Ogilla barn till gilla barn?

[TheRedLightning]

Nu är jag nyfiken. Finns det någon där ute som inte tyckt om barn och kanske inte ville ha egna själv, men sen fått egna och ändrat inställning?

Berätta gärna ni som varit med om det, vad det var ni inte gillade först men sen ändrat er och gärna varför ni ändrat er?

 

[Teilani]

Det är väl synd att säga att jag ogillade barn innan jag fick ett eget, men jag kände mig väldigt obekväm med dem. Särskilt de små bebisarna, jag kunde ju inte förstå vad de ville eller hur de fungerade. Hade väldigt lite kontakt med barn innan mina syskon fick barn några år före mig.

Nu när jag "övat" på mitt eget barn är det mycket lättare att relatera till andra barn också. I alla fall upp till den ålder min unge är, och jag får nog säga att jag gått från att vara rätt skeptisk till bebisar till att tycka att de är supermysiga. Med det sagt är jag mycket nöjd med ett eget barn, men umgås gärna med andras bebisar.

 

[Ackio]

Jag gillar väl egentligen inte barn men jag älskar mina egna barn.

Tror dock mitt ogillande om barn har varit pga bortskämda, dryga barn som är som de är pga föräldrarna. Är väl inte barnet i sig som jag egentligen ogillar. Jag bara tål inte skrikande, gapiga barn eller barn som ska ha och ha osv i butiker osv. Så är inte barnens fel de är som de är. Så egentligen kanske jag ogillar föräldrar?

 

[Ray]

Har aldrig känt mig bekväm med särskilt små barn. Och älskade mitt eget från första skriket. Att inte gilla barn beror ju ibland på att man är osäker på hur man ska bete sig med dom för att de ska vara glada och snälla...
Om man verkligen inte gillar barn för att man ogillar barn - då ändrar man sig nog inte så lätt!

 

[Madick]

Det är helt olika med egna barn och andras ungar... går inte att jämföra.

 

[TheRedLightning]

Om man verkligen inte gillar barn för att man ogillar barn - då ändrar man sig nog inte så lätt!

Tror du man inte ändrar sig även när man får hormonerna när man väntar barn? Påverkar inte det eller har det ingen betydelse?

 

[Kilauea]

Jag har alltid ogillat ouppfostrade ungar och tyvärr upplever jag att jag mest bara stött på sådana
Så det var lite förvånande för mig själv när jag träffade sambon och ett år senare insåg att jag vill ha egna barn med honom.

Tror också det är mina barn och andras ungar, det går inte att jämföra.

 

[MM]

Jag ville inte ha barn när jag var yngre. Inte för att jag inte gillade dom utan det var mer en känsla.
Sen träffade jag min man och då ändrade jag mig, eftersom han var/är rätt pappamaterial och det kändes rätt att skaffa barn med just honom.
Jag dejtade ju killar innan jag träffade honom och dom ville jag definitivt inte ha barn med.

Så för min del krävdes det rätt man för att barntankarna ens skulle dyka upp i mitt huvud.

Men det är som övriga säger, mina barn och andras ungar. Jag är överlag ingen barnmänniska och älskar mina egna medans andras ungar klarar jag mig utan. Speciellt precis nu då jag för en stund sen skickade hem 15 ungar från tösens kalas. Tacka fan att det bara är en gång om året. Mer orkar jag inte

 

[robl]

Nu är jag nyfiken. Finns det någon där ute som inte tyckt om barn och kanske inte ville ha egna själv, men sen fått egna och ändrat inställning?

Berätta gärna ni som varit med om det, vad det var ni inte gillade först men sen ändrat er och gärna varför ni ändrat er?

Jag gillar i princip bara mina syskons och närmaste väns barn. Har Väldigt svårt för andras barn, tyvärr!
Jag vill va en barnälskare och försöker tycka om alla barn men näpp..
Mitt ena syskon har 2 ingifta barn, det har tagit mig nästan 3 år att "tycka om" dom. Jag har aldrig tyck illa om just dom barnen utan bara att det tog ett tag för känslorna att växa fram. Mitt andra syskons barn däremot älska jag från den stund jag såg han..
Konstigt, men det är väl något med blodsband ändå..

 

[em-pirre]

Jag ville aldrig ha barn. Jag var helt och totalt ointresserad. Sen träffade jag fästmannen och det blev så självklart att vi skulle ha barn!

Sen kan jag inte säga att jag gillar barn (jag tycker det är en konstig tanke), utan jag gillar att vara (och jobba med) med människor. Vissa människor ogillar man, och andra gillar man.

 

[Melisen]

Jag har ogillat barn i alla åldrar ända tills jag själv hade mognat så pass att jag blev lite mer intresserad av världen runtomkring mig Iaf för mig krävs det att jag är i ett lite avslappnat mood för att orka umgås med barn och för att faktiskt orka lyssna in barn, ger man dom bara uppmärksamhet och tid så är det enligt mig fantastiska varelser med mycket klokheter inom sig tog väl tills jag var 25 nånting för att komma fram till det... Ang bebisar så är jag måttligt intresserad av andras bebisar men min 6- månaders är jag hopplöst kär i intresset för andras bebisar växte inte fasligt mycket under graviditeten eller efteråt. Jag kan titta och tycker dom är söta ibland men känner inget behov av att hålla eller gosa.


Ledsen gubbe vald av bebis och omöjlig att radera

 

[TheRedLightning]

Jag ville aldrig ha barn. Jag var helt och totalt ointresserad. Sen träffade jag fästmannen och det blev så självklart att vi skulle ha barn!

Sen kan jag inte säga att jag gillar barn (jag tycker det är en konstig tanke), utan jag gillar att vara (och jobba med) med människor. Vissa människor ogillar man, och andra gillar man.

Aha, intressant. Tänk att det kan ha så stor betydelse vem man träffar, va roligt att det klaffade.
Nja, jag gillar väl inte barn egentligen heller, men samtidigt kan man leka med dom och själv bli "barnslig", tror mer det jag själv inte gillar är som någon nämde tidigare i tråden, barn som är dåligt uppfostrade av förläldrarna.

 

[Ray]

Tror du man inte ändrar sig även när man får hormonerna när man väntar barn? Påverkar inte det eller har det ingen betydelse?

Jag gillar inte bäbisar mer för att jag är gravid. Men det kan säkert hända...

 

[TheRedLightning]

Jag gillar inte bäbisar mer för att jag är gravid. Men det kan säkert hända...

Kom och tänka på det då det händer så mycket med kroppen när man är gravid, har hört allt från att det är bästa tiden i deras liv till att det varit den värsta tiden i deras liv osv.

 

[Ray]

Kom och tänka på det då det händer så mycket med kroppen när man är gravid, har hört allt från att det är bästa tiden i deras liv till att det varit den värsta tiden i deras liv osv.

Jag tror alltid de som menar att graviditeten är den lyckligaste tiden ljuger...Eller är olyckliga annars. Graviditet är för mig ett nödvändigt ont och kämpar dagligen för att hitta positiva saker trots hormoner. Men visst - jag hör oxå om de som känner sig vackra, urstarka och superviktiga när de är gravida...

 

[Aionee]

Jag ogillar barn och bebisar för att jag blir osäker hur jag ska hantera situationen med barn involverade.

Lär jag mig hur och får mer erfarenhet med barn så kan jag nog gilla de mer. Fast ouppfostrade och jobbiga barn är hemska. (eller då är det kanske inte barnets fel, utan föräldrarna)

 

[TheRedLightning]

Jag tror alltid de som menar att graviditeten är den lyckligaste tiden ljuger...Eller är olyckliga annars. Graviditet är för mig ett nödvändigt ont och kämpar dagligen för att hitta positiva saker trots hormoner. Men visst - jag hör oxå om de som känner sig vackra, urstarka och superviktiga när de är gravida...

Jag tror inte de ljuger, vet det var en som inte förstod dom som tyckte graviditeten var det värsta som fanns när hon väntade två av sina barn, men när hon väntade det tredje förstod hon vad alla hade menat med värsta tiden. Så nog är det olika från graviditet till graviditet, det är ändå olika individer och olika graviditeter m.m.
Själv vet jag inte alls, har inga barn och har heller inga planer på att skaffa i dagsläget, men vem vet en dag kanske.

 

[Tora]

Jag tror alltid de som menar att graviditeten är den lyckligaste tiden ljuger...Eller är olyckliga annars. Graviditet är för mig ett nödvändigt ont och kämpar dagligen för att hitta positiva saker trots hormoner. Men visst - jag hör oxå om de som känner sig vackra, urstarka och superviktiga när de är gravida...

Jag älskade att vara gravid trots att det är en tuff tid. Då är det bara jag och bäbisen. En speciell känsla. Absolut en av tillfällena i mitt liv där jag var lyckligast.

Och nej jag är inte olycklig annars.

 

[Bulldoozer]

Jag ogillade barn i största allmänhet och gör det fortfarande trots eget barn, bara för att man tycker om sitt eget så tycker man väl inte per automatik om ALLA barn? Bara för att jag älskar min hund så tycker jag väl inte automatiskt om alla hundar jag ser (även om de oftast är lättare att tycka om än barn).

Kan absolut tycka att det finns rara barn eller söta barn men de är sällsynta fast mest stör jag mig på att (många) föräldrar nu för tiden verkar tycka att det här med att uppfostra sina ungar så de kan bete sig på allmän plats eller ha i möblerade rum är överkurs. Tycker helt klart valpisar är sötare än illrosa skrikande små knoddar som folk ska trycka upp i famnen på en fast man är noll intresserad..

 

[Ray]

Jag älskade att vara gravid trots att det är en tuff tid. Då är det bara jag och bäbisen. En speciell känsla. Absolut en av tillfällena i mitt liv där jag var lyckligast.

Och nej jag är inte olycklig annars.

Glädjande nog är det ju så... Jag tänker att jag vill.känna så men har inte lyckats ännu mer än små stunder :-)