Vilken diagnos var det?
- Kropp & Själ
- Trådstartare Rhodugune
- Startdatum
Det verkar ju onekligen otrevligt. Måste vara en lättnad att ha fått diagnosen fastställd. Jag hoppas att du även kan få adekvat behandling så att det blir bättre.
@netia tack 
Som tur är har jag väl hittills haft det betydligt lindrigare än många andra med samma diagnos. Fram till den tidspunkten jag skrev om i mitt längre inlägg så har det mest varit riktigt obekvämt från och till. Dock har jag inte haft något annat att jämföra med så jag trodde liksom att alla hade det så. Och gyn hade ju sina teorier, så inget verkade direkt konstigt.
Det finns ingen behandling för detta tyvärr, bara symptomlindrande. Så det är klart att det ligger en stor rädsla i hur det kan utvecklas i framtiden, eller om jag skulle bli gravid, om/när jag når klimakteriet osv.
Men det finns inte så mycket jag kan göra åt det nu
Som tur är har jag väl hittills haft det betydligt lindrigare än många andra med samma diagnos. Fram till den tidspunkten jag skrev om i mitt längre inlägg så har det mest varit riktigt obekvämt från och till. Dock har jag inte haft något annat att jämföra med så jag trodde liksom att alla hade det så. Och gyn hade ju sina teorier, så inget verkade direkt konstigt.
Det finns ingen behandling för detta tyvärr, bara symptomlindrande. Så det är klart att det ligger en stor rädsla i hur det kan utvecklas i framtiden, eller om jag skulle bli gravid, om/när jag når klimakteriet osv.
Men det finns inte så mycket jag kan göra åt det nu
Rhodugune
Trådstartare
Hej, nu är jag tillbaka med en uppdatering.
Jag blev inte så lite förvånad när jag i dagarna fick ett brev hem om datum för operationen som är den 12 november!
Dels för att läkaren jag träffade sa att tyvärr var det osannolikt att jag skulle bli kallad innan årskiftet eftersom den här typen av operation inte är en prioriterad åtgärd och dels för att jag missförstod och trodde att jag skulle få tid att träffa en läkare innan operationen för att prata om den och det får jag, tidigare samma dag som operationen blir av.
Jag har väldigt många frågor som jag känner att jag behöver få svar på tidigare än så för att kunna känna att det här är det jag vill.
Just nu sitter jag och väntar på svar från operationplaneringen som ska ringa upp mig, insåg just nu att de nog inte kommer att höra av sig idag eftersom klockan är efter 4.
Jag får helt enkelt ringa igen imorgon.
En del frågor kan de säkert svara på då;
som att jag förmodligen kommer att få min mens i dagarna runt operationen, så jag måste höra hur de funderar runt det.
Har ätit primolut-nor för att skjuta upp mensen tidigare och det fungerade bra för mig, men jag tänkte jag borde fråga eftersom det kanske påverkar mig/operationen eller något jag inte vet om nu och så att det inte rekomenderas.
Måste jag raka av allt pubeshår?
Någon som vet?
I så fall gör jag det helst själv innan.
Sen vill jag gärna veta hur lång tid det kommer att ta innan jag är läkt, så jag vet vad jag har framför mig, kan planera för första tiden efter operationen eftersom jag bor själv och behöver veta om jag behöver någon som assisterar mig och i så fall hur länge.
Har innekatter som behövs tas om hand även om jag kanske mest känner för att inte röra mig, plus jag vet inte om jag kommer vara funktionell nog att laga mat och så första dagen/tiden.
Plus det skulle för mig vara väldigt intressant att veta om jag kommer eller inte kommer vara återställd till jul då min kille kommer och hälsar på och honom har jag inte sett sen i juli och resten kan ni nog räkna ut.
Och är det något speciellt jag ska tänka på/göra när jag börjar ha sex igen?
Sen har jag flera frågor som just rör min vestibulit och hur det kan komma att påverka mitt underliv och sexliv att göra den här operationen.
Jag har hört talas om kvinnor som opererats just för att ta bort den delen av slemhinnan som är smärtcentrum för vestibuliten med blandat resultat.
En del blir mer eller mindre återställda medans en del kommer smärtan tillbaka för och de vet inte varför.
Mycket runt vestibulit är inte känt, varför det uppkommer och så, därför har jag alltid känt att det mest skulle vara en operation i förhoppning att det skulle hjälpa och det känns inte som anledning nog för mig att gå igenom ett så pass stort ingrepp,
Jag har helt enkelt inte tyckt en operation var värt det om jag ändå kunde få ont igen, lika lite som jag trott på att spruta in botox som en del rekomenderar vid vestibult.
Det känns lite som läkemedels vilda västern när det kommer till teorier om vestibulit, varför det uppstår och vad man kan göra åt det, så jag har valt att försöka hitta andra lösningar i stället som är mindre drastiska.
Så det är därför jag behöver få svar på det här frågorna, om det här verkligen är rätt lösning för mig.
Det sista jag vill är att det ska leda till att jag får det värre.
Jag klarar av rätt bra att ha det så här, vissa perioder fungerar jag nästan normalt.
Det är normalt för mig att alltid ha med sig oron för att smärtan ska komma tillbaks och att den gör det i mellanåt.
Att hur det får mig att må är något jag alltid fått tampas med i mina förhållanden.
Att inte känna mig som en bra partner för att vi hela tiden måste förhålla oss till min dagsform och att hur frusterande och jobbigt de perioder är för alla inblanande när jag verkligen inte kan, när vi aldrig kan veta när jag kommer att kunna ha sex igen.
Som bäst kanske det handlar om ett par dar en vecka, om det inte eskalerar och det blir ett år eller så som det var när det var som värst.
Jag tror inte jag kan förklara rädslan av att förlora det också, att det mer eller mindre åtminstone fungerar idag, om något med den här operationen skulle förvärra min vestibulit.
Jag blev inte så lite förvånad när jag i dagarna fick ett brev hem om datum för operationen som är den 12 november!
Dels för att läkaren jag träffade sa att tyvärr var det osannolikt att jag skulle bli kallad innan årskiftet eftersom den här typen av operation inte är en prioriterad åtgärd och dels för att jag missförstod och trodde att jag skulle få tid att träffa en läkare innan operationen för att prata om den och det får jag, tidigare samma dag som operationen blir av.
Jag har väldigt många frågor som jag känner att jag behöver få svar på tidigare än så för att kunna känna att det här är det jag vill.
Just nu sitter jag och väntar på svar från operationplaneringen som ska ringa upp mig, insåg just nu att de nog inte kommer att höra av sig idag eftersom klockan är efter 4.
Jag får helt enkelt ringa igen imorgon.
En del frågor kan de säkert svara på då;
som att jag förmodligen kommer att få min mens i dagarna runt operationen, så jag måste höra hur de funderar runt det.
Har ätit primolut-nor för att skjuta upp mensen tidigare och det fungerade bra för mig, men jag tänkte jag borde fråga eftersom det kanske påverkar mig/operationen eller något jag inte vet om nu och så att det inte rekomenderas.
Måste jag raka av allt pubeshår?
Någon som vet?
I så fall gör jag det helst själv innan.
Sen vill jag gärna veta hur lång tid det kommer att ta innan jag är läkt, så jag vet vad jag har framför mig, kan planera för första tiden efter operationen eftersom jag bor själv och behöver veta om jag behöver någon som assisterar mig och i så fall hur länge.
Har innekatter som behövs tas om hand även om jag kanske mest känner för att inte röra mig, plus jag vet inte om jag kommer vara funktionell nog att laga mat och så första dagen/tiden.
Plus det skulle för mig vara väldigt intressant att veta om jag kommer eller inte kommer vara återställd till jul då min kille kommer och hälsar på och honom har jag inte sett sen i juli och resten kan ni nog räkna ut.
Och är det något speciellt jag ska tänka på/göra när jag börjar ha sex igen?
Sen har jag flera frågor som just rör min vestibulit och hur det kan komma att påverka mitt underliv och sexliv att göra den här operationen.
Jag har hört talas om kvinnor som opererats just för att ta bort den delen av slemhinnan som är smärtcentrum för vestibuliten med blandat resultat.
En del blir mer eller mindre återställda medans en del kommer smärtan tillbaka för och de vet inte varför.
Mycket runt vestibulit är inte känt, varför det uppkommer och så, därför har jag alltid känt att det mest skulle vara en operation i förhoppning att det skulle hjälpa och det känns inte som anledning nog för mig att gå igenom ett så pass stort ingrepp,
Jag har helt enkelt inte tyckt en operation var värt det om jag ändå kunde få ont igen, lika lite som jag trott på att spruta in botox som en del rekomenderar vid vestibult.
Det känns lite som läkemedels vilda västern när det kommer till teorier om vestibulit, varför det uppstår och vad man kan göra åt det, så jag har valt att försöka hitta andra lösningar i stället som är mindre drastiska.
Så det är därför jag behöver få svar på det här frågorna, om det här verkligen är rätt lösning för mig.
Det sista jag vill är att det ska leda till att jag får det värre.
Jag klarar av rätt bra att ha det så här, vissa perioder fungerar jag nästan normalt.
Det är normalt för mig att alltid ha med sig oron för att smärtan ska komma tillbaks och att den gör det i mellanåt.
Att hur det får mig att må är något jag alltid fått tampas med i mina förhållanden.
Att inte känna mig som en bra partner för att vi hela tiden måste förhålla oss till min dagsform och att hur frusterande och jobbigt de perioder är för alla inblanande när jag verkligen inte kan, när vi aldrig kan veta när jag kommer att kunna ha sex igen.
Som bäst kanske det handlar om ett par dar en vecka, om det inte eskalerar och det blir ett år eller så som det var när det var som värst.
Jag tror inte jag kan förklara rädslan av att förlora det också, att det mer eller mindre åtminstone fungerar idag, om något med den här operationen skulle förvärra min vestibulit.
@Rhodugune
Jag har inte så mycket att komma med i rådväg tyvärr utan ville bara säga tack för att du delar med dig. Precis som redan sagts är det här något som sällan pratas om, fast det verkligen borde pratas om. Information och kunskap verkar vara obefintlig (och/eller som du skrev; kvinnors problem blir fortfarande inte tagna på allvar i vården).
Jag hoppas att du får en bra telefonkontakt med operationsplaneringen som kan svara på dina frågor. Om inte skulle jag föreslå dig att kontakta din läkare igen så att du verkligen får den konsultation du önskar och kan hjälpa dig komma fram till ett beslut om vad som känns rätt för dig.
Jag har inte så mycket att komma med i rådväg tyvärr utan ville bara säga tack för att du delar med dig. Precis som redan sagts är det här något som sällan pratas om, fast det verkligen borde pratas om. Information och kunskap verkar vara obefintlig (och/eller som du skrev; kvinnors problem blir fortfarande inte tagna på allvar i vården).
Jag hoppas att du får en bra telefonkontakt med operationsplaneringen som kan svara på dina frågor. Om inte skulle jag föreslå dig att kontakta din läkare igen så att du verkligen får den konsultation du önskar och kan hjälpa dig komma fram till ett beslut om vad som känns rätt för dig.
Jag håller helt med!
Vill flika in också TS att du kan kolla med ditt försäkringsbolag om du har rätt till ersättning för dina besvär. Ibland finns det faktiskt pengar att hämta där, jag är inte så väl införsatt i försäkringsvillkoren men jag har fått ut ersättning för en del besvär jag har haft och det är lite plåster på såren i alla fall..
Rhodugune
Trådstartare
Så idag fick brevet hem som berättade när jag ska vara på sjukhuset innan operation.
Klockan 9.00 den 12/11.
Jag åkte på en dunderförkylning i helgen så jag har inte orkat vara så social, att bla inte skriva här hur det gått.
Jag uppskattar verken ni som tagit tid att svara, det värmer.
Azalea jag har bara en hemförsäkring, men jag kikade på den, hittade inget som tyder på att jag kan få en ersättning genom den.
Annars är jag heltidssjukskriven just nu så jag är inte försäkrad genom jobbet eller nåt sånt.
I måndags blev jag uppringed och de bad om ursäkt för att det dröjt och lyssnade på min oro och mina frågor att det inte kändes att det räckte att bara få prata med läkaren samma dag som operationen.
Så de skulle se till att läkaren fick reda på det och hen ringde upp mig dagen efter och hade som tur en tid nu i veckan så jag kunde får prata ordentligt om operationen och det kändes bra att hen ville träffa mig också, ta en titt så hen visste hur jag ser ut, vad som måste åtgärdas.
Så igår var jag iväg så jag fick träffa och prata med läkaren som ska göra operationen.
Det kändes verkligen som hen förstod och lyssnade på mina frågor och oron jag kände inför operationen.
Dessutom tyckte jag att hen förstod hur jag oroade mig för riskerna med operationen med tankte på min vestibulit och gav mig ärliga svar och att hen verkligen trodde på att jag skulle få mycket mindre ont även om det inte fråntog det faktum att jag redan hade en smärtproblematik med känsliga nervändar som jag alltid kommer att få leva med eftersom de redan är retade.
Jag vågade till och med ta upp att jag har alltid haft problem med min ena blygläpp som är lite större och som jag ofta får skav på, speciellt vid ridning, så den kommer att kortas av lite samtidigt.
Det känns så bra att jag inte kommer behöva dras med det längre också.
Velade fram och tillbaks om jag skulle säga något, visst jag har problem, men jag har så svårt för att ta plats och verkligen säga hur saker och ting påverkar mig när det är nåt som är fel när det kommer till vården eftersom jag inte har en sån bra erfarenhet, att de oftast inte lyssnar i alla fall och att jag talar för för döva öron.
Så det känns som rätt val att göra den här operationen, men jag måste säga att det känns väldigt läskigt.
Dels för att jag har en sån låg smärttröskel och inte har gjort något likande, aldrig åkt in och ens behövt sytt eller för jag brutit något.
Dels för att hen kände att det är en mer omfattande operation än vad hen trodde först så jag kommer att behöva sövas.
Vad jag vet har jag inga allergier och jag blev sövd som liten, för att ta bort ett födelsemärke som satt bakom örat och det gick ju bra.
Det verkar som jag inte kommer att ha så ont efteråt som jag befarade, hoppas jag kan tro på det.
Hörde att det inte heller skulle göra särskillt ont att sätta in en spiral heller, men det gjorde det för mig.
Jag trodde det måste vara nåt fel för att jag hade så ont att jag inte kunde göra annat än att gråta och skaka av smärta första dygnet...
Så jag kommer bunkra upp med alvedon och ipren som jag kan kombinera.
Jag är inte mycket för att ta tabletter, men hjälper det så är det en trygghet att ha dem hemma.
Min fina syster kommer att hämta mig efteråt, kommer att få åka hem samma dag om allt går som det ska.
Bor ensam så jag är väldigt glad att hon kan och vill ställa upp, plus min kille kommer ta ledigt två dar för att hålla mig sällskap på Skype.
Önskar jag kunde lägga upp före och efterbilder.
Skämt och sido, det här är en sådan stor grej för mig, allt jag kan göra är att dela med mig av hur det känns att äntligen bli sedd, få en möjlighet att få mindre ont, det kommer påverka mitt liv mycket.
Det här är ju något som jag känner av varje dag, det innebär en klart förbättring av min livskvalité att få åtgärda, rätta till min defekt.
Kommer säkert återkomma med en lång utläggning hur läskigt det känns dagarna innan operationen.
Känns väldigt skönt att kunna ventilera här, att få prata öppet om vad jag går igenom och viktigt att få göra det också.
Tack för att ni finns ni underbara bukefalister.
Klockan 9.00 den 12/11.
Jag åkte på en dunderförkylning i helgen så jag har inte orkat vara så social, att bla inte skriva här hur det gått.
Jag uppskattar verken ni som tagit tid att svara, det värmer.
Azalea jag har bara en hemförsäkring, men jag kikade på den, hittade inget som tyder på att jag kan få en ersättning genom den.
Annars är jag heltidssjukskriven just nu så jag är inte försäkrad genom jobbet eller nåt sånt.
I måndags blev jag uppringed och de bad om ursäkt för att det dröjt och lyssnade på min oro och mina frågor att det inte kändes att det räckte att bara få prata med läkaren samma dag som operationen.
Så de skulle se till att läkaren fick reda på det och hen ringde upp mig dagen efter och hade som tur en tid nu i veckan så jag kunde får prata ordentligt om operationen och det kändes bra att hen ville träffa mig också, ta en titt så hen visste hur jag ser ut, vad som måste åtgärdas.
Så igår var jag iväg så jag fick träffa och prata med läkaren som ska göra operationen.
Det kändes verkligen som hen förstod och lyssnade på mina frågor och oron jag kände inför operationen.
Dessutom tyckte jag att hen förstod hur jag oroade mig för riskerna med operationen med tankte på min vestibulit och gav mig ärliga svar och att hen verkligen trodde på att jag skulle få mycket mindre ont även om det inte fråntog det faktum att jag redan hade en smärtproblematik med känsliga nervändar som jag alltid kommer att få leva med eftersom de redan är retade.
Jag vågade till och med ta upp att jag har alltid haft problem med min ena blygläpp som är lite större och som jag ofta får skav på, speciellt vid ridning, så den kommer att kortas av lite samtidigt.
Det känns så bra att jag inte kommer behöva dras med det längre också.
Velade fram och tillbaks om jag skulle säga något, visst jag har problem, men jag har så svårt för att ta plats och verkligen säga hur saker och ting påverkar mig när det är nåt som är fel när det kommer till vården eftersom jag inte har en sån bra erfarenhet, att de oftast inte lyssnar i alla fall och att jag talar för för döva öron.
Så det känns som rätt val att göra den här operationen, men jag måste säga att det känns väldigt läskigt.
Dels för att jag har en sån låg smärttröskel och inte har gjort något likande, aldrig åkt in och ens behövt sytt eller för jag brutit något.
Dels för att hen kände att det är en mer omfattande operation än vad hen trodde först så jag kommer att behöva sövas.
Vad jag vet har jag inga allergier och jag blev sövd som liten, för att ta bort ett födelsemärke som satt bakom örat och det gick ju bra.
Det verkar som jag inte kommer att ha så ont efteråt som jag befarade, hoppas jag kan tro på det.
Hörde att det inte heller skulle göra särskillt ont att sätta in en spiral heller, men det gjorde det för mig.
Jag trodde det måste vara nåt fel för att jag hade så ont att jag inte kunde göra annat än att gråta och skaka av smärta första dygnet...
Så jag kommer bunkra upp med alvedon och ipren som jag kan kombinera.
Jag är inte mycket för att ta tabletter, men hjälper det så är det en trygghet att ha dem hemma.
Min fina syster kommer att hämta mig efteråt, kommer att få åka hem samma dag om allt går som det ska.
Bor ensam så jag är väldigt glad att hon kan och vill ställa upp, plus min kille kommer ta ledigt två dar för att hålla mig sällskap på Skype.
Önskar jag kunde lägga upp före och efterbilder.
Skämt och sido, det här är en sådan stor grej för mig, allt jag kan göra är att dela med mig av hur det känns att äntligen bli sedd, få en möjlighet att få mindre ont, det kommer påverka mitt liv mycket.
Det här är ju något som jag känner av varje dag, det innebär en klart förbättring av min livskvalité att få åtgärda, rätta till min defekt.
Kommer säkert återkomma med en lång utläggning hur läskigt det känns dagarna innan operationen.
Känns väldigt skönt att kunna ventilera här, att få prata öppet om vad jag går igenom och viktigt att få göra det också.
Tack för att ni finns ni underbara bukefalister.
Bli sövd tycker jag är trevligt, har rutin på det nu med tre gånger på mindre än ett år
Var inte rädd för att be om starkare smärtstillande på sjukhuset om du får minsta lilla ont.
Jag är alltid väck i skallen hela dagen jag blivit sövd och sen trött flera dagar efteråt. Inget illamående har jag drabbats av heller. Men man brukar få medicin mot det förebyggande.
Jag hoppas verkligen att det blir toppen det här! Och vad BRA att du tog upp blygdläppen också.
Var inte rädd för att be om starkare smärtstillande på sjukhuset om du får minsta lilla ont.
Jag är alltid väck i skallen hela dagen jag blivit sövd och sen trött flera dagar efteråt. Inget illamående har jag drabbats av heller. Men man brukar få medicin mot det förebyggande.
Jag hoppas verkligen att det blir toppen det här! Och vad BRA att du tog upp blygdläppen också.
Rhodugune
Trådstartare
Azalea Ja det var verkligen en lättnad att det kändes bra, att det är hen som ska operera mig.
Azalea Hehe vad skönt att höra att du känner så, jag är nog lite av ett kontrollfreak, har till och med svårt att ta insomningstabletter.
Ska höra om jag kan få det också, vet inte om det spelar någon roll men jag har lätt för att må illa, har haft problem med yrsel och illamånde och blir väldigt ofta åksjuk.
Tack tack för peppningen, har fått höra på sista tiden att jag måste bli bättre på att säga till, säga ifrån i min kontakt med vården, så jag gör mitt bästa.
Azalea Hehe vad skönt att höra att du känner så, jag är nog lite av ett kontrollfreak, har till och med svårt att ta insomningstabletter.
Ska höra om jag kan få det också, vet inte om det spelar någon roll men jag har lätt för att må illa, har haft problem med yrsel och illamånde och blir väldigt ofta åksjuk.
Tack tack för peppningen, har fått höra på sista tiden att jag måste bli bättre på att säga till, säga ifrån i min kontakt med vården, så jag gör mitt bästa.
Stor lycka till kram
@Rhodugune: Jag är så glad för din skull, med tanke på vad du just skrev efter att ha träffat läkaren tror jag det kommer att blir så bra.
Jag har aldrig haft några sådana problem som du har men det är så awesome att du vågat berätta om dem här. Kanske någon annan vågar söka hjälp efter att ha läst din berättelse. Jag vet hur svårt det är att berätta för en läkare om "pinsamma" problem även om de inte borde vara det.
Håller tummar och tår för att allt ska gå bra för dig!
Jag har aldrig haft några sådana problem som du har men det är så awesome att du vågat berätta om dem här. Kanske någon annan vågar söka hjälp efter att ha läst din berättelse. Jag vet hur svårt det är att berätta för en läkare om "pinsamma" problem även om de inte borde vara det.
Håller tummar och tår för att allt ska gå bra för dig!
Om din arbetsplats har kollektivavtal så kanske du kan få ut pengar från avtalsgruppsjukförsäkringen för sjukskrivningen.
Helt allmänt så vill jag säga att jag känner mig lite yuck inför gynekologer Jag har aldrig behövt något besök hos någon så kanske är det därför. Men en som jag känner var hos en gynekolog som hon hade inte varit hos tidigare (sophiahemmet i sthlm om man får nämna var?), och bara ett par dagar senare fick hon en urinvägsinfektion
Alltså ... både jag och hon blev lite Läkaren måste ju ha använt smutsiga instrument eller något
Det jag har märkt att det är för mig ett slags tecken på att jag har setat för mycket och rört alldeles för lite på mig. Så då har jag sett till att ta någon promenad varje dag och även använt receptfri medicin från apoteket, medicinen är kanon för att mildra smärtan och promenaderna hjälpte faktiskt mycket! Ville bara tipsa
Blev själv livrädd först att operation skulle behövas men skolsköterskan (som jag gick till) lugnade mig med att det behövs inte förrän det blir riktigt stort och akut
Men jag blev lite nyfiken, hoppas att du inte tar illa upp om jag ställer ett par frågor Bilden du visade är ju hur ett underliv ska "vanligtvis" ska se ut, uppfattar jag det som? Finns det liknande illustrerad bild på hur din åkomma kan se ut? Bara för att se skillnaden.
Och vestibuliten - blev nyfiken där också men mera på personligt plan. Jag är dock oskuld men när jag har gjort det skönt för mig själv, så att säga, så har det gjort ont att försöka stoppa in ett finger även om jag är blöt och försökt att vara avslappnad. Det blir inte något skönt alls, så jag låter bli. Låter det som något sånt?
Eller har du då ont i hela underlivet? Även runt tex blygdläpparna eller klitoris? Där har jag nämligen aldrig ont.
Jag har faktiskt undrat över detta då det känns lite skämmigt och ibland tänker jag att det är något man vänjer sig vid, att jag är sjåpig. Men så tänker jag att nä fan, det ska vara skönt och inte göra ont alls, punkt slut.
Är verkligen tacksam för öppenheten på buke som gör att man kan skriva om sådant här, och tack trådstartaren!
Jag har aldrig behövt något besök hos någon så kanske är det därför. Men en som jag känner var hos en gynekolog som hon hade inte varit hos tidigare (sophiahemmet i sthlm om man får nämna var?), och bara ett par dagar senare fick hon en urinvägsinfektion Alltså ... både jag och hon blev lite
Läkaren måste ju ha använt smutsiga instrument eller något Usch, hoppas att det har gått tillbaka för dig nu. Jag har haft samma problem återkommande gånger
Det jag har märkt att det är för mig ett slags tecken på att jag har setat för mycket och rört alldeles för lite på mig. Så då har jag sett till att ta någon promenad varje dag och även använt receptfri medicin från apoteket, medicinen är kanon för att mildra smärtan och promenaderna hjälpte faktiskt mycket! Ville bara tipsa Blev själv livrädd först att operation skulle behövas men skolsköterskan (som jag gick till) lugnade mig med att det behövs inte förrän det blir riktigt stort och akut
Jag har läst att du har din operation som kommer snart, önskar verkligen dig allt lycka till! Hoppas att allt går som det ska!Så jag sitter här lite småchockad med tusen tankar i huvudet efter ett besök hos gyn.
Funderade en sekund om jag inte skulle göra en anonym användare men jag kände att det här är inget att skämmas för och att det är något som jag orkar bry mig om om folk får reda på eller inte.
Kanske det till och med hjälper någon annan att inte behöva gå med såna problem så länge som jag kanske har gjort i onödan.
Men kan varna att jag kommer att gå in i detalj nu om mina problem med mitt underliv, så om det finns de som visst inte vill veta så är det läge att sluta läsa nu.
Så vad hände, jag var bara där för att få hjälp för en bakteriell infektion, inga konstigheter och undersökning krävdes.
Jag ber hen att ta det försiktigt för att jag har vestibulit som jag alltid känner av när jag undersöks och läkeren säger att hen ser att jag är irriterad.
Om det finns de som inte har hört talas om det och är nyfikna så är det här en bra länk: http://www.vestibulit.se/
Sen så ber läkaren om att få en spegel för att hen vill visa mig något.
Visst jag har sett mitt underliv förut, för vill veta hur jag ser ut, men jag kan säga att jag inte funderat särskillt mycket på hur den ser ut jämfört med andras och vad det kan innebära, jag menar vi ser ju så olika ut där med.
Det gjorde mig bara nyfiken och läkeren förklarade vädligt pedagogiskt och finkänsligt att mitt underliv ser ut som en del gör för att de fått barn, vilket jag inte har.
När de har spruckit upp.
Att min slidmynning/inre blygläppar, för att använda mitt egna ord inte läkarens, därför inte sluter om utan lämnar en stor del av min slemhinna att ligga helt öppet och bli irriterad.
För er som är intresserad:
Att istället för som på bilden sluta om och lämna ett utrymme med vanlig hud mellan slidans öppning och ändtarmsöppningen så är min slemhinna mer eller mindre öppen hela vägen ner under slidmynningen.
Vilket skapar friktion direkt emot den, när jag rör på mig.
Jag är 36 år och kan inte låta bli att känna mig så dum för att jag inte visste hur jag borde se ut.
Visst har jag känt att det blir mycket bättre när jag smörjer mig så det inte blir lika mycket friktion, men jag trodde att det vara bara jag som var känslig, inte att det var något fel på det viset.
Har dessutom varit på fler undersökningar än jag kan komma ihåg, ingen har någonsin nämnt det här för mig.
Min vestibulit känner jag alltid av, i olika grader.
I vissa perioder har jag så ont, då jag inte klarat av att föra upp ett finger ens, perioder på år då jag inte kunnat haft sex.
Det är länge sen de perioderna varade så länge, har blivit så mycket bättre att lyssna på min kropp och ta hand om den bättre, som att skippa p-piller och sköra slemhinnor, tvättar med olja osv.
I dagsläget kanske det handlar om ett par dar, kanske en vecka i månaden, som jag känner att jag riskerar att få ont om jag skulle ha sex, så jag måsta skippa det.
Tydligen går det här att rätta till, när man har så mycket problem som jag har.
Hen förklarade att det går att operera, att den exponerade delen av slemhinnan tas bort och man tar och stänger igen öppningen en bit med ett par stygn.
Man behöver inte ens sövas, en ingrepp som bara tar ca 15 min.
Det är så många känslor som virvlar runt i mitt huvud nu.
Hur kunde jag inte veta hur jag borde se ut?
Har jag gått runt och haft ont, haft problem till en vis del helt i onödan i alla år?
Känner mig både så arg och ledsen, frustrerad, på mig själv, på vården!
Operation, vad läskigt, tänk om det blir fel, värre än jag har nu?
Just nu är det bra mycket jag inte hunnit smälta helt enkelt.
Jag har bett om att få komma för konsultation, känner att jag behöver få veta så mycket som möjligt om den här typen av operation, om riskerna och så.
Det känns rent spontant som om jag vill göra det, men jag har inte bestämt mig, det är för nytt.
Det fanns inte så mycket tid där för frågor och helt ärligt så stod det rätt still i mitt huvud.
Så jag vet inte, är det någon som har gjort en sån här operation?
Det skulle betyda mycket att få lite råd och stöd just nu.
Om det är för privat så skicka gärna ett pm istället.
Jag kände bara att det här borde det pratas om!
Om kvinnors kroppar och rätten till att tas på allvar i vården.
Jag skulle kunna skriva sidor om dumheter jag fått höra genom åren, om min kropp och min önskan att kunna ha sex.
Som att det är inga konstigheter; sex gör ont ibland eller hur jobbigt det måste vara för pojkvännen när vi inte kunde ha sex, men jag då?!!!
Varför vet vi/jag inte om sånt här?!
Det måste vi kvinnor tydligen göra själva, efter som det det gått snart 20 år sen min sexualdebut och jag började få problem med smärta på allvar och sökte hjälp för det och ingenstans på vägen efter alla otaliga besök har det här lyfts.
Jag blir så ledsen, att vi inte hunnit längre.
Men jag blev lite nyfiken, hoppas att du inte tar illa upp om jag ställer ett par frågor
Bilden du visade är ju hur ett underliv ska "vanligtvis" ska se ut, uppfattar jag det som? Finns det liknande illustrerad bild på hur din åkomma kan se ut? Bara för att se skillnaden. Och vestibuliten - blev nyfiken där också men mera på personligt plan. Jag är dock oskuld men när jag har gjort det skönt för mig själv, så att säga, så har det gjort ont att försöka stoppa in ett finger även om jag är blöt och försökt att vara avslappnad. Det blir inte något skönt alls, så jag låter bli. Låter det som något sånt?
Eller har du då ont i hela underlivet? Även runt tex blygdläpparna eller klitoris? Där har jag nämligen aldrig ont.
Jag har faktiskt undrat över detta då det känns lite skämmigt och ibland tänker jag att det är något man vänjer sig vid, att jag är sjåpig. Men så tänker jag att nä fan, det ska vara skönt och inte göra ont alls, punkt slut.
Är verkligen tacksam för öppenheten på buke som gör att man kan skriva om sådant här, och tack trådstartaren!
@Rhodugune
Jag känner så väl igen mej i dina beskrivningar. Jag tänkte att jag kunde berätta lite om min resa och kanske komma med lite tips. Antingen hjälper det dej eller någon annan bukefalist!
Jag blev slussad fram och tillbaka i vården efter att jag om min kille inte hade kunnat haft penetrerande sex på över ett år. När man är 19-20 så är ju det en katastrof. Jag gick till ungdomsmottagning, de tyckte inte det var något fel. Jag blev hänvisad till en gynekolog. Där var det ett års kö. Väl där träffade jag både kurator och gynekolog. De hade aldrig hört eller sett något liknande. Jag blev hänvisad vidare med ytterligare en lång väntetid till ett rehabcenter i Stockholm som har både gynekologi och andra typer av rehab. Där fick jag lite avslappningsövningar att hålla på med.
Smärtan och den icke infinnande sexlusten gjorde att det inte funkade att ha sex alls i perioder och då pratar vi enbart smek och slick. Alla som jag slussades runt till tog mej egentligen inte på allvar.
Jag började läsa på själv på internet vad det kunde vara jag hade för fel. Hittade vestibulit och tyckte att det passade ihop med min känsla. Sa detta till gynekologen på rehabcentret som avfärdade min teori med att mina slemhinnor inte alls låg utanpå som de ska göra vid vestibulit så det var inte det.
Hoppet om att någonsin få hjälp hade vid det här laget sjunkit till en obefintlig nivå.
Jag sökte ändå till kvinnokliniken på Danderyds sjukhus som jag läst om både höll på med en forskningsstudie om vestibulit och vaginism. Det tog ytterligare ett år innan första kontakt. Väl där förklarade jag mina problem. Jag fick göra gynundersökning två gånger i veckan i en och en halv månad. Jag fick ha spegel hela tiden för att se hur min slemhinna förändrades under menscykeln. Jag fick en herrans massa övningar som jag skulle göra själv och även tillsammans med min kille.
Under denna tid la jag ner väldigt mycket tid och energi på att verkligen lösa problematiken. Jag fick diagnosen vestibulit och vaginism tillsammans med förstorade inre blygdläppar. Blydgläpparna orsakar skav både på sig själva och på slemhinnan i slidan. Det var en befrielse att äntligen få ett namn och ett erkännande på att jag inte hittade på allt.
Jag fick träffa gynekologen som höll i studien om vestibulit och kvalade in till att komma med i programmet. Det gick ut på att prova Botox mot vestibulit. Hon hade kommit förbi testfasen och var inne i att samla data på de som faktiskt fick Botox och inte placebo. Jag parades ihop med en annan tjej och vi köpte botoxen tillsammans eftersom man fick stå för allt själv. Vi fick en tid precis samtidigt och sedan blev vi behandlade direkt efter varandra eftersom botox är skitdyr och bara håller någon vecka efter att man brutit förpackningen.
Jag fick en massa elektroder satta i underlivet och på benen. Även någon typ av sensorgrej i slidan. Sedan fick jag spänna och slappna av och på så vis kunder gynekologen beräkna vart hon skulle injicera botox. Jag fick 6 eller 8 injektioner. Det gjorde ont som tusan men smärtan var borta på några timmar. Behandlingen upprepades ytterligare en gång. Under hela tiden skulle jag fortsätta med alla övningar.
Efter ungefär en månad genomförde jag och killen efter gynekologens ordination vårt första penetrerande samlag på över 5 år. Och det gick!!! Inte helt skönt men smärtfritt! Killen har varit med på hela denna resa och varit min stöttepelare. Han har försökt hitta lösningar, stöttat, varit med på alla besök hos läkare, gyn, kurator, psykolog, övningar, ja allt. Nu har vi varit ihop 15 år och är gifta har en 5-åring tillsammans och väntar nu vårt andra barn. Han har verkligen haft en ängels tålamod och aldrig någonsin pressat mej.
Mina inre blygdläppar står fortfarande kvar på listan över saker att åtgärda. Planen var att göra det direkt men just då var glädjen över smärfriheten för stor att jag inte vågade utsätta mej för mer smärta. Jag behöver fortfarande 8 år senare tänka på hur jag behandlar mitt underliv. Jag smörjer med Locobase, använder aldrig någonsin olja, använder ibland dagligen siliconbaserat glidmedel, gör övningar och koncentrerar mej på att slappna av vid sex.
Planen är att ta hand om mina förstorade blygdläppar efter förlossningen av vårt andra barn. Jag har 7 blygdläppar vid detta laget, två yttre små och 5 inre ganska stora. Underlivet är således alltid exponerat och behöver extra skydd nästan dagligen vilket är ett problem.
Jag önskar dej all lycka till och hoppas verkligen att du blir hjälpt av din planerade operation! Jag tror att själva ingreppet är en liten del i det hela. Mycket handlar om eftertiden. Köp hem xylocain att smörja in underlivet med en halvtimme innan du ska gå på toaletten. Det kan svida ordentligt att få kiss i stygnen. Smörj även med Locobase. Mitt tips är att hoppa över olja helt eftersom olja är för strävt för ett underliv. Speciellt olivolja som innehåller många små micropartiklar. Ska du använda olja är det max mandelolja men den upplever jag svider. Är det glid du är ute efter rekommenderar jag siliconbaserat glidmedel även till vardags. Funkar även efter operationen. Siliconet får det att skava mindre mot slemhinnan och lägger sig som ett skyddande lager på slemhinnan.
Tack för att du delar med dig! Nu fick även jag lite energi att ta hand om mina fortsatta problem efter förlossningen!
Stor kram och lycka till! Jag vill gärna höra hur det går för dig!
Mvh Miks
Jag känner så väl igen mej i dina beskrivningar. Jag tänkte att jag kunde berätta lite om min resa och kanske komma med lite tips. Antingen hjälper det dej eller någon annan bukefalist!
Jag blev slussad fram och tillbaka i vården efter att jag om min kille inte hade kunnat haft penetrerande sex på över ett år. När man är 19-20 så är ju det en katastrof. Jag gick till ungdomsmottagning, de tyckte inte det var något fel. Jag blev hänvisad till en gynekolog. Där var det ett års kö. Väl där träffade jag både kurator och gynekolog. De hade aldrig hört eller sett något liknande. Jag blev hänvisad vidare med ytterligare en lång väntetid till ett rehabcenter i Stockholm som har både gynekologi och andra typer av rehab. Där fick jag lite avslappningsövningar att hålla på med.
Smärtan och den icke infinnande sexlusten gjorde att det inte funkade att ha sex alls i perioder och då pratar vi enbart smek och slick. Alla som jag slussades runt till tog mej egentligen inte på allvar.
Jag började läsa på själv på internet vad det kunde vara jag hade för fel. Hittade vestibulit och tyckte att det passade ihop med min känsla. Sa detta till gynekologen på rehabcentret som avfärdade min teori med att mina slemhinnor inte alls låg utanpå som de ska göra vid vestibulit så det var inte det.
Hoppet om att någonsin få hjälp hade vid det här laget sjunkit till en obefintlig nivå.
Jag sökte ändå till kvinnokliniken på Danderyds sjukhus som jag läst om både höll på med en forskningsstudie om vestibulit och vaginism. Det tog ytterligare ett år innan första kontakt. Väl där förklarade jag mina problem. Jag fick göra gynundersökning två gånger i veckan i en och en halv månad. Jag fick ha spegel hela tiden för att se hur min slemhinna förändrades under menscykeln. Jag fick en herrans massa övningar som jag skulle göra själv och även tillsammans med min kille.
Under denna tid la jag ner väldigt mycket tid och energi på att verkligen lösa problematiken. Jag fick diagnosen vestibulit och vaginism tillsammans med förstorade inre blygdläppar. Blydgläpparna orsakar skav både på sig själva och på slemhinnan i slidan. Det var en befrielse att äntligen få ett namn och ett erkännande på att jag inte hittade på allt.
Jag fick träffa gynekologen som höll i studien om vestibulit och kvalade in till att komma med i programmet. Det gick ut på att prova Botox mot vestibulit. Hon hade kommit förbi testfasen och var inne i att samla data på de som faktiskt fick Botox och inte placebo. Jag parades ihop med en annan tjej och vi köpte botoxen tillsammans eftersom man fick stå för allt själv. Vi fick en tid precis samtidigt och sedan blev vi behandlade direkt efter varandra eftersom botox är skitdyr och bara håller någon vecka efter att man brutit förpackningen.
Jag fick en massa elektroder satta i underlivet och på benen. Även någon typ av sensorgrej i slidan. Sedan fick jag spänna och slappna av och på så vis kunder gynekologen beräkna vart hon skulle injicera botox. Jag fick 6 eller 8 injektioner. Det gjorde ont som tusan men smärtan var borta på några timmar. Behandlingen upprepades ytterligare en gång. Under hela tiden skulle jag fortsätta med alla övningar.
Efter ungefär en månad genomförde jag och killen efter gynekologens ordination vårt första penetrerande samlag på över 5 år. Och det gick!!! Inte helt skönt men smärtfritt! Killen har varit med på hela denna resa och varit min stöttepelare. Han har försökt hitta lösningar, stöttat, varit med på alla besök hos läkare, gyn, kurator, psykolog, övningar, ja allt. Nu har vi varit ihop 15 år och är gifta har en 5-åring tillsammans och väntar nu vårt andra barn. Han har verkligen haft en ängels tålamod och aldrig någonsin pressat mej.
Mina inre blygdläppar står fortfarande kvar på listan över saker att åtgärda. Planen var att göra det direkt men just då var glädjen över smärfriheten för stor att jag inte vågade utsätta mej för mer smärta. Jag behöver fortfarande 8 år senare tänka på hur jag behandlar mitt underliv. Jag smörjer med Locobase, använder aldrig någonsin olja, använder ibland dagligen siliconbaserat glidmedel, gör övningar och koncentrerar mej på att slappna av vid sex.
Planen är att ta hand om mina förstorade blygdläppar efter förlossningen av vårt andra barn. Jag har 7 blygdläppar vid detta laget, två yttre små och 5 inre ganska stora. Underlivet är således alltid exponerat och behöver extra skydd nästan dagligen vilket är ett problem.
Jag önskar dej all lycka till och hoppas verkligen att du blir hjälpt av din planerade operation! Jag tror att själva ingreppet är en liten del i det hela. Mycket handlar om eftertiden. Köp hem xylocain att smörja in underlivet med en halvtimme innan du ska gå på toaletten. Det kan svida ordentligt att få kiss i stygnen. Smörj även med Locobase. Mitt tips är att hoppa över olja helt eftersom olja är för strävt för ett underliv. Speciellt olivolja som innehåller många små micropartiklar. Ska du använda olja är det max mandelolja men den upplever jag svider. Är det glid du är ute efter rekommenderar jag siliconbaserat glidmedel även till vardags. Funkar även efter operationen. Siliconet får det att skava mindre mot slemhinnan och lägger sig som ett skyddande lager på slemhinnan.
Tack för att du delar med dig! Nu fick även jag lite energi att ta hand om mina fortsatta problem efter förlossningen!
Stor kram och lycka till! Jag vill gärna höra hur det går för dig!
Mvh Miks
Du skall be om starkare smärtstillande piller.
Först så kommer du att vara bedövad och inte ha ont alls.
Sedan när bedövningen går över så finns det olika lindring att få.
Frysta dambindor och att sitta i ljummet vatten fungerar ganska så bra.
Rhodugune
Trådstartare
Hej igen alla, har varit hemma från sjukhuset i två dar nu.
Allt gick bra och jag mår bra, värst var att vakna upp från narkosen, mådde så illa att de fick ge mig extra för att motvärka illamåendet.
Det har gjort långt ifrån så ont som jag befarande, kanske förväntade jag mig ubersmärtan från helvetet så det faktiska smärtan är/var inte så farlig. hehe
Har kunnat sova och fixa med katterna, även om det känns bäst att bara få sitta, röra på mig så lite som möjligt.
Innan operationen fick jag träffa läkaren som skulle operera mig igen.
Dels undrade hen hur jag kände och om jag hade några frågor och vi pratade lite och då frågade hen om det var okay med mig om det togs några foton, både före operationen och direkt efteråt och hen frågade även om jag ville komma tillbaka när det läkts för att mitt fall hade gjort fler av hens kollegor intresserade också och hur kan jag säga nej till det.
Det är ju allt jag vill, att fall som mitt engagerar människor i vården, så jag sa ja.
Nu nu är det bara att vänta på att jag läker ihop och se hur det känns sen.
Det känns väldigt läskigt, kan inte låta bli att hoppas att jag ska sluta få dras med den här dagliga känslan av smärta och irritation och att jag ska ha mindre ont och mindre ofta vid sex också.
Jag uppskattar verkligen alla som tagit sig tid att svara, skriva och tipsa och berätta om era egna upplevelser.
Det har varit lite mycket nu och när det är så för mig, även om jag kan ta mig till vad ni säger så slår det bara slint i hjärnan när jag ska svara på det ni skrivit.
Jag ber om att få återkomma när jag inte står mitt uppe i den här emotionella stormen jag känner att jag står mitt uppe i just nu.
Allt gick bra och jag mår bra, värst var att vakna upp från narkosen, mådde så illa att de fick ge mig extra för att motvärka illamåendet.
Det har gjort långt ifrån så ont som jag befarande, kanske förväntade jag mig ubersmärtan från helvetet så det faktiska smärtan är/var inte så farlig. hehe
Har kunnat sova och fixa med katterna, även om det känns bäst att bara få sitta, röra på mig så lite som möjligt.
Innan operationen fick jag träffa läkaren som skulle operera mig igen.
Dels undrade hen hur jag kände och om jag hade några frågor och vi pratade lite och då frågade hen om det var okay med mig om det togs några foton, både före operationen och direkt efteråt och hen frågade även om jag ville komma tillbaka när det läkts för att mitt fall hade gjort fler av hens kollegor intresserade också och hur kan jag säga nej till det.
Det är ju allt jag vill, att fall som mitt engagerar människor i vården, så jag sa ja.
Nu nu är det bara att vänta på att jag läker ihop och se hur det känns sen.
Det känns väldigt läskigt, kan inte låta bli att hoppas att jag ska sluta få dras med den här dagliga känslan av smärta och irritation och att jag ska ha mindre ont och mindre ofta vid sex också.
Jag uppskattar verkligen alla som tagit sig tid att svara, skriva och tipsa och berätta om era egna upplevelser.
Det har varit lite mycket nu och när det är så för mig, även om jag kan ta mig till vad ni säger så slår det bara slint i hjärnan när jag ska svara på det ni skrivit.
Jag ber om att få återkomma när jag inte står mitt uppe i den här emotionella stormen jag känner att jag står mitt uppe i just nu.
Liknande trådar
Kropp & Själ
Jag har insett att det är dags för mig att tackla min tandvårdsrädsla.. fobi.. men hur gör man?
Jag har inte varit hos tandläkaren på...
Senast: underensten
·
Senast: Badger
·
Senast: Hanna Mattsson
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Susanna Nygren blir årets sportjournalist 2024- Hästnyheter Ja, hon har gjort mer för hästvälfärden än vad vårat eget förbund ens kommit i närheten av.
- fio
- Svar: 2
- Visningar: 208
- Hästnyheter
-
Kritik mot mätverktyg och dopningsprov på hemmaplan vid hoppryttarnas årsmöte
- Hästnyheter Jag kan tycka att tidningen ridsport borde varit där med tanke på den heta debatten.
- fio
- Svar: 12
- Visningar: 624
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Dejtingtråden del 38- Relationer Jag hade ”jag kan backa mitt eget släp” i min presentationstext, noll imponerad av män som skryter om backkunskaper (framförallt när dom...
- cili
- Svar: 797
- Visningar: 83 945
- Allmänt
Hund, Katt, Andra Djur
-
Husky och jaktinstikt utbruten från Oseriös avel 2023- Hundavel & Ras Det är väl en av de gånger de är (eller bör vara) i fullt fokus på uppgiften. Springa i grupp ger nog ungefär samma endorfiner som jakt...
- Sel
- Svar: 99
- Visningar: 1 490
- Hund
Hästrelaterat
-
Tråden för iberiska hästar (PRE, Lusitano, Hispano Arab osv)- Gnägg Jag har en ny lusitano! Fem år, svart, hingst, ska kastreras i Portugal innan han kommer hem. Ska bli så kul att få hem honom framåt...
- warg
- Svar: 66
- Visningar: 9 363
- Hästmänniska