Pensionsångest

[Magiana]

För mig låter det som att du skulle ha nytta av någon sorts samtalskontakt. Du verkar oroa dig så mycket för framtiden att det allvarligt begränsar dig nu.

Jag har tänkt tanken. Jag vet bara inte vem den kontakten skulle vara.

 

[Lampan]

Det är bara huset jag bor i som jag vantrivs med. Och sen vill jag äga mitt boende för att kunna ändra på saker som inte är bra.

Sen är det förstås en massa annat här jag också ger upp vid en flytt.



Jo, jag vet. Idag orkar jag bara inte. Detta eviga letande och alla dessa förbannade mil att åka för att glo och alla dessa problem att få info om internet m.m.

Varför väljer du inte att se på flytten som något spännande och roligt, ett äventyr istället för att se det som problem och bekymmer?

 

[Petruska]

Jag har tänkt tanken. Jag vet bara inte vem den kontakten skulle vara.

Min tanke är väl en psykoterapeut. Du kan ju prova genom vårdcentralen. Och det finns ju privatpraktiserande.

 

[Magiana]

Varför väljer du inte att se på flytten som något spännande och roligt, ett äventyr istället för att se det som problem och bekymmer?

Tja, för att det inte är särskilt roligt? Jag har flyttat så många gånger att jag egentligen kräks lite på det. Jag vill bara ha lugn och ro men är så van vid att jag alltid får en massa skit att ta hand om, vilket jag räknar med ska hända även här. Det är egentligen inte konstigt att shit happens, men i dagsläget får jag inte ens ändan ur vagnen för en service på bilen.

Min tanke är väl en psykoterapeut. Du kan ju prova genom vårdcentralen. Och det finns ju privatpraktiserande.

Är inte det lite overkill?

 

[Sar]

Om jag ens hade ytliga kontakter! Jag träffar ju knappt folk alls. Det är DET jag saknar. Mitt jobb är ensamt då jag sitter på kontor hela dagen och saknar kollegor. Nu brukar ju chefen bjuda på fika när hon är där och hennes man säger hej när han passerar, men t.o.m. sådana detaljer går jag miste om vid en flytt eftersom jag kommer sitta isolerad i ett rum och jobba.

Hittar du ett lämpligt hus någonstans finns givetvis möjligheten att sedan byta jobb till ett med mer kollegor. Annars får du engagera dig på fritiden i olika föreningar och kurser för att kunna skapa kontakter. Hade du körkort? Om inte är det nog där jag skulle börja, har man inte väldigt bra kommunikationer så blir det så mycket jobbigare och svårare att ta sig till olika saker på fritiden att man kanske avstår och det tror jag vore synd för din del.

 

[Lampan]

Tja, för att det inte är särskilt roligt? Jag har flyttat så många gånger att jag egentligen kräks lite på det. Jag vill bara ha lugn och ro men är så van vid att jag alltid får en massa skit att ta hand om, vilket jag räknar med ska hända även här. Det är egentligen inte konstigt att shit happens, men i dagsläget får jag inte ens ändan ur vagnen för en service på bilen.



Är inte det lite overkill?

Vad ledsen jag blir när jag läser dina svar.
Det verkar som om du har väldigt lite energi och ork att försöka ta hand om dig själv på ett bra sätt
Jag tycker också att du borde tala med en psykolog
Ta tag i ditt liv, (gå en (matlagning)skurs) i höst. GÖR NÅGOT!

 

[Blueberry]

Det bor jättemånga människor på platser som inte är Stockholm. Vi bor inte isolerade under varsin sten i skogen, det finns köpcenter, internet och stadsbussar på andra ställen än i huvudstaden. De flesta har till och med kranvatten!

Hur ser ditt månadssparande ut? Hur mycket sparar du?
Vad har du för sparkonto? Vad har du för ränta?
Tar pengarna som inte sparas alltid slut?

 

[Lovisaleonora]

Men det är långt ifrån alla dagar jag ens växlar några ord med någon. Igår hade jag en kort monolog med en höna och det var allt.

...

Om jag ens hade ytliga kontakter! Jag träffar ju knappt folk alls. Det är DET jag saknar. Mitt jobb är ensamt då jag sitter på kontor hela dagen och saknar kollegor.

Det där kommer ju ingen någonsin att lösa åt dig - det måste du lösa själv. Du kan vara ensam och isolerad i ett rum med 100 personer. Du måste själv göra förändringen.

Gå med i en förening, sök dig till grupper som behöver din insats. Träna på att umgås genom att gå ut och var i sociala sammanhang. Det räcker för mig att småprata med människor på caféet de gånger jag känner en släng av lappsjuka. Hade jag behövt mer än så hade jag sannolikt valt att t ex vara volontär i något sammanhang.

 

[Petruska]

Tja, för att det inte är särskilt roligt? Jag har flyttat så många gånger att jag egentligen kräks lite på det. Jag vill bara ha lugn och ro men är så van vid att jag alltid får en massa skit att ta hand om, vilket jag räknar med ska hända även här. Det är egentligen inte konstigt att shit happens, men i dagsläget får jag inte ens ändan ur vagnen för en service på bilen.



Är inte det lite overkill?

Kanske tycker vårdcentralen att den är overkill för den typen av problematik. Men för att gå i någon form av privat terapi, tycker jag att det problem du beskriver "räcker" mer än väl. I stort sett oroar du dig redan vid 42 års ålder för din pension till den grad att du redan nu i mångt och mycket lever just så som du är rädd för att behöva göra, och du känner ändå inte att det på något sätt för dig framåt. Din oro över detta tycks prägla din tillvaro till den grad att du är helt oförmögen att se andra möjligheter, och helt oförmögen att släppa oron. Det är väl den typen av problem folk går i terapi för.

 

[Magiana]

Hittar du ett lämpligt hus någonstans finns givetvis möjligheten att sedan byta jobb till ett med mer kollegor. Annars får du engagera dig på fritiden i olika föreningar och kurser för att kunna skapa kontakter. Hade du körkort? Om inte är det nog där jag skulle börja, har man inte väldigt bra kommunikationer så blir det så mycket jobbigare och svårare att ta sig till olika saker på fritiden att man kanske avstår och det tror jag vore synd för din del.

Jo, så är det ju. Jag har ju också tänkt att det första jag skulle göra på en ny ort är att söka rätt på intressanta föreningar att gå med i. Men jag blir bara lite matt av tanken på den totala ommöblering av hela livet som det blir innan jag landat i det nya.

Jag har både bil och körkort så jag är helt mobil och kan ta mig vart jag vill när jag vill.

Vad ledsen jag blir när jag läser dina svar.
Det verkar som om du har väldigt lite energi och ork att försöka ta hand om dig själv på ett bra sätt
Jag tycker också att du borde tala med en psykolog
Ta tag i ditt liv, (gå en (matlagning)skurs) i höst. GÖR NÅGOT!

Energin är det ju lite si och så med. Jag försöker göra saker men vet inte riktigt vad förutom att ta lite ridlektioner. Min medryttarhäst blev jag ju av med när jag kom hem från semestern för hästen var halt och sen ville ägaren börja rida mer själv. Min hyresvärd har två hästar som ska ridas igång och det är tänkt att jag ska rida den ena, men jag kan inte rida ut på den själv just nu och HV har så lite tid att rida med ut så allt verkar falla platt. Funkar inte det så tänkte jag börja med karate. Alltså, jag försöker verkligen. Men jag längtar efter att ha en trädgård. Nu har jag bara några ynka kvadratmeter som är färdigplanterade och inte duger till det jag vill göra.

Jag upplever att jag försöker och försöker och försöker utan att få särskilt mycket resultat. Jag är så trött på att vara tvungen att streta på så mycket hela tiden och tvivlar på att en psykolog kan göra det lättare. Jag måste ju liksom försöka "gilla läget" men det är verkligen skitsvårt.

Det bor jättemånga människor på platser som inte är Stockholm. Vi bor inte isolerade under varsin sten i skogen, det finns köpcenter, internet och stadsbussar på andra ställen än i huvudstaden. De flesta har till och med kranvatten!

Hur ser ditt månadssparande ut? Hur mycket sparar du?
Vad har du för sparkonto? Vad har du för ränta?
Tar pengarna som inte sparas alltid slut?

Jag vet att det finns folk på andra platser, men det är inte där jag har problem.

Det här året har jag i snitt sparat nästan hälften av min lön per månad. Det snittet kommer att sjunka innan året tar slut då jag snart måste in med bilen på service och mina bästa inkomstmånader har varit (extra inkomster från hemsida och skatteåterbäring.) Räntan struntar jag i för jag är emot ränta som fenomen. Jag kan alltid använda hur mycket eller hur lite jag vill av min lön men allt jag inte använder går in på sparkontot.

 

[Sar]

Du gillar inte ditt boende - byt boende
Du har ett jobb - du har ett jobb även om du flyttar
Du tycker att ditt jobb är för isolerat - byt jobb till ett med fler kollegor
Du tycker att ditt jobb är för isolerat - många hade drömt om möjligheten att jobba hemifrån, ta med datorn och jobba någon timme per dag på ett café, hembygdsgård el. liknande dit du flyttar
Jobba hemifrån-mer fritid-utnyttja din fritid till att gå med i föreningar, volontärjobba och gå intressanta kurser
Du vill träna för en viss tränare- googla och se var det finns andra och ring runt och hör om de lånar ut sin egen häst. Annars prova byt inriktning eller om det är vettigt avstånd kan du pendla till ridlektioner.

Jag ser egentligen inget som hindrar dig från att flytta och ta tag i ditt liv mer än dig själv....

 

[Petruska]

Jag ser egentligen inget som hindrar dig från att flytta och ta tag i ditt liv mer än dig själv....

Och det är ju just det hindret som en vettig samtalskontakt kan hjälpa till med. Det är ju inte så att det är den lättaste sortens hinder att göra sig av med.

 

[Magiana]

Det där kommer ju ingen någonsin att lösa åt dig - det måste du lösa själv. Du kan vara ensam och isolerad i ett rum med 100 personer. Du måste själv göra förändringen.

Gå med i en förening, sök dig till grupper som behöver din insats. Träna på att umgås genom att gå ut och var i sociala sammanhang. Det räcker för mig att småprata med människor på caféet de gånger jag känner en släng av lappsjuka. Hade jag behövt mer än så hade jag sannolikt valt att t ex vara volontär i något sammanhang.

Jo, jag vet. I dagsläget finns det i alla lite folk runt omkring. Efter en flytt kommer det inte att göra det, i alla fall inte till en början.

I somras var jag på en semesterresa på egen hand i 3½ vecka. Folk undrade om jag inte tyckte det var ensamt. Nej, svarade jag för jag träffade ju folk lite här och där. Hemma är det inte alltid jag kommer till skott med att åka någonstans, även om det händer.

Kanske tycker vårdcentralen att den är overkill för den typen av problematik. Men för att gå i någon form av privat terapi, tycker jag att det problem du beskriver "räcker" mer än väl. I stort sett oroar du dig redan vid 42 års ålder för din pension till den grad att du redan nu i mångt och mycket lever just så som du är rädd för att behöva göra, och du känner ändå inte att det på något sätt för dig framåt. Din oro över detta tycks prägla din tillvaro till den grad att du är helt oförmögen att se andra möjligheter, och helt oförmögen att släppa oron. Det är väl den typen av problem folk går i terapi för.

Synd att jag är lite för snål för att tycka att det är värt det.

Du gillar inte ditt boende - byt boende
Du har ett jobb - du har ett jobb även om du flyttar
Du tycker att ditt jobb är för isolerat - byt jobb till ett med fler kollegor
Du tycker att ditt jobb är för isolerat - många hade drömt om möjligheten att jobba hemifrån, ta med datorn och jobba någon timme per dag på ett café, hembygdsgård el. liknande dit du flyttar
Jobba hemifrån-mer fritid-utnyttja din fritid till att gå med i föreningar, volontärjobba och gå intressanta kurser
Du vill träna för en viss tränare- googla och se var det finns andra och ring runt och hör om de lånar ut sin egen häst. Annars prova byt inriktning eller om det är vettigt avstånd kan du pendla till ridlektioner.

Jag ser egentligen inget som hindrar dig från att flytta och ta tag i ditt liv mer än dig själv....

Jag ska ju byta boende. Jag har jobbat för det väldigt länge, men det blir absolut inte en till hyresbostad.
Jag skulle önska att det räckte att bara jobba några timmar vid datorn. Det hade varit trevligt. Nu går inte det då jobbet är på heltid.
CR är ingen inriktning utan en pedagogik. Den passar mig väldigt bra. Det finns en lista med CR-tränare i Sverige men de är väldigt få och majoriteten är bara grundutbildade.

 

[Blueberry]

Jag vet att det finns folk på andra platser, men det är inte där jag har problem.

Det här året har jag i snitt sparat nästan hälften av min lön per månad. Det snittet kommer att sjunka innan året tar slut då jag snart måste in med bilen på service och mina bästa inkomstmånader har varit (extra inkomster från hemsida och skatteåterbäring.) Räntan struntar jag i för jag är emot ränta som fenomen. Jag kan alltid använda hur mycket eller hur lite jag vill av min lön men allt jag inte använder går in på sparkontot.

Okej.
Det låter som att du sparar pengar, men utan att få något för det. Om du inte har eller inte bryr dig om ränta och avkastning kommer det att kosta dig, antagligen dyrt.

Varje år minskar pengar ungefär en procent i värde, på grund av inflation. Kompenseras inte det med ränta eller avkastning så minskar pengarna (passivt) med andra ord. Även om en procent kan verka lite, så är det ju skönare att ha den procenten på plussidan i stället.

Intressant dock att du har ångest för dina pensionspengar, men är emot ränta. För mig låter det helt bakvänt.

 

[Sleepy]

jag blir bara lite matt av tanken... Energin är det ju lite si och så med.... Jag upplever att jag försöker och försöker och försöker utan att få särskilt mycket resultat. Jag är så trött på att vara tvungen att streta på så mycket hela tiden

Jag tror absolut att en psykolog kan hjälpa dig. Kan även tänka mig att en läkarkontakt kan vara bra, för att kolla upp om du lider av depression. Finns det något som kan underlätta för dig tycker jag du ska ge dig själv den chansen. Livet ska inte vara en ständig kamp.

 

[mandalaki]

Jag har tänkt tanken. Jag vet bara inte vem den kontakten skulle vara.

KBT. Jag har har bara varit där två gånger än men jag är KÄR. Jag har inte pensionsångest, men väl migränångest. Mina tankar kring min migrän är gjutna i betong, har jag insett, och psykologen placerar små sprängladdningar på strategiskt valda ställen. Hon bryter upp mina invanda tankespår och erbjuder lite nya vägar. Spännande som fan.

 

[Sar]

Jag ska ju byta boende. Jag har jobbat för det väldigt länge, men det blir absolut inte en till hyresbostad.
Jag skulle önska att det räckte att bara jobba några timmar vid datorn. Det hade varit trevligt. Nu går inte det då jobbet är på heltid.
CR är ingen inriktning utan en pedagogik. Den passar mig väldigt bra. Det finns en lista med CR-tränare i Sverige men de är väldigt få och majoriteten är bara grundutbildade.

Jag menade inte att du bara skulle arbeta dessa timmar, jag tänker mig att några av timmarna du jobbar under dagen kunde utföras på annat ställe än i ett isolerat rum. Så lärde du både känna din nya hembygd, fick lite omväxling och kanske också skapa någon kontakt.
Jag tvivlar inte alls på att cr passar dig bra, du får väl bedöma själv om du ska lägga dina planer på is på grund av detta. Jag tänker mig att det v'l måste finnas helgkurser el.dyl. du kan pendla till om ni inte någon av de andra tränarna passar dig.
Jag önskar dig all lycka, att du hittar ett lämpligt hus och att du får energin att göra en förändring i ditt liv.

 

[Petruska]

Synd att jag är lite för snål för att tycka att det är värt det.

Nu är det ju väldigt lätt att svara att det beror på att du har låst fast dina tankar och din oro så hårt kring din pension, decennier i förväg. Rent krasst ser det rätt illa ut inför pensionen för väldigt många av oss. Jag är några år äldre än du, men mitt pensionsläge är verkligen inget att hurra för ändå. Grejen är att oro inte hjälper. Oro hjälper inte ens när det är motiverat med oro (om det nu någonsin är det annat än som en signal om något). Oro betyder inte ens att det är så illa som det känns. Oro har sin egen motor, din oro har sin egen motor, och du åker med och oron verkar styra ditt liv i fullständigt orimligt hög grad.

Men du håller stenhårt i din oro, och då är det svårt att se hur du ska kunna ändra på något. Du svarar ju faktiskt i princip "nej, det är hopplöst/omöjligt/för dyrt" på samtliga förslag och idéer.

 

[avslutat medlemskap]

Det snittet kommer att sjunka innan året tar slut då jag snart måste in med bilen på service.

Och det är precis nu du bestämmer dig för att fortsätta serva bilen själv. Det är definitivt ingen rymdteknologi, verktygen har Biltema, olja och filter har dom också plus allt annat som behövs. Kör så det ryker och skär vilt i utgiftskontot.

 

[Sleepy]

Du svarar ju faktiskt i princip "nej, det är hopplöst/omöjligt/för dyrt" på samtliga förslag och idéer.

Mm, och det är ett genomgående tema i TS trådar. Därav min tanke att det kan vara bra att kolla upp om det är en depression som gnager som gör tankarna så negativa och allt så jobbigt och stretigt. I så fall finns det medicinering att tillgå för att komma tillrätta med det. Är det så att hopplösheten beror på att tankarna låst sig, så kan terapi vara en hjälp till det.