Sv: Pedigree Dog Exposed
Oerhört intressant dokumentär!
Mina tankar går omedelbart (såklart) till min hundras. Lite tankar om detta kommer här, om någon orkar läsa mitt svammel.
Kooikern var under andra världskriget utrotningshotad, men med hjälp av hundar från holländska landsbygden som liknade kooikern fick man tillslut fram en hund som är mkt lik den ursprungliga hunden.
Jämför med min vovve.
Kooikerhondje är en hund med sunda proportioner, sjukdomarna i rasen är bl.a. en blodsjukdom som inte förekommer om man avlar mellan två djur som inte har sjukdomen, epilepsi-program för att inte använda hundar som haft det i släkten, ögonlysning och patellaundersökning görs också på alla avelsdjur. Samt höftröntgen.
Kooikerhondjen blir oftast över 15 år gammal och är alltså en väldigt sund hundras om man jämför med många andra.
Men...
Mentaliteten i denna ras har liksom kommit i skymundan. Avelsbasen är smal, hundarna har stora inbördes olikheter i form och storlek, sjukdomsprogrammen följs slaviskt för att undvika att sjuka hundar används vidare i avelsprogrammet.
Men vart i allt detta fysiologiska tar dom ursprungliga egenskaperna vägen? Alltsomoftast är hundarna rädda, osäkra och folkskygga.
Om man tänker tillbaka på vad kooikern användes till innan kriget så kan iaf inte jag tänka mej att dagens kooiker skulle passa in i den arbetsuppgiften.
För att kunna klara av gårdslivet, råttjakt och andjakt krävdes en hund med dådkraft. En modig, självständig hund med intensitet.
Och ändå träffar jag ständigt kooikrar som jag upplever som osäkra, som jag vet avlas med.
Jag blir bekymrad.
Jag älskar verkligen min uppfödare, men jag undrar ibland om det inte finns något bättre sätt att få fram bra hundar på än genom att åka på femtontusen utställningar varje år och säga att "kooikrar är såna" när folk frågar varför dom backar undan när människor vill klappa dom. Hur kan ett sånt beteende vara rastypiskt?
Och isåfall, vem vill ha en hund som stressar sönder när man får besök?
Selektiv avel i all ära, avelsprogram, rasstandard, rasbeskrivning.
Men man måste väl kunna leva med sin hund också? Inte bara ha en hund som är snygg att se på.
usch, jag blir svettig när jag tänker på om någon i rasgemenskapen skulle läsa detta. Jag vet inte om jag ens vågar trycka på "Skicka svar". För jag vet att jag skulle bli hatad för att ens tänka såhär.
Varför är uppfödare så aggressiva när det gäller sånthär? Varför får man inte ifrågasätta? Man ska bara nicka och hålla med.
Någon uppfödare som känner för att kommentera detta, känn er fria.
Givetvis förstår jag ju att det ligger jättemkt jobb bakom varje hund, att man inte kan få fram hundar med "rätt mentalitet" över en natt. Men varför har man ingen plan? Är man för pengafixerad för att kunna vara kritisk mot sina egna avelsdjur? Eller handlar det om äregirighet, "jagvetbäst"?
VIKTIGT TILLÄGG: Det finns självklart väldigt många bra kooikerhondjes också. Min uppfödares hundar är JÄTTEtrevliga hundar. Jag belyser mest ett problem som JAG har upplevt det. Så att ni inte tror att jag smutskastar hela rasen.
Hjälp, vad långt det blev.
Bara lite tankar såhär en torsdagsförmiddag
