Fast nu är det ju inte bara hästen som ska vara i form. Det var väl flera som påpekade i den här tråden tidigare under tävlingen att Henrik inte såg ut att vara i samma form som ”normalt” och att hästen räddade honom vid flera tillfällen?
Jag tycker inte att det är mer rätt att rida en bana då för att ”man klarat det förut” än en som gör det för första gången och upplever svårigheter. I min värld är kommunikationsproblem på en sån bana farligare för både häst och ryttare än några nedpetade bommar?
Det gavs kritik i tråden när Guerdats häst gapade en massa en runda, trots att de uppenbarligen hade kapacitet och var tränade för situationen. Vad är skillnaden?
Målet måste ju ändå vara att vi ska kunna tävla våra hästar utan att slita dem i munnen - oavsett situation. För att nå dit måste vi också kunna kritisera sån ridning, inte normalisera den. Och då kan vi inte ha olika regler för olika ryttare.
Absolut att det finns situationer där det är nödvändigt, men det är ju i regel för att ta sig runt banan, inte för att förhindra en olycka. Så frågan är ju hur mycket slit och ”ful ridning” vi tycker är okej för det syftet? Målet borde ju vara nolltolerans, kan jag tycka. Man skulle ju kunna införa gula kort vid sånt, t.ex, så klarar man sig med en varning om det bara blir en enstaka miss/missförstånd, vid flera blir kortet rött och man får utgå (eftersom man då kan antas inte var i form för uppgiften den dagen).
Jag tycker också det är kul med svåra banor, men det får ju inte trumfa god ridning. Då kanske det är läge att införa nåt sånt och minska svårigheten på banorna så det går att reda upp misstag utan att slita i hästens mun?
Och man har alltid ett alternativ att styra av banan och sluta hoppa om kommunikationen inte är på plats (möjligtvis med undantag för ett par meter framför ett hinder), att slita i en häst för att ta sig runt en hoppbana är ett aktivt val man gör.
