Om transvård utbruten ur - Försöker hitta en ny identitet.

Ja, såklart så ska det samtalas oavsett! Men jag står fast vid att jag upplever det som häpnandeväckande hur en tämligen avhumaniserande retorik rationaliseras och rättfärdigas i samtal om transfrågor. Specifikt rörande transvård så är det också slående att viss funkofobi också accepteras (som att man inte skulle kunna vara autist och trans samtidigt), och då menar jag inte som i att se det som svårare att utreda (vilket det såklart blir!) utan när det ramas in som att oskyldiga "flickor"(alltså transmän) luras in i transvården.
Om man förväntar sig att andra skall lösa de problem som man har.
Både rent praktiskt (vården) och ekonomiskt (skattebetalarna) så måste man låter dessa människor diskutera problemen även om de inte har någon personlig erfarenhet av dem.
Hur skulle det fungera annars menar du?
 
Om man förväntar sig att andra skall lösa de problem som man har.
Både rent praktiskt (vården) och ekonomiskt (skattebetalarna) så måste man låter dessa människor diskutera problemen även om de inte har någon personlig erfarenhet av dem.
Hur skulle det fungera annars menar du?
Men alltså, om vi skalar bort den ekonomiska ekvationen så vill jag påminna om att det inte ens är möjligt att få viss hjälp som transperson även om man söker sig till en privat aktör och bekostar det själv, det tog upp ganska nyligen i en tråd.

Sedan tycker jag att det är beklagligt att uttrycka det som att man vill att andra ska "lösa de problem" man har, när det handlar om vård och mänskliga rättigheter.
 
Det här kommer kanske att låta lite juvenilt och frikopplat från den pågående diskussionen, men tankarna vandrar.
Jag vet att jag så tidigt jag kan komma ihåg att jag hade en aning om saker och ting var mycket bestämd i frågan om barn. Jag har aldrig velat ha barn, och har sagt det sedan den första dagen hela resten av världen fått för sig att säga "du kommer att ändra dig" (vilket var väldigt, väldigt tidigt och väldigt vanligt. Det är till exempel många personer på forumet som skrivit att passagen till övre medelålder inneburit en lättnad för att tjatet upphört).
Hela konceptet känns främmande och skrämmande och fruktansvärt för mig och har alltid gjort. Jag går så långt som att säga att om jag levde i en värld där preventation och/eller abort var förbjudet eller otillgängligt (en värld många lever i idag) hade jag hellre avslutat mitt liv än genomgått en graviditet. Bara tanken ger enorm ångest.
Det är kanske i närheten av vad jag anar att en del unga transpersoner går igenom idag när vi så fritt diskuterar deras rätt till vård - att det är jämförbart med att hamna i ett land/en värld där abort är olagligt och du tvingas leva med att din kropp förändras på ett sätt som inte är du.
 
Det finns folk som levt med hemliga begär i hela sitt liv utan att någon misstänkt.

Ja, givetvis? Det handlar fortfarande om att placera människor i strukturer. Människor som egentligen inte tillhör en struktur kan ändå bära och reproducera den, som t ex din syster. Återigen - det handlar om tolkningar. Om förutsättningarna ändras gör givetvis tolkningarna det också. Men tills dess så är allt det vi kan tolka det vi vet och det vi har framför oss. Ett par exempel på ytterligare termer är ju t ex white passing och mellanförskap.

Jag ser att du inte har besvarat min fråga angående vilka maktstrukturer jag bortser ifrån när jag talar om intersektionalitet. Kan du utveckla den?
 
Sedan tycker jag att det är beklagligt att uttrycka det som att man vill att andra ska "lösa de problem" man har, när det handlar om vård och mänskliga rättigheter.
Både vård och mänskliga rättigheter handlar om hur andra människor skall vara mot oss.
Det lever inte i en fristående bubbla.
 
Det här kommer kanske att låta lite juvenilt och frikopplat från den pågående diskussionen, men tankarna vandrar.
Jag vet att jag så tidigt jag kan komma ihåg att jag hade en aning om saker och ting var mycket bestämd i frågan om barn. Jag har aldrig velat ha barn, och har sagt det sedan den första dagen hela resten av världen fått för sig att säga "du kommer att ändra dig" (vilket var väldigt, väldigt tidigt och väldigt vanligt. Det är till exempel många personer på forumet som skrivit att passagen till övre medelålder inneburit en lättnad för att tjatet upphört).
Hela konceptet känns främmande och skrämmande och fruktansvärt för mig och har alltid gjort. Jag går så långt som att säga att om jag levde i en värld där preventation och/eller abort var förbjudet eller otillgängligt (en värld många lever i idag) hade jag hellre avslutat mitt liv än genomgått en graviditet. Bara tanken ger enorm ångest.
Det är kanske i närheten av vad jag anar att en del unga transpersoner går igenom idag när vi så fritt diskuterar deras rätt till vård - att det är jämförbart med att hamna i ett land/en värld där abort är olagligt och du tvingas leva med att din kropp förändras på ett sätt som inte är du.
Jag är fundersam över en del du skriver "Det är kanske i närheten av vad jag anar att en del unga transpersoner går igenom idag när vi så fritt diskuterar deras rätt till vård " -är det någon här i diskussionen du upplever vill neka transpersoner vår så där generellt? Eller syftar du på exempelvis hormonbehandling/könsgorrigering?


Och sen det här med att få barn, det finns nog alla på skalan från att längta efter barn till att absolut inte vilja ha barn. Och när man väl får barn, de som nu får det, så behöver inte känslan man haft innan överensstämma med känslorna man får för sitt barn. Det finns de som längtat och inte alls uppskattar barnet på det vis de trott och de som verkligen inte vill ha barn som när det väl kommer helt vänder om. De flesta men inta alla barn är mer än välkomna oavsett känslorna innan. Rent krasst kan du inte veta hur du skulle ta det om du verkligen fick barn, hormonerna går "banans" och många får känslor de inte ens kunde föreställa sig eller så blir det helt som du föreställt dig.

Om det går att jämföra med att leva i fel kropp vet jag inte, kanske, då i bemärkelsen att puberteten också är hormonernas tid. Det händer en massa i kroppen, precis som om man är gravid och det man känner som 9-åring är nog sällan exakt det man känner som 18-åring. Puberteten är förutom den tid när kroppen utvecklas också en tid när vi utvecklas psykiskt. Naturen förbereder oss för vuxenlivet och får den inte det så vet nog ingen exakt vad som händer. Det vi vet med säkerhet är att hormoner är det som styr processen och då inte enbart utvecklingen av könsorgan och manliga/kvinnliga attribut.
 
Det här kommer kanske att låta lite juvenilt och frikopplat från den pågående diskussionen, men tankarna vandrar.
Jag vet att jag så tidigt jag kan komma ihåg att jag hade en aning om saker och ting var mycket bestämd i frågan om barn. Jag har aldrig velat ha barn, och har sagt det sedan den första dagen hela resten av världen fått för sig att säga "du kommer att ändra dig" (vilket var väldigt, väldigt tidigt och väldigt vanligt. Det är till exempel många personer på forumet som skrivit att passagen till övre medelålder inneburit en lättnad för att tjatet upphört).
Hela konceptet känns främmande och skrämmande och fruktansvärt för mig och har alltid gjort. Jag går så långt som att säga att om jag levde i en värld där preventation och/eller abort var förbjudet eller otillgängligt (en värld många lever i idag) hade jag hellre avslutat mitt liv än genomgått en graviditet. Bara tanken ger enorm ångest.
Det är kanske i närheten av vad jag anar att en del unga transpersoner går igenom idag när vi så fritt diskuterar deras rätt till vård - att det är jämförbart med att hamna i ett land/en värld där abort är olagligt och du tvingas leva med att din kropp förändras på ett sätt som inte är du.
Men det finns ju vård mot det också.
Sterilisering löser det problemet en gång för alla.
Det finns lagar och regler och kostnader kring sterilisering och det behöver vi också kunna få diskutera.
Visserligen så är jag steriliserad, men jag betraktar det som lyxsjukvård då det finns andra alternativ och jag hade så få fertila år kvar. Jag var 41.
Dessutom så har jag 3 barn, så jag har klarat mig igenom 3 graviditeter utan att gå under.
 
Jag är fundersam över en del du skriver "Det är kanske i närheten av vad jag anar att en del unga transpersoner går igenom idag när vi så fritt diskuterar deras rätt till vård " -är det någon här i diskussionen du upplever vill neka transpersoner vår så där generellt? Eller syftar du på exempelvis hormonbehandling/könsgorrigering?


Och sen det här med att få barn, det finns nog alla på skalan från att längta efter barn till att absolut inte vilja ha barn. Och när man väl får barn, de som nu får det, så behöver inte känslan man haft innan överensstämma med känslorna man får för sitt barn. Det finns de som längtat och inte alls uppskattar barnet på det vis de trott och de som verkligen inte vill ha barn som när det väl kommer helt vänder om. De flesta men inta alla barn är mer än välkomna oavsett känslorna innan. Rent krasst kan du inte veta hur du skulle ta det om du verkligen fick barn, hormonerna går "banans" och många får känslor de inte ens kunde föreställa sig eller så blir det helt som du föreställt dig.

Om det går att jämföra med att leva i fel kropp vet jag inte, kanske, då i bemärkelsen att puberteten också är hormonernas tid. Det händer en massa i kroppen, precis som om man är gravid och det man känner som 9-åring är nog sällan exakt det man känner som 18-åring. Puberteten är förutom den tid när kroppen utvecklas också en tid när vi utvecklas psykiskt. Naturen förbereder oss för vuxenlivet och får den inte det så vet nog ingen exakt vad som händer. Det vi vet med säkerhet är att hormoner är det som styr processen och då inte enbart utvecklingen av könsorgan och manliga/kvinnliga attribut.
Och människor som vill få barn får massor av vård när det inte fungerar.
Vilket vi också måste få diskutera.
 
Det är ingen här som hotar demokratin för att man påpekar maktstrukturer. Tvärtom. Att vara medveten om sin egen position i vardagliga samtal är precis vad som kan hjälpa grupper, istället för att stjälpa. Jag har påpekat skillnaden innan i tidigare inlägg och varför man bör reflektera över vad levererandet av ens egna åsikt kan ge för konsekvenser. Att det sker politiska beslut utan gruppers involverade är väl knappast något som rättfärdigar plumpa diskussioner.
Men jag påstod inte att det är någon fara för demokratin att någon påpekar maktstrukturer! Det jag sa var att jag ser det som grundläggande för demokratin att människor både kan och får diskutera även frågor de inte är direkt påverkade av, och villkor för grupper de själva inte är en del av. Att säga till människor att de inte får diskutera vissa saker pga bristande personlig erfarenhet tycker jag är ett större problem än om några diskussioner skulle bli plumpa (vilket ju dock rimligtvis borde gå att undvika ändå!)
 
Det här kommer kanske att låta lite juvenilt och frikopplat från den pågående diskussionen, men tankarna vandrar.
Jag vet att jag så tidigt jag kan komma ihåg att jag hade en aning om saker och ting var mycket bestämd i frågan om barn. Jag har aldrig velat ha barn, och har sagt det sedan den första dagen hela resten av världen fått för sig att säga "du kommer att ändra dig" (vilket var väldigt, väldigt tidigt och väldigt vanligt. Det är till exempel många personer på forumet som skrivit att passagen till övre medelålder inneburit en lättnad för att tjatet upphört).
Hela konceptet känns främmande och skrämmande och fruktansvärt för mig och har alltid gjort. Jag går så långt som att säga att om jag levde i en värld där preventation och/eller abort var förbjudet eller otillgängligt (en värld många lever i idag) hade jag hellre avslutat mitt liv än genomgått en graviditet. Bara tanken ger enorm ångest.
Det är kanske i närheten av vad jag anar att en del unga transpersoner går igenom idag när vi så fritt diskuterar deras rätt till vård - att det är jämförbart med att hamna i ett land/en värld där abort är olagligt och du tvingas leva med att din kropp förändras på ett sätt som inte är du.
Jag tänker utifrån mina erfarenheter av att både inte vilja ha barn, inte vilja ha ett andra barn och de i min närhet som genomgått transitision inte är jämförbart. I det ena fallet har du historiskt sett stått inför att inte ha möjlighet att få barn alls, i det andra med att aktivt kunna välja bort barn. Hade jag aktivt valt att välja bort barn vid 25 hade jag nog gjort det (jag kunde men tog inte tag i det) nu har jag ett barn som inte var planerat och det är helt ok det med (hade det varit utan barn oxå). Men att hela tiden ha ett aktivt val jämfört med att behöva utredas innan och utan är väl absolut inte samma sak.
 
Att säga till människor att de inte får diskutera vissa saker pga bristande personlig erfarenhet tycker jag är ett större problem än om några diskussioner skulle bli plumpa (vilket ju dock rimligtvis borde gå att undvika ändå!)

Fast det är ingen som sagt att andra inte ska diskutera. Utifrån din slutsats utgår du från ett svartvitt perspektiv om antingen eller. Men givetvis finns det nyanser? Det finns olika perspektiv att diskutera ifrån - till exempel att bejaka sin egen okunskap i diskussionen och ta ett steg tillbaka för att lättare föra fram andra ur den grupp som diskuteras. Problemet där är att man måste vara väl medveten om sin position, annars är risken att man fortsätter diskutera likt ett godståg och återigen bara stärker sin egen position istället för att stärka någon annan.

Om du funderar på det så är det ju väldigt talande att de transpersoner vi känner till på forumet inte längre är delaktiga i diskussionen sedan många, många sidor tillbaka. Och det är ju långt ifrån första gången det blir så vilket också är talande för vilka strukturer och stängda dörrar som utsatta grupper så ofta möter i vårt samhälle. Ett fullkomligt misslyckande i inkludering när det gäller diskussionsklimat.
 
Det här kommer kanske att låta lite juvenilt och frikopplat från den pågående diskussionen, men tankarna vandrar.
Jag vet att jag så tidigt jag kan komma ihåg att jag hade en aning om saker och ting var mycket bestämd i frågan om barn. Jag har aldrig velat ha barn, och har sagt det sedan den första dagen hela resten av världen fått för sig att säga "du kommer att ändra dig" (vilket var väldigt, väldigt tidigt och väldigt vanligt. Det är till exempel många personer på forumet som skrivit att passagen till övre medelålder inneburit en lättnad för att tjatet upphört).
Hela konceptet känns främmande och skrämmande och fruktansvärt för mig och har alltid gjort. Jag går så långt som att säga att om jag levde i en värld där preventation och/eller abort var förbjudet eller otillgängligt (en värld många lever i idag) hade jag hellre avslutat mitt liv än genomgått en graviditet. Bara tanken ger enorm ångest.
Det är kanske i närheten av vad jag anar att en del unga transpersoner går igenom idag när vi så fritt diskuterar deras rätt till vård - att det är jämförbart med att hamna i ett land/en värld där abort är olagligt och du tvingas leva med att din kropp förändras på ett sätt som inte är du.
Nåt vi idag tar för givet (?) i vårt samhälle - den friheten att välja. Möjlighet till abort utan ifrågasättande, möjligheten att välja bort föräldraskap och leva våra liv som vi själva vill. Det är nåt vi ska vara oändligt tacksamma över.

Men här kommer då också det problemet som uppstått när väldigt unga personer gjort oåterkalleliga val tidigt i livet, val som där och då var helt glasklara och utan minsta tvivel. Detta som detrans-personer berättar om. Hur de valen de gjorde (kirurgi) kändes absolut rätt där och då, men som de ångrar djupt längre fram i livet. Och då finns ingen återvändo. Val man gör som ung, i puberteten, kanske inte är val man stått fast vid vid 25? 30? De som delar med sig av sina berättelser om just detta, menar att det är fel att kunna fatta sådana oåterkalleliga beslut i en tid i livet då man kanske behövt andra alternativ. Jag vet inte hur många här i tråden som lyssnat på, och sett, detranspersonernas stories? De som idag stämmer läkare och instutitioner för vad de menar var felaktig vård som gavs under en tid i livet då de borde erbjudits andra alternativ som inte är oåterkalleliga.
 
Fast det är ingen som sagt att andra inte ska diskutera. Utifrån din slutsats utgår du från ett svartvitt perspektiv om antingen eller. Men givetvis finns det nyanser? Det finns olika perspektiv att diskutera ifrån - till exempel att bejaka sin egen okunskap i diskussionen och ta ett steg tillbaka för att lättare föra fram andra ur den grupp som diskuteras. Problemet där är att man måste vara väl medveten om sin position, annars är risken att man fortsätter diskutera likt ett godståg och återigen bara stärker sin egen position istället för att stärka någon annan.

Om du funderar på det så är det ju väldigt talande att de transpersoner vi känner till på forumet inte längre är delaktiga i diskussionen sedan många, många sidor tillbaka. Och det är ju långt ifrån första gången det blir så vilket också är talande för vilka strukturer och stängda dörrar som utsatta grupper så ofta möter i vårt samhälle. Ett fullkomligt misslyckande i inkludering när det gäller diskussionsklimat.
Ska jag vara ärlig så förstår jag inte riktigt vad du skriver i ditt första stycke trots x antal hp. För att inkludera fler behöver man inkludera mer, precis som jag tror att du skriver. Inte slingra sig med ord som ingen icke insatt kan förstå. Jag har aldrig läst det där som många andra läst trots att jag läst hela tråden, om man exkluderar en användare som var helt orimlig i mina ögon.
 
De som delar med sig av sina berättelser om just detta, menar att det är fel att kunna fatta sådana oåterkalleliga beslut i en tid i livet då man kanske behövt andra alternativ. Jag vet inte hur många här i tråden som lyssnat på, och sett, detranspersonernas stories? De som idag stämmer läkare och instutitioner för vad de menar var felaktig vård som gavs under en tid i livet då de borde erbjudits andra alternativ som inte är oåterkalleliga.
Såklart har jag läst om sådana perspektiv! Det är jätteviktigt att de som är missnöjda med vården får höras, så att den kan bli säkrare och bättre på olika sätt.

Däremot så skaver det väldigt mycket i mig när jag läser om ångrare som känner sig utnyttjade av de rörelser som hivar in dem, vissa har sedan ångrat att de ångrat sig, så att säga.
https://www.thepinknews.com/2023/02/27/trans-man-toby-pick-detransition-terf-groups-fascists/
https://abcnews.go.com/US/former-de...transgender-movement-backed/story?id=92597182
 
De som idag stämmer läkare och instutitioner för vad de menar var felaktig vård som gavs under en tid i livet då de borde erbjudits andra alternativ som inte är oåterkalleliga.
Här kan du också läsa om vittnesmål från insidan av sådana fall, där det framkommer att det finns de med resurser som verkligen "shoppat" efter passande personer som varit öppna för att stämma vårdgivare. https://xtramagazine.com/power/detransition-terf-movement-elisa-shupe-247592
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp