Omplacera en av två hundar?

[SiZo]

Så många blir chockade när jag berättar att jag inte kastrerat min hanhunds-aggressiva hund samt min hund som är rädd för typ allt.

De flesta tror att kastrering är någon slags lobotomering som fixar alla problem hanhundar har.

Ja man blir riktigt ledsen när folk rekommenderar kastrering till höger och vänster för alla möjliga problem. Slutar hanhunden äta när det är löptikar i området, ja kastrering kan hjälpa. Markerar hunden hemma och hos andra, ja kastrering kan hjälpa. Meeeen där nånstans så upphör också de beteendena som kastrering kan avhjälpa.

Jag blir rekommenderad kastrering varenda gång jag är hos veterinären i princip. Men jag vet att testosteron har en smärtstillande effekt också, så för min lilla med artros är det bara korkat att kastrera.

 

[WildWilma]

Ja man blir riktigt ledsen när folk rekommenderar kastrering till höger och vänster för alla möjliga problem. Slutar hanhunden äta när det är löptikar i området, ja kastrering kan hjälpa. Markerar hunden hemma och hos andra, ja kastrering kan hjälpa. Meeeen där nånstans så upphör också de beteendena som kastrering kan avhjälpa.

Jag blir rekommenderad kastrering varenda gång jag är hos veterinären i princip. Men jag vet att testosteron har en smärtstillande effekt också, så för min lilla med artros är det bara korkat att kastrera.

Precis. Egentligen är det väl bara rent översexuella beteenden som man kan vara rätt säker på att de blir "bättre" med kastrering. Men ibland är det svårt att skilja på allmänn stress och hormonbetingad stress.

Mina hanar har inte ändrat inställning ett dugg till andra hundar efter kastrering (av medicinska skäl). Den som avskydde de flesta främmande hundar (oavsett kön) avskydde dem minst lika mycket efter kastreringen. Den som var väldigt tolerant men lite dominerande mot andra hundar har exakt samma beteenden nu efter kastrering. Ingen av dem hade dock översexuella beteenden innan kastrering.

 

[a1agnlju]

Börjar med en varning för långt inlägg, behöver dels råd och dels skriva av mig lite och Buke är ju klokt, det vet man ju.

Jag och min sambo har två hundar, intakta hanar 6 och 5 år gamla. Vi har också en dotter 13 mån gammal.

Typ 97% av tiden är hundarna bästisar, de sover och vilar tätt ihop, leker och är allmänt tillfreds. De är alltid jättesnälla mot dottern och vi är väldigt noga med att hon lämnar dem ifred när de äter och sover. Så långt allt väl!

Sen är det de gånger när de INTE är bästisar. De har båda ett lite tråkigt resursförsvar både kring mat och leksaker som vi inte lyckats stävja, de kan exempelvis inte ha dragkamp för det blir bråk och de kan inte sitta nedanför barnstolen om det tappas mat för det blir krig. De har ibland också lite spänningar mellan sig om den yngre hunden är i ett rum först och den äldre ska in, typ i badrummet eller hundburen så den äldre måste in först.

De ryker då ihop ibland när de här spänningarna som blir blir för mycket eller om de blir trängda i en dörröppning eller så. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att uppmärksamma oss på att allt inte är ok.

Både jag och sambon har alltid haft konsensus att det ligger på oss att jag se till att de inte hamnar i de lägena men efter ett par duster där dottern varit i närheten märker jag att han börjar bli fundersam och idag tog han ändå upp att han är orolig att dottern ska hamna i kläm och att han inte känner sig helt säker, och att man kanske skulle överväga att omplacera en av hundarna.

En del av mig förstår såklart och kan hålla med men hjärtat skriker av sorg bara av att tänka tanken, så jag har redan hunnit gråta ett par omgångar idag. Vad gör man? Har alltid fnyst lite åt att omplacera pga barn men på ett sätt känner jag att det kanske inte är enbart pga dottern utan också att nånstans är kanske inte hundarna helt tillfreds med varandra.

Vi hade två hundar under våra barns småbarnsår som vi fick slussa rätt mycket. De kunde ryka ihop så tofsarna flög i trängda situationer. Det var drygt 2 år mellan dem. Vi löste det under hela deras liv, men skulle jag göra det igen? Nej, det skulle jag inte. Så, om ni känner att ni kan hitta en bra familj åt den ena hunden så gör det. Både för er och hundarnas skull. I annat fall är det ögon i nacken och slussning som gäller. Det fungerar förstås, men det är rätt jobbigt i längden.

 

[kolblakkur]

Jättetråkig sits du hamnat i, har också varit i den, dock utan barn. Har en tik som är knepig vilket har gjort att mina hundar rykt ihop på liv och död (har två tikar). De ÄLSKAR varandra 97% av tiden, alltså sov på varandra, tvättade varandra osv. Men den ena tiken har ett stort resursförsvar när det gäller mig så det small rejält några gånger. Trots att de båda var så rädda för varandra efteråt att de skakade och snabbt blev vänner igen, så var det inte hållbart. La otroligt mycket energi på att oroa mig och vara på helspänn för att det skulle smälla. Så delade på dem för några år sedan och det har gått jättebra! De har vars en sida av huset, babygrind emellan. De pussas och leker genom grinden men de kan själva välja att vara ifred. Blir aldrig ovänner genom grinden. Släpper ut dem var för sig i trädgården och de går ensamma på sina promenader. Funkar jättebra som sagt, tycker absolut att mina hundar verkar nöjda med hur de har det. Det går ingen nöd på dem.

Är svårt att råda hur andra ska göra, men hade jag haft barn så hade det nog varit för bökigt att ha huset uppdelat som jag har. Så tror nog att omplacering verkar vettigt i detta fallet.

 

[Piaff]

Hörrni, tack för alla fina svar och stöttande ord! Det har gråtits en hel del över helgen men vi har iallafall bestämt att Stig, den yngsta och mest framåt som vi tror skulle ta en flytt bäst ska prova bo hos sambons syster.

Det känns på ett sätt skit, av egoistiska skäl som att jag kommer sakna honom så gränslöst mycket, och på ett sätt bra för jag tror jag gör rätt för hundarna. Jag tror Helmer, den äldre, kommer blomma ut utan Stig som poliser honom och kommer och lägger sig i när Helmer leker. En sak som jag inte tänkt på förrän nu. När livet tillåter hoppas jag vi kommer kunna ha en tik också, och så är Stig ändå kvar i familjen, vi skojar om att han ska vara inneboende.

 

[super]

Med tanke på att kastrering kan öka rädslor och aggression så hade jag verkligen inte rekommenderat kastrering i detta fall.

På våra så ökade varken rädslor eller aggression så våra blev lugnare, inte extremt men det kan ta udden av det när det inte är lika mycket testosteron i omlopp. Vi hade inget val eftersom våra hade medicinska skäl men vi blev iaf nöjda efteråt. Man kan ju som sagt testa kemisk kastrering först om man är osäker.

 

[ako]

Börjar med en varning för långt inlägg, behöver dels råd och dels skriva av mig lite och Buke är ju klokt, det vet man ju.

Jag och min sambo har två hundar, intakta hanar 6 och 5 år gamla. Vi har också en dotter 13 mån gammal.

Typ 97% av tiden är hundarna bästisar, de sover och vilar tätt ihop, leker och är allmänt tillfreds. De är alltid jättesnälla mot dottern och vi är väldigt noga med att hon lämnar dem ifred när de äter och sover. Så långt allt väl!

Sen är det de gånger när de INTE är bästisar. De har båda ett lite tråkigt resursförsvar både kring mat och leksaker som vi inte lyckats stävja, de kan exempelvis inte ha dragkamp för det blir bråk och de kan inte sitta nedanför barnstolen om det tappas mat för det blir krig. De har ibland också lite spänningar mellan sig om den yngre hunden är i ett rum först och den äldre ska in, typ i badrummet eller hundburen så den äldre måste in först.

De ryker då ihop ibland när de här spänningarna som blir blir för mycket eller om de blir trängda i en dörröppning eller så. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att uppmärksamma oss på att allt inte är ok.

Både jag och sambon har alltid haft konsensus att det ligger på oss att jag se till att de inte hamnar i de lägena men efter ett par duster där dottern varit i närheten märker jag att han börjar bli fundersam och idag tog han ändå upp att han är orolig att dottern ska hamna i kläm och att han inte känner sig helt säker, och att man kanske skulle överväga att omplacera en av hundarna.

En del av mig förstår såklart och kan hålla med men hjärtat skriker av sorg bara av att tänka tanken, så jag har redan hunnit gråta ett par omgångar idag. Vad gör man? Har alltid fnyst lite åt att omplacera pga barn men på ett sätt känner jag att det kanske inte är enbart pga dottern utan också att nånstans är kanske inte hundarna helt tillfreds med varandra.

Kan ni inte prova att kastrera? Börja med kemisk så kan ni ångra er. Två intakta hanar funkar ofta bra men det är ju inte ovanligt att det inte gör det heller.

 

[ako]

Lite oklart, de är så pass gamla att jag tror skeppet seglat lite.

Vi kastrerade en gång en sexårig hane (p g a att vi skaffat en tik också) och hans lite tråkiga hanhundsbeteende försvann helt.

 

[SiZo]

Vi kastrerade en gång en sexårig hane (p g a att vi skaffat en tik också) och hans lite tråkiga hanhundsbeteende försvann helt.

Att två hundar slåss är inte "hanhundsbeteende". Det är inget som direkt styrs av könshormoner.

 

[SiZo]

På våra så ökade varken rädslor eller aggression så våra blev lugnare, inte extremt men det kan ta udden av det när det inte är lika mycket testosteron i omlopp. Vi hade inget val eftersom våra hade medicinska skäl men vi blev iaf nöjda efteråt. Man kan ju som sagt testa kemisk kastrering först om man är osäker.

Givetvis finns det hundar som reagerar annorlunda. Men de kan också reagera som min hund gjorde. Hon gick från att vara en säker hund, så pass säker att jag tror att hon hade mod nog försvarat mig vid eventuellt angrepp. Hon var inte rädd för något, med på allt, backade inte för något. Efter kastrering blev hon så pass rädd och osäker att det enda rätta var avlivning. Hon fick panik om någon gasade lite med bilen 100 meter bort. Om någon gick för nära på cykelvägen så fick jag stanna och lyfta upp henne, för hon vågade inte gå förbi själv. Lämna "ensam" hemma ska vi inte ens prata om. Fullkomlig panik med kiss och bajs överallt. (Hon hade sina hundkompisar, men de dög såklart inte).


För mig är kastrering något man gör för att rädda liv där man inte har något val. Vid tex PYO, cancer eller vad det nu kan vara. Inget man chansar med för att det potentiellt kan bli att hunden blir lite lättare att hantera. För det kan lika gärna bli precis tvärtom.

Vid en livräddande operation kan jag tycka att det är värt chansningen, absolut. Men för att bara se om livet blir lite lättare? Att utsätta dem för risken som en operation ändå är, och alla andra risker när det finns andra lösningar??

 

[Piaff]

Vi kastrerade en gång en sexårig hane (p g a att vi skaffat en tik också) och hans lite tråkiga hanhundsbeteende försvann helt.

Nja, de är mer osams än att det är hanhundsbeteende, de fungerar fint i vardagen i övrigt och var för sig är de helt igenom exemplariska, det är bara just de två tillsammans, då blir det ibland spänt. Jag pratade med uppfödaren och vi kan inte se att kastrering skulle förbättra i den här situationen, jag har undersökt möjligheten men det verkar inte vara rätt väg för dem.

 

[Piaff]

Givetvis finns det hundar som reagerar annorlunda. Men de kan också reagera som min hund gjorde. Hon gick från att vara en säker hund, så pass säker att jag tror att hon hade mod nog försvarat mig vid eventuellt angrepp. Hon var inte rädd för något, med på allt, backade inte för något. Efter kastrering blev hon så pass rädd och osäker att det enda rätta var avlivning. Hon fick panik om någon gasade lite med bilen 100 meter bort. Om någon gick för nära på cykelvägen så fick jag stanna och lyfta upp henne, för hon vågade inte gå förbi själv. Lämna "ensam" hemma ska vi inte ens prata om. Fullkomlig panik med kiss och bajs överallt. (Hon hade sina hundkompisar, men de dög såklart inte).


För mig är kastrering något man gör för att rädda liv där man inte har något val. Vid tex PYO, cancer eller vad det nu kan vara. Inget man chansar med för att det potentiellt kan bli att hunden blir lite lättare att hantera. För det kan lika gärna bli precis tvärtom.

Vid en livräddande operation kan jag tycka att det är värt chansningen, absolut. Men för att bara se om livet blir lite lättare? Att utsätta dem för risken som en operation ändå är, och alla andra risker när det finns andra lösningar??

Jag misstänker ju också att det kan vara så att Stig under ytan är lite lite osäker på ett sätt som yttrar sig i att han bli lite reaktiv. Han är lite ”vassare”. Som sagt, på egen hand är de helt igenom megaenkla att leva med men jag tror att han skulle bli osäker om vi kastrerade honom.

 

[WildWilma]

Jag misstänker ju också att det kan vara så att Stig under ytan är lite lite osäker på ett sätt som yttrar sig i att han bli lite reaktiv. Han är lite ”vassare”. Som sagt, på egen hand är de helt igenom megaenkla att leva med men jag tror att han skulle bli osäker om vi kastrerade honom.

Tror det är ett sunt resonemang. Ofta är ju överdriven reaktivitet på andra hundar ett symtom på osäkerhet och det botas inte med kastrering.

Min hane som ogillade de flesta andra hundar (ville inte bli trängd) var i grund och botten en osäker hund med hög integritet och viss skärpa. Nu blev han inte mer osäker i och med kastreringen men det blev inte heller bättre.

 

[super]

Givetvis finns det hundar som reagerar annorlunda. Men de kan också reagera som min hund gjorde. Hon gick från att vara en säker hund, så pass säker att jag tror att hon hade mod nog försvarat mig vid eventuellt angrepp. Hon var inte rädd för något, med på allt, backade inte för något. Efter kastrering blev hon så pass rädd och osäker att det enda rätta var avlivning. Hon fick panik om någon gasade lite med bilen 100 meter bort. Om någon gick för nära på cykelvägen så fick jag stanna och lyfta upp henne, för hon vågade inte gå förbi själv. Lämna "ensam" hemma ska vi inte ens prata om. Fullkomlig panik med kiss och bajs överallt. (Hon hade sina hundkompisar, men de dög såklart inte).


För mig är kastrering något man gör för att rädda liv där man inte har något val. Vid tex PYO, cancer eller vad det nu kan vara. Inget man chansar med för att det potentiellt kan bli att hunden blir lite lättare att hantera. För det kan lika gärna bli precis tvärtom.

Vid en livräddande operation kan jag tycka att det är värt chansningen, absolut. Men för att bara se om livet blir lite lättare? Att utsätta dem för risken som en operation ändå är, och alla andra risker när det finns andra lösningar??

Utomlands är det ju väldigt vanligt att kastrera så tror inte det är så vanligt med den reaktion din tik fick faktiskt. Tycker det blir väldigt fel att döma ut alla kastration bara för att du hade väldig otur.

 

[SiZo]

Utomlands är det ju väldigt vanligt att kastrera så tror inte det är så vanligt med den reaktion din tik fick faktiskt. Tycker det blir väldigt fel att döma ut alla kastration bara för att du hade väldig otur.

Min bedömning kommer utifrån vetenskapliga artiklar som visar på att aggressivitet och rädsla ökar vid kastrering.

 

[super]

Min bedömning kommer utifrån vetenskapliga artiklar som visar på att aggressivitet och rädsla ökar vid kastrering.

Fast jag har förstått det att det inte är helt enigt. Om det vore så väldigt vanligt så tycker jag att man borde hört mer om det. Att det kan hända det köper jag absolut men att det är vanligt är jag skeptisk till faktiskt.

 

[SiZo]

Fast jag har förstått det att det inte är helt enigt. Om det vore så väldigt vanligt så tycker jag att man borde hört mer om det. Att det kan hända det köper jag absolut men att det är vanligt är jag skeptisk till faktiskt.

Nej lite olika studier visar olika sak. Men att det KAN hända är det inga frågetecken om. Att det händer i varje fall - det är en annan sak givetvis.

 

[Fetaost]

Utomlands är det ju väldigt vanligt att kastrera så tror inte det är så vanligt med den reaktion din tik fick faktiskt. Tycker det blir väldigt fel att döma ut alla kastration bara för att du hade väldig otur.

Jag känner ca 8-10 hundar, både tikar och hanar, min inkluderad som bär samma historia. Det är inte superovanligt och beteendeförändringar och rädslor ÄR kända bieffekter.
I senaste Hundsport tas detta faktiskt upp i samband med en artikel om hundagis som kräver kastrering. Bla uttalar sig en veterinär.

 

[Piaff]

Utan att vara alltför brysk, men jag tror att vi just för min hane kan släppa kastreringsalternativet!

Jag kan inte riktigt se mig själv kastrera en frisk och kry, meriterad och ögonlyst hane för att han inte drar helt jämt med en annan jämnårig hane. För mig skulle det vara själviskt och inte bäst för hunden, kanske mer för mig OM resultatet skulle bli bra. Just för denna hund tror jag det skulle kunna bli värre faktiskt.

Med det säger jag inte att det inte kan vara rätt val för andra situationer och andra hundar, det lägger jag mig inte i!

 

[Piaff]

En liten uppdatering, vår yngre hane är nu hos min svägerska med sambo och det är SÅ lugnt härhemma? Enligt rapport även kolugnt hemma hos dem. Vår äldre hane leker dessutom mer och skäller inte ens när det kommer nån. Harmonin är nästan lite chockerande, jag fattade nog inte hur spänt det varit.