Oengagerad karl=jag häxa

[nullo-modo]

Tänk dig t ex att ditt stall brinner ner för att någon stått och rökt i höförrådet, och kastat fimpen i höet. Trots att där fanns en stor skylt där det stod ”Rökning förbjuden”, men det tänkte inte den personen på. Skulle du inte bli det minsta arg på den personen?

Jag är lite fascinerad över detta att det finns människor som liksom saknar förmågan att känna en känsla!

Jo jag kan känna ilska men har aldrig känt behov av att höja rösten när jag är arg om inte rädsla är inblandat.

Blir arga för fel sak på fel plats, spilla i soffan, något går sönder eller något liknande ligger inte hos mig.

 

[Lobelia]

Jo jag kan känna ilska men har aldrig känt behov av att höja rösten när jag är arg om inte rädsla är inblandat.

Blir arga för fel sak på fel plats, spilla i soffan, något går sönder eller något liknande ligger inte hos mig.

Vad avgör vad som är rätt att bli arg för? Kan man bestämma sig i förväg under vilka omständigheter det är fel att bli arg? Menar du att någon känsla kan vara fel? Och i så fall varför.

Personligen så känner jag vad jag känner, det är inget jag kan bestämma i förväg. Däremot kan jag försöka ta rätt på vad som triggar en känsla och kanske bearbeta det så det inte händer igen om den är negativ.

 

[nullo-modo]

Vad avgör vad som är rätt att bli arg för? Kan man bestämma sig i förväg under vilka omständigheter det är fel att bli arg? Menar du att någon känsla kan vara fel? Och i så fall varför.

Personligen så känner jag vad jag känner, det är inget jag kan bestämma i förväg. Däremot kan jag försöka ta rätt på vad som triggar en känsla och kanske bearbeta det så det inte händer igen om den är negativ.

Nej, självklart kan och vill jag inte avgöra vad andra bör känna, det jag kan göra är att välja vilka jag vill ha runt mig på min fritid och hemma.

Läst du mina inlägg så ser du att jag skriver hur JAG känner och inte ett ord om hur andra bör eller ska känna. Att det handlat om mig själv har jag varit noga med genom alla inlägg i denna tråd så vad det kommer ifrån att jag talar om hur andra ska känna vet jag inte hur du fått till.

 

[Lobelia]

Nej, självklart kan och vill jag inte avgöra vad andra bör känna, det jag kan göra är att välja vilka jag vill ha runt mig på min fritid och hemma.

Läst du mina inlägg så ser du att jag skriver hur JAG känner och inte ett ord om hur andra bör eller ska känna. Att det handlat om mig själv har jag varit noga med genom alla inlägg i denna tråd så vad det kommer ifrån att jag talar om hur andra ska känna vet jag inte hur du fått till.

Så du kan avgöra vad du ska känna? Jag ber om ursäkt för att jag var otydlig. Jag menade både allmänt och för just dig. Självklart kan ingen avgöra vad någon annan känner.

 

[nullo-modo]

Så du kan avgöra vad du ska känna?

Var har jag skrivit att jag kan det?

 

[sjoberga]

Så du kan avgöra vad du ska känna? Jag ber om ursäkt för att jag var otydlig. Jag menade både allmänt och för just dig. Självklart kan ingen avgöra vad någon annan känner.

För min del är återkommande vardagsupplevelser ganska predikterbara i vilka känslor de ofta ger och ibland ger och aldrig ger. Med ålder och erfarenheter lär man sig mer om även ovanligare händelser och hur man påverkas. Det går nog aldrig att veta med 100% men med hyfsad precision.

 

[Lobelia]

Var har jag skrivit att jag kan det?

Jag fick det intrycket när du talade om vad som var fel och känna i tidigare inlägg och vill provocera lite då du totalt ignorerade mina frågor i ämnet fast du valde att svara.

 

[sjoberga]

Jag fick det intrycket när du talade om vad som var fel och känna i tidigare inlägg och vill provocera lite då du totalt ignorerade mina frågor i ämnet fast du valde att svara.

Det kan nog väcka känslor av olika slag, när man blir påskriven åsikter eller vinklingar av inlägg som det inte finns belägg för att göra. För att en provokation ska lyckas helt, är det kanske ändå bäst att den inte väcker mest uppgivenhet.

 

[Lobelia]

För min del är återkommande vardagsupplevelser ganska predikterbara i vilka känslor de ofta ger och ibland ger och aldrig ger. Med ålder och erfarenheter lär man sig mer om även ovanligare händelser och hur man påverkas. Det går nog aldrig att veta med 100% men med hyfsad precision.

Jag tänker i synnerhet på nya situationer och inte de man traggla hela livet. Det handlade dessutom att avgöra hur man ska känna inte att veta hur man troligen kommer att känna.

 

[Lobelia]

Det kan nog väcka känslor av olika slag, när man blir påskriven åsikter eller vinklingar av inlägg som det inte finns belägg för att göra. För att en provokation ska lyckas helt, är det kanske ändå bäst att den inte väcker mest uppgivenhet.

För mig är det bättre att den väcker uppgivenhet än ingen reaktion. Jag börjar tröttna på att folk citerar mina inlägg och seninte tycks ha någon koll på vad de innehåller och låtsas som jag tycker något om ett ämne jag inte ens berört.

 

[Ullmerkott]

Vad avgör vad som är rätt att bli arg för? Kan man bestämma sig i förväg under vilka omständigheter det är fel att bli arg? Menar du att någon känsla kan vara fel? Och i så fall varför.

Personligen så känner jag vad jag känner, det är inget jag kan bestämma i förväg. Däremot kan jag försöka ta rätt på vad som triggar en känsla och kanske bearbeta det så det inte händer igen om den är negativ.

Jag tycker absolut att känslor kan vara mer eller mindre befogade. Om någon som i tidigare exempel genom ren och skär nonchalans och/eller egoism förstör är det fullt rimligt att bli arg och låta personen veta det. Om någon pratar med mig när jag är trött/hungrig är det rimligare att jag tar hand om mig, än att jag talar om för personen att den är dum i huvudet.

För mig ligger nog gränsdragningen mellan befogad och obefogad ilska i huruvida den kvarstår när jag fått smälta och bearbeta situationen.

 

[Lobelia]

Jag tycker absolut att känslor kan vara mer eller mindre befogade. Om någon som i tidigare exempel genom ren och skär nonchalans och/eller egoism förstör är det fullt rimligt att bli arg och låta personen veta det. Om någon pratar med mig när jag är trött/hungrig är det rimligare att jag tar hand om mig, än att jag talar om för personen att den är dum i huvudet.

För mig ligger nog gränsdragningen mellan befogad och obefogad ilska i huruvida den kvarstår när jag fått smälta och bearbeta situationen.

Så om du känner fel sak så är känslan felaktig eller? Jag vet att du inte skrev det men det var det jag frågade om eller rättare sagt om vilka känslor som var rätta?

Jag kan försöka ändra på vad jag känner men först när jag uppmärksammat det och då har jag liksom redan haft känslan. Om jag inte eldar på den med tankar så försvinner den snabbt.

 

[Amha]

Tänk dig t ex att ditt stall brinner ner för att någon stått och rökt i höförrådet, och kastat fimpen i höet. Trots att där fanns en stor skylt där det stod ”Rökning förbjuden”, men det tänkte inte den personen på. Skulle du inte bli det minsta arg på den personen?

Jag är lite fascinerad över detta att det finns människor som liksom saknar förmågan att känna en känsla!

Det där var ju ett väldigt osannolikt scenario. Det hade dock åtminstone gjort mig arg. Det är en straffbar handling så ett bra sätt att ta ut ilskan är väl att anmäla till polisen och hoppas att denne får det straff den förtjänar. Hade eventuellt behandlat en person som stal saker av mig på samma sätt. Plus att jag klippt alla eventuella band.

Jag blev för en tid sedan, vad kan det ha varit, 1-2 år sedan kanske, arg på en person som behandlade mig som en riktig påse skit när vi sågs. Även personal på en restaurang blev så illa behandlad att det var pinsamt att ens sitta vid samma bord. Det var i klass med vad mina mobbare i grundskolan roade sig med. Jag höll masken där och då, försvarade mig emellanåt men jag kan säga att det var sista gången vi sågs. Jag hoppas att jag aldrig någonsin träffar personen igen. Undviker aktivt träffar där personen riskerar att vara med. Kanske borde jag bett personen dra åt helvete där och då så människan fattat hur fel hen gjorde på en gång men ärligt talat har jag känslan av att det sved hårdare att jag inte vill lägga min dyrbara energi på en sån, vilket känns bra. Jag behöver inte lägga min energi på att uppfostra människor som på pappret ska vara vuxna. Sånt skit får de lösa själva så försöker jag fostra mina barn till att bli vettiga människor i stället.

 

[Sar]

Jag har en kollega som då säger att "-När du blir arg så lyssnar xx ju."
Jag blir då lika konfunderad varje gång och vill försvara mig. Jag har inte varit arg alls.
Att vara auktoritär i situationer är alltså samma som att vara arg?

Jag har också varit med om det där, att någon trott (förutsatt) att jag var arg när jag i själva verket bara var tydlig/konstaterande. Situationen var av typen ”Du måste parkera på den blå plätten, inte den gröna”.
Jag funderade efteråt över vad jag gjort fel eller vad jag kunde förändra för att inte bli fel uppfattad men jag landade (bekvämt nog) i att mottagaren antingen var ovan med den sortens tydlighet eller hade andra erfarenheter som gjorde att det blev en feltolkning. Jag hade ju rent krasst kunnat välja att linda in budskapet på ett artigare sätt ( ”Det hade varit jättebra om du skulle kunna parkera din bil på den blå plätten eftersom den gröna är reserverad för handikappade”.) och då hade jag antagligen inte blivit feltolkad men faktum är känslan från mig ändå är exakt detsamma (jag är inte alls arg men tydlig i vad jag tycker att du bör göra framöver).

 

[hastflicka]

Nu blir man ju nyfiken. Händer det någonsin att du tycker människor gör fel? Om någon stjäl något för dig, t ex, tänker du att det säkert inte var med flit?

Du framstår lite som Tjuren Ferdinand här - vad än människor gör mot dig, så tänker du bara ”ja, ja, det var inte med flit, det är ok.”. Alternativt förklarar att du inte vill att de gör så, men om de struntar i det och gör det igen så gör det inget det heller. Som en boxboll ungefär.

Den enda gangen jag varit med om att nagon stulit fran mig var nar vi hade inbrott. Da blev jag mest ledsen for att jag forlorat bade mat servisen min mamma malat, och te-servisen hon malat Svenska slott pa, samt orreforsglad och skalar ... men arg blev jag inte och fann ingen anledning att hoja rosten.
Och varfor skulle jag bli arg om nagon gor ett misstag?

Det är väl upp till de som hör dig att bedöma hur de uppfattar dig. Det kan varken du eller jag bestämma eller avgöra här.

Nu har jag just blivit erbjuden en ny tjanst innom foretaget for att jag "ar sa trevlig och har sa jamt humor" sa jag tycker att jag kan anta att det ar sa jag uppfattas av de flesta.

 

[Mabuse]

Den enda gangen jag varit med om att nagon stulit fran mig var nar vi hade inbrott. Da blev jag mest ledsen for att jag forlorat bade mat servisen min mamma malat, och te-servisen hon malat Svenska slott pa, samt orreforsglad och skalar ... men arg blev jag inte och fann ingen anledning att hoja rosten.
Och varfor skulle jag bli arg om nagon gor ett misstag?



Nu har jag just blivit erbjuden en ny tjanst innom foretaget for att jag "ar sa trevlig och har sa jamt humor" sa jag tycker att jag kan anta att det ar sa jag uppfattas av de flesta.

Ja, det låter ju onekligen som rätt jobb. Man kan alltså behandla dig hursomhelst, göra vad som helst med dig eller andra, och du blir aldrig arg? Du har aldrig blivit arg över något du läst i tidningen, t ex om någon orättvisa? Någon makthavare som med vet och vilje staplar ”misstagen” på varandra i jakt på egen vinning?

 

[monster1]

Så du kan avgöra vad du ska känna? Jag ber om ursäkt för att jag var otydlig. Jag menade både allmänt och för just dig. Självklart kan ingen avgöra vad någon annan känner.

Genom terapi och att arbeta med sina tankar och känslor kan man förändra hur man känner inför olika saker. I arbetet med sig själv ingår då att ta ett steg tillbaka och fundera vad det är som utlöser känslan. Varför tex blir jag så arg när jag ser en sak som ligger fel, vad i mig är det som triggas av det och varför. Känner jag själv att det här är en rimlig känsla osv. Det handlar inte alls om att trycka bort känslor, man känner sina känslor men man kan sedan välja om man vill agera på dom eller ej.

 

[Lobelia]

Genom terapi och att arbeta med sina tankar och känslor kan man förändra hur man känner inför olika saker. I arbetet med sig själv ingår då att ta ett steg tillbaka och fundera vad det är som utlöser känslan. Varför tex blir jag så arg när jag ser en sak som ligger fel, vad i mig är det som triggas av det och varför. Känner jag själv att det här är en rimlig känsla osv. Det handlar inte alls om att trycka bort känslor, man känner sina känslor men man kan sedan välja om man vill agera på dom eller ej.

Ja givetvis, jag har själv påtalat det några gånger här i tråden och behöver definitivt inte någon föreläsning i ämnet, men hur mycket man än arbetat med sig själv kan inte ändra vad man känt i efterhand. Sen anser jag i allra högsta grad att det är en rimlig känsla att bli arg om någon bränt ner ens hus, kraschat ens bil, våldtagit en själv eller ens dotter men vissa här menar att de aldrig blir arga och aldrig skulle bli det. Jag tar det snarare som känslokallhet och att man har behov av terapi om man inte känner något alls, inte ens för en kort stund då har man nog de flesta stängt av och begravt känslorna djupt.

Senast idag reagerade jag "starkt", jag trodde någon brutit upp mitt skåp och stulit nycklar, mobil och plånbok. Jag svor högt, blev rädd, ledsen och arg för i maximalt en halv minut eller så, lugnade snabbt ner mig och kollade igenom prylarna och inget var borta och ärligt jag känner exakt noll behov av att bearbeta mina känslor i detta sammanhang. Jag slog ingen, inte ens skåpet, jag såg inte rött och tänkte mörda någon, det är minimal sannolikhet att jag får mardrömmar om det eller blir deprimerad av det.

Jag kan bearbeta mina tankar och känslor i många år och ändå svära till och bli arg en kort stund om något liknande händer. Om jag överreagerat så hade det varit en annan sak om jag klippt till skåpsgrannen, förstört skåpet och skällt ut badets personal så hade det varit på sin plats med terapi. Anser du att jag bör gå i terapi för att lära mig hantera min ilska eller? Var det onormalt att höja rösten i de få sekunder jag svor till?

 

[Sel]

Ja givetvis, jag har själv påtalat det några gånger här i tråden och behöver definitivt inte någon föreläsning i ämnet, men hur mycket man än arbetat med sig själv kan inte ändra vad man känt i efterhand. Sen anser jag i allra högsta grad att det är en rimlig känsla att bli arg om någon bränt ner ens hus, kraschat ens bil, våldtagit en själv eller ens dotter men vissa här menar att de aldrig blir arga och aldrig skulle bli det. Jag tar det snarare som känslokallhet och att man har behov av terapi om man inte känner något alls, inte ens för en kort stund då har man nog de flesta stängt av och begravt känslorna djupt.

Senast idag reagerade jag "starkt", jag trodde någon brutit upp mitt skåp och stulit nycklar, mobil och plånbok. Jag svor högt, blev rädd, ledsen och arg för i maximalt en halv minut eller så, lugnade snabbt ner mig och kollade igenom prylarna och inget var borta och ärligt jag känner exakt noll behov av att bearbeta mina känslor i detta sammanhang. Jag slog ingen, inte ens skåpet, jag såg inte rött och tänkte mörda någon, det är minimal sannolikhet att jag får mardrömmar om det eller blir deprimerad av det.

Jag kan bearbeta mina tankar och känslor i många år och ändå svära till och bli arg en kort stund om något liknande händer. Om jag överreagerat så hade det varit en annan sak om jag klippt till skåpsgrannen, förstört skåpet och skällt ut badets personal så hade det varit på sin plats med terapi. Anser du att jag bör gå i terapi för att lära mig hantera min ilska eller? Var det onormalt att höja rösten i de få sekunder jag svor till?

Fast har någon i tråden verkligen skrivit att de Aldrig blir arga eller Aldrig skulle bli det? I så fall har jag missat det.

 

[Lobelia]

Fast har någon i tråden verkligen skrivit att de Aldrig blir arga eller Aldrig skulle bli det? I så fall har jag missat det.

Flera verkar vilja att man ska få det intrycket åtminstone. se exempelvis inlägget jag svarar på när jag får en föreläsning om hur jag kan hantera mina känslor och det ser ut som skribenten vill skicka mig på terapi för att hantera mina aggressioner och hur drastiska exempel folk ger så skriver en del om sina förmodade rationella reaktioner. Ingen ilska alls när någon avsiktligt eldat upp stallet exempelvis.