Ogilla barn till gilla barn?

[Bri]

Jag har nog aldrig funderat på om jag "gillar" barn eller inte. Som flera andra skrivit är det som med människor i stort, vissa gillar man, andra inte.

Däremot tycker jag att jag fått en större förståelse för barn och föräldraskap, genom egna erfarenheter av det. Innan jag fick barn trodde jag nog att barnuppfostran var som att uppfostra en hund eller häst ungefär. Är man tillräckligt konsekvent får man de resultat man önskar... och då var det lätt att tänka att "bråkiga" barn hade slappa eller oengagerade föräldrar. Nu har jag förstått att det är mycket mer komplicerat än så, och att man heller inte vill vara så konsekvent alltid.

 

[Fibusen]

Jag har varit ganska säker på att jag aldrig skulle ha några barn, jag var nöjd med mitt barnfria liv, jag hade djuren att lägga tid och massa kärlek på.

När jag i maj 2012 plussade så vändes världen upp och ner helt. Vi skyddade oss,så det vart en chock. Minns att jag satt på sängkanten och bara upprepade "herregud,det är inte sant..." Jag velade fram och tillbaka i flera dagar,tog ut hästen på en låååång körtur där jag då typ bestämde mig för att göra abort,för sånt där underbart skulle jag ju inte ha möjlighet att fortsätta med sen.

Morgonen efter vaknade jag och mådde lite illa,då vände det helt,och jag tänkte att herregud,det är ju faktiskt ett litet pyre i magen som orsakar detta,det kan jag ju inte ta bort!

Så då bestämde jag mig för att behålla. Men jag hade många svackor under grav där jag kände att jag kanske gjorde fel,tänk så kommer jag inte tycka om bebisen alls, och varför kunde inte någon som kämpat länge få bli gravid istället för mig?

När han väl kom till världen så älskade jag han från första stund,och han är det mest underbaraste människa jag vet,och ja,jag kan idag inte tänka mig ett liv utan honom,han är ljuset och lyckan i allt.

Hade han inte kommit till genom en "olycka" så tror jag faktiskt att jag hade levt utan barn. Jag har i dagsläget inga planer eller sug efter fler dock.