Orosanmälningar

[oroligmamma]

Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har hänt, hur jag ska berätta om det utan att bli misstänkliggjord. Just för att jag själv har varit på "andra sidan", jag har tyckt att det är självklart med orosanmälningar och att det såklart bara görs när det är nödvändigt. Jag har själv orosanmält både som privatperson och i mitt yrke, där jag har anmälningsplikt.

Bakgrunden är att jag bor i en liten by där alla känner alla och det skvallras och så vidare. Jag tror ni förstår vilken typ av människor som bor här. Pappan till barnen är uppväxt här medan jag är inflyttad.

Jag har haft barn på förskolan i 7 år, och alltid mötts av vilka fantastiska barn jag är. De är så långt före i utvecklingen på alla sätt och flera gånger har jag fått höra att det syns vilket starkt band det är mellan mig och barnen.

För ett tag sedan lämnade jag pappan, och jag har barnen på heltid nu på grund av pappans omständigheter. Han har INTE möjlighet att ta hand om barnen. Detta i samråd med socialtjänsten.

Jag tror det var strax före sommaren när socialtjänsten ringde mig och berättade att de fått en orosanmälan från förskolan. Mitt då 3.5-åriga barn hade berättat att jag blivit skjuten i magen, att det finns monster och häxor under sängen och hen pratade mycket om döden". Min reaktion var typ, okej, ja jag håller med om att hen pratat mycket och monster och döden, vi pratar om det hemma också. Jag har däremot inte blivit skjuten.

Jag bad om ett möte med förskolan och fick det dagen efter, på en fredag. Där möttes jag av rektorn vars enda respons var "vi får inte säga något, enligt socialtjänsten". Jag fortsatte pressa om vad deras oro egentligen är, varpå hon svarat "alltså såhär, om det finns misstanke om brott så får vi inte prata om det".

Så, jag får höra från förskolan om att det finns en misstanke om att mitt barn blivit utsatt för ett brott! Jag har då fullständig panik och hemska katasroftankar. Vad har hen blivit utsatt för? Och av vem?? Jag panikringer socialtjänsten och får prata med en fantastisk människa som lugnade mig och sa "jag tänker att rektorn har uttryckt sig lite klumpigt".

Okej, jag är orolig och ledsen hela helgen och fram tills mötet med socialtjänsten. Där framkommer att barnet också sagt att min partner slagit hen på armen med en gurka. Efter samtal med mig och barnsamtal med båda barnen, säger socialtjänsten att det är fantastiskt verbala barn, stora barnet berättar om en trygg hemsituation och i pappren jag får ta del av senare står det att "det syns en stark och trygg anknytning mellan mamma och barn".
Det läggs alltså ner. Min partner har aldrig varit ensam med barnen alls, så det är uppenbara fantasier.

Spola fram till början av december. En barnskötare ringer mig innan jag hämtat barnet och berättat att hen under lunchen sagt "mitt syskon har blivit skjuten" och "jag kan skära med kniv på mig, min mamma, mitt syskon och min bonuspappa". Okej, svarade jag. "Jag måste såklart göra en orosanmälan nu". Jaha..

Nu har en kallelse från socialtjänsten trillat in och jag ska dit med båda barnen för samtal. Det är ingen fara, jag VET att barnen mår bra och jag är visserligen ensamstående men jag gör ALLT för mina barn. Det kommer socialtjänsten se.

Men jag är så ledsen och upprörd på förskolan. Jag jobbar som sagt själv under samma anmälningsplikt. Jag tycker verkligen inte att det barnet sagt på förskolan är skäl för en orosanmälan.

Varför har de aldrig fört en dialog med mig om barnets mående? Allt har alltid varit så bra, hen är så trygg, hen har så mycket kompisar och så vidare. Om det ALDRIG mellan dessa anmälningar funnits något avvikande, då anser jag inte att det här är skäl för anmälan!

Och till det som är det allra värsta problemet för mig. Jag vet att socialtjänsten kommer lägga ner detta, men det är så.. jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Det är så integritetskränkande? Det känns som ett personligt påhopp på mitt föräldraskap.

Dessutom har det här gjort mig så rädd. Jag har alltid varit öppen och ärlig med mina barn, och jag har ansett att det är min störta styrka som mamma. De har alltid kunnat prata med mig om allt. Vi pratar om döden, kroppen, sexualitet, religion, krig och allt. Jag anpassar såklart! efter ålder men ja, jag pratar med min fyraåring om döden om hen frågar och jag är ärlig. Jag jobbar inom vården och hen är väldigt nyfiken på sånt
Vi har pratat om kompisens lillasyskon som kom till världen via kejsarsnitt. Hen får ärliga svar om hur det går till.

Jag vågar inte prata med hen längre! Här om dagen när jag plåstrade om storasyskonets skavsår så försökte jag undvika att lilla skulle se blodet och höra oss prata om det. Det är ju fasen inre rimligt!

Jag vet inte vad jag vill fråga eller få för svar egentligen. Men jag mår så otroligt dåligt av det här. Jag är så ledsen och undrar om jag egentligen bör byta förskola. Hur ska jag tryggt kunna lämna barnet där igen? Hen säger ju massor tokiga saker! Hen berättar om kompisar på förskolan som hamnat i fängelse, ramlat ner från berg och dött och som tagit med knivar till skolan. Det är liksom normala fantasier för en fyraåring! En googling på barns normala utveckling och första resultatet är 1177 som skriver "barnet kan ibland ha svårt att skilja på fantasi och verklighet".

Det känns som så otroligt orimliga anmälningar!

 

[Mabuse]

Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har hänt, hur jag ska berätta om det utan att bli misstänkliggjord. Just för att jag själv har varit på "andra sidan", jag har tyckt att det är självklart med orosanmälningar och att det såklart bara görs när det är nödvändigt. Jag har själv orosanmält både som privatperson och i mitt yrke, där jag har anmälningsplikt.

Bakgrunden är att jag bor i en liten by där alla känner alla och det skvallras och så vidare. Jag tror ni förstår vilken typ av människor som bor här. Pappan till barnen är uppväxt här medan jag är inflyttad.

Jag har haft barn på förskolan i 7 år, och alltid mötts av vilka fantastiska barn jag är. De är så långt före i utvecklingen på alla sätt och flera gånger har jag fått höra att det syns vilket starkt band det är mellan mig och barnen.

För ett tag sedan lämnade jag pappan, och jag har barnen på heltid nu på grund av pappans omständigheter. Han har INTE möjlighet att ta hand om barnen. Detta i samråd med socialtjänsten.

Jag tror det var strax före sommaren när socialtjänsten ringde mig och berättade att de fått en orosanmälan från förskolan. Mitt då 3.5-åriga barn hade berättat att jag blivit skjuten i magen, att det finns monster och häxor under sängen och hen pratade mycket om döden". Min reaktion var typ, okej, ja jag håller med om att hen pratat mycket och monster och döden, vi pratar om det hemma också. Jag har däremot inte blivit skjuten.

Jag bad om ett möte med förskolan och fick det dagen efter, på en fredag. Där möttes jag av rektorn vars enda respons var "vi får inte säga något, enligt socialtjänsten". Jag fortsatte pressa om vad deras oro egentligen är, varpå hon svarat "alltså såhär, om det finns misstanke om brott så får vi inte prata om det".

Så, jag får höra från förskolan om att det finns en misstanke om att mitt barn blivit utsatt för ett brott! Jag har då fullständig panik och hemska katasroftankar. Vad har hen blivit utsatt för? Och av vem?? Jag panikringer socialtjänsten och får prata med en fantastisk människa som lugnade mig och sa "jag tänker att rektorn har uttryckt sig lite klumpigt".

Okej, jag är orolig och ledsen hela helgen och fram tills mötet med socialtjänsten. Där framkommer att barnet också sagt att min partner slagit hen på armen med en gurka. Efter samtal med mig och barnsamtal med båda barnen, säger socialtjänsten att det är fantastiskt verbala barn, stora barnet berättar om en trygg hemsituation och i pappren jag får ta del av senare står det att "det syns en stark och trygg anknytning mellan mamma och barn".
Det läggs alltså ner. Min partner har aldrig varit ensam med barnen alls, så det är uppenbara fantasier.

Spola fram till början av december. En barnskötare ringer mig innan jag hämtat barnet och berättat att hen under lunchen sagt "mitt syskon har blivit skjuten" och "jag kan skära med kniv på mig, min mamma, mitt syskon och min bonuspappa". Okej, svarade jag. "Jag måste såklart göra en orosanmälan nu". Jaha..

Nu har en kallelse från socialtjänsten trillat in och jag ska dit med båda barnen för samtal. Det är ingen fara, jag VET att barnen mår bra och jag är visserligen ensamstående men jag gör ALLT för mina barn. Det kommer socialtjänsten se.

Men jag är så ledsen och upprörd på förskolan. Jag jobbar som sagt själv under samma anmälningsplikt. Jag tycker verkligen inte att det barnet sagt på förskolan är skäl för en orosanmälan.

Varför har de aldrig fört en dialog med mig om barnets mående? Allt har alltid varit så bra, hen är så trygg, hen har så mycket kompisar och så vidare. Om det ALDRIG mellan dessa anmälningar funnits något avvikande, då anser jag inte att det här är skäl för anmälan!

Och till det som är det allra värsta problemet för mig. Jag vet att socialtjänsten kommer lägga ner detta, men det är så.. jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Det är så integritetskränkande? Det känns som ett personligt påhopp på mitt föräldraskap.

Dessutom har det här gjort mig så rädd. Jag har alltid varit öppen och ärlig med mina barn, och jag har ansett att det är min störta styrka som mamma. De har alltid kunnat prata med mig om allt. Vi pratar om döden, kroppen, sexualitet, religion, krig och allt. Jag anpassar såklart! efter ålder men ja, jag pratar med min fyraåring om döden om hen frågar och jag är ärlig. Jag jobbar inom vården och hen är väldigt nyfiken på sånt
Vi har pratat om kompisens lillasyskon som kom till världen via kejsarsnitt. Hen får ärliga svar om hur det går till.

Jag vågar inte prata med hen längre! Här om dagen när jag plåstrade om storasyskonets skavsår så försökte jag undvika att lilla skulle se blodet och höra oss prata om det. Det är ju fasen inre rimligt!

Jag vet inte vad jag vill fråga eller få för svar egentligen. Men jag mår så otroligt dåligt av det här. Jag är så ledsen och undrar om jag egentligen bör byta förskola. Hur ska jag tryggt kunna lämna barnet där igen? Hen säger ju massor tokiga saker! Hen berättar om kompisar på förskolan som hamnat i fängelse, ramlat ner från berg och dött och som tagit med knivar till skolan. Det är liksom normala fantasier för en fyraåring! En googling på barns normala utveckling och första resultatet är 1177 som skriver "barnet kan ibland ha svårt att skilja på fantasi och verklighet".

Det känns som så otroligt orimliga anmälningar!

Jag tänker att även med en fyraåring kan man väl prata lite om fantasi och verklighet? Att folk kan bli rädda och oroliga om man berättar om mord och knivar och misshandel, och skillnaden på fantasier och sånt som verkligen har hänt.

 

[oroligmamma]

Jag tänker att även med en fyraåring kan man väl prata lite om fantasi och verklighet? Att folk kan bli rädda och oroliga om man berättar om mord och knivar och misshandel, och skillnaden på fantasier och sånt som verkligen har hänt.

Det har jag gjort, och gör. Vi pratar om det varje gång hen berättar om något som uppenbarligen inte har hänt.

Samma dag som jag fick samtalet från barnskötaren så pratade vi om att andra barn och vuxna kan bli rädda om man pratar om sånt. Det är bättre att prata om det hemma eller när man är ensam med någon vuxen på förskolan.

 

[Mabuse]

Det har jag gjort, och gör. Vi pratar om det varje gång hen berättar om något som uppenbarligen inte har hänt.

Samma dag som jag fick samtalet från barnskötaren så pratade vi om att andra barn och vuxna kan bli rädda om man pratar om sånt. Det är bättre att prata om det hemma eller när man är ensam med någon vuxen på förskolan.

Jag skulle kanske tänka att problemet är inte att man pratar om det i första hand, utan att man säger att det verkligen har hänt. Om hen sa ”jag hittade på en saga tänk om barnen hade knivar i förskolan och högg varandra!” så vore ju problemet mindre. Dvs när man berättar en fantasi är det bra att man säger att det är en fantasi.

 

[oroligmamma]

Jag skulle kanske tänka att problemet är inte att man pratar om det i första hand, utan att man säger att det verkligen har hänt. Om hen sa ”jag hittade på en saga tänk om barnen hade knivar i förskolan och högg varandra!” så vore ju problemet mindre. Dvs när man berättar en fantasi är det bra att man säger att det är en fantasi.

Tack snälla för den synvinkeln! Det har jag inte tänkt på alls. Det är ju verkligen ett bra sätt att inte "skamma" hen för hens funderingar och fantasier, men ändå få med att det är just fantasier och inte verklighet.

 

[Araminta]

Jag jobbar också med barn och anmälningsplikten är enkel i teorin och väldigt svår i praktiken, som du redan vet. På samma sätt som jag förstår din panik så förstår jag också förskolan. Jag hade också reagerat om jag träffade ett barn som i samband med sina föräldrars separation börjat berätta om våldsamma fantasier, än mer så när man vet att ena föräldern av någon anledning inte är kapabel att ta hand om sina barn (nu ser jag inte i TS om det sammanföll i tid eller ej så detta är en gissning). Även om vi vet att fantasi och verklighet kan blandas ihop hos små barn så måste vi också ta barn på allvar, särskilt när det kan handla om barnets säkerhet. Har förskolan ovanpå det fått besked om att reagera snabbare och/eller nyligen haft ett ärende där det verkligen var fara på färde, så reagerar man kanske ännu mer. Det är mänskligt om än inte alltid korrekt. Jag märker själv att mina egna känselspröt är extra känsliga just nu då vi nyligen haft en workshop i dessa frågor på jobbet.

Jag tänker att det är bra att socialtjänsten bett om ett möte så att du får det ur vägen. Det är kanske så att det går att ordna ett möte med både förskola och socialtjänst? Så får alla samma information utan att riktlinjer om sekretess och säkerhet kommer i vägen. Det kanske också är så att socialtjänsten kan bistå med råd kring hur både du och förskolan ska hantera barnets fantasier?

 

[oroligmamma]

Jag jobbar också med barn och anmälningsplikten är enkel i teorin och väldigt svår i praktiken, som du redan vet. På samma sätt som jag förstår din panik så förstår jag också förskolan. Jag hade också reagerat om jag träffade ett barn som i samband med sina föräldrars separation börjat berätta om våldsamma fantasier, än mer så när man vet att ena föräldern av någon anledning inte är kapabel att ta hand om sina barn (nu ser jag inte i TS om det sammanföll i tid eller ej så detta är en gissning). Även om vi vet att fantasi och verklighet kan blandas ihop hos små barn så måste vi också ta barn på allvar, särskilt när det kan handla om barnets säkerhet. Har förskolan ovanpå det fått besked om att reagera snabbare och/eller nyligen haft ett ärende där det verkligen var fara på färde, så reagerar man kanske ännu mer. Det är mänskligt om än inte alltid korrekt. Jag märker själv att mina egna känselspröt är extra känsliga just nu då vi nyligen haft en workshop i dessa frågor på jobbet.

Jag tänker att det är bra att socialtjänsten bett om ett möte så att du får det ur vägen. Det är kanske så att det går att ordna ett möte med både förskola och socialtjänst? Så får alla samma information utan att riktlinjer om sekretess och säkerhet kommer i vägen. Det kanske också är så att socialtjänsten kan bistå med råd kring hur både du och förskolan ska hantera barnets fantasier?

Tack för dina tankar, det bryter paniken lite att få andras tankar och perspektiv!

Det är som du säger, enkelt i teorin men svårt i praktiken. Jag har  viss förståelse för förskolan. MEN jag tycker att det är så otroligt dåligt hanterat. Jag känner till personalen och jag vet att det skvallras mycket. Jag vet att folket i byn står på pappans sida och tycker att jag är en hemsk människa som lämnade honom. Jag har både sett och hört konversationer om detta. En av pedagogerna har privat messengerkontakt med pappan där tystnadsplikten brutits flertalet gånger, information om andra barn och föräldrar och så vidare. Det är liksom en extremt oprofessionell anda över hela förskolan. Det är svårt att förklara, men det är många sådana saker som gör att det känns som ett så personligt påhopp.

Jag har bett om ett möte med förskolan, jag hoppas att jag kan hålla mig från att bryta ihop och gråta...

 

[lil-sis]

Jag jobbar också med barn och anmälningsplikten är enkel i teorin och väldigt svår i praktiken, som du redan vet. På samma sätt som jag förstår din panik så förstår jag också förskolan. Jag hade också reagerat om jag träffade ett barn som i samband med sina föräldrars separation börjat berätta om våldsamma fantasier, än mer så när man vet att ena föräldern av någon anledning inte är kapabel att ta hand om sina barn (nu ser jag inte i TS om det sammanföll i tid eller ej så detta är en gissning). Även om vi vet att fantasi och verklighet kan blandas ihop hos små barn så måste vi också ta barn på allvar, särskilt när det kan handla om barnets säkerhet. Har förskolan ovanpå det fått besked om att reagera snabbare och/eller nyligen haft ett ärende där det verkligen var fara på färde, så reagerar man kanske ännu mer. Det är mänskligt om än inte alltid korrekt. Jag märker själv att mina egna känselspröt är extra känsliga just nu då vi nyligen haft en workshop i dessa frågor på jobbet.

Jag tänker att det är bra att socialtjänsten bett om ett möte så att du får det ur vägen. Det är kanske så att det går att ordna ett möte med både förskola och socialtjänst? Så får alla samma information utan att riktlinjer om sekretess och säkerhet kommer i vägen. Det kanske också är så att socialtjänsten kan bistå med råd kring hur både du och förskolan ska hantera barnets fantasier?

Man kan be om ett anmälningsmöte inom ramen för förhandsbedömningen.

 

[oroligmamma]

Man kan be om ett anmälningsmöte inom ramen för förhandsbedömningen.

Kan du utveckla det? Jag förstår inte riktigt.

 

[Lilla]

Tack för dina tankar, det bryter paniken lite att få andras tankar och perspektiv!

Det är som du säger, enkelt i teorin men svårt i praktiken. Jag har  viss förståelse för förskolan. MEN jag tycker att det är så otroligt dåligt hanterat. Jag känner till personalen och jag vet att det skvallras mycket. Jag vet att folket i byn står på pappans sida och tycker att jag är en hemsk människa som lämnade honom. Jag har både sett och hört konversationer om detta. En av pedagogerna har privat messengerkontakt med pappan där tystnadsplikten brutits flertalet gånger, information om andra barn och föräldrar och så vidare. Det är liksom en extremt oprofessionell anda över hela förskolan. Det är svårt att förklara, men det är många sådana saker som gör att det känns som ett så personligt påhopp.

Jag har bett om ett möte med förskolan, jag hoppas att jag kan hålla mig från att bryta ihop och gråta...

Om de har brutit tystnadsplikten ska du anmäla det.

 

[oroligmamma]

Om de har brutit tystnadsplikten ska du anmäla det.

Var/hur ska jag anmäl det?

 

[Lilla]

Var/hur ska jag anmäl det?

Beror väl på hur långt du vill dra det men börja med chefen för verksamheten?

 

[lil-sis]

Kan du utveckla det? Jag förstår inte riktigt.

När det är skola/förskola som anmäler kan socialtjänsten föreslå att man har ett anmälningsmöte, då sitter man tillsammans med personal/anmälare, vårdnadshavare och socialtjänsten och pratar om innehållet i anmälan.

 

[oroligmamma]

När det är skola/förskola som anmäler kan socialtjänsten föreslå att man har ett anmälningsmöte, då sitter man tillsammans med personal/anmälare, vårdnadshavare och socialtjänsten och pratar om innehållet i anmälan.

Kan jag som vårdnadshavare också be om ett sånt möte?

 

[lil-sis]

Kan jag som vårdnadshavare också be om ett sånt möte?

Du kan be om det men inte kräva det.

 

[vemsomhelst123]

Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har hänt, hur jag ska berätta om det utan att bli misstänkliggjord. Just för att jag själv har varit på "andra sidan", jag har tyckt att det är självklart med orosanmälningar och att det såklart bara görs när det är nödvändigt. Jag har själv orosanmält både som privatperson och i mitt yrke, där jag har anmälningsplikt.

Bakgrunden är att jag bor i en liten by där alla känner alla och det skvallras och så vidare. Jag tror ni förstår vilken typ av människor som bor här. Pappan till barnen är uppväxt här medan jag är inflyttad.

Jag har haft barn på förskolan i 7 år, och alltid mötts av vilka fantastiska barn jag är. De är så långt före i utvecklingen på alla sätt och flera gånger har jag fått höra att det syns vilket starkt band det är mellan mig och barnen.

För ett tag sedan lämnade jag pappan, och jag har barnen på heltid nu på grund av pappans omständigheter. Han har INTE möjlighet att ta hand om barnen. Detta i samråd med socialtjänsten.

Jag tror det var strax före sommaren när socialtjänsten ringde mig och berättade att de fått en orosanmälan från förskolan. Mitt då 3.5-åriga barn hade berättat att jag blivit skjuten i magen, att det finns monster och häxor under sängen och hen pratade mycket om döden". Min reaktion var typ, okej, ja jag håller med om att hen pratat mycket och monster och döden, vi pratar om det hemma också. Jag har däremot inte blivit skjuten.

Jag bad om ett möte med förskolan och fick det dagen efter, på en fredag. Där möttes jag av rektorn vars enda respons var "vi får inte säga något, enligt socialtjänsten". Jag fortsatte pressa om vad deras oro egentligen är, varpå hon svarat "alltså såhär, om det finns misstanke om brott så får vi inte prata om det".

Så, jag får höra från förskolan om att det finns en misstanke om att mitt barn blivit utsatt för ett brott! Jag har då fullständig panik och hemska katasroftankar. Vad har hen blivit utsatt för? Och av vem?? Jag panikringer socialtjänsten och får prata med en fantastisk människa som lugnade mig och sa "jag tänker att rektorn har uttryckt sig lite klumpigt".

Okej, jag är orolig och ledsen hela helgen och fram tills mötet med socialtjänsten. Där framkommer att barnet också sagt att min partner slagit hen på armen med en gurka. Efter samtal med mig och barnsamtal med båda barnen, säger socialtjänsten att det är fantastiskt verbala barn, stora barnet berättar om en trygg hemsituation och i pappren jag får ta del av senare står det att "det syns en stark och trygg anknytning mellan mamma och barn".
Det läggs alltså ner. Min partner har aldrig varit ensam med barnen alls, så det är uppenbara fantasier.

Spola fram till början av december. En barnskötare ringer mig innan jag hämtat barnet och berättat att hen under lunchen sagt "mitt syskon har blivit skjuten" och "jag kan skära med kniv på mig, min mamma, mitt syskon och min bonuspappa". Okej, svarade jag. "Jag måste såklart göra en orosanmälan nu". Jaha..

Nu har en kallelse från socialtjänsten trillat in och jag ska dit med båda barnen för samtal. Det är ingen fara, jag VET att barnen mår bra och jag är visserligen ensamstående men jag gör ALLT för mina barn. Det kommer socialtjänsten se.

Men jag är så ledsen och upprörd på förskolan. Jag jobbar som sagt själv under samma anmälningsplikt. Jag tycker verkligen inte att det barnet sagt på förskolan är skäl för en orosanmälan.

Varför har de aldrig fört en dialog med mig om barnets mående? Allt har alltid varit så bra, hen är så trygg, hen har så mycket kompisar och så vidare. Om det ALDRIG mellan dessa anmälningar funnits något avvikande, då anser jag inte att det här är skäl för anmälan!

Och till det som är det allra värsta problemet för mig. Jag vet att socialtjänsten kommer lägga ner detta, men det är så.. jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Det är så integritetskränkande? Det känns som ett personligt påhopp på mitt föräldraskap.

Dessutom har det här gjort mig så rädd. Jag har alltid varit öppen och ärlig med mina barn, och jag har ansett att det är min störta styrka som mamma. De har alltid kunnat prata med mig om allt. Vi pratar om döden, kroppen, sexualitet, religion, krig och allt. Jag anpassar såklart! efter ålder men ja, jag pratar med min fyraåring om döden om hen frågar och jag är ärlig. Jag jobbar inom vården och hen är väldigt nyfiken på sånt
Vi har pratat om kompisens lillasyskon som kom till världen via kejsarsnitt. Hen får ärliga svar om hur det går till.

Jag vågar inte prata med hen längre! Här om dagen när jag plåstrade om storasyskonets skavsår så försökte jag undvika att lilla skulle se blodet och höra oss prata om det. Det är ju fasen inre rimligt!

Jag vet inte vad jag vill fråga eller få för svar egentligen. Men jag mår så otroligt dåligt av det här. Jag är så ledsen och undrar om jag egentligen bör byta förskola. Hur ska jag tryggt kunna lämna barnet där igen? Hen säger ju massor tokiga saker! Hen berättar om kompisar på förskolan som hamnat i fängelse, ramlat ner från berg och dött och som tagit med knivar till skolan. Det är liksom normala fantasier för en fyraåring! En googling på barns normala utveckling och första resultatet är 1177 som skriver "barnet kan ibland ha svårt att skilja på fantasi och verklighet".

Det känns som så otroligt orimliga anmälningar!

Men socialtjänsten kanske kan hjälpa dig att hjälpa barnet med sån otrolig fantasi? Mitt barn i ungefär samma ålder har en kompis som berättar helt osannolika historier (jag vet ju att de inte är sanna då jag har en ganska nära relation till både barnet och vårdnadshavare, men jag tycker det är lite obehagligt, framförallt eftersom både jag och min sambo ofta är ensamma med det barnet och vårat barn), där överväger vårdnadshavare att söka hjälp för historierna, det är inte några fantasier jag hört från några barn i den åldern, tror dig absolut när du äger att du vet att inget hänt, men det kanske är något obearbetat som kommer ut på det sättet. Barnet i mitt exempel har inte heller en närvarande pappa och har aldrig haft, jag tänker att det kommer mycket tankar och känslor i den åldern när de blir mer medvetna.

 

[Lingon]

Alltså, jag tycker att det ditt barn berättar låter riktigt obehagligt. Jag förstår att förskolan reagerar faktiskt! Det hade jag också gjort. Du borde kanske be nån professionell om hjälp med att hjälpa barnet bli på det klara med skillnaden mellan verklighet och fantasi.

Prata med socialtjänsten om det kanske? De kanske kan hjälpa dig med nån bra kontakt? Annars BVC?

Sen hade jag tagit tag i att personalen bryter sekretessen. Kan du flytta från orten där du bor så att du kommer bort från allt skvaller?

 

[Praefatio]

Men socialtjänsten kanske kan hjälpa dig att hjälpa barnet med sån otrolig fantasi? Mitt barn i ungefär samma ålder har en kompis som berättar helt osannolika historier (jag vet ju att de inte är sanna då jag har en ganska nära relation till både barnet och vårdnadshavare, men jag tycker det är lite obehagligt, framförallt eftersom både jag och min sambo ofta är ensamma med det barnet och vårat barn), där överväger vårdnadshavare att söka hjälp för historierna, det är inte några fantasier jag hört från några barn i den åldern, tror dig absolut när du äger att du vet att inget hänt, men det kanske är något obearbetat som kommer ut på det sättet. Barnet i mitt exempel har inte heller en närvarande pappa och har aldrig haft, jag tänker att det kommer mycket tankar och känslor i den åldern när de blir mer medvetna.

Jag tänkte faktiskt samma sak. Jag förstår dig TS och ömmar för dig, fattar att det är en rent ut sagt skitjobbig situation. Visst kan du välja att byta förskola till barnet om det finns bättre alternativ.

Men om jag vore du skulle jag ändå ta upp med socialtjänsten att det vore skönt med någon form av stöd för de här rätt extrema, våldsamma fantasierna som ditt barn har. Jag säger inte att någon varit våldsam mot honom eller att han varit illa, verkligen inte, men så groteska fantasier dyker som jag förstår det ofta upp hos barn som har väldigt mycket att bearbeta inom sig. Med en föräldraseparation i bagaget så har barnet varit med om en, för ett barn, konstig och stor livsförändring nära i tid. Kanske behöver han lite stöd för att få ut de där mörka fantasierna och börja tänka glada fantasier istället? Socialtjänsten är ju, som du redan vet, en hjälpande instans. De kan hjälpa dig med detta fastän de fattar att du är en kanonmamma och barnen har det bra.

 

[hastflicka]

Jag skulle kanske tänka att problemet är inte att man pratar om det i första hand, utan att man säger att det verkligen har hänt. Om hen sa ”jag hittade på en saga tänk om barnen hade knivar i förskolan och högg varandra!” så vore ju problemet mindre. Dvs när man berättar en fantasi är det bra att man säger att det är en fantasi.

Min mormor kallade alltid mina fantasier nar jag var liten for sagor.

 

[Rosett]

Det kan ju hända att barnet råkat höra om krigen som pågår nu och uttrycker sig som om det händer i närheten eftersom det är familjen etc som är barnets verklighet. (?)