Problem med dotter

[Wysiwyg]

Nä , det verkar lönlöst att försöka hjälpa till. Min egen mor försöker ofta ge goda råd när man bara vill ösa ur sig och det tycker jag själv är otroligt störigt. Jag vill nog mest bara veta vad det är. Typ jag vill ha en glass eller kompis är dryg. Eller låt mig vara.

Men ja nu backar jag som tusan, det verkar fungera bäst att bara ignorera, fast det känns inte riktigt bra i stunden.

Om jag åter igen ska ta mig själv som exempel så är det inte alltid jag vet varför jag är "sur" heller. Det är nu först på sista tiden jag har börjat fundera över vilka känslor det egentligen är jag känner (arg, ledsen, rädd etc) och varför.

Se det inte som att du ignorerar henne, se det som att du låter henne vara. Och fundera på varför det inte känns bra; är det för din skull eller för hennes skull? Ofta tycker jag vi (ja, jag är likadan själv) vill reda i andras känslor för vår egna skull snarare än för deras.

 

[TinyWiny]

Nä , det verkar lönlöst att försöka hjälpa till. Min egen mor försöker ofta ge goda råd när man bara vill ösa ur sig och det tycker jag själv är otroligt störigt. Jag vill nog mest bara veta vad det är. Typ jag vill ha en glass eller kompis är dryg. Eller låt mig vara.

Men ja nu backar jag som tusan, det verkar fungera bäst att bara ignorera, fast det känns inte riktigt bra i stunden.

Hur menar du med ignorera?

 

[TinyWiny]

"Det är helt ok att förlora ett slag....så länge man vinner kriget".

Du kanske känner att du förlorar slaget där o då i situationen..men i långa loppet vinner du kriget.

Vilket krig pratar du om? Att guida ett barn är verkligen inget krig och det är inget man kan vinna heller.

 

[Monkie]

Hur menar du med ignorera?

Backa/ignorera/låta vara. Lite för trött för att vara särskilt nyanserad ☺.

 

[TinyWiny]

Backa/ignorera/låta vara. Lite för trött för att vara särskilt nyanserad ☺.

Okej. För mig är ignorera någon något negativt, typ, "jag skiter i dig" attityd. Att backa för mig är inte negativt, det är att ge en annan människa det utrymme hen behöver. Varför jag frågade var för att jag blev förvånad över att du skrev att du ignorerar för den känslan fick jag inte av dig förut (i min betydelse av de orden alltså) men man kan ju lägga olika värderingar i ord.

 

[Monkie]

@TinyWiny Aha. För mig är ignorera/backa/ge space ungefär samma sak, ingen negativ innebörd.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny Aha. För mig är ignorera/backa/ge space ungefär samma sak, ingen negativ innebörd.

Det var det jag misstänkte och därför jag frågade

 

[Monkie]

@Wysiwyg

Jag har ju känt att hon är så liten och inte ska behöva gå runt och vara sur helt i onödan om det inte behövs. Jag har känt att det kanske inte är självvalt att inte kunna uttrycka vad hon känner/vill/tänker. Det verkar ju inte så kul att tjura ihop och hon kanske inte har verktygen för att välja bort surheten. Sen försvinner ju lätt glädjen och humöret för min egen del när jag gör något för hennes skull och hon väljer att tjura sig igenom aktiviteten. Sen tänker jag att det kanske inte handlar om surhet utan om något annat och det gör mig illa berörd om min älskade unge inte mår bra.

Kan inte låta bli att undra om alla andra automatiskt bara backar och låter barnen vara själva med sitt humör/känsla? Var går gränsen? Sura, arga, ledsna, tysthet, ilska? (Jag tvivlar inte om att backa i detta läget verkar vara det bästa, men det verkar vara så självklart för många och det har det ju alltså inte varit för mig )

 

[TinyWiny]

@Wysiwyg

Jag har ju känt att hon är så liten och inte ska behöva gå runt och vara sur helt i onödan om det inte behövs. Jag har känt att det kanske inte är självvalt att inte kunna uttrycka vad hon känner/vill/tänker. Det verkar ju inte så kul att tjura ihop och hon kanske inte har verktygen för att välja bort surheten. Sen försvinner ju lätt glädjen och humöret för min egen del när jag gör något för hennes skull och hon väljer att tjura sig igenom aktiviteten. Sen tänker jag att det kanske inte handlar om surhet utan om något annat och det gör mig illa berörd om min älskade unge inte mår bra.

Kan inte låta bli att undra om alla andra automatiskt bara backar och låter barnen vara själva med sitt humör/känsla? Var går gränsen? Sura, arga, ledsna, tysthet, ilska? (Jag tvivlar inte om att backa i detta läget verkar vara det bästa, men det verkar vara så självklart för många och det har det ju alltså inte varit för mig )

Det är jättebra att du vill hjälpa henne och ta hand om henne på bästa sätt men för att kunna hjälpa någon måste man börja där hon är. Du måste utgå från hennes behov och bortse från dina behov. Samma fråga igen, för vems skull?

Nej alla andra backar inte automatiskt. Vissa blir förbannade på barnet, skäller ut barnet, fräser att barnet ska sluta vara så sur, vissa beter sig faktiskt riktigt illa mot sitt barn. Det är så vanligt att barn inte tillåts känna det hen känner tyvärr. Men vissa, som du, ifrågasätter, vad kan jag göra? Vad behöver mitt barn? För vissa är det ångestfyllt att inte trösta för att man själv hade velat ha tröst i samma situation, att inte få reda på vad som är fel så att man kan "fixa" felet, att låta barnet vara ifred när hen vill vara ifred. Det är jobbigt när barnet behöver något som är tvärtemot vad man själv behöver men det är bara att acceptera. Våra barn är ju inte små exakta kopior av oss utan de har egna egenskaper, egna känslor och egna behov. De ska ju få sina behov uppfyllda, inte de som vi vill/tror/önskar att de har.

Jag tror att om man har en bra, öppen och ärlig relation till sitt barn så berättar barnet det hen känner att hen behöver berätta i de allra flesta fall. Det barnet väljer att inte berätta, ja det har man inte med att göra hur gärna man än vill. Barn har ju också rätt till sitt privatliv och därmed få välja vad hen delar med sig av och till vem. Barn är dock oerhört lojala och håller ofta tyst om sådant de vet föräldrarna kan bli ledsna av för de vill ju inte göra sina föräldrar ledsna. Känner man att barnet bär på något hen behöver få ut men inte kan/vill berätta för föräldern så är det ibland bättre att barnet få gå till en kurator, prata med en vettig kompis till mamma eller pappa, prata med en vettig mormor eller farmor eller liknande. Vissa saker kan man inte prata med sina närmaste om och det gäller även när man är tio år. Det är helt okej och då får man som förälder stötta genom att fixa en bra samtalskontakt. Man är inte en sämre förälder för att barnet även behöver andra människor. Snarare bättre eftersom barnets behov får gå först oavsett.

 

[Wysiwyg]

@Monkie Alltså, som vanligt är det ju såklart lättare att sitta och ge råd när en ser objektivt på situationen och inte själv är inblandad. När en är i den med allt vad känslor och egna tankar innebär så är det ju mycket svårare!

Vad är onödan och vad kan någon göra för att det inte ska vara så? Det törs jag i alla fall lova; att bråka om någons sinnesstämning inte gör dem gladare på något sätt. Mina tankar går utifrån hur jag själv fungerar och hur jag själv upplevde min tonårstid. Jag tänker att en tonåring varken har mognad eller "socialt kapital" nog att backa ur en potentiell konfrontation och att en därför som vuxen bör vara frikostig med det (att backa, alltså). För mig var det inget annat än fullständig konfrontation som gällde om den vuxna inte backade. Det här i konfliktsituationer, sådana som kanske inte behövt hända..

Att hon är nere är ju något du själv tolkar in i det hela som jag förstår det? Om du istället frågar henne att "är du ledsen för något eller är det något du vill prata om?" är ju det en fin gest men tar hon den inte så ja, då kan du inte göra mer. Att pressa henne vidare leder ju inte till något annat än gråt och tandagnisslan. Och som tinywiny var inne på, fundera ibland på om du har svårt att släppa det för hennes skull eller för din egen skull. Jag förstår att det inte är så roligt att ordna aktiviteter och sådär med någon som verkar vara arg men ja, jag skulle försöka i mitt huvud, att tänka om. Att hon inte är arg eller sur utan bara har mycket nu, med sig själv och sin utveckling och sin mognad etc. Ta det inte personligt, det är henne det handlar om, inte dig.

 

[escodobe]

Alltså ibland är åtminstone jag sur helt utan någon specifik anledning. För att inte tala om hur sur jag kan bli om gympapåsen bråkar och inte vill sitta på pakethållaren. Det går över, i alla fall om jag får vara ifred för jobbiga typer som ska lägga sig, rätta till, trösta eller komma med "uppmuntrande" förslag... Det är ungefär det värsta som kan hända.
Det kan vara riktigt skönt att få vara i fred och nästan kunna gotta sig i att ha en dålig dag.

 

[escodobe]

Bra tankar, jag har inte tänkt på att hon faktiskt VILL vara själv, utan tänkt att jag är en extremt dålig mamma som lämnar henne åt sina egna känslor.

Det är ju mycket möjligt att "surandet"är hennes sätt att bearbeta sina känslor och att hon vill vara ifred då.

 

[Monkie]

Väcker min egen tråd.

Nu har problemen eskalerat ytterligare. Ikväll lät jag henne vara, hon somnade arg. Jag smög in för att ställa av hennes mobilalarm och ser ett sms vilket gjorde att jag fortsatte läsa. En kille i klassen som hon lekte med tidigare under kvällen har bland annat skrivit "din jävla fitta gå och sug en dildo" . Jag fortsatte läsa och blev varse en hel del riktigt otrevliga konversationer! En del av dem handlade om att hon lurat fritids för att gå hem tidigare. En del om hur hon är skyldig sin kompis 29 kronor och hur hennes kompis pressar henne riktigt elakt. Jag är vansinnigt upprörd men ville inte väcka dottern för att fråga. Jag brukar inte läsa hennes sms men det är helt uppenbart att hon inte är mogen att smsa på egen hand. Jag brukar försöka ha koll men hon brukar radera.

Nu funderar jag på 1. Hur jag ska förklara för henne att jag snokat och att jag kommer agera. 2. Om hon ska få ha mobil överhuvudtaget. 3. Om jag ska kontakta BUP och be om hjälp med strategier och verktyg för att försöka ta tag i det här.

Jag behöver funderingar på hur jag ska göra!
Betänk att min dotter inte erkänner något, har svårt att prata och drar sig undan jobbiga situationer. Hon har fyllt 10 iår och är på många sätt omogen för sin ålder.

Hur jag ska göra med de grova smsen vet jag inte. Fotografera dem och åka och visa pojkens föräldrar förmodligen, när jag har lugnat mig lite.

 

[dender]

Jag kan bara svara på 3, ja jag tycker du ska ringa och prata med bup

 

[BernT]

Väcker min egen tråd.

Nu har problemen eskalerat ytterligare. Ikväll lät jag henne vara, hon somnade arg. Jag smög in för att ställa av hennes mobilalarm och ser ett sms vilket gjorde att jag fortsatte läsa. En kille i klassen som hon lekte med tidigare under kvällen har bland annat skrivit "din jävla fitta gå och sug en dildo" . Jag fortsatte läsa och blev varse en hel del riktigt otrevliga konversationer! En del av dem handlade om att hon lurat fritids för att gå hem tidigare. En del om hur hon är skyldig sin kompis 29 kronor och hur hennes kompis pressar henne riktigt elakt. Jag är vansinnigt upprörd men ville inte väcka dottern för att fråga. Jag brukar inte läsa hennes sms men det är helt uppenbart att hon inte är mogen att smsa på egen hand. Jag brukar försöka ha koll men hon brukar radera.

Nu funderar jag på 1. Hur jag ska förklara för henne att jag snokat och att jag kommer agera. 2. Om hon ska få ha mobil överhuvudtaget. 3. Om jag ska kontakta BUP och be om hjälp med strategier och verktyg för att försöka ta tag i det här.

Jag behöver funderingar på hur jag ska göra!
Betänk att min dotter inte erkänner något, har svårt att prata och drar sig undan jobbiga situationer. Hon har fyllt 10 iår och är på många sätt omogen för sin ålder.

Hur jag ska göra med de grova smsen vet jag inte. Fotografera dem och åka och visa pojkens föräldrar förmodligen, när jag har lugnat mig lite.

Jag hade sagt som det var, att du såg ett sms och blev upprörd/annat av innehållet och därför läste fler sms. Jag tycker absolut du ska visa pojkens föräldrar. Herregud hade min dotter varit så där dum mot någon annan hade jag uppskattat att få veta. Jag hade skämts ihjäl men jag skulle ändå vilja veta. Sen hade jag bestraffat mitt barn på lämpligt vis (typ gå antimobbningskurs, mobilförbud osv).

Vilken skitunge förövrigt som skriver sådär till ett annat barn. Usch, föräldrarna är säkert likadana dock.

 

[Wysiwyg]

Vilken skitunge förövrigt som skriver sådär till ett annat barn. Usch, föräldrarna är säkert likadana dock.

Men va, det är ju verkligen inte säkert!

 

[Monkie]

Men va, det är ju verkligen inte säkert!

Jag undrar hur man ens har hört så grova ord när man är tio år. Finns inga storasyskon i familjen. Jag har haft en trevlig uppfattning om denna pojk tidigare.

 

[Wysiwyg]

@Monkie Hur jag önskar jag hade agerat utifrån informationen jag fick från ditt inlägg:

Jag hade förklarat för henne att jag råkade se ett sms och blev orolig och därför läste fler konversationer. Sen hade jag pratat med henne om att hon alltid kan komma till mig vid problem, till exempel om hennes kompisar (eller andra) är dumma mot henne eller pressar henne på något vis. Hade försökt förklara att även om hon själv upplever problemen som gigantiska och oöverstigliga är de sällan det och allt går att lösa.

Om fritids hade jag varit mer bekymrad om varför hon vill gå hem tidigare än att hon hade lurat dem. Trivs hon inte där? Är någon dum med henne? Etc.

Och angående trakasserier-smsen måste du ju kontakta föräldrarna till den pojken. Och säga till din dotter att hon aldrig ska behöva ta emot sådant och att hon kan vända sig till dig om hon behöver hjälp och stöttning.

Jag personligen tänker nog att BUP är lite förhastat? Eller, jag vet ju förstås inte hur du och ni har det egentligen och hur ni alla mår. Men det du skrev om i ditt inlägg är ingenting som får i alla fall mig att tänka att det är helt ohanterbart för en lekman. Jag tänker att så länge du försöker att inte välja en konfrontativ stig utan understryker att du vill hjälpa henne behöver det inte bli så stort och du kan ta reda lite på vad det handlar om själv först?

 

[Wysiwyg]

Jag undrar hur man ens har hört så grova ord när man är tio år. Finns inga storasyskon i familjen. Jag har haft en trevlig uppfattning om denna pojk tidigare.

Men herregud det är ju ett barn. Barn beter sig skitdåligt ibland för de har inga sociala ramar och inga referenser för uppförande. Det är viktigt att han lär sig att man inte säger så till någon men det är ju i sig ingen anledning till att ändra uppfattningen om barnet helt.

Sånt där kan ju komma varifrån som helst. Tex kompisar, TV, spel etc etc etc.

 

[Wysiwyg]

Men herregud det är ju ett barn. Barn beter sig skitdåligt ibland för de har inga sociala ramar och inga referenser för uppförande. Det är viktigt att han lär sig att man inte säger så till någon men det är ju i sig ingen anledning till att ändra uppfattningen om barnet helt.

Och med detta menar jag självklart inte typ "boys will be boys" utan tycker det är ett stort problem att han uttrycker sig på det viset till andra och hans föräldrar bör informeras å det snaraste.