara där så länge som det behövs.

Jag tror inte att du egentligen behöver fokusera så mycket på henne och hennes känslor och du behöver inte för hennes skull veta allt utan fundera mer på varför du reagerar som du gör. Om du låter henne känna som hon känner och vara som hon är, fortsätter älska henne och fortsätter finnas där för henne på alla sätt så tror jag att hon kommer klara sig galant. Det är du, ditt inre barn som behöver ventilera och ta hand om dina känslor tror jag. Det är lätt att veta hur man ska göra och vara, det är bara att läsa innantill och upprepa men det är en helt annan sak att ända in i själen känna något och göra det till sitt. Jag tror inte att du är där än men du är på god väg. Du är uppmärksam på ditt barn, nu behöver du också bli uppmärksam på dig själv och ta hand om dina egna känslor.

Sedan, självklart önskar alla vettiga föräldrar att deras barn ska vara glada och lyckliga och ingen vettig förälder sviker sitt barn eller gör henom ledsen eller arg med vett och vilja. Men, det är inte förälderns uppgift att göra barnet glad och lycklig. Förälderns uppgift är att ge barnet allt hen behöver för att hen ska kunna bli en stark självständig människa vars lycka och glädje kommer inifrån, inte utifrån.

 

[Monkie]

Jag tror att du har kärnan här. Du tycker att det är ditt jobb att hålla henne glad och du tycker egentligen att det är bra att hon visar känslor. Problemet är att hon läser dig. Hon ser din reaktion, hon vet att du innerst inne tycker att hon gör fel och försöker anpassa sig utefter det. Det håller ett tag och sedan rasar det för hon orkar inte. Att hon egentligen får visa känslor motsägs ju då av din reaktion när hon visar känslor. Din mun säger en sak men din kropp en annan. Jag tror att din dotter är en väldigt sund individ. En stark individ som trots din reaktion visar sina känslor. Uppmuntra det! Lär av henne!

Behöver man verkligen kunna ta motgångar utan att bli ledsen och sur? Varför tycker du det? Är det inte bättre att alla får bli precis så ledsna och sura de vill och behöver för att sedan kunna släppa det? Varför är det så viktigt för dig att hon inte känner "negativa" känslor? (Fel ord känner jag men kom inte på något bättre, jag menar ilska, ledsen, sur, besviken osv.) Jag tror att du verkligen behöver fundera på det för det är något som triggar dig när hon visar sådana känslor. Något som gör dig illa till mods och ledsen. Som ger dig en känsla av misslyckande. Sen ska man givetvis inte kasta tallrikar, slå någon eller på annat sätt bete sig illa men att sura på gymnastikpåsen som vägrar vara på pakethållaren tycker inte jag är någon big deal. Jag tycker snarare att det är sunt för då får hon ur sig eländet, kan släppa och gå vidare.

Självklart är det jobbigt att bli sur och ledsen men det är bra mycket värre att alltid visa den glada fasaden. Då går man ju och mår dåligt inuti istället. Alla blir sura och ledsna ibland. Det är en del av livet. Det går upp och ner. Men man måste få känna det man känner. Man måste få lära sig att hantera och ta hand om sina känslor, separera dem så att man vet vilken känsla som är vad och vara där så länge som det behövs.

Jag tror inte att du egentligen behöver fokusera så mycket på henne och hennes känslor och du behöver inte för hennes skull veta allt utan fundera mer på varför du reagerar som du gör. Om du låter henne känna som hon känner och vara som hon är, fortsätter älska henne och fortsätter finnas där för henne på alla sätt så tror jag att hon kommer klara sig galant. Det är du, ditt inre barn som behöver ventilera och ta hand om dina känslor tror jag. Det är lätt att veta hur man ska göra och vara, det är bara att läsa innantill och upprepa men det är en helt annan sak att ända in i själen känna något och göra det till sitt. Jag tror inte att du är där än men du är på god väg. Du är uppmärksam på ditt barn, nu behöver du också bli uppmärksam på dig själv och ta hand om dina egna känslor.

Sedan, självklart önskar alla vettiga föräldrar att deras barn ska vara glada och lyckliga och ingen vettig förälder sviker sitt barn eller gör henom ledsen eller arg med vett och vilja. Men, det är inte förälderns uppgift att göra barnet glad och lycklig. Förälderns uppgift är att ge barnet allt hen behöver för att hen ska kunna bli en stark självständig människa vars lycka och glädje kommer inifrån, inte utifrån.

Å, vilka bra tankar! Jag skulle gärna anställa dig som min personliga coach Jag känner mig otillräcklig som förälder när jag ser att hon har negativa känslor, men det ska jag sluta med. Det är så självklart när du skriver det, men klart att hon ser hur jag egentligen reagerar fast jag inte tror det! Ska reflektera över dina ord, återkommer!

Vill tacka över alla bra råd och tankar jag får!!!

 

[morgaine]

...och så länge varade det .

Det är som att hon inte VILL hitta lösningar på allehanda problem som dyker upp. Hon kommer till mig och jag försöker fråga vad hon själv tycker, men nu på morgonen var hon nog för trött för att vara mottaglig för min psykologi och kunde inte tänka. Helt okej, jag lämnar olika förslag på lösningar på alla uppkomna problem men det är liksom stopp. Det är som att all hennes energi går åt till att gnälla och sura och när hon surpratar så hörs det inte heller vad hon säger och när jag säger att hon får prata högre om hon vill att jag ska höra, ja då blir hon ännu mer sur.

Kan hända att hon bara var trött och allmänt tjurig imorse, jag hoppas det, för jag har varit så glad när det har gått så bra.

Jättesvår balans när hon söker kontakt med mig i sin surhet, att bemöta det bra tycker jag!

Imorse slutade helt plötsligt (enligt dottern) gympapåsen att passa på pakethållaren). Hon liksom gör sig svag och låtsas att hon inte orkar hålla upp den, sätter inte upp den ordentligt, man ser på hållning, rörelser att hon verkligen inte försöker. Hon vill inte ha hjälp utan står och håller på, börjar snubbla runt eftersom huvudet vid det här laget hänger framåt så hon inte ser var hon sätter fötterna. Lyfter inte armarna tillräckligt högt utan rör dem som att de är helt slappa utan kraft. Hon vill inte ha hjälp. Jag kommer med andra lösningar, packa kläderna i ryggsäcken. Men nej, då hittar hon på anledningar till att det absolut inte går (fast det går om man vill! Här har jag så svårt att veta hur jag ska bemöta det. Förslag? Hjälpa eller backa och låta henne lösa det själv? Hon skapar liksom situationer som blir svårare än vad de egentligen är.

Tycker det är svårt att veta hur mycket ansvar över känslor av surhet/ledsenhet, vad det nu handlar om man kan lämna till ett barn, det är nog en av anledningarna till att jag tidigare (fortfarande har! svårt) haft svårt att backa. Jag vet ju hur jag känner mig just nu, det är nog därför jag frågar henne , försöker stötta, fråga, försöka lösa saker och ting. . Har hon inte med gympapåsen till skolan blir det ju konsekvenser för henne själv. Samtidigt har jag inte möjlighet att skjutsa alltid och vi har nära till skolan, tre minuter på cykel.

I mina öron låter det som om du försöker för mycket. Du finns där vid minsta motgång och erbjuder massa lösningar för att få henne på gott humör.
Låt henne försöka själv om hon inte ber om hjälp. Låt henne sura lite, vad gör det om hon är sur ett tag? Måste ju vara jätteirriterande när man är sur med någon som svansar och ger massa förslag man inte bett om.
Dessutom blir er maktbalans skev när hon så ofta får uppleva att det viktigaste som finns är att hon är nöjd. Du är inte till för att tillfredsställa minsta nyck, hon har ett ansvar för stämningen också.
Barn skall inte fjäskas för, det räcker att säga ett förslag på lösning och om det inte godkänns så kan man säga "säg till om du vill ha hjälp" och så går man till ett annat rum och låter henne fundera och avreagera sig.

 

[Emtherlia]

Måste ju vara jätteirriterande när man är sur med någon som svansar och ger massa förslag man inte bett om.

Ja jag hade faktiskt blivit tokig. När jag är "sådan" vill jag vara i fred och lösa det själv, annars frågar jag. Kommer någon då och börjar ställa en massa frågor så blir jag surare och det blir mer utdraget än om jag fått lösa det själv (lösa = komma på en lösning själv eller be om hjälp).

 

[TinyWiny]

Å, vilka bra tankar! Jag skulle gärna anställa dig som min personliga coach Jag känner mig otillräcklig som förälder när jag ser att hon har negativa känslor, men det ska jag sluta med. Det är så självklart när du skriver det, men klart att hon ser hur jag egentligen reagerar fast jag inte tror det! Ska reflektera över dina ord, återkommer!

Vill tacka över alla bra råd och tankar jag får!!!

Tack
Det är så lätt att känna sig otillräcklig på alla möjliga sätt och jag förstår helt både dina tankar och känslor. Det gäller att stanna upp och reflektera vad man gör och varför man gör som man gör. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så ska man inte göra sådant man inte kan motivera varför man gör det och det man gör ska man kunna motivera för både sig själv och för andra. Ofta hänger våra reaktioner och känslorna kring reaktionerna ihop med vår egen barndom. Vi vet att vi inte vill göra samma misstag och vi vill att våra barn ska dansa fram i livet men så fungerar det ju inte hur gärna vi än vill. Där gäller det att ta hand om sina egna känslor. Man kan inte bara sluta känna på ett sätt utan man får ta itu med varför man känner så, bearbeta det och hitta nya vägar. Det vi kan göra är att finnas där (om de vill) när deras hjärtan brister och vi kan överösa dem med så mycket kärlek och ingjuta så mycket mod och självkänsla i dem under deras uppväxt att även när deras värld rasar så tar de sig upp igen.