Pensionsångest

[Magiana]

Intressant dock att du har ångest för dina pensionspengar, men är emot ränta. För mig låter det helt bakvänt.

Pension är sparade pengar inför framtiden. Ränta är inkomst på ägande, vilket jag finner oetiskt.

Jag tror absolut att en psykolog kan hjälpa dig. Kan även tänka mig att en läkarkontakt kan vara bra, för att kolla upp om du lider av depression. Finns det något som kan underlätta för dig tycker jag du ska ge dig själv den chansen. Livet ska inte vara en ständig kamp.

Det kanske kan var så att det finns en depression. När jag kom hem från semestern dök det upp en hel trave symptom på det, men eftersom det inte funkar att sova dygnet runt så har jag liksom skärpt till mig, försöker göra trevliga saker, försöker ordna saker, planerar för framtiden o.s.v. Det enda en läkare kan göra är att skiva ut piller vilket jag kommer att totalvägra. Jag har knaprat färdigt på piller.

KBT. Jag har har bara varit där två gånger än men jag är KÄR. Jag har inte pensionsångest, men väl migränångest. Mina tankar kring min migrän är gjutna i betong, har jag insett, och psykologen placerar små sprängladdningar på strategiskt valda ställen. Hon bryter upp mina invanda tankespår och erbjuder lite nya vägar. Spännande som fan.

Jag har gått på kbt för min panikångest och för min blodfobi. För mig har det inte fungerat fullt ut. Det första problemet löste jag på annat sätt. Det andra är olöst än så länge.

Jag menade inte att du bara skulle arbeta dessa timmar, jag tänker mig att några av timmarna du jobbar under dagen kunde utföras på annat ställe än i ett isolerat rum. Så lärde du både känna din nya hembygd, fick lite omväxling och kanske också skapa någon kontakt.
Jag tvivlar inte alls på att cr passar dig bra, du får väl bedöma själv om du ska lägga dina planer på is på grund av detta. Jag tänker mig att det v'l måste finnas helgkurser el.dyl. du kan pendla till om ni inte någon av de andra tränarna passar dig.
Jag önskar dig all lycka, att du hittar ett lämpligt hus och att du får energin att göra en förändring i ditt liv.

Aha. Ok.

Nu är det ju väldigt lätt att svara att det beror på att du har låst fast dina tankar och din oro så hårt kring din pension, decennier i förväg. Rent krasst ser det rätt illa ut inför pensionen för väldigt många av oss. Jag är några år äldre än du, men mitt pensionsläge är verkligen inget att hurra för ändå. Grejen är att oro inte hjälper. Oro hjälper inte ens när det är motiverat med oro (om det nu någonsin är det annat än som en signal om något). Oro betyder inte ens att det är så illa som det känns. Oro har sin egen motor, din oro har sin egen motor, och du åker med och oron verkar styra ditt liv i fullständigt orimligt hög grad.

Men du håller stenhårt i din oro, och då är det svårt att se hur du ska kunna ändra på något. Du svarar ju faktiskt i princip "nej, det är hopplöst/omöjligt/för dyrt" på samtliga förslag och idéer.

Vad gäller pensionen är det väl inte så mycket oro egentligen utan jag kan bara konstatera att det kommer inte att gå bra alls. Däremot finns det väl en oro för vad det innebär eftersom jag har levt under marginalen och vet vad det kostar i ansträngning att klara sig.

Och det är precis nu du bestämmer dig för att fortsätta serva bilen själv. Det är definitivt ingen rymdteknologi, verktygen har Biltema, olja och filter har dom också plus allt annat som behövs. Kör så det ryker och skär vilt i utgiftskontot.

Jag har faktiskt gått en bilvårdskurs för kvinnor och vet hur man byter olja, men finner det så otroligt äckligt att det helt enkelt är värt att betala för att någon annan ska göra eländet. (Det är t.o.m. trevligare att rensa rutten potatis än att byta olja.) Dessutom vet jag inte vad det är mer man gör vid en service, för det är visst lite olika, så jag överlämnar det till bilmecken så jag slipper bry mig. Men annars gör jag gärna mycket själv. Däckbyte t.ex. skulle inte falla mig in att betala för.

Mm, och det är ett genomgående tema i TS trådar. Därav min tanke att det kan vara bra att kolla upp om det är en depression som gnager som gör tankarna så negativa och allt så jobbigt och stretigt. I så fall finns det medicinering att tillgå för att komma tillrätta med det. Är det så att hopplösheten beror på att tankarna låst sig, så kan terapi vara en hjälp till det.

Egentligen kanske det inte är så konstigt. Jag har fått kriga mig igenom hela livet och jag blir emellanåt ganska frustrerad när det ena problemet efter det andra måste lösas och jag tänker att "fan, kan det inte ordna sig någon gång då?"

Visst skulle jag väl kanske behöva prata med någon men jag är ju inte så här låg jämt och jag vet inte vem som är bäst lämpad att prata med. Piller är som sagt inte ett alternativ alls.

 

[Sleepy]

Visst skulle jag väl kanske behöva prata med någon men jag är ju inte så här låg jämt och jag vet inte vem som är bäst lämpad att prata med. Piller är som sagt inte ett alternativ alls.

Jag kan förstå en negativ inställning till medicinering, speciellt om du har provat det tidigare. Ibland kan det dock vara så, att det är det som behövs. Behovet måste ju förstås en läkare utröna. Det som är viktigt isf är att hitta en bra läkare som du känner förtroende för och som förstår och läser dig väl och att man hittar rätt preparat och rätt dosering - för att få en positiv effekt. Gärna i kombination med samtal, för att dra lite i trådarna och se vad som är vad. Men du kan ju alltid börja med samtal, om du vill. Ge det en chans och se om det gör dig gott.

 

[bettysmatte]

Kan bara notera att jag hade känt mig som en rik krösus om jag hade lyckats spara halva lönen.....

 

[Lampan]

[QUOTE="Magiana, post: 17091633, member: 115562"
Egentligen kanske det inte är så konstigt. Jag har fått kriga mig igenom hela livet och jag blir emellanåt ganska frustrerad när det ena problemet efter det andra måste lösas och jag tänker att "fan, kan det inte ordna sig någon gång då[/QUOTE]

Der finns ingen som glider runt på en räkmacka hela livet, ibland dyker det upp problem för alla människor som måste lösas

 

[Magiana]

Kan bara notera att jag hade känt mig som en rik krösus om jag hade lyckats spara halva lönen.....

Ja, det är ju en rätt stor del faktiskt, men så bor jag billigt och primitivt plus att jag varken har häst eller andra djur. Det är val jag gjort för att kunna köpa det där huset. Men visst kompromissar jag lite ändå eftersom jag rider och har bil (det sistnämnda sparar mig nästan 3 timmar om dagen, så den är väl nästan ett måste.)

 

[Magiana]

Der finns ingen som glider runt på en räkmacka hela livet, ibland dyker det upp problem för alla människor som måste lösas

Jag har inte föreställt mig att andra glider runt på en räkmacka, många har mer problem än jag, men jag har haft en väldigt taskig start och har fått kämpa mig till vad jag har idag. Det leder också lite till rädslan att mista allt. Inget har någonsin varit självklart för mig, varken kärlek, trygghet, ett hem eller pengar.

 

[Bulldoozer]

Oj! Jag är inte jätte-många år yngre än dig men att oroa sig för pensionen har jag inte ens funderat på..

Känns onödigt att oroa sig i förväg för saker brukar lösa sig allt eftersom, med tanke på vilket liv det är om pensionen så kanske man inte ens får gå i pension? Är ytterst tveksam till att det blir vid 65 iallafall :P. Blir det knapert får man väl jobba lite extra nånstans eller jobba kvar på jobbet man har nån dag i veckan, känner flera +65 som drygar ut sin pension med arbete (kanske inte bara för den ekonomiska biten utan också för den sociala). Vem vet om jag ens lever när det dags för pension? Dumt att lägga ner alltför mycket energi på det nu, jag lever idag imorgon är en annan femma.. (Har dock ett sparande även om det inte är ett pensionssparande).

Att komma med förslag känns svårt då du hittills bemött de flesta förslag negativt och jag tycker att en hel del av förslagen kan vara nåt att tänka en vända eller två kring. Lev i nuet och gör nåt åt din situation som den är nu för du verkar ju inte särskilt nöjd?

 

[Lovisaleonora]

Jag har fått kriga mig igenom hela livet och jag blir emellanåt ganska frustrerad när det ena problemet efter det andra måste lösas och jag tänker att "fan, kan det inte ordna sig någon gång då?"

Fast VA?! Så är det ju inte för någon, att det inte finns några som helst problem att ta itu med. Det handlar ju om inställningen till det som händer. Mycket av det jag uträttar på en vecka ser min omgivning som helt osannolika hinder för ett bra liv. Skit som händer hela tiden, saker som ska ordnas, arrangeras, redas upp, sättas igång. Det är ju så livet är.

Motsatsen är att pilla navelludd och låta inget hända, inte träffa någon, leva isolerad och helt händelselöst. Och det är ju precis det du beskriver att du INTE vill.

Det går liksom dåligt att styra upp sitt liv exakt så som man vill ha det, om man ska leva i någon form av samklang med resten av världen. Då händer oförutsedda saker. Död, sjukdom, fuck-ups. Misär, elände, kostnader, saker som går sönder, underhåll - you name it.

Det handlar om vilken inställning man har till det som händer. Inte vad och när det händer....

 

[Lovisaleonora]

Jag har inte föreställt mig att andra glider runt på en räkmacka, många har mer problem än jag, men jag har haft en väldigt taskig start och har fått kämpa mig till vad jag har idag. Det leder också lite till rädslan att mista allt. Inget har någonsin varit självklart för mig, varken kärlek, trygghet, ett hem eller pengar.

Just den förutsättningen använder jag som trygghet - jag har ju kämpat mig hit och kan göra det igen. Jag vet ju hur man gör. Värre för någon som inte har gjort den resan.

Allt handlar om inställning, inget om förutsättningar.

 

[avslutat medlemskap]

Jag har faktiskt gått en bilvårdskurs för kvinnor och vet hur man byter olja, men finner det så otroligt äckligt att det helt enkelt är värt att betala för att någon annan ska göra eländet. (Det är t.o.m. trevligare att rensa rutten potatis än att byta olja.) Dessutom vet jag inte vad det är mer man gör vid en service, för det är visst lite olika, så jag överlämnar det till bilmecken så jag slipper bry mig. Men annars gör jag gärna mycket själv. Däckbyte t.ex. skulle inte falla mig in att betala för.

Vad man gör? Byter olja och olje och ev. bränslefilter samt luftfilter och kollar vätskenivåerna till broms, i växellåda och ev. bakaxel och servosystemen,,,,,,,,,samt tar snuskigt bra betalt.

Biltema har en oljesug som både kan handpumpas och drivas med tryckluft för knappt 1000 spänn, skitbra och värd vart enda öre så med den i oljestickshålet så byter jag olja och filter nästan helt utan kladd på en kvart.

Jag har aldrig varit på en verkstad,,,,,,någonsin, och har heller inga planer på att besöka en sån heller, däremot byter jag olja och servar bilar åt bekanta och det tänker jag fortsätta med.

 

[bettysmatte]

@Magiana Du har verkligen EN helt otrolig fördel som de flesta människor aldrig har eller får. Det är att du har möjlighet att jobba hemifrån. Du kan bo PRECIS var du vill - helt suveränt ! För min del gäller det att lämplig ny bostad dyker upp inom en 3-4 mils radie från jobbet, annars funkar det inte. Alla har vi problem och saker vi behöver lösa/ta hand om. Men du har en jättefördel - glöm inte det !!

 

[Lovisaleonora]

En kompis hade i morse delat följande på Facebook, jag tänkte direkt på den här tråden.

"When thinking about life remember this: no amount of guilt can solve the past and no amount of anxiety can change the future".

 

[Magiana]

Just den förutsättningen använder jag som trygghet - jag har ju kämpat mig hit och kan göra det igen. Jag vet ju hur man gör. Värre för någon som inte har gjort den resan.

Allt handlar om inställning, inget om förutsättningar.

Svarar du likadant till någon som har brutit benet och ska springa ett maraton? Att det handlar om inställning?

Du vet ju ingenting om mina skador. Jag har ansetts som terapiresistent. Obotlig med andra ord. Jag var på väg in i förtidspension, men bevisade att jag visst kunde börja fungera mer som vanligt folk. Jag har inte kommit hit där jag är genom att ha en taskig inställning, pillat navelludd och sagt att jag kan inte, det går inte, jag vill inte. Jag har lyckats komma hit där jag är för att jag har ett jävlar anamma och ger tamejfan inte upp helt lättvindigt. Jag har klarat det tack vare att jag ville det, det skulle bara gå. Jag vet numera att jag kan "flytta berg" om jag vill, så mitt problem hänger inte på det. Men får man aldrig bli trött??? Måste man vara på topp precis hela tiden???

Att komma med förslag känns svårt då du hittills bemött de flesta förslag negativt och jag tycker att en hel del av förslagen kan vara nåt att tänka en vända eller två kring. Lev i nuet och gör nåt åt din situation som den är nu för du verkar ju inte särskilt nöjd?

Jag kan nog faktiskt bara påminna mig om ett svar som faktiskt svarat på frågan jag ställde då jag startade tråden. Resten är sådant som tråden spårat ur till.

@Magiana Du har verkligen EN helt otrolig fördel som de flesta människor aldrig har eller får. Det är att du har möjlighet att jobba hemifrån. Du kan bo PRECIS var du vill - helt suveränt ! För min del gäller det att lämplig ny bostad dyker upp inom en 3-4 mils radie från jobbet, annars funkar det inte. Alla har vi problem och saker vi behöver lösa/ta hand om. Men du har en jättefördel - glöm inte det !!

Jo, jag vet. Men det är ändå ansträngande att flytta själv och vända upp och ner på hela livet utan någon man känner och litar på vid sin sida. Jag skulle gärna slippa flytta så långt om det var möjligt.

 

[mandalaki]

Allt handlar om inställning, inget om förutsättningar.

Det var allt en våldsam överdrift.

 

[stjarnhimmel]

Jag har i åratal haft en sån jäkla ångest över min kommande pension och det enda sätt jag kan komma på att klara mig då den dagen kommer, är att ha ett eget hus som är färdigamorterat, så att jag kan bo billigt.

Haken är att jag snart är 42 år och tiden tickar på. Dessutom bor jag i Stockholm. I de här krokarna har jag ingen möjlighet att köpa ett hus och få det färdigbetalt på 23 år, så jag har letat efter hus på annat håll. Tyvärr känns det som om jag vid en flytt till annan ort måste offra både armar och ben, för jag ger ju upp precis allting annat då. Jobbet kan jag ta med mig, men det blir ensamt att jobba hemma helt själv och mitt sociala liv utanför jobbet har aldrig varit något vidare. Det kan gå dagar utan att jag pratar med någon och vid en flytt till annan ort blir det ju ännu värre. Dessutom kommer jag vid en flytt lämna möjligheten att rida för CR-tränare. Det finns så otroligt få av dem och vanligen behöver man då en egen häst, vilket jag inte har.

Alltså, jag vill egentligen inte flytta långt själv och sedan sitta ensam i mitt hus och gråta för att jag inte har något liv längre. Visst är det väl möjligt att bygga upp allt igen som jag har nu, men det tar emot att börja om helt från noll. Samtidigt vantrivs jag väldigt mycket i min nuvarande bostad och pensionsångesten gnager i mig precis hela tiden.

Finns det över huvud taget någon möjlighet att överleva (och leva) som pensionär utan bidrag om jag köper ett hus i Stockholm som då inte hinner bli färdigbetalt? Jag har ju tappad otroligt många års jobb då jag varit sjuk i +10 år. Dessutom har jag ingen tjänstepension. Jag är den enda anställda på mitt jobb och jag tror inte att det är möjligt för mig att få det. Även om det verkar som om jobbet behöver mig mer än jag behöver just det jobbet och jag skulle kunna utnyttja det för lite utpressning (eller nåt) så är det helt enkelt inte min stil.

Usch, jag har åter en dålig dag och sitter åter och klättrar på väggarna över det här. Några tips på hur man kan undvika total misär vid pensionen utan att offra armar och ben?

Jag tänker att du kommer behöva prioritera. Dvs du kan inte få allt så vill du flytta för att få huset och då få skaffa nya vänner etc.
eller vill du bo kvar i sthlm med verkligenheten att du inte kan få det boende du vill ha.

Jag skulle säga att det där är en fråga som många av oss ställer. Vi kan inte få allt. Inte jag i alla fall.
Så jag har satt mig ner och funderat över vad som är viktigast för mig.
Jag tror du får börja där.

När det gäller pension- har du tagit upp frågan med tjänstepension med arbetsgivaren? om inte- kan du så småningom byta arbetsgivare?
Det är en hel del pengar man vinner på att ha tjänstepension.
annars får du ju ta med det som en aspekt också- dvs lägga in mer sparande som en post i din ekonomi.

 

[mandalaki]

Jag har gått på kbt för min panikångest och för min blodfobi. För mig har det inte fungerat fullt ut. Det första problemet löste jag på annat sätt. Det andra är olöst än så länge.

Fast jag tänker inte på KBT som något som kan "fungera fullt ut" eller inte, då låter det mer som alvedon. Antingen fungerar alvedon mot ens smärta eller inte. Men för att få lite kontroll på oro tror jag att verktyg som kan styra ens tankar lite grand är bra. Att man, när man hamnar i sina negativa tankefigurer, har fått lära sig sätt att styra därifrån.

 

[Lovisaleonora]

Svarar du likadant till någon som har brutit benet och ska springa ett maraton? Att det handlar om inställning?

Du ser verkligen inte vad jag menar - eller vill inte. Om den som bryter benet säger att livet är slut för att denne inte kan springa maraton, ja, det handlar om inställning. Vi får en viss uppsättning förutsättningar att förhålla oss till, vissa som inte går att ändra. Frågan är vad vi gör med dem.

Du vet ju ingenting om mina skador. Jag har ansetts som terapiresistent. Obotlig med andra ord. Jag var på väg in i förtidspension, men bevisade att jag visst kunde börja fungera mer som vanligt folk. Jag har inte kommit hit där jag är genom att ha en taskig inställning, pillat navelludd och sagt att jag kan inte, det går inte, jag vill inte. Jag har lyckats komma hit där jag är för att jag har ett jävlar anamma och ger tamejfan inte upp helt lättvindigt. Jag har klarat det tack vare att jag ville det, det skulle bara gå. Jag vet numera att jag kan "flytta berg" om jag vill, så mitt problem hänger inte på det. Men får man aldrig bli trött??? Måste man vara på topp precis hela tiden???

Men här har du ju precis belagt E X A K T det jag påstår. På pricken.

 

[Tora]

@Magiana Jag ser inga direkta problem i ditt liv utan bara en massa fantastiska möjligheter

Tänk att ha så underbara möjligheter som du har

 

[Magiana]

Vi får en viss uppsättning förutsättningar att förhålla oss till, vissa som inte går att ändra.

Exakt så. Det innebär att den mängd energi och förmågor vi har varierar mellan olika personer. Jag anpassar mig efter detta men har i perioder pressat mig över min kapacitet och har då också fått betala för det med min hälsa.

Det är så sent som förra året som jag själv vågade börja se mig som frisk. Det var då jag på egen hand själv åkte utanför min hemort, vilket för majoriteten är en självklarhet att kunna. Givetvis finns det restsymptom.

Om jag hade kunna bli frisk med käcka fraser på facebook eller logik för all del, så hade jag aldrig behövt över 10 år för att bli frisk.

-

Men det är väldigt lite i den här tråden som faktiskt har handlat om det jag startade tråden om, nämligen hur man får en bättre pension så att man faktiskt klarar sig utan att behöva leva på helt på existensminimum med bidrag eller sälja sitt boende den dagen pensionen kommer, om man har lån kvar på bostaden.

 

[stjarnhimmel]

Men det är väldigt lite i den här tråden som faktiskt har handlat om det jag startade tråden om, nämligen hur man får en bättre pension så att man faktiskt klarar sig utan att behöva leva på helt på existensminimum med bidrag eller sälja sitt boende den dagen pensionen kommer, om man har lån kvar på bostaden.

Jag tycker flera har gett förslag.
Grejen är det att det finns inget mirakelmedel för att få bättre pension.
Jag kan se att du kan antingen få bättre pension genom att ha en bättre lön samt se till att få tjänstepension.
Om du inte kan detta så får du spara mera själv.
Eller se till att ha lägre utgifter så du klarar dig på en låg pension.