Även om det inte är en sjukdom så har könsdysfori, infertilitet och såklart alla npf och även andra saker som inte är sjukdomar, tex cerebral pares och downs syndrom egna diagnoskoder.Jag tror att det är svårt att kräva vård för något som man samtidigt inte anser vara en sjukdom.
Hela sjukvården är definierad som vård av sjukdomar och skador.
Det blir liksom krock i systemet.
Vård är inte en beställningsvara för korrektion av precis alla oönskade egenskaper som man har fötts med.
Typ för stora fötter, ful näsa, för små bröst eller vad det nu kan vara.
Utan det måste ju handla om att lösa ett medicinskt problem.
Att använda kirurgiska ingrepp mot mobbing, hot och hat är ju tämligen horribelt.
Det är i stället mobbningen, hoten och hatet som skall bort.
Vart hamnar vi annars?
Opererade till exakta kopior som inte sticker ut så att ingen blir mobbad?
Det är mycket saker som inte är sjukdomar som vi ändå lägger tid och resurser på att behandla. Inte minst Z71.1 , oro för sjukdom.
Men självklart är invasiv vård inte ett beställningsjobb och det finns ju fler anledningar till det när det gäller ju det den här tråden rör, den ena är att säkerställa att detta faktiskt rör sig om en könsdysfori med permanent önskan om att byta kön. Här finns också en ängslighet tror jag som vårdpersonal av flera skäl, den ena är media och de diskussioner som förts där, den andra är en stor oro som jag upplever växte fram efter fallet med barnläkaren (man får inte göra fel på jobbet utan att det kan få enorma konsekvenser). Men också för att kunskapen är ganska låg och behandlingen ges på få ställen och köerna är långa dit. Att kunskapen är låg beror på, som nämns tidigare i tråden att antalet vårdsökande ökat senaste åren och långtidsuppföljningarna inte kommit så långt. Om tillståndet ökat eller bara acceptansen och därmed tröskeln för att söka vård kommer vi ju aldrig få reda på.
Jag skulle gissa på det sistnämnda.