Disen
Trådstartare
Människor tycks vid den här tiden på året flyta runt i någon annan värld än den dom i själva verket lever i tack vare sommarens härligheter. Jag kom precis innanför dörren efter att ha behövt freda mig och Narmo från en annan hund... 
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det kommer nog bli lite rörigt detta.
Jag skulle gå till tvättstugan eftersom min fästman sa att han inte visste vilken tid idag han hade bokat den. Jag bestämmer mig att ta Narmo på en liten pinkrunda samtidigt som jag går dit (den ligger ca 100-150m bort). Jag velar lite om jag ska krångla på honom selen eller leta fram retrieverkopplet för att se hur han går i det idag eftersom han inte har haft det på sig på säkert 2 år. Det är ju kort och smidigt att ta av om jag vill släppa honom sen.
Jag tog retrieverkopplet på honom och gick. Jag kollade tiden och bestämde mig för att gå runt några husgårdar samtidigt som jag ändå var ute. Efter en sväng ser jag en kvinna längre bort med sin hund. Dom är påväg till sin uteplats/terass vid sin marklägenhet. Narmo och denna hunden gillar inte varandra. Jag tror att han är en omplacering, en väldigt fin hund som liknar en aussie/schäfer/gråhundskorsning. Eftersom hundarna inte gillar varandra så har jag inte kunnat fråga rasen.
Jag traskar på. Några meter längre fram kan jag svänga in på min gård och på så vis slippa ett möte eftersom jag har retrieverkoppel på. Jag vill inte skapa en strypeffekt (obehag kopplat till andra hundar) så ett möte nu var inte att tänka på.
Jag ser efter några steg att hunden är lös, men nära matte. Inget brott i det om hon litar på hunden. MEN... så ser hunden oss och sticker som skjuten ur en kanon. Här gäller det att handla snabbt. Jag ser att hunden inte är vänligt sinnad. Narmo står vid min sida och signalerar att "kommer du hit så får du en känga". Hunden svarade dock på detta löfte... Jag vrålar och gör mig så hotfull jag kan. Jag svär inombords för det förbannade nylonkopplet skär i händerna och glider.
Hunden rusar fram för en attack. Jag hinner tänka att här är minsann alla medel tillåtna eftersom jag själv måste hålla isär 2 hundar á 23-30kg/styck. Jag laddar och sparkar sonica den andra hunden. Jag siktar på bogen/halsen. Jag fick in en bra träff och är glad över att denna dag inte ha sandaler på fötterna utan rejäla vandringsskor.
Hunden tvekar lite, men släpper inte garden. Han far fram igen efter några sekunder och jag får svårt att hålla Narmo bakom mig. Vi dansar runt en liten stund innan jag får till ytterliggare en spark. Denna gång tog jag i i hopp om att bryta nacken på det vackra kräket... Jag tror att en svag röst i fjärran ropade på hunden. Men ingen kom för att hämta den. En bekant till kvinnan som har hunden står vid henne och gör heller inget. Jag hinner inte titta efter dom eftersom jag har fullt fokus på hunden. Jag hinner tänka att det tar ju trotts allt lite tid eftersom sträckan bort till ägaren var lång...
Ingen kommer. Jag står med Narmo bakom mig och morrar på mitt aggressivaste vis mot hundrackan och efter några funderingar så vänder han på klacken och går bort till matte. Jag lossar på kopplet runt Narmos hals för att han ska kunna andas normalt igen, klappar om honom och försöker mig på att skratta lite. Han släpper det förvånansvärt fort och tassar lugnt med mig över gräsmattan utan att ens se åt den andre hunden som fortfarande gafflar.
Jag sneglar bort mot ägaren, hon har kopplat sin hund ca 30m bort från oss. Han gav inte upp tanken på strid utan tänkte väl dra med sig "morsan" och försöka igen. Hon lyckades nätt och jämnt hålla honom kvar hos sig när vi gick därifrån.
Jag visste inte vad jag skulle säga... Jag bara gick och hoppades väl på en ursäkt. Jag fick dock ingen. Ägaren gick inte in med hunden utan stod bara där. Antagligen chockad. Hennes väninna står och tittar på mig och pratar högt så jag ska höra, men hon talar till väninnan. Jag hör bara vissa ord av vad som sägs.
Narmo har länge haft väldiga problem med mötande hundar. Vi har tränat stenhårt och det mesta är borta. Nu vet jag inte vad som kommer att hända, men det är väl bara att köra på som vanligt. Jag klappade om honom igen inne på gården, han pussade mig och viftade på svansen. Han kändes ändå väldigt lugn. Nästan som en stor börda lyfts från hans axlar. Vid tidigare attacker så har attackerande hund hunnit fram och påbörjat slagsmål innan vi fått bort den, men inte idag.
Nu ligger han under databordet och knorrar som han alltid gör när han ska göra det skönt där han ligger. Jag tror ändå att han är nöjd med min insatts som beskyddare idag
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det kommer nog bli lite rörigt detta.
Jag skulle gå till tvättstugan eftersom min fästman sa att han inte visste vilken tid idag han hade bokat den. Jag bestämmer mig att ta Narmo på en liten pinkrunda samtidigt som jag går dit (den ligger ca 100-150m bort). Jag velar lite om jag ska krångla på honom selen eller leta fram retrieverkopplet för att se hur han går i det idag eftersom han inte har haft det på sig på säkert 2 år. Det är ju kort och smidigt att ta av om jag vill släppa honom sen.
Jag tog retrieverkopplet på honom och gick. Jag kollade tiden och bestämde mig för att gå runt några husgårdar samtidigt som jag ändå var ute. Efter en sväng ser jag en kvinna längre bort med sin hund. Dom är påväg till sin uteplats/terass vid sin marklägenhet. Narmo och denna hunden gillar inte varandra. Jag tror att han är en omplacering, en väldigt fin hund som liknar en aussie/schäfer/gråhundskorsning. Eftersom hundarna inte gillar varandra så har jag inte kunnat fråga rasen.
Jag traskar på. Några meter längre fram kan jag svänga in på min gård och på så vis slippa ett möte eftersom jag har retrieverkoppel på. Jag vill inte skapa en strypeffekt (obehag kopplat till andra hundar) så ett möte nu var inte att tänka på.
Jag ser efter några steg att hunden är lös, men nära matte. Inget brott i det om hon litar på hunden. MEN... så ser hunden oss och sticker som skjuten ur en kanon. Här gäller det att handla snabbt. Jag ser att hunden inte är vänligt sinnad. Narmo står vid min sida och signalerar att "kommer du hit så får du en känga". Hunden svarade dock på detta löfte... Jag vrålar och gör mig så hotfull jag kan. Jag svär inombords för det förbannade nylonkopplet skär i händerna och glider.
Hunden rusar fram för en attack. Jag hinner tänka att här är minsann alla medel tillåtna eftersom jag själv måste hålla isär 2 hundar á 23-30kg/styck. Jag laddar och sparkar sonica den andra hunden. Jag siktar på bogen/halsen. Jag fick in en bra träff och är glad över att denna dag inte ha sandaler på fötterna utan rejäla vandringsskor.
Hunden tvekar lite, men släpper inte garden. Han far fram igen efter några sekunder och jag får svårt att hålla Narmo bakom mig. Vi dansar runt en liten stund innan jag får till ytterliggare en spark. Denna gång tog jag i i hopp om att bryta nacken på det vackra kräket... Jag tror att en svag röst i fjärran ropade på hunden. Men ingen kom för att hämta den. En bekant till kvinnan som har hunden står vid henne och gör heller inget. Jag hinner inte titta efter dom eftersom jag har fullt fokus på hunden. Jag hinner tänka att det tar ju trotts allt lite tid eftersom sträckan bort till ägaren var lång...
Ingen kommer. Jag står med Narmo bakom mig och morrar på mitt aggressivaste vis mot hundrackan och efter några funderingar så vänder han på klacken och går bort till matte. Jag lossar på kopplet runt Narmos hals för att han ska kunna andas normalt igen, klappar om honom och försöker mig på att skratta lite. Han släpper det förvånansvärt fort och tassar lugnt med mig över gräsmattan utan att ens se åt den andre hunden som fortfarande gafflar.
Jag sneglar bort mot ägaren, hon har kopplat sin hund ca 30m bort från oss. Han gav inte upp tanken på strid utan tänkte väl dra med sig "morsan" och försöka igen. Hon lyckades nätt och jämnt hålla honom kvar hos sig när vi gick därifrån.
Jag visste inte vad jag skulle säga... Jag bara gick och hoppades väl på en ursäkt. Jag fick dock ingen. Ägaren gick inte in med hunden utan stod bara där. Antagligen chockad. Hennes väninna står och tittar på mig och pratar högt så jag ska höra, men hon talar till väninnan. Jag hör bara vissa ord av vad som sägs.
Narmo har länge haft väldiga problem med mötande hundar. Vi har tränat stenhårt och det mesta är borta. Nu vet jag inte vad som kommer att hända, men det är väl bara att köra på som vanligt. Jag klappade om honom igen inne på gården, han pussade mig och viftade på svansen. Han kändes ändå väldigt lugn. Nästan som en stor börda lyfts från hans axlar. Vid tidigare attacker så har attackerande hund hunnit fram och påbörjat slagsmål innan vi fått bort den, men inte idag.
Nu ligger han under databordet och knorrar som han alltid gör när han ska göra det skönt där han ligger. Jag tror ändå att han är nöjd med min insatts som beskyddare idag
Senast ändrad:
