Oengagerad karl=jag häxa

[Sel]

Flera verkar vilja att man ska få det intrycket åtminstone. se exempelvis inlägget jag svarar på när jag får en föreläsning om hur jag kan hantera mina känslor och det ser ut som skribenten vill skicka mig på terapi för att hantera mina aggressioner och hur drastiska exempel folk ger så skriver en del om sina förmodade rationella reaktioner. Ingen ilska alls när någon avsiktligt eldat upp stallet exempelvis.

Jag har inte läst något inlägg som gett det intryck du beskriver. Bara inlägg där användare uttryckt att de sällan blir arga eller att de, när de blir det, hanterar det annorlunda än att exempelvis höja rösten.

 

[Enya]

Flera verkar vilja att man ska få det intrycket åtminstone. se exempelvis inlägget jag svarar på när jag får en föreläsning om hur jag kan hantera mina känslor och det ser ut som skribenten vill skicka mig på terapi för att hantera mina aggressioner och hur drastiska exempel folk ger så skriver en del om sina förmodade rationella reaktioner. Ingen ilska alls när någon avsiktligt eldat upp stallet exempelvis.

Det skulle i alla fall göra mig arg. Skitarg. Den som eldade upp mitt stall skulle få höra mellan båda öronen vad jag tycker om tilltaget.

Sedan hade jag lugnat mig. Fort arg och fort ok igen eftersom jag inte är långsint, man löser saker genom att kommunicera, men nog hade jag reagerat med att bli arg om någon eldat upp mitt stall. Det betyder ju inte att jag hade mördat personen. Inte heller hade jag ältat det eller tjafsat om det i 3 miljoner år. Men att bli arg först hade jag nog blivit utan tvekan.

Det känns som om det är en skamlig egenskap att reagera med att bli arg för något, när man diskuterar om det här i sådana här diskussioner.

 

[Sel]

Jag känner lite att det som börjat diskuteras i tråden är sådana absurda och extrema situationer att det är svårt att ens sätta sig in i. Det som diskuterades från början (när siospåret inleddes) var väl vardags/familje/relationssituationer och eventuellt arbetsrelaterade konflikter.

 

[hastflicka]

Ja, det låter ju onekligen som rätt jobb. Man kan alltså behandla dig hursomhelst, göra vad som helst med dig eller andra, och du blir aldrig arg? Du har aldrig blivit arg över något du läst i tidningen, t ex om någon orättvisa? Någon makthavare som med vet och vilje staplar ”misstagen” på varandra i jakt på egen vinning?

Jag har visst blivit arg, men det betyder inte att jag hojer rosten eller pa nagot satt "skaller" pa nagon. Jag "loser" mitt problem. Om det innebar att nagon varit orattvis sa sager jag vad jag tycker till personen och antingen kommer vi da overens eller sa sager jag upp bekantskapen.

Jag blir inte arg pa "makthavare" (lat oss saga Trump) jag tycker han ar vedervardig men om jag blir arg ar det bara jag som lider av det, i stallet arbetar jag aktivt med demokraterna i min stad.
Nar jag inte gillade min chef och tyckte han var orattvis sa jag upp mig. (och fick ett battre job )

I min varld hjalper det definitiv inte mig att bli arg, det gor for det mesta bara att "motstandaren" far hjalp i sina argument och att den som blir arg och upprord inte mar sa bra av kanslostormen. Jag var runt 19 - 20 ar nar jag insag att en kompis alltid kom langre i alla debatter och argument bara for att hon inte blev arg utan var valdigt lugn och logisk ... sa jag anammade hennes teknik. Det lustigaste var att det inte alls var svart, utan mitt liv blev bara sa mycket enklare.

Just nu ar det nog Paulding County's school opening som is closest to my heart ... even though I would have to drive about 40 hrs to get there. Instead I donated about 500 sek till demokraterna i Paulding county. Och det ar manga fler an jag som gjort det under dagen.
Paulding County school opening

 

[Mabuse]

Jag har visst blivit arg, men det betyder inte att jag hojer rosten eller pa nagot satt "skaller" pa nagon. Jag "loser" mitt problem. Om det innebar att nagon varit orattvis sa sager jag vad jag tycker till personen och antingen kommer vi da overens eller sa sager jag upp bekantskapen.

Jag blir inte arg pa "makthavare" (lat oss saga Trump) jag tycker han ar vedervardig men om jag blir arg ar det bara jag som lider av det, i stallet arbetar jag aktivt med demokraterna i min stad.
Nar jag inte gillade min chef och tyckte han var orattvis sa jag upp mig. (och fick ett battre job )

I min varld hjalper det definitiv inte mig att bli arg, det gor for det mesta bara att "motstandaren" far hjalp i sina argument och att den som blir arg och upprord inte mar sa bra av kanslostormen. Jag var runt 19 - 20 ar nar jag insag att en kompis alltid kom langre i alla debatter och argument bara for att hon inte blev arg utan var valdigt lugn och logisk ... sa jag anammade hennes teknik. Det lustigaste var att det inte alls var svart, utan mitt liv blev bara sa mycket enklare.

Just nu ar det nog Paulding County's school opening som is closest to my heart ... even though I would have to drive about 40 hrs to get there. Instead I donated about 500 sek till demokraterna i Paulding county. Och det ar manga fler an jag som gjort det under dagen.
Paulding County school opening

Du måste mena något annat med ”arg” än jag. Att bli arg är ingen känslostorm, det betyder inte att man inte kan hålla huvudet kallt och fortsätta argumentera. Det är heller inget man väljer, lika lite som man väljer någon annan känslor man får.

Eller har du det så varje gång du känner något? Att du först tänker ”vad tjänar den här känslan till?”, väljer att ”Jo, det verkar bra att bli förvånad/glad/ledsen/etc här!” och först efter ditt beslut känner du något? Att alla dina känslor är resultatet av medvetna beslut?

Du säger att du inte blir arg på t ex Trump för att det bara är du som lider av det - för det första, varför skulle du lida av att bli arg? Det betyder ju inte att man sitter och skriker åt tidningen, utan att man känner ”Nej, det här är inte rätt! Han borde inte göra så här!”, vilket ju eventuellt kan motivera en till att engagera sig politiskt.

Kort sagt handlar det då inte om att man inte blir arg, utan om hur man ger uttryck för ilskan.

Sen om du väljer att alltid lägga band på dig, och aldrig höjer rösten i konflikter med andra, ens hemma - tja, om du nu mår dåligt varje gång du gör det, så är väl det klokt. Jag mår inte dåligt av det, det är ju bara en känsla. Man blir arg, och sen är man inte det efter en stund. Varför skulle jag må dåligt av det? Vad är det med att höja rösten som får dig att må dåligt?

 

[em-pirre]

Du måste mena något annat med ”arg” än jag. Att bli arg är ingen känslostorm, det betyder inte att man inte kan hålla huvudet kallt och fortsätta argumentera. Det är heller inget man väljer, lika lite som man väljer någon annan känslor man får.

Eller har du det så varje gång du känner något? Att du först tänker ”vad tjänar den här känslan till?”, väljer att ”Jo, det verkar bra att bli förvånad/glad/ledsen/etc här!” och först efter ditt beslut känner du något? Att alla dina känslor är resultatet av medvetna beslut?

Du säger att du inte blir arg på t ex Trump för att det bara är du som lider av det - för det första, varför skulle du lida av att bli arg? Det betyder ju inte att man sitter och skriker åt tidningen, utan att man känner ”Nej, det här är inte rätt! Han borde inte göra så här!”, vilket ju eventuellt kan motivera en till att engagera sig politiskt.

Kort sagt handlar det då inte om att man inte blir arg, utan om hur man ger uttryck för ilskan.

Sen om du väljer att alltid lägga band på dig, och aldrig höjer rösten i konflikter med andra, ens hemma - tja, om du nu mår dåligt varje gång du gör det, så är väl det klokt. Jag mår inte dåligt av det, det är ju bara en känsla. Man blir arg, och sen är man inte det efter en stund. Varför skulle jag må dåligt av det? Vad är det med att höja rösten som får dig att må dåligt?

Jag tänker som så, att om någon blir arg och börjar höja rösten mot mig, så måste det innebära att personen är så arg på mig att hen inte ens kan kontrollera sin ilska. Det måste liksom vara riktigt riktigt allvarligt och jag har gjort ett oförlåtligt fel. Jag hade nog helt gått i lås och kännt mig så värdelös att jag aldrig ens skulle kunna försöka göra om och göra rätt. Alternativt tassa på tå kring personen.

Hade personen sagt (med normal samtalston) att hen är arg för att jag gjort X, hade jag tagit åt mig och funderat ut hur vi kan lösa problemet tillsammans.

 

[Lobelia]

Jag har visst blivit arg, men det betyder inte att jag hojer rosten eller pa nagot satt "skaller" pa nagon. Jag "loser" mitt problem. Om det innebar att nagon varit orattvis sa sager jag vad jag tycker till personen och antingen kommer vi da overens eller sa sager jag upp bekantskapen.

Jag blir inte arg pa "makthavare" (lat oss saga Trump) jag tycker han ar vedervardig men om jag blir arg ar det bara jag som lider av det, i stallet arbetar jag aktivt med demokraterna i min stad.
Nar jag inte gillade min chef och tyckte han var orattvis sa jag upp mig. (och fick ett battre job )

I min varld hjalper det definitiv inte mig att bli arg, det gor for det mesta bara att "motstandaren" far hjalp i sina argument och att den som blir arg och upprord inte mar sa bra av kanslostormen. Jag var runt 19 - 20 ar nar jag insag att en kompis alltid kom langre i alla debatter och argument bara for att hon inte blev arg utan var valdigt lugn och logisk ... sa jag anammade hennes teknik. Det lustigaste var att det inte alls var svart, utan mitt liv blev bara sa mycket enklare.

Just nu ar det nog Paulding County's school opening som is closest to my heart ... even though I would have to drive about 40 hrs to get there. Instead I donated about 500 sek till demokraterna i Paulding county. Och det ar manga fler an jag som gjort det under dagen.
Paulding County school opening

Det är lite lustigt att du förknippar ilska med att motståndaren får hjälp med sina argument och att den som är arg inte mår bra av känslostormar och vidare att man om man är arg inte är lugn och logisk. Varför måste man ha känslostormar för att man blir arg? Det är som du förknippar att vara arg med mycket negativt som har mycket lite med känslan att göra. Personligen så blir jag fokuserad och lugn många gånger när jag är arg arg och kan komma på konstruktiva lösningar. Ja inte om jag blir urförbannad och topptunnor rasande men då är det andra känslor inblandade.

Några exempel från när jag var ung, jag lyssnad för mycket på ridläraren när det gällde att böja och ställa hästen, men trevliga men något oregerliga häst för dagen hade för vana att "sticka" och springa ikapp hästen framför om det blev en lucka och gjorde det med mig. Jag försökte ställa och böja hästen som instruerad men det gick för snabbt och vi gick omkull. I slutet på lektionen så fick vi hoppa ett par språng men ridläraren ropade aldrig upp mig. Jag var lite skakad av att ha gått omkull och arg på mig själv det var ju mitt fel och arg på ridläraren som tycktes ta för givet att jag inte ville hoppa men hade troligen nekat till att hoppa om hon frågat. När ridläraren på slutet frågade om jag kanske velat hoppa så sa jag ja. Ilskan fick mig att komma över rädslan och jag fick ett driv att bevisa för mig själv och andra att jag också kunde. Jag och hästen hoppade i god stil några gånger (och han stack i vanlig ordning men jag hade lärt läxan och drog inte om kull honom) och det blev en bra och minnesvärd ridlektion.

En annan gång så försökte jag med en annan häst ta mig över tre hinder med ett språng i mellan det gick inte hästen bara bröt ut. Till slut blev jag arg och enormt fokuserad och red som en furie (och nej jag var inte elak mot hästen) jag bara skulle över och det funkade, efteråt sa visserligen ridläraren att hon var beredd på att ringa efter ambulans, det var vinna eller försvinna som gällde.

En tredje gång så spelade jag handboll i skolan, jag var inget vidare på det och inte direkt intresserad. Någon retades med mig om det och dessutom fick jag en boll i huvudet, jag blev förbannad, gick ut på planen såg till att jag fick bollen och dribblade den över halva planen och gjorde mål.

För mig är det inget fel att vara arg och inget jag behöver undvika och känna att det är fel eller på något vis hindrar mig. Det är hur man hanterar den som är det viktiga. Hade jag istället för att bli målmedveten och fokuserad som här fått ett utbrott och börjat slåss eller härja och skrika hade det givetvis inte varit bra, och likaså hade det inte varit lyckat om jag fastnat i känslan och gått omkring och levt i känslostormar. Det låter snarare som du förväxlar att bli arg med att fastna i känslan att vara arg, förstora upp den och agera i affekt.

 

[Lobelia]

Jag tänker som så, att om någon blir arg och börjar höja rösten mot mig, så måste det innebära att personen är så arg på mig att hen inte ens kan kontrollera sin ilska. Det måste liksom vara riktigt riktigt allvarligt och jag har gjort ett oförlåtligt fel. Jag hade nog helt gått i lås och kännt mig så värdelös att jag aldrig ens skulle kunna försöka göra om och göra rätt. Alternativt tassa på tå kring personen.

Hade personen sagt (med normal samtalston) att hen är arg för att jag gjort X, hade jag tagit åt mig och funderat ut hur vi kan lösa problemet tillsammans.

Då kanske du behöver bearbeta dina känslor kring att andra visar att de är arga, det är ditt problem att du tar åt dig och tro att du gjort något oförlåtligt. Att visa att man är arg är inte det samma som att inte kunna kontrollera sin ilska så länge det håller sig på nivån att höja rösten (nu tänker jag mig att personen inte får utbrott jämnt och ständigt utan enstaka gånger/då ). Personen kanske inte ens höjer rösten för att denne är arg, ilska är något du läser in pga höjd röst, utan för att betona att det är viktigt. Man kan många gånger höja rösten av helt andra skäl än att man är arg.

Med höja rösten menar jag alltså just höja rösten, lite högre än normal samtalston men betydligt lägre än att skrika.

 

[em-pirre]

Då kanske du behöver bearbeta dina känslor kring att andra visar att de är arga, det är ditt problem att du tar åt dig och tro att du gjort något oförlåtligt. Att visa att man är arg är inte det samma som att inte kunna kontrollera sin ilska så länge det håller sig på nivån att höja rösten (nu tänker jag mig att personen inte får utbrott jämnt och ständigt utan enstaka gånger/då ). Personen kanske inte ens höjer rösten för att denne är arg, ilska är något du läser in pga höjd röst, utan för att betona att det är viktigt. Man kan många gånger höja rösten av helt andra skäl än att man är arg.

Med höja rösten menar jag alltså just höja rösten, lite högre än normal samtalston men betydligt lägre än att skrika.

Men hur ska man veta när folk år arga på riktigt om de höjer rösten varje gång?

 

[Cherarriduracell]

Men hur ska man veta när folk år arga på riktigt om de höjer rösten varje gång?

Jag brukar beskriva med såväl ord som olika intensitet i rösten.

 

[Cherarriduracell]

Varför skulle jag vara arg på låtsas? Varje gång jag är arg, är jag arg på riktigt. Däremot är jag inte RIKTIGT ARG varje gång jag är arg.

 

[Lobelia]

Men hur ska man veta när folk år arga på riktigt om de höjer rösten varje gång?

Vem har talat om att höja rösten var gång, ser du inte att skriver enstaka gånger/ibland? Varför citera om du inte reflekterar över vad jag skriver?

Svaret är annars att man aldrig kan veta om någon är arg utifrån enbart rösten oavsett om man höjt den eller inte. Höjd röst i sig är enbart ett tecken på att man höjt rösten. Man kan vara uppspelt, uppjagad, komma från en bullrig miljö, ha lock för öronen, vara ledsen, inte känna sig hörd mm eller för all del vara arg. Du behöver iakta ansiktsuttryck, ögonen, hur personen talar, kroppshållning muskelspänningar och förmodligen en del till för att få hela bilden.

Hur ofta man höjer rösten är underordnat för om man är arg eller inte.

 

[Saeta]

Jag tillhör dom som tycker att det är obehagligt när någon höjer rösten och/eller utagerar sin ilska på ett eller annat sätt. Uppväxt med en pappa som höjer rösten så fort något inte passar honom. Han skulle (ska) alltid ha sista ordet. Mamma hanterade sin ilska genom att vara pedagogisk, lugn och saklig. Det gjorde att jag förstod vad hon menade, medans pappa gjorde mig rädd och oförstående. Han kunde alltså bli arg för minsta lilla, som att en sko stod lite fel, till att jag var hungrig på kvällen och ville ta en macka.

Jag själv kan ibland bli arg så att jag höjer rösten. Inte mot någon, utan mot mig själv eller ut i luften. Det är något jag försöker jobba bort då det varken gynnar mig eller någon annan. Visst, det ÄR skönt att agera på sina känslor och till exempel skrika rakt ut och svära och kasta tallrikar eller sparka mot en boxningssäck när man är mitt i en känslostorm. Jag säger absolut inte emot det. Men det ger mig ingenting. I stunden mår jag bättre, men jag får inte ut något vettigt av det.

Oftast när jag blir arg (vilket kan hända minst en gång om dagen beroende på hur jag mår och vad jag gör) så gör jag ingenting. Jag skulle aldrig höja rösten eller "säga åt någon på skarpen" för att jag blir arg på personen. Då är det bättre att vara lugn och förklara vad jag känner istället.

 

[Amha]

Du måste mena något annat med ”arg” än jag. Att bli arg är ingen känslostorm, det betyder inte att man inte kan hålla huvudet kallt och fortsätta argumentera. Det är heller inget man väljer, lika lite som man väljer någon annan känslor man får.

Eller har du det så varje gång du känner något? Att du först tänker ”vad tjänar den här känslan till?”, väljer att ”Jo, det verkar bra att bli förvånad/glad/ledsen/etc här!” och först efter ditt beslut känner du något? Att alla dina känslor är resultatet av medvetna beslut?

Du säger att du inte blir arg på t ex Trump för att det bara är du som lider av det - för det första, varför skulle du lida av att bli arg? Det betyder ju inte att man sitter och skriker åt tidningen, utan att man känner ”Nej, det här är inte rätt! Han borde inte göra så här!”, vilket ju eventuellt kan motivera en till att engagera sig politiskt.

Kort sagt handlar det då inte om att man inte blir arg, utan om hur man ger uttryck för ilskan.

Sen om du väljer att alltid lägga band på dig, och aldrig höjer rösten i konflikter med andra, ens hemma - tja, om du nu mår dåligt varje gång du gör det, så är väl det klokt. Jag mår inte dåligt av det, det är ju bara en känsla. Man blir arg, och sen är man inte det efter en stund. Varför skulle jag må dåligt av det? Vad är det med att höja rösten som får dig att må dåligt?

Upplever inte du att det tar energi av dig att bli arg?

 

[em-pirre]

Vem har talat om att höja rösten var gång, ser du inte att skriver enstaka gånger/ibland? Varför citera om du inte reflekterar över vad jag skriver?

Svaret är annars att man aldrig kan veta om någon är arg utifrån enbart rösten oavsett om man höjt den eller inte. Höjd röst i sig är enbart ett tecken på att man höjt rösten. Man kan vara uppspelt, uppjagad, komma från en bullrig miljö, ha lock för öronen, vara ledsen, inte känna sig hörd mm eller för all del vara arg. Du behöver iakta ansiktsuttryck, ögonen, hur personen talar, kroppshållning muskelspänningar och förmodligen en del till för att få hela bilden.

Hur ofta man höjer rösten är underordnat för om man är arg eller inte.

Jag pratar om ämnet "höja rösten då man blir arg" rent generellt. Den jag citerade skrev att hen inte mår dåligt av att höja rösten mot andra. Jag fikade in att andra kan må dåligt av det eftersom det är svårt att tolka som "ingen big deal" om någon höjer rösten eller skriker pga ilska.

 

[Lobelia]

Jag pratar om ämnet "höja rösten då man blir arg" rent generellt. Den jag citerade skrev att hen inte mår dåligt av att höja rösten mot andra. Jag fikade in att andra kan må dåligt av det eftersom det är svårt att tolka som "ingen big deal" om någon höjer rösten eller skriker pga ilska.

Du citerade mig när du skev detta och jag skrev inget om mitt mående heller och du syftar på någon annan tidigare i konversationen så citera denna personen istället så slipper jag korrigera det du påstår jag gjort. Det blir tröttsamt när folk kommentera annat än det jag skriver.

Om folk mår dåligt av att någon höjer rösten vid vissa tillfällen (alltså inte hela tiden det har ingen skrivit vad jag vet) så har denna problem och borde jobba på det, man kan inte gå genom livet och tro att alla andra ska anpassa sig. Det samma gäller om man mår dåligt av att något annat som används i vanliga konversationer, till exempel utnyttjar tystnad, sänker rösten skrattar mm.

Observera även denna gång talar jag inte om folk som höjer rösten hela tiden utan bara då och då.

 

[em-pirre]

Du citerade mig jag skrev inget om mitt mående heller och du syftar på någon annan tidigare ikonversationen så citera denna personen istället så slipper jag korrigera det du påstår jag gjort. Det blir tröttsamt när folk kommentera annat än det jag skriver.

Om folk mår dåligt av att någon höjer rösten vid vissa tillfällen (alltså inte hela tiden det har ingen skrivit vad jag vet) så har denna problem och borde jobba på det, man kan inte gå genom livet och tro att alla andra ska anpassa sig. Det samma gäller om man mår dåligt av att något annat som används i vanliga konversationer, till exempel utnyttjar tystnad, sänker rösten skrattar mm.

Observera även denna gång talar jag inte om folk som höjer rösten hela tiden utan bara då och då.

Men läste du vad jag svarar på då du citerade mig? Det känns som att inte läser inläggen i tråden alls innan du svarar.

 

[Tora]

Upplever inte du att det tar energi av dig att bli arg?

Ilska är ju en enorm drivkraft. Det är när man blir dåligt behandlad av arbetsgivaren/försäljaren/vännen och man blir förbannad på situationen som man får ork att göra något. Det kan vara allt från att bråka om ett reklamationsärende till att sluta umgås med en vänn som bara utnyttjar ens vänskap. När jag fick tillbaka 10 000 kr från bilförsäljaren så var det inte för att jag kände mig glad över att bli lurad.
Ilska i ett förhållande kan också vara att man tar upp och ställer krav på tex ”Du kommer hem från jobbet och bara sätter dig och tittar på tv och låter mig sköta allt. Nu får det vara nog!”
Så nej för min del ger mig ilska energi för att ta tag i det där jobbiga och lösa det.
Jag säger snarare att folk borde vara lite mer ilska och inte så mesiga och acceptera en massa elände bara för att ”De inte orkar bråka om det”.

 

[Lobelia]

Jag har inte läst något inlägg som gett det intryck du beskriver. Bara inlägg där användare uttryckt att de sällan blir arga eller att de, när de blir det, hanterar det annorlunda än att exempelvis höja rösten.

Då är vi i olik trådar, i den jag läser så verkar folk tävla i att inte bli arga.

 

[Lobelia]

Men läste du vad jag svarar på då du citerade mig? Det känns som att inte läser inläggen i tråden alls innan du svarar.

Jadå jag läste det, men inte heller den personen nämnde att höja rösten hela tiden. Och att citera ett inlägg och kommentera något som inte berörs i det (eller vad jag vet något annat inlägg) är mest konstig.