Twihard
Trådstartare
...Men inte direkt överlevnad. Okej en konstig trådstart. Men såhär är det.
Mitt arbete måste plötsligt varsla. De sa att 5.5 tjänster måste ryka, vilket innebär 6 personer. Detta kom som en chock för alla och infon fick vi i ett massmejl. Jag och två av mina närmsta vänner arbetar på samma ställe, två av oss studerade tillsammans och den tredje och jag vikarierade ihop innan hon också utbildade sig. Vi som studerade ihop fick jobb 2023 och min andra vän 2024.
Vi tänkte direkt allihopa att vi kommer bli varslade. Vi är bland de nyaste. Däremot har jag och hon som fick tjänst 2024 flera år av vikariat och därmed LASdagar, min vän som jag pluggade med kommer inte från samma ort och har därför inte skyddet av LAS.
Det är tre arbetsgurpper som varslas varav den ena är de outbildade/obehöriga.
Skillnaden mellan oss tre vänner är att hon jag pluggade med BRINNER för yrket. Hon älskar det över allt annat och det är hennes liv. Hon flyttade genom hela landet för att få jobbet och kom hit till mig. Vi har blivit nära vänner och all vår fritid spenderas mestadels ihop. Om hon skulle varslas skulle det innebära att hon troligen måste flytta och då förlorar vi chansen till våra intressen och nära vänskap också, då det inte finns några lediga jobb i närheten och hon inte har körkort att kunna pendla.
För mig och min andra vän (som vikarierat med mig) är det här "bara" jobb. Vi trivs och sådär men ser det som en inkomst liksom. Jag drömmer om annat i framtiden, men vill inte förlora den ekonomiska tryggheten.
Mina vänner är säkra på att de varslas och inte jag, och jag trodde och hoppades att jag skulle varslas med dem eftersom min vikarievän och jag har likvärdiga LAS-dagar.
Jag är en otroligt emotionell människa. Jag mår så otroligt dåligt över risken att min bästa vän förlorar sitt drömnjobb och inte jag. Jag har gått och hoppats på att jag varslas istället eller med henne. Min andra vän skulle klara sig på sikt, eftersom hon redan vill bort - bara hon hittar något annat. Det är mer ekonomiskt som det blir svårt för henne med sin dyra hyra osv.
En vecka gick vi alla och led, vem blir varslad? Hur många ur varje grupp? Så kom första domen, den grupp som inte berör oss och de outbildade var klara. Det var 3,5 personer. Det innebar att 2 till skulle varslas. Och det innebar att minst 3 outbildade fick vara kvar (vilket jag tycker är konstigt). Vi hade suttit och grubblat och kommit fram till att risken var stor för min studiekamrat, men att min vikarievän kanske skulle stanna kvar då det kommit några nya strax innan henne men som inte har LAS.
Ingen av oss sover, jag bara grät för jag började inse att jag kanske förlorar båda eller en vän. Jag mejlade min chef och bönade att hon skulle ta mig istället för min studiekamrat. För jag är van att få mitt liv raserat, jag är van att största - men min vän har sagt att hon går under om det är hon. Jag kommer på ett eller annat sätt alltid upp ur helvetet, jag har gjort så sedan 2006. Jag bönade eftersom min vän älskar jobbet och är menad för det (jag själv trivs jättebra, men det är liksom inte min passion om ni förstår).
Så meddelar de på fredagsmorgon att de istället ska varsla 3, alltså 6.5 personer istället för 5.5... Och då vart det klart: båda mina vänner varslades. För jag har varit anställd ett år längre än min vikarievän, med 2 lasdagar mer. De behöll obehöriga i vår målgrupp istället för de jobbat länge på annat område i kommunen.
Och jag bröt ihop totalt. Hela veckan sa jag att jag inte vill vara ensam kvar om de försvinner. Ja, jag låter säkert otroligt dramatisk - men mina vänner är mitt liv, och om de förlorade jobben skulle våra privata liv påverkas mer än om jag skulle göra det. Vi arbetar inte ihop på samma våning, men ses dagligen, men ändå. Jag blev kvar och mina vänners liv rasade samman.
Och jag blev ett totalt vrak. Vi möttes på kvällen hos min familj, vi ses varje fredag. Och jag var i panikångest, så pass att mina vänner verkade mer samlade. DE två är de som lider, men jag sörjer mest. Jag har gråtit hela helgen och karaktärsavvikande slutat äta - annars tröstäter jag. Någon sa då till mig att min reaktion är densamme som de som får överlevnadsskuld. Även om jag är glad att jag är ekonomiskt säker (för hade behövt säga upp lägenhet och flytta också, vi bort mitt ute i ingenstans liksom) hade jag hellre sett min vän som älskar jobbet få vara kvar, hade också hellre fallit med dem.
Jag sa till dem att jag kommer flytta efter dem (speciellt studievännen). Vart de än hamnar. För jag har privat aldrig varit så lycklig som jag varit med de två i mitt liv. Men jag mår så otroligt dåligt.
Har någon annan varit i en liknande sits? Hur kan man spara outbildade och obehöriga? Hur kan man stanna kvar med glädje på ett arbete någon annan borde fått ha (jag är också behörig men brinner inte för det såsom min vän)?
Mitt arbete måste plötsligt varsla. De sa att 5.5 tjänster måste ryka, vilket innebär 6 personer. Detta kom som en chock för alla och infon fick vi i ett massmejl. Jag och två av mina närmsta vänner arbetar på samma ställe, två av oss studerade tillsammans och den tredje och jag vikarierade ihop innan hon också utbildade sig. Vi som studerade ihop fick jobb 2023 och min andra vän 2024.
Vi tänkte direkt allihopa att vi kommer bli varslade. Vi är bland de nyaste. Däremot har jag och hon som fick tjänst 2024 flera år av vikariat och därmed LASdagar, min vän som jag pluggade med kommer inte från samma ort och har därför inte skyddet av LAS.
Det är tre arbetsgurpper som varslas varav den ena är de outbildade/obehöriga.
Skillnaden mellan oss tre vänner är att hon jag pluggade med BRINNER för yrket. Hon älskar det över allt annat och det är hennes liv. Hon flyttade genom hela landet för att få jobbet och kom hit till mig. Vi har blivit nära vänner och all vår fritid spenderas mestadels ihop. Om hon skulle varslas skulle det innebära att hon troligen måste flytta och då förlorar vi chansen till våra intressen och nära vänskap också, då det inte finns några lediga jobb i närheten och hon inte har körkort att kunna pendla.
För mig och min andra vän (som vikarierat med mig) är det här "bara" jobb. Vi trivs och sådär men ser det som en inkomst liksom. Jag drömmer om annat i framtiden, men vill inte förlora den ekonomiska tryggheten.
Mina vänner är säkra på att de varslas och inte jag, och jag trodde och hoppades att jag skulle varslas med dem eftersom min vikarievän och jag har likvärdiga LAS-dagar.
Jag är en otroligt emotionell människa. Jag mår så otroligt dåligt över risken att min bästa vän förlorar sitt drömnjobb och inte jag. Jag har gått och hoppats på att jag varslas istället eller med henne. Min andra vän skulle klara sig på sikt, eftersom hon redan vill bort - bara hon hittar något annat. Det är mer ekonomiskt som det blir svårt för henne med sin dyra hyra osv.
En vecka gick vi alla och led, vem blir varslad? Hur många ur varje grupp? Så kom första domen, den grupp som inte berör oss och de outbildade var klara. Det var 3,5 personer. Det innebar att 2 till skulle varslas. Och det innebar att minst 3 outbildade fick vara kvar (vilket jag tycker är konstigt). Vi hade suttit och grubblat och kommit fram till att risken var stor för min studiekamrat, men att min vikarievän kanske skulle stanna kvar då det kommit några nya strax innan henne men som inte har LAS.
Ingen av oss sover, jag bara grät för jag började inse att jag kanske förlorar båda eller en vän. Jag mejlade min chef och bönade att hon skulle ta mig istället för min studiekamrat. För jag är van att få mitt liv raserat, jag är van att största - men min vän har sagt att hon går under om det är hon. Jag kommer på ett eller annat sätt alltid upp ur helvetet, jag har gjort så sedan 2006. Jag bönade eftersom min vän älskar jobbet och är menad för det (jag själv trivs jättebra, men det är liksom inte min passion om ni förstår).
Så meddelar de på fredagsmorgon att de istället ska varsla 3, alltså 6.5 personer istället för 5.5... Och då vart det klart: båda mina vänner varslades. För jag har varit anställd ett år längre än min vikarievän, med 2 lasdagar mer. De behöll obehöriga i vår målgrupp istället för de jobbat länge på annat område i kommunen.
Och jag bröt ihop totalt. Hela veckan sa jag att jag inte vill vara ensam kvar om de försvinner. Ja, jag låter säkert otroligt dramatisk - men mina vänner är mitt liv, och om de förlorade jobben skulle våra privata liv påverkas mer än om jag skulle göra det. Vi arbetar inte ihop på samma våning, men ses dagligen, men ändå. Jag blev kvar och mina vänners liv rasade samman.
Och jag blev ett totalt vrak. Vi möttes på kvällen hos min familj, vi ses varje fredag. Och jag var i panikångest, så pass att mina vänner verkade mer samlade. DE två är de som lider, men jag sörjer mest. Jag har gråtit hela helgen och karaktärsavvikande slutat äta - annars tröstäter jag. Någon sa då till mig att min reaktion är densamme som de som får överlevnadsskuld. Även om jag är glad att jag är ekonomiskt säker (för hade behövt säga upp lägenhet och flytta också, vi bort mitt ute i ingenstans liksom) hade jag hellre sett min vän som älskar jobbet få vara kvar, hade också hellre fallit med dem.
Jag sa till dem att jag kommer flytta efter dem (speciellt studievännen). Vart de än hamnar. För jag har privat aldrig varit så lycklig som jag varit med de två i mitt liv. Men jag mår så otroligt dåligt.
Har någon annan varit i en liknande sits? Hur kan man spara outbildade och obehöriga? Hur kan man stanna kvar med glädje på ett arbete någon annan borde fått ha (jag är också behörig men brinner inte för det såsom min vän)?
