Omplacera en av två hundar?

[Piaff]

Börjar med en varning för långt inlägg, behöver dels råd och dels skriva av mig lite och Buke är ju klokt, det vet man ju.

Jag och min sambo har två hundar, intakta hanar 6 och 5 år gamla. Vi har också en dotter 13 mån gammal.

Typ 97% av tiden är hundarna bästisar, de sover och vilar tätt ihop, leker och är allmänt tillfreds. De är alltid jättesnälla mot dottern och vi är väldigt noga med att hon lämnar dem ifred när de äter och sover. Så långt allt väl!

Sen är det de gånger när de INTE är bästisar. De har båda ett lite tråkigt resursförsvar både kring mat och leksaker som vi inte lyckats stävja, de kan exempelvis inte ha dragkamp för det blir bråk och de kan inte sitta nedanför barnstolen om det tappas mat för det blir krig. De har ibland också lite spänningar mellan sig om den yngre hunden är i ett rum först och den äldre ska in, typ i badrummet eller hundburen så den äldre måste in först.

De ryker då ihop ibland när de här spänningarna som blir blir för mycket eller om de blir trängda i en dörröppning eller så. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att uppmärksamma oss på att allt inte är ok.

Både jag och sambon har alltid haft konsensus att det ligger på oss att jag se till att de inte hamnar i de lägena men efter ett par duster där dottern varit i närheten märker jag att han börjar bli fundersam och idag tog han ändå upp att han är orolig att dottern ska hamna i kläm och att han inte känner sig helt säker, och att man kanske skulle överväga att omplacera en av hundarna.

En del av mig förstår såklart och kan hålla med men hjärtat skriker av sorg bara av att tänka tanken, så jag har redan hunnit gråta ett par omgångar idag. Vad gör man? Har alltid fnyst lite åt att omplacera pga barn men på ett sätt känner jag att det kanske inte är enbart pga dottern utan också att nånstans är kanske inte hundarna helt tillfreds med varandra.

 

[Tiffany]

Jag tänker att om hundarna fortsätter att gruffa med varandra så blir det en stressig miljö. Både för hundarna som inte kan slappna av hemma och även för er som måste ha koll hela tiden så att inte mat hamnar på golvet eller så att inte båda hundarna råkar trängas ihop av misstag.
Inte kul att leva med den stressen hemma och gå och oroa sig för att dom ska ryka ihop på riktigt och en hund blir skadad.

 

[Piaff]

Jag tänker att om hundarna fortsätter att gruffa med varandra så blir det en stressig miljö. Både för hundarna som inte kan slappna av hemma och även för er som måste ha koll hela tiden så att inte mat hamnar på golvet eller så att inte båda hundarna råkar trängas ihop av misstag.
Inte kul att leva med den stressen hemma och gå och oroa sig för att dom ska ryka ihop på riktigt och en hund blir skadad.

Nej så känner jag också, men då är det en del av mig som tänker att det är vårt ansvar att se till att de mår bra, i min värld har det få inneburit att vara de som ser till att situationer inte uppstår, men det blir väl inget superkul hundliv varken för oss eller hundarna.

Det är sen tidigare bestämt att sambons syster och hennes sambo ska hundvakts vår yngre hund en kort period för att de vill testa hur det är att ha hund, och nu börjar jag tänka… vore det så fel om han blev kvar där ifall det funkar bra?

Samtidigt blir jag gråtfärdig bara jag tittar på honom och tänker att jag skulle lämna iväg honom, det är min lilla hjärtehund. Men HAN kanske skulle ha en mer harmonisk vardag som ensamhund. Det är bara jag (och sambon) som är hjärtekrossad.

 

[WildWilma]

Jag hade inte orkat ha två hundar som inte kommer överens och ett litet barn. Tycker det är tillräckligt att ha två hundar som aldrig bråkar och ett litet barn. Man får ha ögon i nacken ändå.

Tycker du resonerar klokt. Det blir nog lugnare och skönare för alla om hundarna slipper bo under samma tak. Har ni redan en möjlighet att prova så varför inte? Jag tror de egna känslorna blir lättare att hantera om ni märker att vardagen blir enklare.

 

[Piaff]

Jag hade inte orkat ha två hundar som inte kommer överens och ett litet barn. Tycker det är tillräckligt att ha två hundar som aldrig bråkar och ett litet barn. Man får ha ögon i nacken ändå.

Tycker du resonerar klokt. Det blir nog lugnare och skönare för alla om hundarna slipper bo under samma tak. Har ni redan en möjlighet att prova så varför inte? Jag tror de egna känslorna blir lättare att hantera om ni märker att vardagen blir enklare.

Ja oavsett ska han ju vara där, så vi får väl känna efter då om vi kan stå ut utan honom.

Det som gör att vi inte helt självklart känt att ”nej det här funkar inte” är ju att de inte är ständigt osams och alltid bråkar utan att det är övervägande majoritet när de är helt sams, men det finns ju ändå nånting i bakgrunden som skaver annars hade de inte bråkat överhuvudtaget. Misstänker att de är lite för nära varandra i ålder så det är inte självklart vem av dem som ”bestämmer”, känns som det gror nån sorts maktkamp under ytan? De kan bli lite svartsjuka och vakta leksaker mot varandra och så vidare och på det sättet känner jag att det blir jobbigt.

 

[WildWilma]

Ja oavsett ska han ju vara där, så vi får väl känna efter då om vi kan stå ut utan honom.

Det som gör att vi inte helt självklart känt att ”nej det här funkar inte” är ju att de inte är ständigt osams och alltid bråkar utan att det är övervägande majoritet när de är helt sams, men det finns ju ändå nånting i bakgrunden som skaver annars hade de inte bråkat överhuvudtaget. Misstänker att de är lite för nära varandra i ålder så det är inte självklart vem av dem som ”bestämmer”, känns som det gror nån sorts maktkamp under ytan? De kan bli lite svartsjuka och vakta leksaker mot varandra och så vidare och på det sättet känner jag att det blir jobbigt.

Ja något är det ju som får dem att ryka ihop. Kan ju vara en kombination av personligheterna och den lilla åldersskillnaden.

Jag hade två hanar med knappt 2,5 år emellan i 5 år men de bråkade aldrig någonsin. För mig är det inte normalt att hundar i samma hus ryker ihop ibland även om jag vet att det förekommer och en del lever med de förutsättningarna. Med småbarn hemma blir det ju ännu svårare att förebygga. Min dotter som är tre kan ju själv gå och hämta hundleksaker och ge hundarna så skulle de vakta sådant mot varandra hade det varit jobbigt.

 

[Piaff]

Ja något är det ju som får dem att ryka ihop. Kan ju vara en kombination av personligheterna och den lilla åldersskillnaden.

Jag hade två hanar med knappt 2,5 år emellan i 5 år men de bråkade aldrig någonsin. För mig är det inte normalt att hundar i samma hus ryker ihop ibland även om jag vet att det förekommer och en del lever med de förutsättningarna. Med småbarn hemma blir det ju ännu svårare att förebygga. Min dotter som är tre kan ju själv gå och hämta hundleksaker och ge hundarna så skulle de vakta sådant mot varandra hade det varit jobbigt.

Ja det är så jag känner, att de inte ska behöva ha det så, eller ingen i huset egentligen. Jag vill inte att de ska bråka alls men det gör de och det känns jobbigt och sorgligt för jag älskar dem båda.

 

[super]

Ja det är så jag känner, att de inte ska behöva ha det så, eller ingen i huset egentligen. Jag vill inte att de ska bråka alls men det gör de och det känns jobbigt och sorgligt för jag älskar dem båda.

Du tror inte det blir lugnare om dom är kastrerade? Ofta brukar det ju kunna dämpa dom lite.

 

[Red_Chili]

Har du provat att ta bort alla leksaker och att hålla dem utstängda från köket när ni människor äter?

 

[Fetaost]

Du tror inte det blir lugnare om dom är kastrerade? Ofta brukar det ju kunna dämpa dom lite.

Kan bli värre också.
Min hane blev osäker bland andra hundar ffa hanar efter kastreringen.

 

[WildWilma]

Har du provat att ta bort alla leksaker och att hålla dem utstängda från köket när ni människor äter?

Tyvärr är det svårt att inte ha något som av en hund kan betraktas som leksak framme när man har ett litet barn då det lär ha leksaker att leka med.

Att stänga in hundarna varje gång barnet ska äta något kan också bli rätt omständligt då barn äter ofta.

Allt bli helt enkelt mycket bökigare med barn i bilden.

 

[Piaff]

Har du provat att ta bort alla leksaker och att hålla dem utstängda från köket när ni människor äter?

Det har vi gjort och det tycker vi ändå funkar bra, men de två senaste gångerna de bråkat var det i en dörröppning när en skulle ut och en in och i en korridor i huset. Jag var inte med då så vet inte vad som triggade då.

 

[Piaff]

Du tror inte det blir lugnare om dom är kastrerade? Ofta brukar det ju kunna dämpa dom lite.

Lite oklart, de är så pass gamla att jag tror skeppet seglat lite.

 

[Piaff]

Kan bli värre också.
Min hane blev osäker bland andra hundar ffa hanar efter kastreringen.

Det jag tycker är svårt med kastrering av hundar är att det känns lite slumpmässigt vad man får för resultat så det blir så chansartat. I hästvärlden vet man lite vad man får om man kastrerar. Precis som du säger skulle det ju lika gärna kunna bli värre och då var det ju jätteonödigt att kastrera.

 

[LaMagia]

Om det är resursbråk så är det enklaste att ta bort förutsättningarna för de situationerna. Ha inga leksaker framme, låt hundarna äta åtskilda, låt dem inte vara med när dottern äter.

Kastrering är ingen lobotomi och löser knappast era problem. Ovänner kan man ju bli även utan könshormoner.

 

[Red_Chili]

Tyvärr är det svårt att inte ha något som av en hund kan betraktas som leksak framme när man har ett litet barn då det lär ha leksaker att leka med.

Att stänga in hundarna varje gång barnet ska äta något kan också bli rätt omständligt då barn äter ofta.

Allt bli helt enkelt mycket bökigare med barn i bilden.

Jag tänkte lite att det beror på om hundarna resursvaktar även barnets leksaker eller bara de riktiga hundleksakerna? Men du kan säkert ha rätt i att det inte riktigt fungerar med småbarn osv. Jag har ingen direkt erfarenhet av barn.

 

[WildWilma]

Jag tänkte lite att det beror på om hundarna resursvaktar även barnets leksaker eller bara de riktiga hundleksakerna? Men du kan säkert ha rätt i att det inte riktigt fungerar med småbarn osv. Jag har ingen direkt erfarenhet av barn.

Våra hundar tar gärna chansen att leka med dotterns leksaker (gosedjur) även om de vet att de eg. inte får. De är kanske hemskt ouppfostrade Nu har vi inte problem med att de vaktar och blir arga på varandra så det är inget stort problem mer än att dottern blir sur.

När det gäller mat så finns det så många situationer som är svåra att styra till 100% med barn, de kan äta/tugga på saker man inte tänkt (allt från kritor till hittad frukt och sand) och hundarna kan då uppfatta det som att barnet har en resurs även om man eg. inte gett barnet mat. Sen orkar iaf inte jag sätta barnet vid bordet för alla mellanmål utan en del blir på stående fot, ex. fruktbitar vilket våra hundar gärna äter om de får chansen.

Att ha hund med och utan barn är två olika saker. Allt är så mycket lättare att styra med bara vuxna i hushållet. Jag har full förståelse för TS att det är svårt att förebygga alla konfliktsituationer alltid med ett så litet barn hemma. Risken finns ju också att barnet på något sätt hamnar emellan de två hundarna som slåss och får ett oavsiktligt bett vilket vore väldigt tråkigt.

 

[Piaff]

Om det är resursbråk så är det enklaste att ta bort förutsättningarna för de situationerna. Ha inga leksaker framme, låt hundarna äta åtskilda, låt dem inte vara med när dottern äter.

Kastrering är ingen lobotomi och löser knappast era problem. Ovänner kan man ju bli även utan könshormoner.

Ja och det har vi ju verkligen försökt gjort, hundarnas leksaker finns i en korg, de äter avskilt från varandra, när vi eller dottern äter får de inte vara i köket. Vi försöker verkligen underlätta för dem och inte ”sätta dem i skiten”, men det känns som att de blir osams lite för lättvindigt? Det hade dock varit lättare att fatta beslut om de inte gick ihop alls men nu känns det som att de är sams och funkar ihop och sen bara smäller det? Så uppenbarligen finns det nåt under ytan som jag och sambon inte ser.

Det som gör det svårt är ju just att de även kan bli osams i andra situationer som när de möts i trång passage eller dörröppning, det är svårt att ständigt slussa dem så rätt hund går först eller att de inte blir trängda.

Skräcken är ju att de ska börja bråka om exempelvis något dottern bär på och tappar så hon hamnar mellan av misstag. Nu är hon aldrig ensam med dem givetvis men det känns jobbigt att känna att det finns den risken.

 

[Piaff]

Jag tänkte lite att det beror på om hundarna resursvaktar även barnets leksaker eller bara de riktiga hundleksakerna? Men du kan säkert ha rätt i att det inte riktigt fungerar med småbarn osv. Jag har ingen direkt erfarenhet av barn.

Om dottern vevar runt med en av sina leksaker märker man att hundarna uppfattar det som att hon leker med dem och att leksaken då är deras. De försöker även gärna ta hennes leksaker att leka med. Hennes saker är ganska lika deras, mjuka djur, aktivitetssaker i glada färger osv. så de uppfattar nog inte helt att ”det här är inte min”.

 

[Piaff]

Med det sagt om just dottern, jag är inte orolig på det sättet att jag inte litar på dem med henne, det är hundar så man vet ju aldrig helt såklart, men min rädsla är alltså att de ska bråka med varandra och hon råkar hamna mellan, inte att de skulle göra något riktat mot henne.

Så även utan dottern känns det jobbigt att de bråkar för det signalerar till mig att de inte helt trivs ihop om de bråkar även om det inte är alltid. Det känns inte som något jag kan träna bort? ”Sluta bli osams” liksom