gul_zebra
Trådstartare
Jag borde ligga och sova nu men jag bröt ihop istället... Jag har fått världens bästa nyheter för ett tag sen. Jag ska bli moster 
Det är helt underbart och så otroligt efterlängtat och jag tänker bli favoritmoster åt knodden. Jag är så jävla glad, både för min systers skull och för min egen.
Själv har jag valt att inte skaffa barn alls. Jag vill ha barn, jag längtar efter ett eget barn så det gör ont och kan knappt se en jäkla gravidmage utan att det hugger till i mig. Jag gick och gjorde en gastric bypass för 4 år sen till stor del för att kunna bli gravid. Och nu sitter jag här... Och har valt bort barn. Jag kan helt enkelt inte ta hand om ett barn. Jag har för mycket med mig själv, med mina diagnoser, min bristande ork och det faktum att väggen konstant är någon meter framför mig känns det som. Jag tror att jag har gått in i den förr, och sedan dess är jag så mycket mer orkeslös och lättstressad än jag varit innan, men jag fick ingen hjälp och således ingen diagnos av något slag så det är bara vad jag tror. Men kontentan är att orken inte finns där och att jag dessutom halva månaderna har fullt upp med att just inte bryta ihop av den pmds som tyvärr kunde bryta ut av att jag blev frisk efter min operation. Livets ironi... Jag ville bli fertil, och jag blev det men fick pmds på köpet. Som om det inte räckte med sjuttioelva andra diagnoser. I just can't win.
Därtill har jag blivit med sambo. En helt underbar man, världens finaste som gör mig så lycklig, men som anser sig för gammal för fler barn. Ska jag ha barn får jag vackert söka på annat håll således. Och för att vara rent krass - innan vi träffades hade jag varit singel hela livet. Jag kan inte offra det vi har för att gå på jakt efter något jag förmodligen aldrig kommer hitta. Blotta tanken på att sitta där som gammal tant och veta att jag offrade det bästa som hänt mig för något jag aldrig fann... Nej, usch. Not gonna happen.
Så kort sagt, jag har satt mitt hopp till att kanske en dag få bli moster. Och plötsligt hände det! Nu kommer bebisen och jag ska sitta barnvakt och läsa sagor och åka pulka och bli den bästa mostern ever. Jag är jätteglad för det, men lik förbannat sitter jag här och bryter ihop. Det blir plötsligt så påtagligt på något vis, den här självvalda men lik förbannat jävligt ofrivilliga barnlösheten. Det blir inga barn för mig. Det kommer aldrig bli barn för mig. Och det gör så jävla ont och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Det är helt underbart och så otroligt efterlängtat och jag tänker bli favoritmoster åt knodden. Jag är så jävla glad, både för min systers skull och för min egen.Själv har jag valt att inte skaffa barn alls. Jag vill ha barn, jag längtar efter ett eget barn så det gör ont och kan knappt se en jäkla gravidmage utan att det hugger till i mig. Jag gick och gjorde en gastric bypass för 4 år sen till stor del för att kunna bli gravid. Och nu sitter jag här... Och har valt bort barn. Jag kan helt enkelt inte ta hand om ett barn. Jag har för mycket med mig själv, med mina diagnoser, min bristande ork och det faktum att väggen konstant är någon meter framför mig känns det som. Jag tror att jag har gått in i den förr, och sedan dess är jag så mycket mer orkeslös och lättstressad än jag varit innan, men jag fick ingen hjälp och således ingen diagnos av något slag så det är bara vad jag tror. Men kontentan är att orken inte finns där och att jag dessutom halva månaderna har fullt upp med att just inte bryta ihop av den pmds som tyvärr kunde bryta ut av att jag blev frisk efter min operation. Livets ironi... Jag ville bli fertil, och jag blev det men fick pmds på köpet. Som om det inte räckte med sjuttioelva andra diagnoser. I just can't win.
Därtill har jag blivit med sambo. En helt underbar man, världens finaste som gör mig så lycklig, men som anser sig för gammal för fler barn. Ska jag ha barn får jag vackert söka på annat håll således. Och för att vara rent krass - innan vi träffades hade jag varit singel hela livet. Jag kan inte offra det vi har för att gå på jakt efter något jag förmodligen aldrig kommer hitta. Blotta tanken på att sitta där som gammal tant och veta att jag offrade det bästa som hänt mig för något jag aldrig fann... Nej, usch. Not gonna happen.
Så kort sagt, jag har satt mitt hopp till att kanske en dag få bli moster. Och plötsligt hände det! Nu kommer bebisen och jag ska sitta barnvakt och läsa sagor och åka pulka och bli den bästa mostern ever. Jag är jätteglad för det, men lik förbannat sitter jag här och bryter ihop. Det blir plötsligt så påtagligt på något vis, den här självvalda men lik förbannat jävligt ofrivilliga barnlösheten. Det blir inga barn för mig. Det kommer aldrig bli barn för mig. Och det gör så jävla ont och jag vet inte hur jag ska hantera det.
