Sv: Para en blandis?
Nej jag tror inte att en hundpsykolog kan vifta med ett trollspö och att allt sedan blir bra. (Jag har en i släkten som kan ge goda råd när det gäller just problem hundar).
Om det skulle det dyka upp problem med ev valpar och jag inte räcker till så känns det skönt att kunna fråga denne tillråds.
Målet är ju ändå att valparna ska vara/förbli friska och att de nya ägarna trivs och har glädje av sin hund. Och att de känner att de kan prata med mig om det skulle uppstå några problem. (Ber om ursäkt svarar lite allmänt också)
Jag vill ju gärna fortsätta ha någon form av kontakt med ev valpar och köpare.
Nyfiken fråga. Jag tycker liksom andra redan sagt att du har en mycket bra, trevlig och sund grundinställning, men du skjuter den i foten genom att försöka applicera på din tänkta blandrasavel, tyvärr.
Men ovan, det är en kanonbra approach och tanke. Men då kommer den nyfikna frågan, eller frågorna:
1. Vad har du för erfarenhet förutom din hund av de aktuella raserna? Har du erfarenhet av att äga hane av de raserna? För visst kan en hane lalla genom könsmognaden utan att man knappt märker av det, men en tik kan bli ett litet monster. Men jag har faktiskt HELLRE tik om jag får välja i det läget, herrarna brukar kunna bli än mer dryga, lomhörda och när testosteronet sprutar ur öronen på dem - kaxiga och mopsiga.
2. Vad har de blivande valpköparna som 'tingat' valp om de blir några valpar för erfarenhet av ovanstående?
Dvs säg att du rent teoretiskt avlar som tänkt. Det blir en kull på 10 valpar, alla hanar (borde vara varje uppfödares 'nitlott' då tikar generellt är mer efterfrågade). Och de dessutom visar sig fått en rejäl egen vilja och ett rejält mått självständighet och även en för raserna normaldos skärpa. Och det blommar ut under könsmognaden. Hur hanterar du det? Hur hanterar de potentiella valpköpare du redan har det?
Som sagt, en nyfiken fråga. Men just för att den vanligaste omplaceringshunden på blocket just ÄR en blandras med stora ganska viljestarka och skarpa raser i, mellan 6 - 18 månader och - hanhund. Och det ÄR knappast en slump.
Min lilla knatte har ett temperament som kommer att vara en ENORM fördel i mycket. Det är en trygg, självsäker hund som är kavat, orädd och välbalanserad, och än iaf i princip helt fri från rädslor. Det är dessutom en bussig, vänlig och social hund. Perfekt.
Men samma saker jag nyss benämnde som positiva har jag lust att understundom STRYPA byrackan för nu under könsmognaden. För när den är självsäkra, orädda och kavata herrn har testosteron som sprutar ur öronen på honom, då blir de det där självsäkra, orädda och kavata fruktansvärt drygt. Han är salig i tron att han på riktigt ÄR störst, bäst och vackrast och kan ta över världen. Och försöker göra det. Och han är på INTET sett extremdryg eller ens extradryg. Han är en helt normal riesenherre som börjar inse att han är en HANE och inte en valp. Och den där självsäkerheten etc kommer i vixen ålder vara enorma tillgångar då med. Det är mest på vägen dit jag förbannar dem ibland och undrar vad det *egentligen* var för fel på vuxna omplaceringar nu igen?
