Jag har fött två barn vaginalt, båda förlossningarna var okomplicerade även om den första innehöll vissa kritiska moment som aldrig blev något dramatiskt men upplevelsen av den första hjälpte nog till att göra den andra mer harmonisk.
Inför andra förlossningen visste jag att jag behövde förbereda mig mer på avslappning och känna mig trygg med vad som väntar, inför första förlossningen tänkte jag att jag kan ändå inte påverka nåt, jag flyter bara med. Dålig idé för någon som hatar att inte ha koll på läget
Jag lyssnade mycket på förlossningsberättelser i poddform, läste Föda utan rädsla och Föda av Asabea Britton. Med hjälp av dessa hade jag "slappna aaaav" så inpräntat i huvudet så det var det jag lutade mig mot under andra förlossningen.
Slemproppen gick på måndagen så jag visste att det troligen inte var så många dagar bort. Torsdagen började som vanligt men vid kl 16:44 fick jag en molande värk som jag misstänkte var starten på förlossningen, tänkte det kunde vara kul med exakt tid när jag märkte att det drog igång så jag skrev upp de första värkarna. Det blev ganska snart tydligt att det mycket riktigt var på gång.
Vid middagen vid 18 informerade jag make och tonårssonen att det hade börjat, sen började det bli lite besvärligt så jag gick och la mig och vilade. Vid 19-tiden testade jag att duscha för att mildra värkarna men det hjälpte inte. Ringde in till förlossningen som välkomnade oss in. Jobbade hela tiden med andningen och försöker slappna av i kroppen.
21:05 parkerade vi vid förlossningen och fick komma in i undersökningsrum där de kopplar på CTG. Det var svårt att få fram värden så undersköterskan fick trycka sensorn mot mig hela tiden för att inte få avbrott. Hon ursäktade sig men jag tyckte det var skönt med trycket, det var som en extra trygghet på något konstigt vis. Till slut började det bli väldigt jobbigt så jag bad om att slippa undan att ligga på rygg, en barnmorska kom in och konstaterade att jag är 9 cm öppen.
Vi fick snabbt komma in i ett förlossningsrum. Hade skrivit i förlossningsbrevet att jag ville bada - gärna föda i vattnet också men det var något fel på badet som gjorde att man inte fick använda det den dagen och det var nog lika bra för vi hade inte hunnit fylla upp det ändå. Testade lustgas som jag uppskattade vid första förlossningen men jag ville absolut inte ha det denna gång, så det blev ingen mer smärtlindring vilket också var min plan - lustgas eller inget.
Jag fick lägga mig i sängen - på rygg igen (detta är väl det enda jag kan ifrågasätta i efterhand) för att de skulle spräcka hinnorna och sätta skalpelektrod på bebis eftersom CTG inte funkade här inne heller. Så fort hinnorna sprack så drog krystvärkarna igång. Då tappar jag avslappningen lite men får hjälp av den fina uskan som påminner om att slappna av, och hux flux ligger det en ny liten människa på bröstet på mig kl 21:55.
Vi kom visst precis vid skiftbyte så barnmorskan som undersökte mig var inte samma som tog hinnorna men de hade kunnat skicka in kungen jag hade inte märkt någon skillnad då förloppet var så intensivt.
Jag kan som vanligt inte fatta mig kort. Jag uppskattar att jag har haft turen att få två okomplicerade och snabba förlossningar men det är så jäkla intensivt så jag hör inte till skaran som säger att de gärna föder barn varje vecka.
.
