Ogilla barn till gilla barn?

[LadyCovergirl]

Jag tycker om min dotter. Övriga barn är jag mer eller mindre ointresserad av. Det har inte förändrats på något vis.

 

[Ray]

Jag tror inte de ljuger, vet det var en som inte förstod dom som tyckte graviditeten var det värsta som fanns när hon väntade två av sina barn, men när hon väntade det tredje förstod hon vad alla hade menat med värsta tiden. Så nog är det olika från graviditet till graviditet, det är ändå olika individer och olika graviditeter m.m.
Själv vet jag inte alls, har inga barn och har heller inga planer på att skaffa i dagsläget, men vem vet en dag kanske.

Däremot gillar jag barn för att de är roliga! Jag älskar kommentarer barn gör om livet, jag älskar hur tydliga de är med sin känslor och jag gillar att umgås med andra barn än mitt eget. Men inte bäbisar....
Att vara föräldraledig var underbart- det var för mig en lycklig tid!

 

[TheRedLightning]

Däremot gillar jag barn för att de är roliga! Jag älskar kommentarer barn gör om livet, jag älskar hur tydliga de är med sin känslor och jag gillar att umgås med andra barn än mitt eget. Men inte bäbisar....
Att vara föräldraledig var underbart- det var för mig en lycklig tid!

Jag har själv lättare för barn som är lite äldre, klarar inte riktigt av småbarn utan att bli lite irriterad, men det kommer väl en dag för det också. Man kan inte gilla alla sägs det.

 

[Freddie]

Jag tycker inte om speciellt många människor och allra minst barn. De är helt enkelt generellt rätt ointressanta, krävande och oberäkneliga - inga egenskaper jag uppskattar oavsett personens ålder. Däremot älskar jag mitt eget barn, men även han var sjukt tråkig som bebis . Han har ett par kompisar som jag verkligen uppskattar, båda två väldigt intelligenta och roliga - precis de egenskaper jag söker hos folk i största allmänhet - men generellt är jag inte mer barnkär nu än vad jag var innan jag fick barn. Jag är svårflirtad, helt enkelt.

 

[Kiwifrukt]

Jag har inga egna barn, men jag har gått från att säga tvärt nej till barn överhuvudtaget till att kanske kunna överväga det, med rätt man givetvis. Jag har två små barn i min omedelbara närhet, som jag verkligen på riktigt tycker om. Men jag är fortfarande väldigt skeptisk till barn i allmänhet, och jag antar att det kommer vara lite "mina barn och andras ungar" om jag någonsin får egna. Jag har aldrig varit typen som älskar att gulla med alla småbarn, prata bebisspråk eller vilja jobba på förskola (eller dagis som det hette när vi var små och skrev i "mina vänner"-böcker om framtida yrkesplaner), och det kommer jag heller aldrig vilja göra heller.

Sen tycker jag det är stor skillnad på hur gammalt barnet är. Riktigt små barn har jag svårare för än när de kommit upp lite i åldrarna och det går att resonera och förklara saker för dem.

 

[Lena Furberg]

Jag var 43 när jag fick mitt första (och enda) barn och fram tills dess hade jag hållit i ... låt mig se ... två bebisar! Bägge gallskrek. Jag ville inte alls ha barn, begrep mig inte på dem, kände mig helt handfallen ihop med barn.

Sen blev jag äldre ... och kände att jag kanske var på väg att missa ett stort äventyr i livet om jag inte fick barn. Jag längtade också efter den där "familj-grejjen" eftersom min egen barndom var magiskt underbar och jag kanske ville uppleva nåt sånt igen.

Jag hade tur och fick barn vid 43. Om det var hormoner eller vad som spelade in har jag ingen aning om, men hela min inställning och mitt sätt att se på barn - och KÄNNA för barn! - ändrades som genom ett trollslag. Jag kan inte förklara det. Tjong bara. Idag har jag en underbar tonåring hemma, men min känsla för barn hänger kvar, oförändrad. Jag gillar barn, de är jätteroliga att prata med, intressanta och oftast helt oförstörda. Bebisar får mitt hjärta att slå knut på sig självt. I morse såg jag ett inslag på TV om för tidigt födda bebisar och sa att jag kunde jobba där som bebis-kramare, bara sitta och hålla dem i famnen..... Jag absolut älskar bebisar. Jag som bara hållit i två, och då inte tyckte det var det minsta angenämt....

 

[TheRedLightning]

Jag kom och tänka på det någon annan nämde tidigare i tråden, det finns en unge här som är gullig, så jag börjar misstänka att det hänger väldigt mycket på uppfostran och föräldrarna. Då andra ungar kan verkligen få en att inte vilja ha egna barn, för de är så jobbiga.

 

[Hyacinth]

Som människor generellt. Vissa gillar jag, andra inte. Det handlar mindre om vilka som är barn än hur de är. Jag har mer tålamod med barn än otrevliga vuxna. Jag vill inte hålla alla barn, jag är rädd för att göra sönder dem. Men en kul 6-åring slår ju vilken man-i-kostym som helst.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker det är lite märkligt med frågor kring om man gillar barn etc.

För mig är det som att fråga om man gillar människor. Och jag gillar vissa människor men inte alla. Samma sak med barn.

Vissa gillar jag för jag känner dom. Men andra gillar jag inte .

 

[stjarnhimmel]

Jag har själv lättare för barn som är lite äldre, klarar inte riktigt av småbarn utan att bli lite irriterad, men det kommer väl en dag för det också. Man kan inte gilla alla sägs det.

Samma för mig.
Men jag tror det är för att jag blir handfallen när små barn ska börja gråta och skrika.
De kan ju göra det för vad som helst...
Och jag gillar inte människor som har så mkt känslor och har känslorna på utsidan...

Därför har jag lite svårt för barn tror jag..

 

[Lena Furberg]

Samma för mig.
Men jag tror det är för att jag blir handfallen när små barn ska börja gråta och skrika.
De kan ju göra det för vad som helst...
Och jag gillar inte människor som har så mkt känslor och har känslorna på utsidan...

Därför har jag lite svårt för barn tror jag..

Jag upplever att det är lättare, i allmänhet, att trösta små barn, det krävs oftast inte så mycket. En pyttebebis kan man trösta med mat! Små barn kan tröstas med kramar och gos, eller förledas lite listigt med att man går på en rolig upptäcksfärd eller läser en fin bok tillsammans. Ibland är de ledsna mest för att de är trötta eller hungriga eller bäggedera.

Ju äldre människor blir desto med komplicerat blir det. Att trösta en tonåring som förtvivlats över livets stora gåtor eller hjärtesorg över en förlorad kärlek, eller andra astronomiska problem, är ofta i det närmaste omöjligt. Därför tycker jag att det är ganska befriande och enkelt med små barn.

 

[stjarnhimmel]

Jag upplever att det är lättare, i allmänhet, att trösta små barn, det krävs oftast inte så mycket. En pyttebebis kan man trösta med mat! Små barn kan tröstas med kramar och gos, eller förledas lite listigt med att man går på en rolig upptäcksfärd eller läser en fin bok tillsammans. Ibland är de ledsna mest för att de är trötta eller hungriga eller bäggedera.

Ju äldre människor blir desto med komplicerat blir det. Att trösta en tonåring som förtvivlats över livets stora gåtor eller hjärtesorg över en förlorad kärlek, eller andra astronomiska problem, är ofta i det närmaste omöjligt. Därför tycker jag att det är ganska befriande och enkelt med små barn.

Ok jag tycker precis tvärtom. Tonåringen kan man prata mer med även om den är förtvivlad.
Jag förstår att de är trötta eller hungriga. Men jag är liksom inte intresserad av tröstandet. Och jag tycker det är jobbigt med skrik och gråt...

 

[TheRedLightning]

Samma för mig.
Men jag tror det är för att jag blir handfallen när små barn ska börja gråta och skrika.
De kan ju göra det för vad som helst...
Och jag gillar inte människor som har så mkt känslor och har känslorna på utsidan...

Därför har jag lite svårt för barn tror jag..

Det känns som om det ligger något i det där för mig också.

 

[stjarnhimmel]

Det känns som om det ligger något i det där för mig också.

Jag tänker att man dock inte behöver gilla alla barn.. Bara de man själv ska umgås med..

 

[TheRedLightning]

Jag tänker att man dock inte behöver gilla alla barn.. Bara de man själv ska umgås med..

Jo det är sant, tur man inte måste gilla alla, det hade nog varit omöjligt.

 

[stjarnhimmel]

Jo det är sant, tur man inte måste gilla alla, det hade nog varit omöjligt.

Nä jag gillar inte alla människor så varför skulle man älska alla barn?

Däremot så vill jag bete mig okej mot alla människor och ge alla en chans.

 

[TheRedLightning]

Nä jag gillar inte alla människor så varför skulle man älska alla barn?

Däremot så vill jag bete mig okej mot alla människor och ge alla en chans.

Därför det är tur man inte måste gilla alla ju.
Alla förtjänar en andra chans, sen om de tar den är en annan femma.

 

[nagelbitarn]

Jag har nog trott att jag ogillat barn. Men inser mer och mer att det varit ett ointresse, samt okunskap om barn i alla olika åldrar. Førstod inte vilket utbyte du får av spædbarn førræn jag fick min son, trodde ærligt att bebistiden bara var något man arbetade sig igenom och plopp så blev de 2-3 år och roligare att vara med...

Jag har faktiskt fått ett mycket større intresse før barn generellt nu nær jag blivit mamma. Tycker det ær kul att umgås med dem och skulle kunna tænka mig att jobba med barn. Vilket jag såg på med skræck tidigare, kunde inte førstå hur någon ville bli førskolelærare t.ex..

 

[Yrja]

Jag har alltid sett mig som en person som inte gillar barn. Jag tyckte om mina syskonbarn såklart, men inte andra barn. Och jag kände mig obekväm och kunde inte konversera med dem - det gällde även syskonbarnen - och oftast var det nog ganska ömsesidigt tror jag.

Men jag har iof aldrig tvivlat över att vilja ha barn själv. Jag hade en fantastisk uppväxt med många syskon och en mamma som var hemma, och det ville jag gärna ge mina barn.

Jag älskar att vara gravid, jag ljuger inte när jag säger att jag är väldigt lycklig och mår väldigt väldigt bra när jag väntar barn. Både fysiskt och känslomässigt. Jag känner mig väldigt tillfreds och min stress minskar. Det infinner sig en känsla som inte finns där annars, så är det bara. Vad folk än tror eller tycker om det. Detta kände jag även när jag blev gravid mycket ung och valde att göra abort. Jag kände mig otroligt harmonisk och lycklig under graviditetens få veckor, trots att jag visste att jag inte skulle behålla barnet. Aborten var visserligen ingen sorg för mig heller, jag ville inte ha barn då och tyckte ju som sagt inte ens om barn.

Men jag har aldrig känt mig obekväm med mina egna barn, eller att jag inte är en bra mamma. Inte heller ogillat dem eller ångrat dom. Jag älskar att vara mamma jag älskar mina barn - alltid. Jag är tycker om att vara kärleksfull, knäpp och tokig, och bestämd när det behövs. Och jag är numera också bekväm med andras barn och anser att jag tycker om barn och kan socialisera med dem på en fullt normal nivå. Jag är nog faktiskt ganska bra på att bjuda på mig själv med barn nuförtiden, jag kan läsa böcker och sjunga sånger både för mina och andras barn med inlevelse, jag kan trösta och underhålla andras spädbarn, byta blöjor och prata om djupa saker med större barn. Jag kanske helt enkelt har blivit vuxen.

 

[Miao]

Jag vill inte ha barn själv, är rätt obekväm runt okända barn (men det är jag runt okända vuxna med ) men jag AVGUDAR min systerson !! Jag blir helt puttenuttig och gullegullig när jag är runt honom, trots att jag i vanliga fall skulle räkna mig som en rätt barsk person !