Oro, nedstämdhet etc

[Erik01]

Om någon tror att de vet vem jag så ber jag er var vänlig och håll det tyst.

Jag skulle vilja höra från er som är kunniga inom depression/ nedstämdhet etc. Både ni som själva har det eller som anhörig.

Jag vet lite om detta så har tålamod om jag uttrycker mig fel eller klumpigt

I alla fall så träffade jag en partner i höstas. Som jag tycker väldigt mkt om. Men han mår inte bra.

Det som är positivt är att han tagit tag i detta och går till terapeut. Han har också gått till VC och fått sömntabletter då han haft problem med sömnen.

Han har berättat för mig att han alltid varit orolig och ängslig och oroat sig för allt. Tex är han orolig för att något ska hända mig och anhöriga. Han är väldigt orolig för terrorbrott. Det innebär tex att han låter bli att göra saker han vill tex gå på konserter han köpt biljetter till pga det kan koma ett terrorbrott. Han ligger vaken på nätterna och tänker på vad som ska hända med världen och huruvida världen kommer gå under.
Han säger själv att det jobbiga är att han inte kan njuta av det vi har då han istället är ledsen och orolig för att något kommer hända. Tex har han svårt att ha sex trots att han säger att han vill och är upphetsadet men oron gör att han inte kan slappna av enligt honom.

Jag ser det jättepositivt att han går till terapeuten och han med. Han har gjort det nu några månader och för några år sedan gick han under ett års tid. Men han känner själv att han inte kommer framåt. Dvs det är bra att prata med någon men oron blir inte mindre. Jag vet att det är nästan omöjligt att svara på- men vad gör man? Om han inte tycker det leder någonstans - vart hittar man hjälp?

Sen funderar jag mkt över mig själv. För det är jobbigt med någon som mår dåligt. Samtidigt tycker jag så mkt om honom men det är jobbigt med någon som ofta är nere, som knappt svarar på tilltal ibland och en hel del annat. Frågan är ju om jag kommer bli medberoende då han ofta säger att jag är den som gör honom glad och han blir glad när han träffar mig.så han vill umgås en hel del.

Jag vill ju att han ska må bra frågar för sin egen skull. Men visst.. jag kanske är ego som också tänker på om jag ska orka. Och frågan är vilket liv jag vill ha. Han vill tex inte skaffa barn eller prata om en sådan framtid nu och jag tycker det är självklart att inte skaffa barn när han mår som han gör. Men frågan är vad jag vill i framtiden. Vill jag ha barn, och ett liv med någon mer stabil eller vad vill jag?

Jag vet varken ut eller in...

 

[Myrten]

Jag är på väg att lägga mig så jag orkar inte riktigt bena i frågeställningarna nu. Men en sak vill jag säga:

Du är inte ego för att du även ser till dig själv i den här situationen! Jag tycker tvärt om det är att ta ansvar för sig själv!

 

[Petruska]

Jag lever med en periodvis SVÅRT deprimerad partner sedan ca 20 år.

Min uppfattning är att du inte har något som helst ansvar för killens hälsa. Du kan ju behöva läsa på lite och skaffa dig en förståelsenivå som hjälper dig själv. Hjälpa honom är däremot inte din sak.

Om han nu är sjuk, kliniskt deprimerad eller ångestsjuk? Annars gäller samma sak, som jag ser det, men då är det ju inte mycket att läsa på om eller förstå. Lite oro och nojor har ju många. Det behöver ju inte du ta särskilt allvarligt på.

 

[Vallmo]

Om någon tror att de vet vem jag så ber jag er var vänlig och håll det tyst.

Jag skulle vilja höra från er som är kunniga inom depression/ nedstämdhet etc. Både ni som själva har det eller som anhörig.

Jag vet lite om detta så har tålamod om jag uttrycker mig fel eller klumpigt

I alla fall så träffade jag en partner i höstas. Som jag tycker väldigt mkt om. Men han mår inte bra.

Det som är positivt är att han tagit tag i detta och går till terapeut. Han har också gått till VC och fått sömntabletter då han haft problem med sömnen.

Han har berättat för mig att han alltid varit orolig och ängslig och oroat sig för allt. Tex är han orolig för att något ska hända mig och anhöriga. Han är väldigt orolig för terrorbrott. Det innebär tex att han låter bli att göra saker han vill tex gå på konserter han köpt biljetter till pga det kan koma ett terrorbrott. Han ligger vaken på nätterna och tänker på vad som ska hända med världen och huruvida världen kommer gå under.
Han säger själv att det jobbiga är att han inte kan njuta av det vi har då han istället är ledsen och orolig för att något kommer hända. Tex har han svårt att ha sex trots att han säger att han vill och är upphetsadet men oron gör att han inte kan slappna av enligt honom.

Jag ser det jättepositivt att han går till terapeuten och han med. Han har gjort det nu några månader och för några år sedan gick han under ett års tid. Men han känner själv att han inte kommer framåt. Dvs det är bra att prata med någon men oron blir inte mindre. Jag vet att det är nästan omöjligt att svara på- men vad gör man? Om han inte tycker det leder någonstans - vart hittar man hjälp?

Sen funderar jag mkt över mig själv. För det är jobbigt med någon som mår dåligt. Samtidigt tycker jag så mkt om honom men det är jobbigt med någon som ofta är nere, som knappt svarar på tilltal ibland och en hel del annat. Frågan är ju om jag kommer bli medberoende då han ofta säger att jag är den som gör honom glad och han blir glad när han träffar mig.så han vill umgås en hel del.

Jag vill ju att han ska må bra frågar för sin egen skull. Men visst.. jag kanske är ego som också tänker på om jag ska orka. Och frågan är vilket liv jag vill ha. Han vill tex inte skaffa barn eller prata om en sådan framtid nu och jag tycker det är självklart att inte skaffa barn när han mår som han gör. Men frågan är vad jag vill i framtiden. Vill jag ha barn, och ett liv med någon mer stabil eller vad vill jag?

Jag vet varken ut eller in...

Ska börja med att säga att jag själv haft en depression och att jag även jobbar inom psykiatrin.

Det låter bra att han har sökt hjälp och till viss del fått det.
Det jag ställer mig lite fundersam till är att han bara fått sömntabletter utskrivet.
Det botar ju symtom - sömnlöshet, men inte orsaken till det.
Vårdcentraler brukar inte heller vara särskilt pigga på att skriva ut sömnmedel.
Men han kanske har fått atarax eller propavan eller liknande, som inte är beroendeframkallande (och inga riktiga sömnpiller heller).

Nu vet ju inte jag vad han gått för terapi, men terapi där man "bara går och pratar med någon" brukar inte bota personer med den här typen av problematik.

Som jag ser har han problem med flera saker.
Dels eventuell depression med nedstämdhet och sömnlöshet.
Sen verkar han oroa sig mycket.
Själva oron i sig kan handla om flera saker, till exempel ångest.
Ångest och oro för vad som kan hända, det okända framtiden osv.
Sen kan oron också handla om tvång, dvs tvångstankar och tvångshandlingar.
Han tänker på att krig ska utbryta och undviker olika platser och har svårt att njuta av sex osv.
Oron kan också innehålla vanföreställningar, dvs att han uppfattar verkligheten och världen runt sig på ett sätt som inte stämmer överens med "den riktiga verkligheten" (vad det nu är).

Alla människor upplever såna här saker mer eller mindre. Det är inget konstigt eller sjukt med det.
Men när det börjar hindra en i vardagen, när man undviker platser och aktiviteter, när tankarna är helt orealistiska, när man avviker från "det normala" och att det påverkar en i den meningen att man mår dåligt, det är då man kan börja prata om sjukdom eller diagnos.

Här vill jag stanna upp och vara jättetydlig med att säga att jag nu inte sätter någon diagnos på din partner. Det kan jag inte göra.
Däremot kan jag dela med mig med det jag har erfarenhet av och det gör jag nu.

När en person med de här problematiken söker vård inom psykiatrin brukar man föreslå antidepressiv medicin, ex SSRI (sertralin, zoloft).
Det hjälper dels mot depression men även tvångssyndrom (OCD), paniksyndrom och social fobi.

Terapi som KBT kan vara till hjälp för att bryta mönster och ändra sitt beteende.
Man kan också jobba terapeutiskt genom sk exponering, där man tillsammans med terapeut "utsätter sig" för situationer som patienten har problem med för att på det sättet vänja sig och komma över känslan och obehaget som förknippas med tanken/platsen/situationen eller vad det rör sig om.

När det gäller dig själv och ditt eget mående så vill jag råda dig att vara lyhörd för dig själv och att vara snäll mot dig själv.
Ställ inte för höga krav på dig själv. Du kan inte göra honom frisk. Det måste vården och han själv ta ansvar för.
Våga ställa krav på din partner, även om han mår dåligt.
Tyck inte synd om honom.
Var dig själv. Våga sätta gränser. Våga gå undan om det blir för mycket.
Var ärlig mot dig själv och honom.
Ta hand om dig själv.

 

[Cattis_E]

har itne så mycket att tillågga, men jag har haft flera depressioner under lång tid (gick så långt att jag hade svårt att minnas vad ett normalt mående var även mellan dipparna).

Motsätter han sig själv antidepressiva tabletter, kan det vara därför han inte fått det?
Tänker ifall han tänkte som jag gjorde I början. Jag behöver bara hjälp av psykolog att komma på rätt spår. Kanske tanker han detsamma om sömnen. bara det "fixas" så kommer det ordna sig?

Min bästa hjälp som verkligen fungerat fick jag genom en öppenpsykiatisk avdelning.
Äntligen en medicin som verkar fungera långsiktigt.
Vet inte om han kan få möjlighet att komma vidare dit om Vc:s behandling inte hjälper.

 

[Erik01]

Jag är på väg att lägga mig så jag orkar inte riktigt bena i frågeställningarna nu. Men en sak vill jag säga:

Du är inte ego för att du även ser till dig själv i den här situationen! Jag tycker tvärt om det är att ta ansvar för sig själv!

Tack för svar.
Det är väl lite så jag tänkt. Att jag också har rätt och skyldighet att tänka på vad jag vill ha ut av livet och om detta inte räcker för mig.
Men ja... samtidigt känner jag mig ego..

 

[Erik01]

Jag lever med en periodvis SVÅRT deprimerad partner sedan ca 20 år.

Min uppfattning är att du inte har något som helst ansvar för killens hälsa. Du kan ju behöva läsa på lite och skaffa dig en förståelsenivå som hjälper dig själv. Hjälpa honom är däremot inte din sak.

Om han nu är sjuk, kliniskt deprimerad eller ångestsjuk? Annars gäller samma sak, som jag ser det, men då är det ju inte mycket att läsa på om eller förstå. Lite oro och nojor har ju många. Det behöver ju inte du ta särskilt allvarligt på.

Jag inser att jag inte kan hjälpa honom.
Men hur gör du rent konkret om din partner mår dåligt? Hur avskärmar man sig och låter bli att bli medberoende eller vilja hjälpa?
Hur förhåller man sig?

Om du vill berätta. .

 

[Petruska]

Jag inser att jag inte kan hjälpa honom.
Men hur gör du rent konkret om din partner mår dåligt? Hur avskärmar man sig och låter bli att bli medberoende eller vilja hjälpa?
Hur förhåller man sig?

Om du vill berätta. .

Jag är lite snäll och tröstande och fortsätter med mitt som vanligt, i allt väsentligt. Jobbar, rider, gör saker med andra.

Jag vill inte "hjälpa" eftersom det inte hjälper att jag "hjälper".

Eller så klart, orkar partner inte så fixar jag ju hushållet. Jag bråkar inte om att turas om med disken om partner inte ens orkar duscha. Men för övrigt gör jag inget. Jag upplever inte andras sjukdom som mitt problem att lösa. Respekterar man det som en SJUKDOM är det ju självklart att man inte kan göra något åt det. Jag försöker ju inte "hjälpa" folk som har fysiska sjukdomar heller.

 

[Squie]

Jag inser att jag inte kan hjälpa honom.

Jag är den i vårt förhållande som varit sjuk, utmattningssyndrom o hade det under 8 år.

Frågan för mig är vad "att hjälpa" här betyder. Min sambo hjälpte mig enormt mkt o vi båda ansåg det vara en självklarhet. Som partners i ett förhållande är man ett team. Dock var han aldrig min psykolog eller samtalspartner. Han var (o är) min livskamrat.

 

[Petruska]

Jag är den i vårt förhållande som varit sjuk, utmattningssyndrom o hade det under 8 år.

Frågan för mig är vad "att hjälpa" här betyder. Min sambo hjälpte mig enormt mkt o vi båda ansåg det vara en självklarhet. Som partners i ett förhållande är man ett team. Dock var han aldrig min psykolog eller samtalspartner. Han var (o är) min livskamrat.

Min partner (eller jag) skulle aldrig - jag menar verkligen aldrig - prata om oss som ett "team". Men han skulle säga att jag har hjälpt honom. Men det är som jag ser det i så fall genom min blotta existens.

 

[Erik01]

Jag är den i vårt förhållande som varit sjuk, utmattningssyndrom o hade det under 8 år.

Frågan för mig är vad "att hjälpa" här betyder. Min sambo hjälpte mig enormt mkt o vi båda ansåg det vara en självklarhet. Som partners i ett förhållande är man ett team. Dock var han aldrig min psykolog eller samtalspartner. Han var (o är) min livskamrat.

Jag kan inte vara terapeut.
Jag känner också att det ibland blir tungt då jag är hela hans trygghet dvs den trygghet jag önskar han hade i sig själv.
Han har inte heller vänner eller familj som han berättar för hur han mår och jag tror att jag också därför blivit hans trygghet.
Sen vill jag också tänka på vad jag vill ha ut av ett förhållande och hur det blir utmärkt framtiden

 

[Petruska]

Jag kan inte vara terapeut.
Jag känner också att det ibland blir tungt då jag är hela hans trygghet dvs den trygghet jag önskar han hade i sig själv.
Han har inte heller vänner eller familj som han berättar för hur han mår och jag tror att jag också därför blivit hans trygghet.
Sen vill jag också tänka på vad jag vill ha ut av ett förhållande och hur det blir utmärkt framtiden

Det skulle jag inte ge mig in i.

Jag hade aldrig stått ut om inte partner varit öppen för sin egen familj och sina egna vänner. Det gäller både vid psykisk ohälsa och i allmänhet - jag vill inte leva med en person som är så sluten mot sin omgivning och inte klarar/vill ha närhet i sina relationer med andra än mig.

 

[Grazing]

Jag inser att jag inte kan hjälpa honom.
Men hur gör du rent konkret om din partner mår dåligt? Hur avskärmar man sig och låter bli att bli medberoende eller vilja hjälpa?
Hur förhåller man sig?

Om du vill berätta. .

Fast det är skillnad på hjälpa och att bota. När någon mår riktigt dåligt så skulle jag inte direkt vilja påstå att det är något positivt med att avskärma sig från personen. Alltså om personen har extremt med ångest någon dag tex.

Det man bör göra om man är ihop med en som mår dåligt är att inte låta det påverka ens egna liv på det sättet att man börjar må dåligt själv. Alltså man får hjälpa och stötta och vara där men samtidigt vara såpass stabil och stark att man inte själv börjar må dåligt.

Sen så är det faktiskt så också att man kanske inte klarar av att ha ett förhållande med någon som mår riktigt dåligt, det är tufft och det är kämpigt. Vissa klarar av det fint och står ut medans vissa tar åt sig alldeles för mycket av känslorna och börjar må dåligt själva.

Jag tycker inte det är en bra idé alls att skärma av sig och ta avstånd eller inte hjälpa osv.

 

[Grazing]

Jag kan inte vara terapeut.
Jag känner också att det ibland blir tungt då jag är hela hans trygghet dvs den trygghet jag önskar han hade i sig själv.
Han har inte heller vänner eller familj som han berättar för hur han mår och jag tror att jag också därför blivit hans trygghet.
Sen vill jag också tänka på vad jag vill ha ut av ett förhållande och hur det blir utmärkt framtiden

Är inte alls ovanligt att folk som mår dåligt känner så inför en person. Alltså att den blir allt så att säga, då är det lite upp till den personen, alltså du i detta fallet, att fundera ut om du orkar med det eller inte.

Som den personen jag träffade som faktiskt tyckte om och hade ingenting emot att vara den stöttepelaren för mig, han blev inte påverkad på det sättet när jag sa att han var allt jag hade osv. Vissa klarar av det och vissa inte. Att vara ihop med någon med psykiska problem är jobbigt, det går nog inte att komma ifrån riktigt.

 

[Erik01]

har itne så mycket att tillågga, men jag har haft flera depressioner under lång tid (gick så långt att jag hade svårt att minnas vad ett normalt mående var även mellan dipparna).

Motsätter han sig själv antidepressiva tabletter, kan det vara därför han inte fått det?
Tänker ifall han tänkte som jag gjorde I början. Jag behöver bara hjälp av psykolog att komma på rätt spår. Kanske tanker han detsamma om sömnen. bara det "fixas" så kommer det ordna sig?

Min bästa hjälp som verkligen fungerat fick jag genom en öppenpsykiatisk avdelning.
Äntligen en medicin som verkar fungera långsiktigt.
Vet inte om han kan få möjlighet att komma vidare dit om Vc:s behandling inte hjälper.

Ja jag tror inte han har berättat allt för läkaren på VC. Utan jag tror han sagt att det är mkt på jobbet och han är stressad pga det.
Och till mig sa han exakt att " bara jag får något att sova på så blir allt bra"

 

[Erik01]

Ska börja med att säga att jag själv haft en depression och att jag även jobbar inom psykiatrin.

Det låter bra att han har sökt hjälp och till viss del fått det.
Det jag ställer mig lite fundersam till är att han bara fått sömntabletter utskrivet.
Det botar ju symtom - sömnlöshet, men inte orsaken till det.
Vårdcentraler brukar inte heller vara särskilt pigga på att skriva ut sömnmedel.
Men han kanske har fått atarax eller propavan eller liknande, som inte är beroendeframkallande (och inga riktiga sömnpiller heller).

Nu vet ju inte jag vad han gått för terapi, men terapi där man "bara går och pratar med någon" brukar inte bota personer med den här typen av problematik.

Som jag ser har han problem med flera saker.
Dels eventuell depression med nedstämdhet och sömnlöshet.
Sen verkar han oroa sig mycket.
Själva oron i sig kan handla om flera saker, till exempel ångest.
Ångest och oro för vad som kan hända, det okända framtiden osv.
Sen kan oron också handla om tvång, dvs tvångstankar och tvångshandlingar.
Han tänker på att krig ska utbryta och undviker olika platser och har svårt att njuta av sex osv.
Oron kan också innehålla vanföreställningar, dvs att han uppfattar verkligheten och världen runt sig på ett sätt som inte stämmer överens med "den riktiga verkligheten" (vad det nu är).

Alla människor upplever såna här saker mer eller mindre. Det är inget konstigt eller sjukt med det.
Men när det börjar hindra en i vardagen, när man undviker platser och aktiviteter, när tankarna är helt orealistiska, när man avviker från "det normala" och att det påverkar en i den meningen att man mår dåligt, det är då man kan börja prata om sjukdom eller diagnos.

Här vill jag stanna upp och vara jättetydlig med att säga att jag nu inte sätter någon diagnos på din partner. Det kan jag inte göra.
Däremot kan jag dela med mig med det jag har erfarenhet av och det gör jag nu.

När en person med de här problematiken söker vård inom psykiatrin brukar man föreslå antidepressiv medicin, ex SSRI (sertralin, zoloft).
Det hjälper dels mot depression men även tvångssyndrom (OCD), paniksyndrom och social fobi.

Terapi som KBT kan vara till hjälp för att bryta mönster och ändra sitt beteende.
Man kan också jobba terapeutiskt genom sk exponering, där man tillsammans med terapeut "utsätter sig" för situationer som patienten har problem med för att på det sättet vänja sig och komma över känslan och obehaget som förknippas med tanken/platsen/situationen eller vad det rör sig om.

När det gäller dig själv och ditt eget mående så vill jag råda dig att vara lyhörd för dig själv och att vara snäll mot dig själv.
Ställ inte för höga krav på dig själv. Du kan inte göra honom frisk. Det måste vården och han själv ta ansvar för.
Våga ställa krav på din partner, även om han mår dåligt.
Tyck inte synd om honom.
Var dig själv. Våga sätta gränser. Våga gå undan om det blir för mycket.
Var ärlig mot dig själv och honom.
Ta hand om dig själv.

Tack för ditt inlägg. Det var väldigt bra och informativt
Ja det var nog inte sömntabletter utan de du nämnde. Men jag får en känsla av att han själv inte vill inse ändå hur det ligger till.
Visst.. han kom iväg till VC men samtidigt har han ju sagt att han mått dåligt och varit orolig hela sitt liv. Och sen i nästa stund beror det på att han är stressad på jobbet och allt blir bra bara han får sova.

Jag tänker att om han berättat hur han verkligen mår- borde inte läkaren sagt något mer? Eller släpper man folk direkt?

Han berättade för läkaren om att han går i terapi men den terapin verkar mest handla om andra saker dvs mer relationer. Den har hjälpt honom också men mer när det handlar om att förbättra självförtroende och relationer

 

[Petruska]

Fast det är skillnad på hjälpa och att bota. När någon mår riktigt dåligt så skulle jag inte direkt vilja påstå att det är något positivt med att avskärma sig från personen. Alltså om personen har extremt med ångest någon dag tex.

Det man bör göra om man är ihop med en som mår dåligt är att inte låta det påverka ens egna liv på det sättet att man börjar må dåligt själv. Alltså man får hjälpa och stötta och vara där men samtidigt vara såpass stabil och stark att man inte själv börjar må dåligt.

Sen så är det faktiskt så också att man kanske inte klarar av att ha ett förhållande med någon som mår riktigt dåligt, det är tufft och det är kämpigt. Vissa klarar av det fint och står ut medans vissa tar åt sig alldeles för mycket av känslorna och börjar må dåligt själva.

Jag tycker inte det är en bra idé alls att skärma av sig och ta avstånd eller inte hjälpa osv.

Men "skärma av sig" och "ta avstånd", vad menar du med det?

Jag har alltså fått närmast stående ovationer av samtliga berörda - läkare, terapeuter mm - för min hanteringskapacitet och min kapacitet att inte utveckla motsvarigheten till medberoende (medsjuk).

 

[Grazing]

Men "skärma av sig" och "ta avstånd", vad menar du med det?

Jag har alltså fått närmast stående ovationer av samtliga berörda - läkare, terapeuter mm - för min hanteringskapacitet och min kapacitet att inte utveckla motsvarigheten till medberoende (medsjuk).

Avskärma sig är väl just det, ta avstånd från något antar jag. Iallafall gör jag så när jag avskärmar mig från någonting, tar avstånd och stänger av.

Och jag kan ju säga att det sättet du hanterar det på så som du skrivit här hade förmodligen lätt till ett direkt självmord för min del. Jag håller inte med dom läkarna och terapeuterna som hyllat med stående ovationer det som du beskriver här, det kan sluta väldigt illa även om det inte behöver göra det. Olika människor behöver olika sorters stöd och hjälp av omgivningen och sina nära för att ta sig ur ett mående.

Och som sagt, jag ser ju bara vad du skriver här, vet inte hur du stöttar och så. Vet inte vad du räknar in i ordet hjälpa. Om någon tex har brutit ett ben så hjälper jag gärna personen uppför trapporna eller vad det nu är. Det är att hjälpa, hjälpa är inte lika med bota för min del.

Är man i ett förhållande med någon som mår dåligt och man måste distansera sig och avskärma sig från partnern för att inte själv drabbas av dåligare mående, då är det inte ett sunt förhållande tycker jag. En partner som mår dåligt är jobbigt, precis som det alltid är när familjemedlemmar mår dåligt. Det är tungt och vissa fixar det och vissa inte. Att leva ett "normalt" liv med en "psykiskt sjuk" person är svårt.

 

[Petruska]

Avskärma sig är väl just det, ta avstånd från något antar jag. Iallafall gör jag så när jag avskärmar mig från någonting, tar avstånd och stänger av.

Och jag kan ju säga att det sättet du hanterar det på så som du skrivit här hade förmodligen lätt till ett direkt självmord för min del. Jag håller inte med dom läkarna och terapeuterna som hyllat med stående ovationer det som du beskriver här, det kan sluta väldigt illa även om det inte behöver göra det. Olika människor behöver olika sorters stöd och hjälp av omgivningen och sina nära för att ta sig ur ett mående.

Och som sagt, jag ser ju bara vad du skriver här, vet inte hur du stöttar och så. Vet inte vad du räknar in i ordet hjälpa. Om någon tex har brutit ett ben så hjälper jag gärna personen uppför trapporna eller vad det nu är. Det är att hjälpa, hjälpa är inte lika med bota för min del.

Är man i ett förhållande med någon som mår dåligt och man måste distansera sig och avskärma sig från partnern för att inte själv drabbas av dåligare mående, då är det inte ett sunt förhållande tycker jag. En partner som mår dåligt är jobbigt, precis som det alltid är när familjemedlemmar mår dåligt. Det är tungt och vissa fixar det och vissa inte. Att leva ett "normalt" liv med en "psykiskt sjuk" person är svårt.

Som sagt. Jag har inte distanserat mig eller stängt av. Så komplicerat är ju inte det här.

Jag levde under hela partners sjukdomstid ett fullt normalt liv. Det var inte svårt.

Det vore vänligt om du inte talade om för mig hur jag har det.

Upplever TS att hen behöver stänga av eller distansera sig för att klara det, skulle jag avråda från hela relationen.

Det ingår tyvärr i symtomen, ofta, att vilja ha medberoende anhöriga. Men det hjälper inte, det är bara en del av den sjukes symtom att tro att det hjälper. Det trodde även min partner för 20-15 år sedan. Idag mår partner bra och vet bättre.

 

[monster1]

Tack för ditt inlägg. Det var väldigt bra och informativt
Ja det var nog inte sömntabletter utan de du nämnde. Men jag får en känsla av att han själv inte vill inse ändå hur det ligger till.
Visst.. han kom iväg till VC men samtidigt har han ju sagt att han mått dåligt och varit orolig hela sitt liv. Och sen i nästa stund beror det på att han är stressad på jobbet och allt blir bra bara han får sova.

Jag tänker att om han berättat hur han verkligen mår- borde inte läkaren sagt något mer? Eller släpper man folk direkt?

Han berättade för läkaren om att han går i terapi men den terapin verkar mest handla om andra saker dvs mer relationer. Den har hjälpt honom också men mer när det handlar om att förbättra självförtroende och relationer

Jag har en generaliserad ångest som jag hanterar med medicin och där jag fått hjälp med terapi i form av kbt och ipt. Den kognitiva terapin har gett mig hjälpmedel att hantera ångesten när den kommer och att inte ge efter för den och begränsa mitt liv utifrån min ångest. Den intrapersonelaterapin (som jag förstår din partner går i) hjälper mig att hantera livet så att min ångest minskar mestadels utifrån att jag ska hävda mina egna behov men också genom att lära mig om hur relationer fungerar och vad som är jag och vad som är andra.

Jag ringer ibland mina nära och kära om jag mår dåligt och behöver få hjälp att resonera, min terapeut har uppmuntrat det. Då handlar det oftast om lite större grejer som relationer som spruckit och liknande. På samma vis finns jag där för dem när de behöver prata eller tröstas. Jag tänker att det är skillnad på att stötta och att vårda. Man kan stötta sina nära när de mår dåligt men utan att dras in i deras mående och börja förändra sitt beteende för att undvika att de skall må dåligt.

Ett tips är att fråga om du får följa med på någon av hans terapitillfällen så kanske du kan fråga hur du ska kunna vara ett stöd utan att bli vårdare (och därmed döda relationen). Det skall även finnas anhörig grupper som man kan ta kontakt med.