Jag har ett gott intryck av Papadopoulos. Något säger mig dock att de inte kommer få vara med i nästa transkrig från SVT
:Jag hoppas - och tror - att de höga antalen människor som ångrar ffa transition som mycket unga. kommer från exempelvis USA, där Big Pharma har fingrar med i spelet och gärna eldar på utan eftertanke. I Sverige är vi mer eftertänksamma, ger saker tid, hoppar inte på några tåg efter en timmas samtal med en tonåring, som det i vissa fall tycks ske i andra länder. Jag tror att vården i Sverige, även om den för många känns trög och långsam, i själva verket är betydligt bättre och att vi slipper se så många Detransitioners som man ser i exempelvis USA och England.
Precis. Även att gå tillbaka i sin enbart sociala transition räknas som detransition i statistiken och det gör ju att det hela blir lite skevt. Folk hojtar "Stackars barn som ångrat sig!" när det enda som hänt är att hen skiftat pronomen igen.
Men riktigt så enkelt är det ju inte. De som ångrat sig har förlorat sin fertilitet, i många fall sina könsorgan, sina bröst. Många dras med livslånga svåra fysiskaoch psykiska problem. Det är betydligt betydligt mer än något "pronomen". Det är bl.a. därför det är så viktigt att beslut fattas med eftertanke och inte i hast - vilket jag känner vi gör i Sverige. Med eftertanke.
Problemet är att även de som bara genomgått social transition och sedan helt enkelt återgått till att använda sitt första proneomen sig räknas in i samma statistik som de väldigt få som ångrar kirurgisk transition, vilket gör att siffrorna och statistiken luras en hel del. Det är inte några "höga antal" som gått väldigt långt i sin transition, som ångrar sig.
Nej, och jag förstår, insåg inte på en gång hur du menade. MEN - de som ångrar kirurgisk och medicinsk transition är ju de som lider mest av sitt "misstag" eller vad man ska kalla det. Det är ju dessa personer som får ta konsekvenser de inte insåg och upplevde som ens tänkbara, till att börja med.
Visst är det så och det är jättetragiskt, men det handlar om ett Minimalt antal personer - och av dem vet jag inte hur många som påbörjade sin medicinska transition som mycket unga heller. Påbörjade de ehandlingen som vuxna och myndiga kan och bör det vara svårt att "skylla" på vården för att man tog de stegen. Som @EmmaBovary tog upp kan det finnas många anledningar till att de vill detransition också, som vi inte vet.
Jag tycker att det är svårt att bortse från vårdens ansvar i de - kanske mycket få - fallen. Personerna har ju blivit feldiagnostiserade och felbehandlade. Jag tycker att det ser illa ut att kalla det för "ånger" och därmed lägga ansvaret på patienten.
Vad pratar vi om för siffror? - du som vet säkert, jag har inte sett någon nyare statistik alls. Sen kanske man också ska kolla på ganska långsiktiga siffror, på minst 5/10 år och helst svenska då förutsättningarna är lite olika. Då finns det inte så mycket att går på när man ser till de nya grupper som byter kön.
Det är kanske också en fråga om hur man definierar "ånger" i sammanhanget? Till exempel Aleksa Lundberg, som intervjuas i "Transkriget", säger att hon undrar om det verkligen var nödvändigt för henne att göra transitionen och därmed få en hel del fysiska problem som hon tydligen har. Hon säger ju inte rakt ut att hon skulle vilja vara man istället, utan bara att det kanske hade funnits en annan väg för henne om det inte hade setts som så självklart att hon skulle bli just hon. Är det ånger eller är det bara ett konstaterande att saker kanske hade kunnat lösas på ett annat sätt?
Det låter som ånger i mina ögon, inte att hon nödvändigt vis ångrar könsbytet-en del byter juridiskt kön utan fysiska ingrepp. Det är just ingrepp som inte kan göras ogjorda medicinering som kan ge biverkningar av mer eller mindre allvarlig karaktär som är mest problematiska att ångra. Och än mer problematiskt när man är ung, framförallt under 18. Som myndig anses man vara mer mogen att ta ansvar för sina beslut.
Som jag har hört henne prata om det, så tycker jag att hon kan ses som ett tydligt exempel på att det är tveksamt att alls prata om ånger. Just för att ansvaret då hamnar hos patienten själv. Däremot kan man ju se det hon säger som att hon blev felbehandlad, och kanske även feldiagnostiserad.
Jo vården kan göra en massa fel, men de tvingar inte någon att byta kön. Jag är högst tveksam till behandling av folk under 18 när det gäller könsbyte av detta skäl, men den som är över 18 kan inte bara skylla på vården.
Det är här jag funderar lite: Under puberteten sker stor utveckling av en människan hjärna, den största utvecklingen i en människas liv. Det handlar inte enbart om konsekvenstänk utan väldigt mycket annat. OM en människa får pubertetsblockerare och därmed inte genomgår sin pubertet ... vad hjälper det då att vänta med beslut till efter 18 års ålder OM hjärnan då i princip befinner sig på samma mognadsgrad som före puberteten? För mig är den tanken rätt skrämmande. Självklart får människan oavsett nya erfarenheter genom åren, men just den stora utvecklingen av hjärnan som sker undr puberteten, har alltså fortfarande inte skett. Eller???
Mitt intryck av transvården - åtminstone som den såg ut för 6-7 år sedan när min vän genomgick sin transition - är att den fungerar/fungerade bra för de transpersoner som vill "gå hela vägen" från sitt födda kön hela vägen genom hormonbehandling, kirurgi etc till det motsatta könet fullt ut. Jag känner mig mer tveksam till hur den fungerar för de personer som inte lika starkt känner att de måste genomgå en fullständig transition, utan kanske vill eller behöver förbli någonstans mittemellan utan klart definierat kön. Men det är som sagt mitt intryck - det kan vara fel!
Jag har egentligen ingen aning om hur väl det upplevs att den fungerar - jag antar att det varierar en del både i landet och i världen. Grejen är att om man stoppar någon för att genomgå transition "hela vägen" kan denne bli lika missnöjd som hen blir om hen gör det fullt ut. Det går bara att få ett facit av två så att säga. Sen klagar vissa aldrig hur dåligt de än mår medan andra skulle inte gå att behandla så de blir nöjda hur mycket man än anstränger sig.
Visst, det kanske är mer neutralt med det engelskspråkiga "detransitioners" och jag tycker överlag illa om att lägga över ansvar på patienter. Men å andra sidan talar man ju också om de antal som "ångrat sig" efter en höftledsoperation, ganska oladdat så just det ordvalet i samband med nåt slags behandling/förändring inget som många ryggar tillbaks inför?
