Oengagerad karl=jag häxa

[Anders]

Grunden är ju att man passar bra ihop och där finns alla varianter men personligen kan jag tycka att har man som vuxen aggressionsproblem bör man bearbeta dem på annat sätt än att ta ut dem i sin relation..

 

[Lobelia]

När jag läser i den här tråden förstår jag svenskars rädsla för konflikter. Det är inte ovanligt att man läser inlägg här där folk säger att de är konflikträdda på en nivå som är skrämmande. Ofta backar de för saker som inte ens kan bli en konflikt.
Det jag ser här är uttryck för att jämställa arg med rasande. Det finns många grå nyanser som kan kallas arg mellan lågmält resonabel och rasande.

Och ett befriande raseriutbrott är för mig bättre än ett lågmält härskarbeteende eller åtminstone inte värre. Röstläget är bara en liten del i konflikthanteringen, det finns bra och dåliga sätt att reda ut konflikter både med viskningar och höjda röster.

 

[Lobelia]

Fast konflikträdsla har noll och inget med hur man uttrycker ilska/är arg. Jag skulle inte kalla mig konflikträdd, men är också en av dem som tycker att höjda röster, gormande och skällande är obehagligt (för att inte nämna smällande i dörrar, kastande av saker eller andra mer våldsamma utbrott). Det hindrar mig inte att ta konflikten när det behövs. Jag är också en sån som i min ungdom fullkomligt exploderade när jag blev arg, men jag mår inte bra av att reagera på det sättet utan mår bättre med det lugnare sättet jag reagerar på idag. Det innebär verkligen inte att jag trycker ner några känslor, att ilska är förbjudet osv som skrivs i den här tråden. Det är bara olika sätt att reagera på. Jag tror inget är bättre än det andra, men det gäller att omge sig med människor som trivs med mitt sätt och jag med deras. För mig är det förödande att bo med någon som ska gorma och skälla för spilld sylt, bortglömd väska eller som i ts fall om bristande intresse för något byggprojekt. Om andra trivs med det är det bra, men för mig är det absolut en dealbreaker.

(Med höjda röster är för mig mer än att höja rösten/ändra tonen ett snäpp för att betona, det har jag inga problem med om personen fortfarande kan föra ett vettigt samtal)

Jag gillar inte gormande men för den skull så är inte lågmälda sätt att lösa konflikter alltid av godo. För mig handlar det om att ha ett bra sätt att lösa konflikter, inte om röstläget även om höjda röster jämt och ständigt inte är så vettigt.

 

[Mabuse]

Jag tycker kanske att om man kan beharska sig infor sin hast eller hund borde man kunna beharska sig infor sin familj och vanner ocksa.
Da jag inte gillar att nagon hojer rosten och/eller skriker pa mig sa ar det ju bra att vi inte kanner varandra JAG tycker att det ar battre att inte hoja rosten mot andra manniskor, sedan far ju du tycka vad du vill.

Vem blir arg på en häst på det sättet? Situationen uppstår ju öht inte. Jag behöver inte behärska mig för jag blir inte arg på samma sätt.

Jag håller med om att det är en bra idé att vi inte är gifta och har barn ihop om du tycker det är hemskt om någon höjer rösten, men det känns ju ärligt talat som en extrem högoddsare?

Menar du alltså att dina barn aldrig höjde rösten när de blev arga eller ledsna? Att ingen någonsin höjer rösten i ert hem?

Sen att ”man borde kunna behärska sig” - ja, det är klart man kan, men det är slitsamt. Ska jag aldrig visa när jag blir arg får jag lägga locket på ordentligt, och det tar väldigt mycket tid och energi. Tid och energi som jag vill använda till annat när jag är ledig. Vi behärskar oss på jobbet och i skolan, här hemma är vi lediga.

 

[Lobelia]

Jag tycker kanske att om man kan beharska sig infor sin hast eller hund borde man kunna beharska sig infor sin familj och vanner ocksa.
Da jag inte gillar att nagon hojer rosten och/eller skriker pa mig sa ar det ju bra att vi inte kanner varandra JAG tycker att det ar battre att inte hoja rosten mot andra manniskor, sedan far ju du tycka vad du vill.

Om man alltid behärskar sig så lär det smälla förr eller senare. Att visa känslor, även starka, är inte farligt, men det finns tillfällen man kanske ska undvika det, såsom med små barn och djur där det inte går att förklara.

Tycker du det att det är bättre om någon biter ihop inför dig och svär över dig inombords/senare eller om de höjer rösten några sekunder och får ut ilskan/frustrationen och man kan tala om det? Eller du kanske föredrar en lågmäld härskarteknik? Alltså hänger allt på att man inte höjer rösten?

Personligen vill jag att den jag umgås med är trevlig generellt men skulle det brista någon enstaka gång så är jag okej med det också. Då får man en chans att reda ut saker direkt.

 

[Milosari]

Min mamma tillhör gruppen som tycker att man ska resonera och diskutera, och ser det som ett mycket stort fel i min personlighet att jag är annorlunda och har varit det sedan jag var barn. Vår relation är ganska toxisk i det avseendet. Med henne tappar jag kontrollen, gensvaret från henne är förakt och jag lämnar situationen med att känna mig helt misslyckad och jag tror att hon känner samma (att jag är helt misslyckad). Flera här säger att de har vuxit upp med skrikiga anhöriga och att det varit jobbigt, jag har vuxit upp med motsatsen och för mig har det satt minst lika djupa spår.

Pappa är motsatt, har svårigheter att kontrollera känslor och får löjliga utbrott för småsaker. Han är verkligen arg alldeles för ofta. Men för en som jag är det lättare att hantera. Det skrämmer mig inte.

Själv har jag lång stubin, blir inte arg ofta, men använder rösten mycket. En ny kollega har t o m ifrågasatt varför jag skrattade när jag var arg. Jag var alltså inte det minsta arg, men diskuterade ett ämne som gjorde mig lite uppspelt. Jag skriker nog också rätt mycket på barnet och hundarna, men inte som hot eller straff. Utan för att de ska lyssna. Barnet får ytterst sällan skäll, straff är en värdelös uppfostringsmetod.

 

[monster1]

Det jag upplever bland människor som har lätt för att bli arga och skälla på andra är att de vänder allt utåt. Saker som jag uppfattar som misstag, obetänksamhet etc blir till angrepp mot deras person eller brist på respekt. Oftast gör inte folk saker MOT någon, de bara gör dom. Jag och min pappa har väldigt lika humör, jag har också nära till mina känslor och blir lätt arg/uppjagad men vi hanterar det väldigt olika och jag går inte runt och tror att saker som blir fel är riktade mot mig. Så jag behöver inte bli kränkt när någon ställ in en kryddburk lite fel eller glömt mjölken ute över natten. Jag muttrar kanske lite inombords, suckar ställer in mjölken i kylen, för en litet resonemang inombords kring sambons adhd och sen har ilskan gått över. Jag känner den jag analyserar den och jag släpper den, sen ber jag sambon köpa hem ny mjölk när han vaknat.

 

[monster1]

Min mamma tillhör gruppen som tycker att man ska resonera och diskutera, och ser det som ett mycket stort fel i min personlighet att jag är annorlunda och har varit det sedan jag var barn. Vår relation är ganska toxisk i det avseendet. Med henne tappar jag kontrollen, gensvaret från henne är förakt och jag lämnar situationen med att känna mig helt misslyckad och jag tror att hon känner samma (att jag är helt misslyckad). Flera här säger att de har vuxit upp med skrikiga anhöriga och att det varit jobbigt, jag har vuxit upp med motsatsen och för mig har det satt minst lika djupa spår.

Pappa är motsatt, har svårigheter att kontrollera känslor och får löjliga utbrott för småsaker. Han är verkligen arg alldeles för ofta. Men för en som jag är det lättare att hantera. Det skrämmer mig inte.

Själv har jag lång stubin, blir inte arg ofta, men använder rösten mycket. En ny kollega har t o m ifrågasatt varför jag skrattade när jag var arg. Jag var alltså inte det minsta arg, men diskuterade ett ämne som gjorde mig lite uppspelt. Jag skriker nog också rätt mycket på barnet och hundarna, men inte som hot eller straff. Utan för att de ska lyssna. Barnet får ytterst sällan skäll, straff är en värdelös uppfostringsmetod.

Det är väll klart att det blir väldigt knepigt om en förälder tycker att man är fel oavsett anledning.

 

[Mabuse]

Det jag upplever bland människor som har lätt för att bli arga och skälla på andra är att de vänder allt utåt. Saker som jag uppfattar som misstag, obetänksamhet etc blir till angrepp mot deras person eller brist på respekt. Oftast gör inte folk saker MOT någon, de bara gör dom. Jag och min pappa har väldigt lika humör, jag har också nära till mina känslor och blir lätt arg/uppjagad men vi hanterar det väldigt olika och jag går inte runt och tror att saker som blir fel är riktade mot mig. Så jag behöver inte bli kränkt när någon ställ in en kryddburk lite fel eller glömt mjölken ute över natten. Jag muttrar kanske lite inombords, suckar ställer in mjölken i kylen, för en litet resonemang inombords kring sambons adhd och sen har ilskan gått över. Jag känner den jag analyserar den och jag släpper den, sen ber jag sambon köpa hem ny mjölk när han vaknat.

Ja, såna människor är jobbiga. Och jag tänker att om man bor med någon med ADHD, så behöver man säkert tio änglars tålamod med att saker blir fel pga obetänksamhet.

Man behöver ju inte tro att något är riktat mot en själv för att bli arg över att något går sönder. Säg t ex om man tvättar sönder något för att man lagt det i fel maskin. Om det var ett dyrt klädesplagg som jag tyckte om så blir jag troligtvis arg över det. Inte för att jag tror det är riktat mot mig (det vore ju superelakt, och skulle snarare göra mig ledsen), utan helt enkelt för att jag hade en fin klänning och nu har jag inte det, för att någon annan slarvade. Har man inte ADHD kan man titta på vad det är man lägger i tvättmaskinen innan man sätter igång den. Det kan inte vara så att jag inte kan ha fina klänningar för att de då kommer att förstöras.

Delar man hem, så blir det ju konsekvensen. Om den andre förstör vissa typer av saker, så blir det en begränsning för mig. Jag kan inte ha såna saker. Och det blir ju lite sorgligt.

Givet att man är en normalfungerande vuxen, så bör man ju klara att inte regelmässigt förstöra kläder i tvätten. Absolut, en olycka kan hända alla, men om det händer ofta har vi ett problem. Inte ett jättestort problem, men nånting man behöver fixa.

Jag tycker det är en ganska rimlig reaktion, att om man förstör andras saker, så är risken stor att de blir arga eller ledsna. Det är mer udda för mig med en människa där jag systematiskt kan förstöra allt de tycker är fint och värdefullt, och de är lika glada för det.

 

[monster1]

Ja, såna människor är jobbiga. Och jag tänker att om man bor med någon med ADHD, så behöver man säkert tio änglars tålamod med att saker blir fel pga obetänksamhet.

Man behöver ju inte tro att något är riktat mot en själv för att bli arg över att något går sönder. Säg t ex om man tvättar sönder något för att man lagt det i fel maskin. Om det var ett dyrt klädesplagg som jag tyckte om så blir jag troligtvis arg över det. Inte för att jag tror det är riktat mot mig (det vore ju superelakt, och skulle snarare göra mig ledsen), utan helt enkelt för att jag hade en fin klänning och nu har jag inte det, för att någon annan slarvade. Har man inte ADHD kan man titta på vad det är man lägger i tvättmaskinen innan man sätter igång den. Det kan inte vara så att jag inte kan ha fina klänningar för att de då kommer att förstöras.

Delar man hem, så blir det ju konsekvensen. Om den andre förstör vissa typer av saker, så blir det en begränsning för mig. Jag kan inte ha såna saker. Och det blir ju lite sorgligt.

Givet att man är en normalfungerande vuxen, så bör man ju klara att inte regelmässigt förstöra kläder i tvätten. Absolut, en olycka kan hända alla, men om det händer ofta har vi ett problem. Inte ett jättestort problem, men nånting man behöver fixa.

Jag tycker det är en ganska rimlig reaktion, att om man förstör andras saker, så är risken stor att de blir arga eller ledsna. Det är mer udda för mig med en människa där jag systematiskt kan förstöra allt de tycker är fint och värdefullt, och de är lika glada för det.

Jag förstår bara inte vart skället kommer in här. Ja man blir arg och ledsen för att något går sönder oavsett anledning tänker jag. Alla människor har ju huvudet under armen emellanåt. Om det är så att saker systematiskt går sönder när den ena tvättar får man ju hitta en lösning på det, ett sätt är ju att sortera kläderna redan när man lägger dem i tvättkorgen, då är risken för misstag små. Åtskilliga är ju de gånger ylle tvättats för varmt och blivit barnkläder eller vita kläder blivit alla typer av pastellnyanser. När jag var i tonåren lyckades min mamma tvätta mina vita matchkläder rosa, det var ju bara att skratta och spela i rosa. Är man extremt rädd om något är det bäst att tvätta det själv. PS min mamma har inte adhd och är fullt normafungerande person trots att hon lyckades färga stora delar av våra kläder i olika pastellnyanser (mina föräldrar hade fördelningen att mamma tvättade och min pappa dammsög och skurade). Inte ens min lättretliga pappa blev upprörd över att han fick gå till jobbet i rosa skjortor.

 

[hastflicka]

Vem blir arg på en häst på det sättet? Situationen uppstår ju öht inte. Jag behöver inte behärska mig för jag blir inte arg på samma sätt.

Jag håller med om att det är en bra idé att vi inte är gifta och har barn ihop om du tycker det är hemskt om någon höjer rösten, men det känns ju ärligt talat som en extrem högoddsare?

Menar du alltså att dina barn aldrig höjde rösten när de blev arga eller ledsna? Att ingen någonsin höjer rösten i ert hem?

Sen att ”man borde kunna behärska sig” - ja, det är klart man kan, men det är slitsamt. Ska jag aldrig visa när jag blir arg får jag lägga locket på ordentligt, och det tar väldigt mycket tid och energi. Tid och energi som jag vill använda till annat när jag är ledig. Vi behärskar oss på jobbet och i skolan, här hemma är vi lediga.

Mina barn hojde rosten ofta och garna nar de vaxte upp, men gor det inte nu langre som vuxna, aven om det hander ar det mycket sallan. Det ar inte att lagga locket pa, det ar mer att vi ar inriktade pa problemlosning an att "ladda ur".

Om man alltid behärskar sig så lär det smälla förr eller senare. Att visa känslor, även starka, är inte farligt, men det finns tillfällen man kanske ska undvika det, såsom med små barn och djur där det inte går att förklara.

Tycker du det att det är bättre om någon biter ihop inför dig och svär över dig inombords/senare eller om de höjer rösten några sekunder och får ut ilskan/frustrationen och man kan tala om det? Eller du kanske föredrar en lågmäld härskarteknik? Alltså hänger allt på att man inte höjer rösten?

Personligen vill jag att den jag umgås med är trevlig generellt men skulle det brista någon enstaka gång så är jag okej med det också. Då får man en chans att reda ut saker direkt.

Jag biter inte ihop ... och har definitivt ingen "harskar teknik" ... men ar helt focuserad pa att lungt losa problem, istallet for att bli arg och alta vem som gjort vad.

Ja, såna människor är jobbiga. Och jag tänker att om man bor med någon med ADHD, så behöver man säkert tio änglars tålamod med att saker blir fel pga obetänksamhet.

Man behöver ju inte tro att något är riktat mot en själv för att bli arg över att något går sönder. Säg t ex om man tvättar sönder något för att man lagt det i fel maskin. Om det var ett dyrt klädesplagg som jag tyckte om så blir jag troligtvis arg över det. Inte för att jag tror det är riktat mot mig (det vore ju superelakt, och skulle snarare göra mig ledsen), utan helt enkelt för att jag hade en fin klänning och nu har jag inte det, för att någon annan slarvade. Har man inte ADHD kan man titta på vad det är man lägger i tvättmaskinen innan man sätter igång den. Det kan inte vara så att jag inte kan ha fina klänningar för att de då kommer att förstöras.

Delar man hem, så blir det ju konsekvensen. Om den andre förstör vissa typer av saker, så blir det en begränsning för mig. Jag kan inte ha såna saker. Och det blir ju lite sorgligt.

Givet att man är en normalfungerande vuxen, så bör man ju klara att inte regelmässigt förstöra kläder i tvätten. Absolut, en olycka kan hända alla, men om det händer ofta har vi ett problem. Inte ett jättestort problem, men nånting man behöver fixa.

Jag tycker det är en ganska rimlig reaktion, att om man förstör andras saker, så är risken stor att de blir arga eller ledsna. Det är mer udda för mig med en människa där jag systematiskt kan förstöra allt de tycker är fint och värdefullt, och de är lika glada för det.

Jag tror inte att nagon skulle uppskatta och vara lika glad om du "systematiskt forstor allt de tycker ar fint och vardefullt". Den problemlosningen ar ju dessutom enkel. Antingen delas uppgifterna annorlunda om det ar misstag, eller sa ar det dags att inte dela hem langre.

Jag blir inte arg om Maken tvattar mina klader fel sa de gar sonder ... jag blir irriterad pa mig sjalv. Ar plagget sa viktigt for mig tvattar jag det sjalv. Har i huset tvattar jag allt som ar "kansligt" och Maken kor en mork och en ljus tvatt i veckan. Tva tvattkorgar, en for mig och en for honom.

 

[Mabuse]

Mina barn hojde rosten ofta och garna nar de vaxte upp, men gor det inte nu langre som vuxna, aven om det hander ar det mycket sallan. Det ar inte att lagga locket pa, det ar mer att vi ar inriktade pa problemlosning an att "ladda ur".



Jag biter inte ihop ... och har definitivt ingen "harskar teknik" ... men ar helt focuserad pa att lungt losa problem, istallet for att bli arg och alta vem som gjort vad.



Jag tror inte att nagon skulle uppskatta och vara lika glad om du "systematiskt forstor allt de tycker ar fint och vardefullt". Den problemlosningen ar ju dessutom enkel. Antingen delas uppgifterna annorlunda om det ar misstag, eller sa ar det dags att inte dela hem langre.

Jag blir inte arg om Maken tvattar mina klader fel sa de gar sonder ... jag blir irriterad pa mig sjalv. Ar plagget sa viktigt for mig tvattar jag det sjalv. Har i huset tvattar jag allt som ar "kansligt" och Maken kor en mork och en ljus tvatt i veckan. Tva tvattkorgar, en for mig och en for honom.

Då har du ju bara löst det på ett annat sätt. Vi utgår från att den andre är lika kompetent i vardagen som man själv: det vill säga, jag är fullt kapabel att inte bara dumpa grejor i hallen utan hålla lite ordning, och maken är fullt kapabel att läsa innantill hur ett plagg ska tvättas. Inget kaos i hallen, och inga separata tvättkorgar (vilket ju är både skrymmande och opraktiskt i en liten lägenhet). Det går ju liksom att lära sig och utvecklas som människa.

 

[Lobelia]

Jag biter inte ihop ... och har definitivt ingen "harskar teknik" ... men ar helt focuserad pa att lungt losa problem, istallet for att bli arg och alta vem som gjort vad.

Så alternativet till att visa sina känslor är att inte visa dem? Okej du kanske aldrig någonsin blir arg och behöver hantera den känslan, men de flesta blir faktiskt arga då och då.

Det handlar alltså om hur man hanterar ilskan när den uppkommer. För mig är volymen på rösten underordnad.

 

[hastflicka]

Då har du ju bara löst det på ett annat sätt. Vi utgår från att den andre är lika kompetent i vardagen som man själv: det vill säga, jag är fullt kapabel att inte bara dumpa grejor i hallen utan hålla lite ordning, och maken är fullt kapabel att läsa innantill hur ett plagg ska tvättas. Inget kaos i hallen, och inga separata tvättkorgar (vilket ju är både skrymmande och opraktiskt i en liten lägenhet). Det går ju liksom att lära sig och utvecklas som människa.

Har hos oss gor vi det vi trivs bast med. Jag planerar och lagar mat, Maken stadar kok, Jag planterar och donar i tradgarden, Maken vattnar hela sommaren (det regnar inte alls har fran slutet pa Juni till September). Maken tvattar, viker, och lagger undan det allra mesta av tvatten, samt hjalper romban damsuga, medan jag dammar och "pysslar".

Så alternativet till att visa sina känslor är att inte visa dem? Okej du kanske aldrig någonsin blir arg och behöver hantera den känslan, men de flesta blir faktiskt arga då och då.

Det handlar alltså om hur man hanterar ilskan när den uppkommer. För mig är volymen på rösten underordnad.

Aterigen ... jag blir mycket, mycket sallan arg, men aven nar jag blir sa ar min hjarna helt inriktad pa problemlosning istallet for att demonstrera mina kanslor. Jag tycker inte om att vara arg, sa jag antar att min hjarna istallet bara forsoker fixa det som gor att det kanns jobbigt.

 

[Lobelia]

Aterigen ... jag blir mycket, mycket sallan arg, men aven nar jag blir sa ar min hjarna helt inriktad pa problemlosning istallet for att demonstrera mina kanslor. Jag tycker inte om att vara arg, sa jag antar att min hjarna istallet bara forsoker fixa det som gor att det kanns jobbigt.

Så vad ska de göra som inte är som du? Bita ihop eller uttrycka sina känslor på de vis de är kapabla att göra? Och är de värda mer som lärt sig trycka undan känslorna? Och vad då hjärnan helt inriktad på problemlösning? Det finns väl andra gånger folk höjer rösten än i samband med problem. Har någon råkat tappa en värdefull vas så är det inte mycket till problemlösning att sopa upp den.

Nej jag höjer sällan rösten, men jag är inte främmande för att göra det enstaka gånger och dömer inte de som gör det heller, vi är alla olika. Däremot har jag sett många som tror de kan hantera känslorna som inte lyckas med annat än att hålla rösten i schack och de kan vara riktigt otrevliga med låg ljudvolym.

 

[Poxz]

Här har det naturligt blivit så att vi delat upp projekten på "mitt" och "hans". Vi bor på ett gammalt dåligt underhållet lantbruk, så det saknas inte projekt... Den som bestämmer sig för att dra igång något beräknar kostnad och material och brainstormar lite med den andre att det är ok. Sen kör vi. Vi hjälper såklart varandra, men det har liksom fallit sig naturligt att vi dragit igång helt olika saker och den som startat grejen "bestämmer". Alla projekt behöver göras, så inget fel där. Vi har iofs alltid haft lätt att samarbeta, tror kommunikation är extremt viktigt här. Från BÅDA håll!

 

[Ullmerkott]

Jag tänker att man måste skilja på att känna en känsla, och att agera på den. Blir jag förbannad är det rimligt att jag själv hanterar känslan, funderar över orsak och vidare hantering av den, innan jag lägger den på någon annan. Blir jag arg för att det skett en kommunikationsmiss är det mer konstruktivt att prata om problemet när en inte längre är i affekt. Blir jag arg för att den andra personen verkligen är ett rikspucko kanske visad ilska känns som en rimlig hanteringsplan, men helst försöker jag att undvika kontakt med denne i fortsättningen.

Min vanligaste orsak till ilska är dock folk som försöker konversera med mig när jag är hungrig. Det ser jag som helt och hållet mitt eget problem att hantera.

 

[Mia_R]

Man kan ju faktiskt bli både arg och förbannad utan att skrika och skälla. Inte hjälper det att jag skäller på t ex hundarna om något går sönder, gjort är gjort, men arg kan jag ju bli iaf.

 

[sjoberga]

Så vad ska de göra som inte är som du? Bita ihop eller uttrycka sina känslor på de vis de är kapabla att göra? Och är de värda mer som lärt sig trycka undan känslorna? Och vad då hjärnan helt inriktad på problemlösning? Det finns väl andra gånger folk höjer rösten än i samband med problem. Har någon råkat tappa en värdefull vas så är det inte mycket till problemlösning att sopa upp den.

Nej jag höjer sällan rösten, men jag är inte främmande för att göra det enstaka gånger och dömer inte de som gör det heller, vi är alla olika. Däremot har jag sett många som tror de kan hantera känslorna som inte lyckas med annat än att hålla rösten i schack och de kan vara riktigt otrevliga med låg ljudvolym.

Bita ihop verkar dåligt. Höja tröskeln till att höja rösten kan vara bra, eller dåligt, beroende på sammanhang och miljö.

Har någon tappat en värdefull vas så kan man sopa upp den utan att betrakta det som vare sig ett problem eller något att höja rösten för. Den gick sönder, och världen äntrade ett nytt tillstånd som man måste förhålla sig till.

Jag dömer inte heller de som höjer rösten emellanåt - men det blir till en rejäl hjärntvätt för att få mig att göra det, först för att få upp de arga känslorna kring saker som händer och sedan koppla ihop det med att man ska höja rösten. Dyr terapi, men det går nog åtminstone med tortyr och elchocker. Och ändå känner jag inte att minsta känsla blir undantryckt.

 

[Lobelia]

Bita ihop verkar dåligt. Höja tröskeln till att höja rösten kan vara bra, eller dåligt, beroende på sammanhang och miljö.

Har någon tappat en värdefull vas så kan man sopa upp den utan att betrakta det som vare sig ett problem eller något att höja rösten för. Den gick sönder, och världen äntrade ett nytt tillstånd som man måste förhålla sig till.

Jag dömer inte heller de som höjer rösten emellanåt - men det blir till en rejäl hjärntvätt för att få mig att göra det, först för att få upp de arga känslorna kring saker som händer och sedan koppla ihop det med att man ska höja rösten. Dyr terapi, men det går nog åtminstone med tortyr och elchocker. Och ändå känner jag inte att minsta känsla blir undantryckt.

Nu fattar jag inte alls, varför ska du anstränga dig för att bli arg? Det handlar om att hantera befintlig ilska inte att försöka bli arg. Men du kanske tror att alla är som du?

En vas var bara ett exempel, någon kan ha kraschat din bil eller eldat upp stallet.