Pensionsångest

[bettysmatte]

Det du beskriver är väl egentligen en verklighet för de flesta av oss... Det är väl väldigt få som tjänar så pass mycket att de kan få ett ekonomiskt bekymmersfritt pensionärsliv, samtidigt som de har råd att leva precis som de skulle vilja just nu? Jag borde, t.ex., inte ha hästar. Det äter upp en alldeles för stor del av min lön. Men utan hästarna hade jag varit mindre lycklig. Jag har bott utomlands i många år och alltså "förlorat" pension i Sverige, men jag skulle absolut inte vilja vara utan de upplevelser och erfarenheter som jag fick genom utlandsvistelsen.

 

[Magiana]

Jag har garantinivå på sjukers. + bostadstillägg + ags-ersättning. Tycker inte det är knapert. (Och sjukers. är inte bidrag men du kanske menade bostadstillägget).

Ja, menade bostadstillägget.

Jag tyckte det var väldigt knapert att leva då jag var sjukersatt. Då hade jag cirka 10 tusen att leva för. Hyran var 4500.

 

[Magiana]

Det du beskriver är väl egentligen en verklighet för de flesta av oss... Det är väl väldigt få som tjänar så pass mycket att de kan få ett ekonomiskt bekymmersfritt pensionärsliv, samtidigt som de har råd att leva precis som de skulle vilja just nu? Jag borde, t.ex., inte ha hästar. Det äter upp en alldeles för stor del av min lön. Men utan hästarna hade jag varit mindre lycklig. Jag har bott utomlands i många år och alltså "förlorat" pension i Sverige, men jag skulle absolut inte vilja vara utan de upplevelser och erfarenheter som jag fick genom utlandsvistelsen.

Jag är ok med att inkomsten sjunker men ända ner till existensnivå är jag inte ok med.

 

[Ajda]

Jag har också hästar som krasst sett gör att jag inte kommer ha det lika gott ställt som pensionär som om jag inte haft dem. Men de ger mig guldkant i min vardag.

Om du vantrivs där du bor nu så hade jag absolut övervägt en flytt. Hade inte stannat kvar för en ridlärare bara.

 

[Magiana]

Precis. Gräv där du står. Förverkliga ditt liv. I ditt fall tror jag att du behöver flytta.

Ja, men det är bara så jävla jobbigt att göra det helt ensam.

 

[bettysmatte]

Ja, men det är bara så jävla jobbigt att göra det helt ensam.

Det fixar du ! Jag flyttade till USA själv när jag var 19....

 

[kolblakkur]

Ja, men det är bara så jävla jobbigt att göra det helt ensam.

Se det som ett äventyr. Med handen på hjärtat: kan det verkligen bli så mycket sämre än läget du befinner dig i nu?
Köp dig ett litet hus i Skåne, här kryllar det av bukefalister som kan presentera dig för sitt nätverk. Att ha häst här nere är dessutom otroligt billigt.

 

[Magiana]

Jag har också hästar som krasst sett gör att jag inte kommer ha det lika gott ställt som pensionär som om jag inte haft dem. Men de ger mig guldkant i min vardag.

Om du vantrivs där du bor nu så hade jag absolut övervägt en flytt. Hade inte stannat kvar för en ridlärare bara.

Det är bara huset jag bor i som jag vantrivs med. Och sen vill jag äga mitt boende för att kunna ändra på saker som inte är bra.

Sen är det förstås en massa annat här jag också ger upp vid en flytt.

Det fixar du ! Jag flyttade till USA själv när jag var 19....

Jo, jag vet. Idag orkar jag bara inte. Detta eviga letande och alla dessa förbannade mil att åka för att glo och alla dessa problem att få info om internet m.m.

 

[Lovisaleonora]

Ja, men det är bara så jävla jobbigt att göra det helt ensam.

För mig hade det varit lättare att göra det ensam, än med min man. Vi är alla olika. Det är jobbigt på olika sätt.

 

[Rosett]

Ja, menade bostadstillägget.

Jag tyckte det var väldigt knapert att leva då jag var sjukersatt. Då hade jag cirka 10 tusen att leva för. Hyran var 4500.

Ja jag får ca 10000 av fk + 1900 från AFA. Hyran är 4700 drygt. Det känns inte så knapert för mig men AFA-pengarna hjälper ju till en del (men får mindre i bostadstillägg då). Iofs beror det på vad man är van vid och annat. T.ex köper jag inte månadskort på SL (behöver inget) så sparar en del där.
Hade du inget från någon avtalsgruppsjukförsäkring när du hade sjukers.?

Åter till ämnet då...jag oroar mig inte för pensionen, kommer antagligen få samma summa som nu minus det från AFA men då höjs bostadstillägget i stället förmodar jag.

 

[Magiana]

Se det som ett äventyr. Med handen på hjärtat: kan det verkligen bli så mycket sämre än läget du befinner dig i nu?
Köp dig ett litet hus i Skåne, här kryllar det av bukefalister som kan presentera dig för sitt nätverk. Att ha häst här nere är dessutom otroligt billigt.

Sämre kan det alltid bli. Jag är ju rätt benägen att reagera med ångest och oro då vissa situationer uppstår. Här känner jag i alla fall lite folk som kan stötta om saker skiter sig. Det är ju det som bidrar till att det känns som om jag offrar båda armar och ben vid en flytt långt bort.

Hade du inget från någon avtalsgruppsjukförsäkring när du hade sjukers.?

Nej. Och skulle inte få det nu heller om jag hamnade i samma sits igen.

 

[Silkisif]

Men snälla, bara för att man flyttar från Stockholm så betyder det inte att man flyttar ut till ingenstans och blir ensam! Jag känner mig mycket mer ensam i lägenheten på söder än jag gör på landet i Skåne, så i alla fall för mig är inte landet = öde och ensamhet.

I övrigt kan jag bara hålla med alla andra! Det kan definitivt bli bättre, jag håller tummarna för dig!!

 

[escodobe]

Ja, men det är bara så jävla jobbigt att göra det helt ensam.

Tvärtom skulle jag tro. Det är ju lättare att flytta själv. Bara en person att ta hänsyn till när det gäller att ordna jobb och boende.

 

[Magiana]

En anledning till för mig att inte leta hus så långt bort är just att det är praktiskt svårt att åka iväg och titta på hus 50-60 mil härifrån när jag jobbar måndag - fredag utan möjlighet att ta ledigt för att gå på visning. När jag inte hittade något hus under sommarens semester gav jag liksom upp. Jag orkar inte ens riktigt engagera mig för att åka och titta på hus i Södermanland eller Östergötland.

Samtidigt går jag dagligen och glor på ett tomt hus i grannskapet som kanske skulle passa mig även om det innebär en massa renovering. Jag känner ägaren och tror att det kanske kan säljas men läget gör ju att det förmodligen kostar mer än jag har pengar till och då blir det ju inte möjligt att betala klart allt i tid.

Men snälla, bara för att man flyttar från Stockholm så betyder det inte att man flyttar ut till ingenstans och blir ensam! Jag känner mig mycket mer ensam i lägenheten på söder än jag gör på landet i Skåne, så i alla fall för mig är inte landet = öde och ensamhet.

I övrigt kan jag bara hålla med alla andra! Det kan definitivt bli bättre, jag håller tummarna för dig!!

Sant. Men jag känner ingen av dem och har lite svårt att knyta kontakter med folk. Jag känner mig väl lite socialt handikappad, tror jag. (Lägenhet har jag inte bott i sedan jag var barn och i dagsläget bor jag på en gård.)

Tvärtom skulle jag tro. Det är ju lättare att flytta själv. Bara en person att ta hänsyn till när det gäller att ordna jobb och boende.

Det är möjligen praktiskt att flytta själv men jag blir ju så totalt isolerad socialt. Jag har lätt för att prata med folk men det räcker inte hela vägen för att hitta vänner. Och det är den sista biten som jag saknar.

 

[Sar]

Pensionssparande lär tydligen vara en riktigt dålig idé numera då reglerna ändrats.

Det är skillnad på tjänstepension och privat pensionssparande ( där reglerna ändrades). Ta hjälp från en ekonomisk rådgivare.
Sök på " inkomst av tjänst utan pensionsrätt" och läs om vilka avdrag du kan göra.

 

[kolblakkur]

Sämre kan det alltid bli. Jag är ju rätt benägen att reagera med ångest och oro då vissa situationer uppstår. Här känner jag i alla fall lite folk som kan stötta om saker skiter sig. Det är ju det som bidrar till att det känns som om jag offrar båda armar och ben vid en flytt långt bort. ]

Telefonsamtal.
Sms.
Facebook.
FaceTime.
Skype.

 

[Lovisaleonora]

Mina vänner är spridda över stora geografiska områden, jag träffar dem i princip aldrig. De enda jag träffar är de jag träffar i jobb, och det är inte alltid mina arbetskamrater. D v s det blir många ytliga samtal.

Sitt umgänge styr man ju själv, jag hade inte sett det som en anledning att inte flytta med tanke på alla moderna sätt att kommunicera.

 

[bettysmatte]

Sant. Men jag känner ingen av dem och har lite svårt att knyta kontakter med folk. Jag känner mig väl lite socialt handikappad, tror jag.

Nej, en människa som föreslår en träff med en helt okänd människa kan inte vara så speciellt socialt handikappad... Hör av dig om du kommer ner till mina trakter igen och tittar på hus, så kan jag hänga med dig på husvisningar !

Jag tror att du mest är besviken på att du inte hittade en hus under semestern, men som jag sagt innan så skulle det vara en GRYM tur att lyckas hitta och köpa ett lämpligt hus om man bara har 3 veckor på sig. Då är det nog risk att man panikköper något som man sedan ångrar. Jag är HELT övertygad om att du - om du fortsätter att leta - kommer att hitta ett trevligt hus inom de närmsta, säg, 6 månaderna. Det verkar komma ut fler hus på marknaden nu också. Tydligen är till och med husförsäljningen lite seg under den svenska sommaren...

 

[Magiana]

Telefonsamtal.
Sms.
Facebook.
FaceTime.
Skype.

Inget av det där kan riktigt ersätta kontakten ansikte mot ansikte. Om det uppstår en kris så vill jag också gärna ha någon att hålla i handen typ (som i våras när jag var tvungen att åka till Stockholm för att få en knöl undersökt), men visst, jag kan mosa mig igenom kriser själv också. Det tar bara oceaner med mer energi.

Jag sitter redan på facebook alldeles för mycket och så hänger jag här på Buke. Ibland chattar jag med lillsyrran. Facetime hade jag aldrig ens hört talas om.

Men det är långt ifrån alla dagar jag ens växlar några ord med någon. Igår hade jag en kort monolog med en höna och det var allt.

Mina vänner är spridda över stora geografiska områden, jag träffar dem i princip aldrig. De enda jag träffar är de jag träffar i jobb, och det är inte alltid mina arbetskamrater. D v s det blir många ytliga samtal.

Sitt umgänge styr man ju själv, jag hade inte sett det som en anledning att inte flytta med tanke på alla moderna sätt att kommunicera.

Om jag ens hade ytliga kontakter! Jag träffar ju knappt folk alls. Det är DET jag saknar. Mitt jobb är ensamt då jag sitter på kontor hela dagen och saknar kollegor. Nu brukar ju chefen bjuda på fika när hon är där och hennes man säger hej när han passerar, men t.o.m. sådana detaljer går jag miste om vid en flytt eftersom jag kommer sitta isolerad i ett rum och jobba.

Nej, en människa som föreslår en träff med en helt okänd människa kan inte vara så speciellt socialt handikappad... Hör av dig om du kommer ner till mina trakter igen och tittar på hus, så kan jag hänga med dig på husvisningar !

Jag tror att du mest är besviken på att du inte hittade en hus under semestern, men som jag sagt innan så skulle det vara en GRYM tur att lyckas hitta och köpa ett lämpligt hus om man bara har 3 veckor på sig. Då är det nog risk att man panikköper något som man sedan ångrar. Jag är HELT övertygad om att du - om du fortsätter att leta - kommer att hitta ett trevligt hus inom de närmsta, säg, 6 månaderna. Det verkar komma ut fler hus på marknaden nu också. Tydligen är till och med husförsäljningen lite seg under den svenska sommaren...

Ja, jag är grymt besviken på att jag inte hittade något under sommaren men också för att det är så svårt för mig att leta nu när jag sitter här. För tillfället finns det inget alls på hemnet som jag känner att det är värt att åka iväg och se på. Att leta på ett så stort avstånd känns som ett enormt problem. Det faktumet plus att jag kommer att offra precis allt jag har i mitt liv, gör att motståndet blir så stort. Hade det inte varit för det där med pensionen så hade jag nog kunnat tänka mig ett alldeles för dyrt renoveringsobjekt här i krokarna, amorterat så lite som möjligt och i stället använt pengarna till renovering.

 

[Petruska]

För mig låter det som att du skulle ha nytta av någon sorts samtalskontakt. Du verkar oroa dig så mycket för framtiden att det allvarligt begränsar dig nu.