Olika i vardagen

[Någonannan]

Hur förlikar man sig med att ens partner har en helt annan lägsta nivå gällande städning hemma?

Jag är absolut inte perfektionist eller vill ha det kliniskt - jag har alltid innan jag träffade min partner sett mig som ganska stökig (vilket jag inser att jag nog inte är i jämförelse med stökig på riktigt). Min partner däremot har en lägsta nivå under marken, gammal disk, skiter i att gå ut med soporna, torkar inte av köksbordet (kan lämna middagen kvar på köksbordet till dagen efter), lämnar blöjor lite här o var (och då inte för en stund), inte städa efter barnen när de dragit ut saker i trädgården etc.

Vi har pratat om det många gånger, om hur det känns så sjukt otacksamt att städa när det ändå börjar förfalla dagen efter (eller till och med samma kväll) och sen är raset ett faktum. Jag tänker inte och vill inte vara nån pass upp som går och plockar efter övriga i huset som kan städa efter sig själva. Dessutom mår jag dåligt när det är stökigt och skitigt, grejer över allt. Vilket leder till att jag om jag är hemma är sur eller åker iväg med yngsta barnet eller själv bara för att det typ kväver mig.

Jag tror han har någon idé om att jag som kvinna ska sköta hushållet (lagar inte mat dock) och jag är ganska mycket fel person för den uppgiften. Jag är driven, engagerad, många bollar i luften, aktiv i en sport jag tävlar i och lägger ner mycket tid på.

Bara tanken på hur det blir när jag jobbar heltid sedan och ska jobba måndag till fredag, städa lördag och får sen en dag att umgås med barn/göra sånt jag mår bra av. Han jobbar 2 dagar i veckan (heltid, långa pass). Tar ju liksom en hel dag att städa när det är ut som att en bomb exploderat. Istället för om man håller efter lite varje dag.

Hur förlikar man sig med det, går det?!

 

[TygerTyger]

Jag tror inte att det går. Det låter hemskt. Om ingen av er har tid eller lust att städa, kan ni förhandla fram en absolut lägstanivå vad gäller undanplockning och leja regelbunden hjälp med själva städet?

 

[sthu]

Jag gjorde slut med min partner efter tio år tillsammans mycket på grund av att han inte hjälpte till hemma. Han valde att spela datorspel istället för att hjälpa till med hushållet. Jag fick nog.

Jag tror inte det går att förlika sig med det. Det går att stå ut ett tag men till slut blir det för mycket.

 

[tuaphua]

Hur förlikar man sig med att ens partner har en helt annan lägsta nivå gällande städning hemma?

Jag är absolut inte perfektionist eller vill ha det kliniskt - jag har alltid innan jag träffade min partner sett mig som ganska stökig (vilket jag inser att jag nog inte är i jämförelse med stökig på riktigt). Min partner däremot har en lägsta nivå under marken, gammal disk, skiter i att gå ut med soporna, torkar inte av köksbordet (kan lämna middagen kvar på köksbordet till dagen efter), lämnar blöjor lite här o var (och då inte för en stund), inte städa efter barnen när de dragit ut saker i trädgården etc.

Vi har pratat om det många gånger, om hur det känns så sjukt otacksamt att städa när det ändå börjar förfalla dagen efter (eller till och med samma kväll) och sen är raset ett faktum. Jag tänker inte och vill inte vara nån pass upp som går och plockar efter övriga i huset som kan städa efter sig själva. Dessutom mår jag dåligt när det är stökigt och skitigt, grejer över allt. Vilket leder till att jag om jag är hemma är sur eller åker iväg med yngsta barnet eller själv bara för att det typ kväver mig.

Jag tror han har någon idé om att jag som kvinna ska sköta hushållet (lagar inte mat dock) och jag är ganska mycket fel person för den uppgiften. Jag är driven, engagerad, många bollar i luften, aktiv i en sport jag tävlar i och lägger ner mycket tid på.

Bara tanken på hur det blir när jag jobbar heltid sedan och ska jobba måndag till fredag, städa lördag och får sen en dag att umgås med barn/göra sånt jag mår bra av. Han jobbar 2 dagar i veckan (heltid, långa pass). Tar ju liksom en hel dag att städa när det är ut som att en bomb exploderat. Istället för om man håller efter lite varje dag.

Hur förlikar man sig med det, går det?!

Det där är för mig en lägstanivå som inte jag vill leva i. Jag är inte pedant, det står sambon för.
Jag kan ta om man lämnar lite papper/böcker/nån tröja etc någonstans.
Men när det är matrester, blöjor etc har det passerat min gräns. Jag tror inte jag skulle kunna förlika mig med det.

Iom att min sambo är pedant och har en del tvångstankar har han fått acceptera min nivå. Men då är det frågan om att han tex grupperar kryddorna, de måste stå med lappen fram(även om det står klart och tydligt på locket som syns). Allt i kylen måste stå på vissa ställen med etikett fram trots att man ser på förpackningen vad det är från alla håll. Och allt måste ligga i räta linjer och tydligt organiserat på hans kontor.
Kläder och örngott ska vikas med x antal bestämda vikningar.
Det inser vi ju inte är standard båda två. Alltså gör jag så gott jag orkar och han får stå ut med resten. Jag anstränger mig för hans skull och han anstränger sig för min.
Men någonstans blir det ju för mkt av både pedanteri och stök.

Just lämna mat och blöjor runt sig känns inte bara stökigt för mig. Det känns ofräsch.

Jag hade om vi redan dragit det några varv föreslagit parterapi eller likn. För att kunna prata om det där. Och se om han mår dåligt och behöver hjälp.

 

[Någonannan]

Jag tror inte att det går. Det låter hemskt. Om ingen av er har tid eller lust att städa, kan ni förhandla fram en absolut lägstanivå vad gäller undanplockning och leja regelbunden hjälp med själva städet?

Jag städar och det gör mig inget. Men att det är ut som skit dagen efter och sen blir det bara värre tills jag städar nästa gång är så jävla inte kul. Vill inte heller att vårat gemensamma barn ska bli en mansslusk heller (han hjälper till att städa, plocka ur disken och fixa med tvätten men han är under 2 år...)

Har tjatat om att plocka undan i typ 5 år. Jag kan städa - men han får hjälpa till med det dagliga och ALLRA MINST plocka undan efter att de ätit (jobbar en del kvällar just nu så de äter utan mig, annars hjälper jag till).

 

[Raderad medlem 19815]

Jag håller med övriga men reagerar även på att du skriver att han tycker att du ska sköta hushållet för att du är kvinna.

En sån person hade jag aldrig, aldrig kunnat leva med.

 

[Någonannan]

Det där är för mig en lägstanivå som inte jag vill leva i. Jag är inte pedant, det står sambon för.
Jag kan ta om man lämnar lite papper/böcker/nån tröja etc någonstans.
Men när det är matrester, blöjor etc har det passerat min gräns. Jag tror inte jag skulle kunna förlika mig med det.

Iom att min sambo är pedant och har en del tvångstankar har han fått acceptera min nivå. Men då är det frågan om att han tex grupperar kryddorna, de måste stå med lappen fram(även om det står klart och tydligt på locket som syns). Allt i kylen måste stå på vissa ställen med etikett fram trots att man ser på förpackningen vad det är från alla håll. Och allt måste ligga i räta linjer och tydligt organiserat på hans kontor.
Kläder och örngott ska vikas med x antal bestämda vikningar.
Det inser vi ju inte är standard båda två. Alltså gör jag så gott jag orkar och han får stå ut med resten. Jag anstränger mig för hans skull och han anstränger sig för min.
Men någonstans blir det ju för mkt av både pedanteri och stök.

Just lämna mat och blöjor runt sig känns inte bara stökigt för mig. Det känns ofräsch.

Jag hade om vi redan dragit det några varv föreslagit parterapi eller likn. För att kunna prata om det där. Och se om han mår dåligt och behöver hjälp.

Just den detaljen att ni båda anstränger sig är en viktig poäng i det hela. Han gör det inte alls. Ibland väntar jag ut och låter det vara snusk (då är jag inte hemma så mycket kan jag säga) och typ tre veckor ibland längre tar det innan han tar tag i det. Och då blir det ändå halvbra gjort (typ till min lägstanivå. Torkar inte av ytor utan plockar typ undan och kör robotdammsugaren) men visst då har han gjort nått. 2 veckor för sent för att det ens ska kännas lönt.

Vi pratade om familjeterapi i vintras, dock kanske av andra orsaker. Men det är nog en idé att ta tag i. Det jobbiga är att vi har barn ihop.

 

[Någonannan]

Jag håller med övriga men reagerar även på att du skriver att han tycker att du ska sköta hushållet för att du är kvinna.

En sån person hade jag aldrig, aldrig kunnat leva med.

Det är min egna slutsats, han är inte så petig med sin egen hygien heller så kan likväl bara vara att han inte bryr sig.

Alltid varit så sedan vi träffades. Borde väl ha vänt redan då.

 

[Teilani]

Jag är ledsen men du måste sluta städa efter honom. Så länge hans sätt funkar kommer han inte att ändra sig. Om du nu städar på lördag, varför hjälps ni inte åt? Gör en lista på allt som ska göras och så bockar ni av tillsammans.

 

[tanten]

Jag städar och det gör mig inget. Men att det är ut som skit dagen efter och sen blir det bara värre tills jag städar nästa gång är så jävla inte kul. Vill inte heller att vårat gemensamma barn ska bli en mansslusk heller (han hjälper till att städa, plocka ur disken och fixa med tvätten men han är under 2 år...)

Har tjatat om att plocka undan i typ 5 år. Jag kan städa - men han får hjälpa till med det dagliga och ALLRA MINST plocka undan efter att de ätit (jobbar en del kvällar just nu så de äter utan mig, annars hjälper jag till).

Sorry - men jag är tvungen att dra det här kortet.

Vill du leva resen av livet såhär?
Vill du att barnet/barnen ska växa upp med den bilden av män och kvinnor?

Jag skulle faktiskt föreslå att ni gick på parrådgivning tillsammans. Redan nu. Jag tror nämligen att deta kommer att äta upp dig så småningom.

I varje relation finns grader av anpassning. Din partner tycks inte anpassa sig speciellt mycket alls. Det behöver ni nog reda ut. Därav rådgivning

Edit: ser att jag är tvåa på bollen

 

[Milosari]

En enkel lösning är att han köper in städtjänst för sin del om han inte vill städa själv. Men ärligt talat så låter städningen som ert minsta bekymmer. Det finns bättre fiskar i havet och jag tror inte att era barn mår bättre av att växa upp med en olycklig mamma.

 

[iNHALE]

Man förlikar sig inte, man kommuniserar med sin partner och hittar en samsyn på städandet. VILL han ha det stökigt? Eller är han den typen som tycker att det ändå är trevligast när det är städat och ordentligt? Jag satt i EXAKT samma situation med min sambo. Höll på att bli vansinnig. Kände mig som en tonårsmorsa som gick efter och plockade och torkade. Att tjata och be snällt hjälpte inte, det lovades bättring och så blev det inget mer med det. Till slut tog vi ett ordentligt snack och benade ut vad det var som gjorde att jag var den enda som städade i hemmet utan att bli tillsagd att städa (han städade om jag bad honom att göra det, men inte på eget bevåg). Det kom ju då fram att han egentligen inte vill ha det stökigt, men att han inte riktigt ser skiten och aldrig slås av tanken att "det var länge sen vi dammsög, kanske dags nu?" som de flesta av oss andra gör. Vi gjorde ett städschema. Varje dag i veckan finns det en städsyssla som ska göras och då gör man den, tex på måndagar ska hela bottenvåningen dammsugas. På tisdagar ska köket städas och på onsdagar ska badrummet städas. Detta gör att man tar lite varje dag och slipper den här jättestora och dryga veckostädningen där man måste avsätta halva helgen åt att städa och gno. Även om det har kommit dippar såklart så har det på det hela taget funkat riktigt bra med städschemat och han har tom börjat ta initiativ till nya städmoment som egentligen inte står på schemat. Min sambo har också en psykisk ohälsa som gör att han inte riktigt har samma energi verken i kroppen eller huvudet som de flesta av oss andra vilket också bidrar till att vissa saker blir lidande. Städningen tex blir avsevärt mycket bättre under perioderna när han mår bättre själv också.

Prata med din sambo, ställ ett ultimatum, du orkar inte ha det såhär mer och om han inte är villig att reda ut det här, antingen av sig själv eller via parrådgivning, så kommer det innebära att er relation inte kommer fortsätta. Inget mer "snälla kan du hjälpa till mer hemma?" utan en gång för alla gör upp om hur det ska vara. Var tydlig med hur du känner. Om han är en vettig människa så bryr han sig om hur du känner och försöker jobba tillsammans med dig för att hitta en väg framåt. Är han inte en vettig människa så är det inte en fråga om vem som ska städa vad utan då är det dags att flytta.

 

[starcraft]

Jag ser inte det som något man kan lära sig leva med och är man så ointresserad som din partner verkar vara så är det nog inte heller så att det plötsligt kommer ändra sig. Jag skulle inte kunna leva så, så jag hade blivit särbo i ett sånt läge eller köpa in städtjänst. Har han dessutom värderingar som en kvinna ska städa pga kön hade jag verkligen funderat på om det var någon jag ville ha i mitt liv alls/mer än måste pga barn.

 

[Gnist]

Stök är en sak, smutsigt och grisigt en helt annan och jag personligen hade aldrig kunnat leva med en människa som inte sköter vare sig hemmets eller sin egen hygien No way!

Men nu är du ju i den sitsen och då får du sätta hårt mot hårt och ta ett allvarligt snack med sambon och få honom att inse att i sån misär kan du och barnet inte leva. Han måste plocka undan efter sig och tänker han inte städa, så får han pynta för städhjälp minst en gång i veckan!

 

[Piek]

Jag och min sambo står också på helt olika plan vad gäller städandet. Vi har löst det såhär:
- torsdagar är städdag. Då städas kök och badrum ordentligt. Allt som ligger framme plockas bort, det dammas, dammsugs och golven torkas
- han får ha det så stökigt han vill på "sina" ytor: skrivbord och sin sida av sängen som är längst in så jag inte behöver se det
- disk och mat plockas undan direkt
- hans pysslande plockar han undan när han är klar (vilket kan ta ett par dagar men inget som inte ska användas står framme)
- i övrigt städar jag som jag känner, men torsdagarna slipper han inte undan. Aldrig.

Jag får acceptera att vi är två i hemmet med olika standard. Vi båda får kompromissa för att kunna leva tillsammans.

 

[Någonannan]

Jag är ledsen men du måste sluta städa efter honom. Så länge hans sätt funkar kommer han inte att ändra sig. Om du nu städar på lördag, varför hjälps ni inte åt? Gör en lista på allt som ska göras och så bockar ni av tillsammans.

Jag vill inte ens behöva be om hjälp, tycker man hjälps åt av en självklarhet. Men vi är inte överens där. Många gånger städar vi tillsammans men det blir så dåligt gjort. Då brukar vi plocka undan tillsammans, jag torkar av, han dammsuger och jag våttorkar (för att städa efter hans dammsugning...).

 

[MiniLi]

Hur förlikar man sig med att ens partner har en helt annan lägsta nivå gällande städning hemma?

Jag är absolut inte perfektionist eller vill ha det kliniskt - jag har alltid innan jag träffade min partner sett mig som ganska stökig (vilket jag inser att jag nog inte är i jämförelse med stökig på riktigt). Min partner däremot har en lägsta nivå under marken, gammal disk, skiter i att gå ut med soporna, torkar inte av köksbordet (kan lämna middagen kvar på köksbordet till dagen efter), lämnar blöjor lite här o var (och då inte för en stund), inte städa efter barnen när de dragit ut saker i trädgården etc.

Vi har pratat om det många gånger, om hur det känns så sjukt otacksamt att städa när det ändå börjar förfalla dagen efter (eller till och med samma kväll) och sen är raset ett faktum. Jag tänker inte och vill inte vara nån pass upp som går och plockar efter övriga i huset som kan städa efter sig själva. Dessutom mår jag dåligt när det är stökigt och skitigt, grejer över allt. Vilket leder till att jag om jag är hemma är sur eller åker iväg med yngsta barnet eller själv bara för att det typ kväver mig.

Jag tror han har någon idé om att jag som kvinna ska sköta hushållet (lagar inte mat dock) och jag är ganska mycket fel person för den uppgiften. Jag är driven, engagerad, många bollar i luften, aktiv i en sport jag tävlar i och lägger ner mycket tid på.

Bara tanken på hur det blir när jag jobbar heltid sedan och ska jobba måndag till fredag, städa lördag och får sen en dag att umgås med barn/göra sånt jag mår bra av. Han jobbar 2 dagar i veckan (heltid, långa pass). Tar ju liksom en hel dag att städa när det är ut som att en bomb exploderat. Istället för om man håller efter lite varje dag.

Hur förlikar man sig med det, går det?!

Nej, jag tycker definitivt inte att man ska förlika sig med sånt här. Varför skulle du?
Ni är två vuxna som lever tillsammans och det finns ingen anledning att okeja att han beter sig som ett barn.
Jag hade lämnat. Mansgrisar går inte att leva med.

 

[Någonannan]

Får bena i detta ikväll.
Känns mest bara svintungt att rodda i när vi har barn och är gifta. Vill bara stoppa huvudet i sanden.

Ska man sätta hårt måste man vara beredd på att fullfölja om det inte faller i god jord. Jag studerar och har ett par terminer kvar på distans.

 

[Alexandra_W]

Min lösning:
Automatisera det som går (robotdammsugare osv), städa själv om det är bara skillnader i nivå samt diskussioner om resten. Och då med förklaringar varför det för mig faktiskt är ett problem med matrester i vasken t ex och inte bara "det ska inte vara så" eller "det är äckligt"

Alternativt köp tjänsten externt.

Dock så OM det sitter i att han anser du som kvinna ska städa så släng ut honom.

Men om han är en bra person i övrigt men har en låg nivå för acceptabelt så ser jag inte kategoriskt han ska ut för det.

Jag har enormt mycket högre lägstanivå än särbon när det kommer till städning, disk och stök. Men han gör det inte för han anser jag ska eller för han är en grisig människa. Han bara är en slarver och ser verkligen inte problem med stök eller "ta disken sen" I meningen två dagar senare. Och han försöker bli bättre även om det knappt märks. Jag har accepterat att det är en olikhet och inte är så stor skillnad mot tex att vi är olika I meningen att jag har gett temperament och kan bli fräsig av stress medan han är lugnet själv med enormt tålamod.

Och han står ut med mitt fräs fast han verkligen inte uppskattar det. Så då står jag ut med hans slarv. När det blir helt åt helvete säger vi ifrån. Han när jag fräser alldeles för orättvist, jag när jag hittar en kastrull med ris under lock sen två dagar på spisen.

Men mest står han för lugn och tålamod och jag för städning och plock liksom. Jag ser det inte som att jag håller efter nån som kan själv. Jag ser det som att vi är två personer som gör vårt bästa så gott vi kan. Och han har tacksamt nog få dåliga sidor. Hade det varit en hel massa annat förutom slarv hade jag troligen exploderat och blivit rabiat.

Så hur är relationen I stort? Vad händer om du tycker "ska vi hjälpas åt och röja upp här innan middagen?"

 

[Red_Chili]

Att vara morsa inte bara åt sitt barn utan även sin partner låter sjukt jobbigt. Jag hade blivit vansinnig och frågat honom om han verkligen känner sig nöjd med sig själv när han inte är vuxen nog att ta hand om sig. Men ja, precis som andra är inne på så tycker jag det låter som att städningen inte är det egentliga problemet - problemet är väl snarare hans förbannat slappa och usla inställning till allt som rör hemmet och ert gemensamma liv.

Jag tvivlar starkt på att städningen är det enda problemet, att ert förhållande är jättebra i övrigt och att han på alla övriga plan tar lika stort ansvar som dig för att vardagen ska fungera på ett bra sätt.