Mja.. HSP är jag ganska tveksam till (just lyssnat på en bok om just det och tycker inte det stämde in särskilt bra). Dessutom är jag ju oftast med när det händer och vet att jag bemött henne på ett schysst sätt. Möjligen är jag den utlösande faktorn en del gånger, men när hon är på bra humör har vi haft en bra kommunikation.
Nånstans i det hela behöver hon ju samtidigt bli uppfostrad. Försöker be henne städa rummet ganska ofta, så det inte ska bli en för svår uppgift när hon väl sätter igång, men istället för att ta sig två minuter och röja undan kan hon välja att tjura hela dagen och kvällen. Ofta resulterar det i att hon stormar från middagsbordet och går och lägger sig utan att ha gjort uppgiften. Nästa dag kan hon vakna och ha glömt bort det, när jag vänligt påminner henne samtidigt som jag erbjuder mig att hjälpa henne är karusellen igång igen.
Då släpper vi idén om HSP.
Sen är jag nog inte med riktigt. OM hon nu har problem med motivationen, för mig handlar det inte om uppfostran utan om den inre motivationen, hennes egen inre motivation. Det är något som måste lockas fram..inget som går att uppfostra till. Uppfostra för mig i det här läget är något negativt, en sorts maktdemonstration från föräldrarna. Förstår jag dig rätt så brukar hon få en kommentar på att hon är sur? Vem gillar o höra det?
Jag håller helt med @Snurrfian och @Muninn i deras tankar.