Sv: pitbull bet sig fast
Du skriver "en normal hund biter tills jobbet är gjort, kamphundraserna verkar gå långt över den gränsem. kan det bero på avsanad av bithämningar?".
Av allt jag lärt mig om raserna genom åren, efter kontakt med många uppfödare världen över, själv leva med Amstaffar osv osv, så tycker jag att svaret på frågan är relativt enkelt.
Precis om vallhundar har vallningen i generna, så har kamphundarna kampen i generna. För att få den BRA, måste den självklart styras upp. BC'n måste lära sig att valla efter kommandon, finslipa formationer etc. APBT'n måste tränas till uthållighet, att aldrig bita människan som står med i ringen och tar på dom, att bara börja bråka efter "provokation"** och mycket mer.
Styr man inte upp hundens extrema kamplust, så kan det självklart gå snett. Den har då aldrig fått lära sig vart gränsen går, när jobbet är gjort.
Vissa ägare lär in, på olika vis, att jobbet är gjort när den andra hunden är död. Andra lär in att man kampar med saker, och alltid släpper på kommando = jobbet är gjort när ägaren säger så. En tredje lär inte in någonting, och hunden får alltså själv bestämma. Då går den på instinkter, och dom säger faktiskt att man aldrig ska släppa och ge sig.
Sen finns det inga hämningar mellan könen, som hos dom flesta andra raser. Dom ska kunna slåss med vilken annan hund som helst, oavsett kön och ålder. Därför är det lättare att få problem gentemot andra hundar om man inte har koll under hundens uppväxt. Dom viker sig sällan för en äldre tik "bara för att", exempelvis.
Min hane har mycket kamp i sig. Han ger sig aldrig, och kan kampa med sina bildäck/annat i timmar. Hans ögon lyser av förväntan när han vet om att han ska få bita och kampa med saker.
Men. Det stora menet! Han är lärd från liten ålder att JAG avgör när jobbet är gjort. Säger jag loss, så släpper han.
Han är, som dom flesta andra hanarna inom rasen, inte direkt förtjust i andra hanar. Han är mycket dominant, och är således inte förtjust i att någon försöker sätta sig på honom, oavsett kön. Han har inget emot att slåss med tikar, om han anser att dom går över gränsen.
Men även där är han tränad. Han kan gå koppelpromenader bredvid morrande hanar, om jag kräver det. För JAG bestämmer när han får kampa eller inte.
Dom få gånger han har varit i slagsmål, så går det hårt till. På några få sekunder sker stora skador. Om (när, såklart) jag skriker till, så slutar han att slåss och kommer till mig. Jag kan stoppa ner fingrarna och ta i honom, för han riktar aldrig om sig mot mig - oavsett vad han håller på med. Det är just den egenskapen som premierats inom kamphundsaveln i många, många år. Dom får inte gå på människorna, hur högt dom än ligger i kampen just då.
Jag förstår dock väldigt väl hur det kan gå fel. Bristande kunskap, energi och intresse.
Precis som att vi fick rikta vår Malle på rätt håll, får jag rikta mina Amstaffar på rätt håll.
(Skillnaden är bara att jag får kämpa fan så mycket hårdare för att motivera mina terriers att jobba för mig
)
Ja, långt som alltid. Svårt att formulera mina tankar, som alltid. Hoppas du förstår min poäng något sånär i alla fall!
** Det används speciella signaler för att starta ett slagsmål i ringen. Förarna håller i hundarna på särskilda vis, alla har sina egna. Samma ord används jämt osv. Finns det inget sådant inlärt, väljer hunden själv sin provocering anser jag. Vissa blir provocerade mycket lätt, av en hotfull människa som ska tvinga den att sitta. Andra bryr sig inte ens förrän den själv blir påflugen.
