Pappor och små barn

[Silverkedjan]

Vilken relation har pappor och bebisar i er familj?

Är pappan jämnviktig med mamman eller viktigare eller räknar barnet pappan som en andrahandsförälder i krissituationer?

Hur mycket TID har pappan och bebin närkontakt?

Vad tycker ni avgör hur NÄRA pappa-bebisrelationen blir ? (tänker främst på första året) Tid hemma? Tid ensam med bebin? Nattvak? Att pappan tar mest ansvar? Något särskilt "kvalitativt" som verkar vara bandstärkande?

bara allmänt fundersam apropå bla Timsetims trådar vilken relation andra pappor egentligen grundlägger med sina små, och hur det kan räddas.

Så här såg det ut hos oss

 

[ameo]

Sv: Pappor och små barn

Nu är det ju iofs ett tag sen mina var bäbisar... Men jag tar mig friheten att svara ändå och spåna lite runt ämnet utan att kanske direkt ge svar på frågorna...

Just detta med pappans roll som förälder var faktiskt en av fördelarna när jag inte lyckades med normal amning, utan pumpade ur och gav med flaska. Pappan kunde alltså agera matare redan när barnen var små, och gjorde också så.
Det gjorde ju också att jag kunde få möjlighet att ligga kvar och sova medan pappan tog hand om barnet, redan tidigt, vilket var guld värt - för alla parter.

Det jag tror är jätteviktigt för oss mammor är att stålsätta oss och inte hela tiden tala om för pappan hur saker och ting ska göras, utan låt pappan hitta sina egna metoder att lösa saker och ting, oavsett om det handlar om blöjbyten, ledsna barn, välja kläder (HUR tokigt det än kan se ut så gör det inget om barnet får på sig rosa byxor med blå elefanter på till den grön- och rödrutiga tröjan...) eller att åka och handla. Låt pappan skapa sig sin egen relation med barnen utan att lägga sig i, helt enkelt!

Våra barn har, av anledning jag inte vet, valt den ena föräldern som favorit. Det är jag som är Selmas favvis, Signe är definitivt pappas flicka och har alltid varit! Allan är väl den som mest har fått hänga med mig medan pappan haft tjejerna (har varit enklast så, av flera skäl) och det är väl kanske mycket därför han är en riktig liten mammagris - men det tar vi nog snart ur honom

Idag, när Selma i dagarna fyller 5, Signe nyss fyllt 3 och Allan har tre månader kvar till tvåårsdagen, tycker jag att barnen har bra relation till både mig och pappan. De väljer oftast sin favoritförälder att gråta ut hos, men inte sällan är det "den andra" som får trösta om det behövs.
Så det känns som att vi har lyckats ganska bra, trots att jag har varit hemmamamma sen Selma föddes och maken jobbar mer än han borde - om än han numera faktiskt inte längre veckopendlar, vilket han gjort t.o.m oktober i höstas....

 

[Snurrfian]

Sv: Pappor och små barn

Första året var det jag som tog den största biten, men det var jag medveten om redan innan jag blev gravid. Min man är ingen bebispappa, han tycker att det är jättesvårt, och tycker att han inte få så mycket ut av dem... Även om han har bytt blöja, burit, lekt och försökt mata, och jag har verkligen sett till att inte lägga mig i hur han har gjort det. Med Elin fungerade ju inte amningen heller och han matade henne en hel del, men ändå har det inte varit förrens de har blivit lite större som han verkligen har tyckt om att hålla på med dem.

Men då ska det tilläggas att han är en betydligt mycket bättre förälder än mig nu när de börjar bli större, han har större tålamod, han är mer påhittig, han låter dem prova sina vingar på ett sätt som gör att de växer något enormt. Även om jag som är en hönsmamma har hjärtat i halsgropen...

Så idagsläget så spelar det ingen som helst roll för Elin om det är pappa eller mamma som tröstar osv. Freddan väljer än så länge mig eller snarare mina bröst skulle jag tro, med det börjar luta mer åt pappa för honom oxå. Som ex har jag kämpat med läggningar och försöka få honom att somna om. Nu har min man tagit över två kvällar och trada ungen sover längre och längre... I natt fick jag sova ända till kl 4 innan jag ammade, tidigare har han ätit ungefär varannan timme... Och där vid fyra försökte jag lägga ner honom i sin säng igen, det gick inte så karln fick ta över igen, 5 min så sov han och sov till strax efter sju...

Så snart har jag mer tid att förfoga över själv!

 

[Tajger]

Sv: Pappor och små barn

"Våran" pappa fick/tog redan från början en stor del i det dagliga bebisarbetet. Vi fick tre barn ganska tätt och det var både nödvändigt och önskvärt att han var delaktig. Just i ordvalet där markerar jag med vilje att jag menar just delaktig. Inte hjälpte till, inte var tvungen utan delaktig som en självklarhet. Han var hemma varje fredag, vilket också gjorde att jag kunde komma iväg och göra saker själv eller bara med nåt av de större barnen. Jag började också med mina ridlektioner igen när barnen var ca tre månader, det var min vuxentid. Sedan har jag noterat bland flera av mina väninnor att vi kvinnor måste bli bättre på att låta papporna vara med! Det är väldigt lätt att vara den som har ensamrätt på hur man byter blöjor, hur man håller nappflaskorna, hur och vad man klär på barnen mm. En pappa i bekantskapskretsen visste inte var de förvarade blöjorna när deras grabb var tre månader! En annan pappa får inte klä på barnen utan att mammam lagt fram kläder, för hon klarar inte att det t ex blir gröna strumpor till lila klänning. Så vi måste nog från båda håll bli bättre. Lycka till!

 

[cirkus]

Sv: Pappor och små barn

Jag och första pappan bodde ju inte ihop, men han hade barnen 2-3 kvällar i veckan - utan mig. Jag tror att det var bra, men för lite. SOm lite kuriost kan jag berätta att jag umgicks väldigt mycket med ett par som då inte hade ngra barn - de tog mycket hand om flickorna, matade och bytte blöjor och sånt (mina ungar var nog de första bebisar som många av mina kompisar tog hand om). När de sen fick sitt eget barn så sa pappan till mig (i enrum) att han kände sig mycket närmare mina barn än sitt eget för mamman lag beslag på ungen totalt, han fick inte göra nånting utan att hon la sig i. Inte konstigt att det blev en väldigt mammig unge senare.

När sen sonen kom så kände jag att jag redan hade haft två bebisar ensam så jag var klar med bebisar så det blev mest sambon som tog honom när han pep och så. Jag var mest matstation. I kvantitet så var det jag, men i kvalitet så var det definitivt pappan.

 

[oz_joj]

Sv: Pappor och små barn

Min son och hans far = min man har en fantastisk relation. Det beror mycket på att han varit en i högsta grad delaktig far från början. Vi hade lite tur då sonen föddes nära jul -05 vilket innebar att det blev fler än 10 dagars ledighet för pappa. Sen var han hemma juni-augusti (med mig) och det var underbart att få chans att vara tre hela den tiden. Under den tiden fick pappa ha mycket ansvar för sonen då jag frilansade en hel del och även om de hängde med på de flesta jobb pga amning så var det pappa som gällde. Nu ska vi precis byta så att pappa blir hemma minst 6 månader på heltid, därefter tar vi ev deltid i ytterligare ett halvår innan dagis (förhoppningsvis inte på heltid). Visst, jag har varit hemma mest med sonen hittills men faktiskt tycker jag inte alltid man bara kan jämföra tiden för när pappa är hemma är han verkligen pappa och under en period nu har sonen (trots att han ammar än) varit mycket pappig och det är pappa som gäller i mångt och mycket. Vi tycker båda att det är viktigt att båda föräldrarna får vara hemma på heltid med sonen och har prioriterat detta trots att det blir kännbart ekonomiskt, men helt klart värt det.

 

[Warmia]

Sv: Pappor och små barn

KL

Har länge funderat på att starta en liknande tråd, hoppas jag inte stör dina funderingar....

Vad gör man när man känner att relaktionen inte fungerar till 100% mellan pappa och bäbis?
Vad gör man som mamma när man känner att man överbeskyddar barnet (=vågar inte överlåta ansvaret till pappan)?

Hela problemet är att vi som föräldrar inte har riktigt samma syn på hanteringen av bäbisen. Jag tar upp direkt när hon börjar gråta och gör allt för att hon aldrig ska behöva gråta. Pappa tycker inte att det gör något om hon gråter en liten stund om man tex sätter ner henne i babysittern och hon börjar gnälla för hon vill bli buren iställen..... Jag vågar inte lämna dom själva bara för jag är rädd att detta ska hända och detta blir att det är jag som ofta håller på med henne medans pappa tappar mer och mer kontakt med henne för att egentligen jag som mamma inte vågar släppa henne till den hanteringen....

Åh förlåt att jag tog upp så mycket av denna tråd men hur hade ni andra gjort???

 

[cirkus]

Sv: Pappor och små barn

Du begår ett klassiskt misstag säger jag. Du tror att ditt sätt är det enda rätta. Han kommer att känna sig mer och mer åt sidan. Det är faktiskt inte Du som skall bestämma hur deras relation är, den måste de själva få hitta fram till.

Du måste stålsätta dig. För allas skull.

 

[mandalaki]

Sv: Pappor och små barn

Din bild påminner mig om ett reportage jag läste nyligen. Kvinnan var förlöst med kejsarsnitt och hade alltså ont i såret direkt efter. När hon ammat tog därför pappan barnet och la det på SIN mage. Det här hade gjort att pappan och barnet fick möjlighet att bonda direkt, båda föräldrarna var jättenöjda och pappan var i dag övertygad om att hans kontakt med sitt barn blivit bättre än den annars skulle ha blivit.

Men BB-personalen tyckte inte om det - "det kan förstöra den viktiga kontakten med mamman". :smirk:

 

[Jippo]

Sv: Pappor och små barn

Din bild påminner mig om ett reportage jag läste nyligen. Kvinnan var förlöst med kejsarsnitt och hade alltså ont i såret direkt efter. När hon ammat tog därför pappan barnet och la det på SIN mage. Det här hade gjort att pappan och barnet fick möjlighet att bonda direkt, båda föräldrarna var jättenöjda och pappan var i dag övertygad om att hans kontakt med sitt barn blivit bättre än den annars skulle ha blivit.

Men BB-personalen tyckte inte om det - "det kan förstöra den viktiga kontakten med mamman". :smirk:

EXAKT så har det vart för mig med båda barnen!!!!!!!!! Första barnet = akut snitt och pappan fick ta stort ansvar = jättebra kontakt med flickan!! (BB-pers mindre glad ) Andra barnet = planerat snitt och pappan tog även där stort ansvar. BB-pers snabbt på plats och talade om att jag skulle få sonen..... Nu är sonen 5 månader och tröstas väl helst av mig men det börjar sakta ändras då han mer och mer äter flaska och ser oss båda mer och mer. Under amningen är det ju mest naturligt att de ser mamman något mer. Men jag anser att båda mina barn har jättefin kontakt med sin pappa, och jag har försökt måna om att det verkligen ska bli så.

 

[elbereth]

Sv: Pappor och små barn

Hos oss har vi försökt att DELA på bebisjobbet.

Jag har iof varit hemma nästen ett år på heltid, pga att jag inte har något jobb. Jag hade föredragit att dela på föräldraledigheten mer, och sambon hade nog uppskattat att vara hemma mer.

Men när han varit hemma, på kväller/helger osv, så har han fått ta den mesta bebistiden. Jag behövde få bebispaus och han och Elvira kunde hitta på egna saker. Nätterna har jag ammat och han burit och vaggat.
Jag tror att de där vaknätterna han haft med henne när hon var liten verkligen gjort mycket för deras förhållande.

Hon har alltid varit ungefär lika nöjd med oss bägge, ingen markant preferens för någon, mer än i kortare perioder.

När jag läst era andra inlägg så skäms jag lite för trots att jag verkligen har försökt lägga band på mig och inte ge "goda råd" i onödan så gillar jag om jag får bestämma vilka kläder hon ska ha, för jag gillar när det matchar och tycker att jag är bättre på att klä henne bra för uteaktivitet. Men faktiskt så har han självmant börjat fundera på klädmatchning, och ser väldigt nöjd ut när han lyckats hitta nåt som matchar.
Fast i det fallet så har jag valt att ha det ansvaret. Om jag inte lägger mig i så får hon kläder på sig ändå, det är helt uppenbart

Vårt bästa tips när det gäller olika åsikter är att diskutera hur det ska vara. Tex när den ena föräldern tycker lite gnäll är ok, men den andra vill ta upp bebisen direkt.
Om då båda får förklara sin ståndpunkt så kan man säkert mötas lite på mitten, eller kanske att den ena parten blir övertygad av den andras argument, eller ibland att man kan göra som den andra parten vill bara för att det är viktigt för den parten.
Det är också en viktig poäng med att göra så iom att BÅDA får vara med och ta beslut och ansvar, inte bara den ena föräldern.
Det är VIKTIGT att fundera på vem som planerar och bestämmer saker, mer än vem som utför saker.

 

[Mammadutt]

Sv: Pappor och små barn

skulle vilja påstå att vi har varit precis lika mkt föräldrar.... jag har iofs burit dottern i magen och på så sätt är det ju ett visst band mellan mig och Lova men jag akutsnittades och pappan var ju den första hon var hos en längre stund och knöt kontakt med....

Pappan och jag är med Lova minst lika mkt.... det märks på Lova att både jag och hennes pappa är det viktigaste i hennes liv. (Första månaderna jobbade iofs pappan lite grann men sedan hon var 3½ mån har båda varit hemma..... )

 

[Sar]

Sv: Pappor och små barn

Vilken relation har pappor och bebisar i er familj?

Pappan har en mycket bra relation till tjejerna, lika bra som min

Är pappan jämnviktig med mamman eller viktigare eller räknar barnet pappan som en andrahandsförälder i krissituationer?

Jag tror att tjejerna räknar honom som jämviktig men kanske absolut första reaktionen skulle vara att titta efter mig.

Hur mycket TID har pappan och bebin närkontakt?

Under föräldraledigheten var pappan ledig fredagar. Barnens vakentid var fördelad så att han hade i det närmaste samma vakentid med tjejerna som jag, det skilde ca en timme. Jag for till stallet när han kom hem så kvällarna blev automatiskt hans. Jag är för att föräldrarna själva fördelar föräldraledigheten och ser att vår modell fungerat utmärkt bra trots att jag har tagit ut största delen av föräldraledigheten. Nu har vi båda gått ner till 80% och är hemma en vardag var med barnen, vi går omlott en dag och har hjälp av släktingar de två andra dagarna med hämtning så barnen går ca 18 h på förskolan varje vecka.

Vad tycker ni avgör hur NÄRA pappa-bebisrelationen blir ? (tänker främst på första året) Tid hemma? Tid ensam med bebin? Nattvak? Att pappan tar mest ansvar? Något särskilt "kvalitativt" som verkar vara bandstärkande?

Jag tror det är det delade ansvaret som ger den absoluta närheten, att man vågar lita på varandra och även kan ta emot förslag och kritik. Att man har pratat ihop sig så att man är överens om hur man vill vara som förälder mot sina barn. Att båda föräldrarna verkligen söker närheten med sina barn, jag tror på kvalitetstid men tror också att kvantiteten spelar roll.


*KL* Angående pratet om snitt och pappan+bebis måste jag tyvärr säga att jag inte håller med. De 6 h det tog innan jag fick vara nära mina små är de värsta i mitt liv. Det är förvisso en tröst att de fick vara med sin pappa men jag känner mig rånad på de timmarna och de kommer aldrig tillbaka. Mitt behov av barnen var vid det stadiet större än hans och fortfarande får jag tårar i ögonen när jag tänker på den förärande längtan och utsatthet jag kände.
Det fungerar säkert olika för olika människor men jag vill aldrig uppleva det igen.....

 

[Welsh]

Sv: Pappor och små barn

Fredrik tog de små redan första dagen så jag kunde få lite fri tid och åka till stallet. Jag ammade och gav mig sedan iväg så han kunde i lugn o ro knyta an till dem. Han har dessutom varit hemma med dem närjag har jobbat.
Just det där med att åka iväg hade en baktanke för då fick han ta dem på SITT sätt och inte som jag gör. Yngsta sonen är väldigt mammig men annars så har pappa varit minst lika bra som mamma om inte bättre i många fall. Efter 4 spädbarn så har han nu en viss rutin

 

[Timsetim]

Sv: Pappor och små barn

Det är en fantastiskt vacker bild! Men vad säger den egentligen? Den visar att pappan är nära sin son just i det ögonblicket.

Vi har också sådana bilder. Jag vet att min sambo är en jättebra pappa. Väldigt engagerad och kärleksfull mot barnen. Det var min sambo som skötte barnen de första dygnen. Det var han som tog hand om barnen medan jag fick moderkakan utopererad, han som bytte första blöjan medan jag fick blodtransfusion, han som gosade när jag var tvungen att vila, han skötte halva matningen osv.

Problemet är att han inte tar lika mycket initiativ till att vara pappa som jag önskar han gjorde. Jag får ofta be honom och då gör han det. När han lyriskt berättar om vad han och barnen gjort när de varit själv njuter jag och försöker få honom att se att han kan få det oftare, utan att jag "tvingar" honom dit.

Han kan, men jag vill att han ska vilja också, utan "tvång"!

/Timsetim

 

[Girasol]

Sv: Pappor och små barn

Jag är snittad med alla 4 pga av min rygg+ bäcken. Eftersom jag dessutom inte haft något val och blivit sövd så har pappan automatiskt fått några timmar för sig själv med bebben innan jag kommit från uppvaket.

Vi har inte mött några kommentarer från vården om detta. DÄREMOT jätteofta från andra mammor som inte skulle kunna tänka sig denna situation öht. Men vaddå, jag har haft "förmånen" att få må illa, få foglossningar och allt det där. Men framför allt jag har fått känna sparkarna och allt det där mysiga i ganska många månader och har redan ett enormt försprång. Så jag unnar honom det mer än gärna. Men visst kan jag tycka det är lite sorgligt att inte ha fått vara med om att väga, mäta räkna fingrar och tår och klä på de små liven.
I o m detta har han en bra första kontakt som verkligen har bestått. Jag har inte kunnat amma sålänge pga att jag inte kunnat hålla vikten, så här har det blivit flaskmatning. Där har vi varit lika delaktiga precis som i det mesta.

Den stora pojken är definitivt pappas grabb, medan dottern alltid varit lite mer mammig och de två mellanbarnen inte visat varken eller sålänge någon av oss kommer till undsättning då de behöver oss.


Gira

 

[Bri]

Sv: Pappor och små barn

Din bild påminner mig om ett reportage jag läste nyligen. Kvinnan var förlöst med kejsarsnitt och hade alltså ont i såret direkt efter. När hon ammat tog därför pappan barnet och la det på SIN mage. Det här hade gjort att pappan och barnet fick möjlighet att bonda direkt, båda föräldrarna var jättenöjda och pappan var i dag övertygad om att hans kontakt med sitt barn blivit bättre än den annars skulle ha blivit.

Men BB-personalen tyckte inte om det - "det kan förstöra den viktiga kontakten med mamman". :smirk:

Så var det inte alls för oss! När jag ammat tog min sambo också sonen och höll honom i famnen "mage mot mage" och det uppmuntrades bara av personalen!

 

[Petruska]

Sv: Pappor och små barn

Han kan, men jag vill att han ska vilja också, utan "tvång"!

Så hans föräldraskap är frivilligt? "Vill" han inte, så behöver han inte för tvång är ju inte bra?

Finns det någon diskussion kring vad som händer när du inte "vill"? Är det farligt/olämpligt att tvinga dig med? Oroar han sig för att du ska ta hand om barn mot din vilja i vissa lägen?

 

[Petruska]

Sv: Pappor och små barn

Men BB-personalen tyckte inte om det - "det kan förstöra den viktiga kontakten med mamman". :smirk:

Så sa de till mig och min dåvarande också.

Jag avskydde dem för det.

 

[SandraH]

Sv: Pappor och små barn

I våran lilla familj är det jämnt fördelat. Vår son är lika mycket med oss båda två och så har det varit ända sen han slutade amma på dagarna. Nu ammar han bara på natten.

På morgonen, när pappa inte jobbar, får jag sova lite längre. Dom har en otrolig kontakt och det riktigt syns hur mycket dom älskar varandra!

Jag måste inte tala om vad eller hur saker ska göras. Ska jag bort så pussar jag hej då och säger ses snart, och jag vet att allt kommer gå bra så jag behöver inte oroa mig. Det känns så otroligt bra!