Sv: Ponnyakuten 5
Jag vet nog inte heller mycket om rädsla och är kanske väldigt okänslig, men jag kände också att det var märkligt när hon började grina pga bettbyte!
Hon hade ju tränare runt om osv.
Men som sagt.. Jag är orädd och okänslig
Delvis KL
När jag var vuxen, minns inte hur gammal men över 20 i alla fall, så var jag på unghästkurs med min dåvarande arab. Där hade det förvisso "hänt något", han hade blivit skrämt, kastat av mig och jag skadade mig svårt. Sen när vi skulle fortsätta efter, så han hade helt tappat förtroendet för allt, fick panik av sadeln, av ryttare, av det mesta. Jag var otroligt rädd för att skada ryggen igen. Hade aldrig varit rätt innan, glatt tagit mig an den värsta problemhästen. Men nu var jag rädd - skiträdd. Den rädslan är inte helt utraderad 15 år senare.
Hursom, jag hade lyckats göra om inridningen och komma tillbaka på ryggen. Nu var vi på unghästkurs. Jag hade inte vågat galoppera igen. På unghästkursen slumpade det sig så att de andra var äldre barn/tonåringar.
Hästen blev spänd av ny miljö, jag blev spänd och vi triggade varandra. Ridinstruktörern tyckte efter en stund lugnt att jag måste sluta hålla i honom. Jag var nära att börja grina, hasplade ur mig att gjorde jag det skulle han skena och kasta av mig och jag bryta ryggen och..
Instruktören tyckte lugnt att hon inte trodde han skulle det men OM det skulle bli så så skulle vi ta hand om det då. Ganska likt ponnyakutenträningen. Jag erkänner att jag ansåg hon vara dum i huvudet, jag skulle ju DÖ om jag gjorde som hon sa, och var nära att tvärvägra. Åka hem om så krävdes. Det enda som hindrade mig var att jag inte ville "skämma ut mig" inför barnen/tonåringarna. (Så jag gjorde det, hästen rusade en halv långsida, insåg jag inte tjuvhöll och slappnade av).
Så jag förstår hennes rädsla, tycker det är BRA att hon vågar visa den och ännu bättre att hon kommer över den!