G
Gryningsljus
Jag har pratat med sambon många gånger om barn men han har inte varit helt sugen så det har fått vänta. Nu har jag precis blivit uppsagd från jobbet men vet varjefall att jag har lön i nästan 2 år till. Jag söker jobb och går på intervjuer.
Vi har stort hus, bra ekonomi (förutom orosmolnet att inte hitta nytt jobb inom 2 år), bra utbildning och bra förutsättningar överlag. Jag är 30 och min sambo 32.
Många av mina vänner har kämpat allt från 1 till 10 år med att få barn. Vissa har tillslut adopterat. Jag hade fått den inställningen att det skulle ta tid att bli gravid. Jag räknade ut när jag hade ägglossning och blev huxflux gravid på första görabarnförsöket någonsin!
Nu känner jag mej så himla oförberedd och när jag jämför med min kompisar så går jag inte bara och längtar efter barn. Såklart att jag vill ha barn men jag funderar även mycket på att det aldrig blir som förut i förhållandet och med hästarna.
Det skulle ju ta något år att bli gravid tänkte jag och under tiden skulle jag hittat och börjat på ett nytt jobb. Hittar jag ett jobb nu så kommer jag direkt att få begära mammaledighet. Jag har gått själv hemma här några månader och har verkligen jättetråkigt! Jag vill inte vara hemma i flera år till... Sambon vill absolut dela lika på föräldrarledighet vilket är jättebra!
Självklart vill jag ha barnet men det kom så himla hastigt men egentligen inte oförberett. Samtidigt är jag hur orolig som helst att något skall hända, jag läser allt om missfall (gråter floder) och är jätterädd för alla sjukdomar som kan orsaka skador osv. Oroar mej jättemycket!
Jag är i v 9.
Någon som känner igen resonemanget? Jag tänker även på om man inte räcker till som förälder?! Tänk om man inte är tillräckligt bra?
Skulle vara jättetacksam om någon ville stötta/peppa mej lite !
Vi har stort hus, bra ekonomi (förutom orosmolnet att inte hitta nytt jobb inom 2 år), bra utbildning och bra förutsättningar överlag. Jag är 30 och min sambo 32.
Många av mina vänner har kämpat allt från 1 till 10 år med att få barn. Vissa har tillslut adopterat. Jag hade fått den inställningen att det skulle ta tid att bli gravid. Jag räknade ut när jag hade ägglossning och blev huxflux gravid på första görabarnförsöket någonsin!
Nu känner jag mej så himla oförberedd och när jag jämför med min kompisar så går jag inte bara och längtar efter barn. Såklart att jag vill ha barn men jag funderar även mycket på att det aldrig blir som förut i förhållandet och med hästarna.
Det skulle ju ta något år att bli gravid tänkte jag och under tiden skulle jag hittat och börjat på ett nytt jobb. Hittar jag ett jobb nu så kommer jag direkt att få begära mammaledighet. Jag har gått själv hemma här några månader och har verkligen jättetråkigt! Jag vill inte vara hemma i flera år till... Sambon vill absolut dela lika på föräldrarledighet vilket är jättebra!
Självklart vill jag ha barnet men det kom så himla hastigt men egentligen inte oförberett. Samtidigt är jag hur orolig som helst att något skall hända, jag läser allt om missfall (gråter floder) och är jätterädd för alla sjukdomar som kan orsaka skador osv. Oroar mej jättemycket!
Jag är i v 9.
Någon som känner igen resonemanget? Jag tänker även på om man inte räcker till som förälder?! Tänk om man inte är tillräckligt bra?
Skulle vara jättetacksam om någon ville stötta/peppa mej lite !