Sv: Om ni ska köpa ny häst...
Jag hade min ultimata häst.
Ett danskt halvblodssto. Mörkt brun med en halvmåne formad stjärn.
Ganska högrektangulär. Smäcker och ädelt utseende.
Fina gångarter. Dock lite gallig i benen.
Hoppade som en gud och hoppade allt man satte framför henne, dock farlig i vissa lägen
Men så hände de som inte fick hända. I ett ljuvligt år hade jag henne.
Men sommaren -04 fick hon en "knöl" stor som ett äpple i ansiktet. På käkbenet typ...
Ingen visste vad det var, vi trodde att hon fått en spark och sedan benpålagrringar.
Men snart började hennes öga att vara, hon hade feber och blev sjuk.
Min ridlärare tog in henne på kliniken (Hon var en ridskolehäst) och jag minns såväl den hemska dagen.
Jag stod inne i omklädningsrummet på skolan (en måndag) när min mobil ringde. Det var pappa. Pari, hästen i fråga, hade fått cancer. Hon var tvungen att avlivas.
Jag satte mig på bänken och bara grät, jag var så chockad.
Jag känner hur tårarna stiger bara av att skriva det här.
Jag åkte hem samma eftermiddag för att ta farväl, veterinären ville avliva Pari på kliniken men min ridlärare vägrade. Jag skulle få ta farväl.
jag satte mig i hennes box , med en hästfilt. Bara satt där och tittade på henne. Från den söta pussmulen, över dom små ponnyöronen till hennes stubbman ner mot den vassa manken. hennes rygg, som gjorde så ont att rida barbacka på. Det pga. sjukdommen omusklade korset och den korpsvarta svansen.
Satt bara där, så sjöng jag,lågt och nynnande. Alla sånger ja kunde komma på. tillägnade henne. Så rann tårarna igen. Så lugnade ja mig, tänkte att jag såg henne för sista gången och tårarna började åter rinna.
Jag borstade henne om och om igen, och pratade. långt och nynnande om hur mycket jag älskade henne.
Jag önskar att jag fick en dag till med henne, då skulle vi gå en promenad hon och jag. Jag skulle fråga hur hon hade det, berätta hur mycket jag saknar och älskar henne.
Jag kommer aldrig att glömma.
Jag har sett hennes sammetsögon för sista gången, kommer aldrig mer få borsta hennes sidenhårrem. Aldrig mer få flyga som en hök över hindren på hennes rygg. Aldrig mer våra barbacka turer ute i skogen. Aldrig mer få dundra fram över terrängbanorna som bara hon kunde. Aldrig mer få spränga fram över en äng i en ursinnig galopp. Aldrig mer sitta i hennes box och berätta hur ja känner mig och om ja är ledsen eller glad. Aldrig mer få stryga den silkeslena halsen eller reda ut den korpsvarta svansen
Aldrig mer, Aldrig mer. jag kommer aldrig mer få se henne!
Allt roligt vi gjort, barbacka galopperna i skogen mot vagnforsen. Alla hinder vi hoppade tillsammans, både på bushumör och på allvar. Hennes otroliga hoppförmåga, hellikoptersprång och snäva vändningar. Hennes pipande ljud innan hon stack mot hindren, hennes krabbliknande gång då hon ville ivåg mot hindret. För att en annan dag sväva fram längst fyrkantspåret i en ökad trav. Eller hennes underbara gunghästgalopp på stora mittvolten.
Våran tävling i Strömsund, när hon vägrade ut sig och vi kom ändå 2:a *ler*